Print Friendly

Befolkningskrisen – Två meningar

Av Redaktionen | 31 december 1964


1964


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

391
BEFOLKNINGSKRISEN – TVÅ MENINGAR
Jordens befolkning uppgår till
drygt tre milliarder; den beräknas
vara dubbelt så stor vid nästa sekelskifte. Den årliga folkökningen har
nyligen beräknats till 63 miljoner
individer. Av nu levande människor lever säkert hälften, måhända
två tredjedelar i undernäring eller
akut svält – problemets förfärande dimensioner framgår av att det
är möjligt att någorlunda avspänt,
vetenskapligt gemytligt diskutera
vilkendera proportionen som är den
sannolikare, ungefär som det går
för sig att språka om huruvida
ett kärnvapenkrig i ett tänkt läge
skulle kräva 60 procent i döda
eller till äventyrs endast 45. Om
jorden i dag uppenbarligen inte
kan föda den nuvarande befolkningen – är det över huvud tänkbart att inom några årtionden
skaffa mat till ett dubbelt större
antal? Annorlunda uttryckt: kan
u-landsproblemen någonsin lösas,
om inte folkökningen hejdas? Att
FN och dess organ i det längsta
söker undvika den frågan är välkänt, liksom de politiska och ideologiska förhållanden som hittills
gjort en sådan hållning nödvändig.
Sådan nödtvungen diskretion hindrar givetvis inte, att frågan är och
förblir central vid varje försök att
Av fil. lic. LEIF CARLSSON
fördomsfritt bilda sig en åsikt om
u-landshjälpens problem och framtidsutsikter. Händelsen gör, att
nyare svensk litteratur på området
rymmer exempel på sakkunnig och
engagerad argumentering för de
båda tänkbara ytterlighetsståndpunkterna. Kan jorden föda oss?
frågar i en boktitel (Natur & Kultur, 15: 50) professor Hugo Osvald,
växtodlingsexpert ochgenom många
och långa resor av självsyn förtrogen med u-ländernas misär. Han
svarar bestämt och klart ja på den
frågan. För att ge den nuvarande
världsbefolkningen en tillfredsställande kalorimängd och – något
som i enklare resonemang lätt förbises, men i själva verket är minst
lika viktigt – en rimlig äggviteförsörjning, beräknar han att produktionen av växtprodukter skulle i
dagens situation behöva ökas med
50 %. ”Därefter skulle den årliga
ökningen behöva vara lika stor som
befolkningstillväxten. Om vi då förlänger perspektivet till år 2000, då
jordens befolkning kan beräknas
vara dubbelt så stor som den nuvarande, skulle alltså under den
återstående delen av detta sekel
livsmedelsproduktionen behöva trefaldigas.”
392
Osvald tvivlar inte på att ett så-
dant resultat kan uppnås – nämligen om vissa av honom angivna
förutsättningar kommer att uppfyllas, i första hand en tillräcklig
kapitalinvestering. Hans optimism
är så stor, att han uppenbarligen
är ganska lite intresserad av den
teoretiskt tänkbara – och enligt
många bedömare praktiskt nödvändiga – vägen att lösa försörjningsproblemet från andra hållet, genom
en minskning av befolkningstillväxten. De som skjuter barnbegränsningen i förgrunden tycks
ofta inte ha gjort klart för sig vilka
stora möjligheter som föreligger att
öka livsmedelsproduktionen, sammanfattar han tryggt. Dessutom
understryker han – helt visst med
rätta – att både de praktiska och
de ideologiskt-psykologiska svårigheterna för en mera omfattande
födelsekontroll i u-länderna är så
stora att man redan av detta skäl
inte rimligen kan sätta sin lit bara
eller ens huvudsakligen till denna
väg att förhindra katastrofen. Snarare måste man räkna på rakt motsatt sätt, låter han förstå: det är
endast en påtaglig förbättring av
försörjningsläget som kommer att
skapa förutsättningar för en någorlunda effektiv befolkningskontrolL
Han ansluter sig till en annan forskare som anser, ” att ett tillstånd
med en långsamt eller ej alls tillväxande världsbefolkning kommer
att uppnås vid den tid, då hos alla
folk välstånd och bildning blivit
allmängods- d. v. s. raka motsatsen till vad Malthus hävdade. Våra
strävanden bör följaktligen inriktas på att snarast möjligt nå detta
mål: Välstånd åt alla!”
Förträffligt; men lekmannen ställer sig likväl undrande. Är det inte
så, att Förenta Staterna i nuläget
uppvisar en befolkningstillväxt
som är bland de högsta i världen
(trots att USA av lätt insedda skäl
numera inte kan göra sådana spektakulära vinster genom minskad
dödlighet som i stor utsträckning
förklarar befolkningsexplosionen i
u-länderna)? Och befinner sig inte
Frankrike eller Canada i en liknande situation? Tyder inte detta på,
att den ljusa förtröstan att saken
löser sig av sig själv, endast vi klarar av uppgiften att skapa välstånd
åt alla, är en obestyrkt illusion?
Bortsett då från att det fortfarande
är en öppen fråga om den uppgiften kan lösas.
På ett radikalt annat sätt angripes problemet av professor Georg
Borgström, som fackvetenskapsman expert på fiskeriproblem, men
för en större allmänhet framförallt
känd för sina outtröttliga ansträngningar att varna för befolkningskatastrofen och konsekvenserna av
den besinningslösa utplundring av
jordens resurser som vi människor
hittills hängett oss åt. Den senaste
attacken i denna lidelsefulla kampanj är boken Gränser för vår tillvaro (LT, 24: -). Vad Borgström
gång på gång, med ständigt varierande exempel ur ett gigantiskt
kunskapsförråd, försöker inpränta
är detta – att det obönhörligen
finns gränser som människan inte
kan överskrida utan katastrof, att
i själva verket denna gräns redan
har överträtts, med konsekvenser
som ligger i öppen dag för den som
har ögon att se med. Mest uppmärksamhet ägnas i detta verk den
hotande vattenkrisen. ”Europa har
rekord i och med att det tar ut tre
gånger mer än vad disponibla vattentillgångar medger. Nordamerika
kommer därnäst med två gånger
mer. Det är den takt med vilken vi
nu tömmer jordens yt- och grundvatten. Det är sanningen bakom de
sviktande grundvattennivåerna och
de allt större djup, från vilka man
numera på de flesta håll måste
pumpa.”
Valtenkrisen är på flera sätt det
centrala i Borgströms teckning av
försörjningsproblemet. Tre tilllämpningar är särskilt intressanta,
eftersom de drabbar några av optimisternas allra käraste ideer till
världseländets avhjälpande. För
det första hänvisas ofta till möjligheten att öka skördeavkastningen i
de efterblivna länderna. I många
fall- ehuru ej i alla – ligger hektarskördarna i dessa långt under
vad som erhålles i t. ex. vissa europeiska jordbruksområden. Växtförädling, konstgödsling och överhuvud effektiva brukningsmetoder
borde kunde höja jordarnas produktivitet högst väsentligt; i själva
verket är detta en av de utvägar
som Hugo Osvald knyter de största
förhoppningarna till, och han vet
393
onekligen bättre än de flesta vad
han talar om i dessa stycken. Det
gör å andra sidan, beklagligt nog
om man så vill, också Georg Borgström när han erinrar om att ekvationen har ännu en faktor:
”I den utvecklade delen av världen har som bekant hektarskördarna kunnat höjas. Detta har krävt
betydligt mer vatten än vad tidigare normalskördar gjort … Mycket av dessa merskördar har köpts
med vatten som annars skulle rinna som påspädning till grundvattnet. De skördestegringar som kunnat inregistreras i Västeuropa sedan sekelskiftet har inneburit ett
ökat uttag motsvarande ungefär
30-50 mm årsnederbörd . . . De
ökande skördarna är sålunda en uttorkande faktor, som har sin del
i den stora brandskattningen på
vatten.”
En annan väsentlig sak i Borgströms framställning är det förbluffande ofta förbisedda sammanhanget mellan vattenförsörjning
och industrialisering. När man i
största allmänhet rekommenderar
industrialisering som u-ländernas
räddning bortser man ofta – utom
från det grundläggande faktum att
en sådan i och för sig inte råder bot
på livsmedelsbristen- från att den
ofta förutsätter vattenuttag som
helt enkelt ligger utanför det möjligas gräns. Med tanke på den roll
som utnyttjandet av atomkraften i
regel spelar i optimisternas framtidskalkyler är det f. ö. intressant
att erfara, att det vid projektering- 394
en av den första atombränslefabriken i USA endast gick att uppdriva
fyra ( !) platser som kunde tillgodose den enorma vattenåtgången
för denna industri.
Vattenproblemet ställs på sin
spets när man kommer in på nyodlings- och bevattningsföretagen –
en kardinalpunkt i den optimistiska förkunnelsen är som känt att
endast en mindre del av den odlingsbara arealen hittills tagits i
bruk, att väldiga tillskott skall
kunna erhållas med hjälp av så-
dana projekt som Assuandammen
och andra liknande. Har inte Israel
bokstavligen fått öknarna att
blomma?
Borgström har många invändningar mot denna lysande framtidsbild. För det första är det, menar
han, ur ekonomisk synpunkt givetvis en absurd politik att använda
vatten – en livsnödvändig knapphetsvara – just i ökenområden,
där avdunstningsförlusterna måste
vara särskilt stora. För det andra
har erfarenheten redan visat, att
den rubbning av den naturliga vattenbalansen som bevattningsföretagen alltför ofta innebär, kan medföra ytterligare allvarliga skadeverkningar. Konstbevattnade jordar förstöres, ofta på skrämmande
kort tid, genom saltavlagringar –
fenomenet är välkänt från så olika
länder som Utah och Irak. Paradoxalt nog visar det sig också, att
alltför intensiv bevattning kan skapa träsk, t. o. m. mitt ute i öknen.
Väldiga ansträngningar måste läggas ner på dräneringsföretag –
Borgström påpekar därvid bistert,
att ingen tycks på allvar fundera
över konsekvenserna på längre sikt
av den saltinjektion i grundvattentillgångarna som härigenom på
många håll försiggår.
Ännu en detalj må nämnas, därför att den är så typisk för Borgströms sätt att betrakta problemet.
Det förhåller sig så, att bevattningsföretagen innebär allvarliga hälsorisker. De stora dammarna underlättar nämligen spridningen av
vissa sjukdomar. Malaria är väl det
mest kända exemplet; så mycket
betänkligare som malariamyggorna
som bekant nu i skrämmande utsträckning utvecklat motståndskraft mot de bekämpningsmedel
till vilken mänskligheten satt sin
lit. Ändå allvarligare är emellertid
det hot som kommer från parasitsjukdomen bilharzia, av vilken två
tredjedelar av Nilbäckenets befolkning beräknas vara nedsmittad.
Den orsakas av en sugmask, vars
larver tränger genom huden in till
flera av kroppens vitala organ.
”Äggen sprids i vatten och behöver
olika sniglar som mellanvärdar för
larvkläckning. Den naturliga uttorkning som regelbundet varje år
under torrperioden tog sin bastanta
tribut av de farliga mellanvärdsdjuren har gått förlorad genom de
permanenta bevattningarna. Marken torkar aldrig ut, och snäckorna
högtrivs året runt.” Assuandammen beräknas göra Egyptens nedsmittning nästan total; i Sydrhodesia måste ett stort bevattningsprojekt läggas ner sedan flera miljoner dollars investerats just på
grund av bilharzianedsmittning.
Exemplet illustrerar, kanske bättre än något av de många andra
Borgström arbetar med, det centrala temat i hans bok: nödvändigheten att se realistiskt på teknikens
möjligheter och av att sätta in de
tekniska ansträngningarna i ett
biologiskt sammanhang. Har något
utvecklingsprojekt på senare år tilldragit sig så stor uppmärksamhet
som just Assuandammen, själva
symbolen för teknikens möjligheter att lösa världssvältens problem? Och vad blir resultatet? Ekonomiskt i bästa fall att den under uppbyggnadstiden tillkommande egyptiska befolkningen kan försörjas på samma tragiskt låga nivå
som den nuvarande: att den vunna
arealen skulle räcka till för att
nämnvärt förbättra läget är en illusion. Detta resultat vunnet till pri- 395
set av dels allvarliga, men svårbedömbara risker för jordförstöring
(saltanrikning, morasbildning; hur
går det med den sedan årtusenden
berömda slamavsättningen vid Nilens översvämningar?), dels också
sannolikt en katastrofal utbredning
av den sjukdom som är Egyptens
gissel och redan nu beräknas nedsätta befolkningens produktivitet
med minst 35 %. Att samtidigt
utan tvivel behjärtade FN-organ
sysslar med planer på bilharzians
bekämpning, tilläventyrs rentav
med glada rapporter över vunna
framsteg, gör inte bilden av planlöshet och kortsynthet mindre beklämmande …
Det kan inte finnas någon människa som inte mer än gärna vill
tro att professor Osvald har rätt.
Men vid läsningen av Borgströms
bok räcker inte ens det varmaste
önsketänkande i längden till för att
hålla pessimismen på avstånd.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner