Print Friendly

Befolkningskontroll i Nordafrika

Av Redaktionen | 31 december 1963


1963


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.


BEFOLKNINGSKONTROLLI
NORDAFRIKA
NÄR MAN diskuterar födelsekontronens problem i de underutvecklade länderna måste man hålla
klart för sig, att förhållandena växlar från land till land. Underutvecklingen är inte nödvändigtvis
förenad med överbefolkning, och
tvärtom. Bland de ekonomiskt efterblivna länderna i Syrlamerika är
exempelvis Brasilien underbefolkat.
På samma sätt finns det vissa länder i det svarta Afrika – t. ex. Senegal – som är på samma gång
underutvecklade och underbefolkade. Lämpligheten av genomförd
födelsekontroll måste alltså bedö-
mas mot bakgrunden av den ekonomiska och sociala miljön – liksom under hänsynstagande till
kulturella och religiösa attityder.
När lämpligheten och möjligheten av en politik för födelsekontroll diskuteras i denna artike’l sker
det därför med en avsiktlig begränsn~ng till förhållandena i de
fyra länder som brukar sammanfattas under beteckningen Mahgreb, alltså Algeriet, Libyen, Marocko och Tunisien.
Av AMOR BENYOUSSEF
Ekonomisk eller demografisk
lösning?
Det mest iögonenfallande problemet för Mahgrebs del är obestridligen nödvändigheten att åstadkomma en anpas>sning mellan den
ekonomiska utvecklingen och befolkningsutvecklingen. De politiskt
ansvariga har strävat efter att
åstadkomma en sådan med hjälp
av en »humaniserad» ekonomisk
politik – långtidsplaner, sociala
investeringar, utbildningsprogram,
industriali>sering – ·allt till människornas tjänst. strävan efter välståndshöjning och ekonomisk jämvikt har också visat nödvändighet·en av att påverka inte endast den
ekonomisk’a strukturen utan även
konjunkturutvecklingen, varvid
förebilderna stundom hämtats från
länder präglade av ekonomisik tillväxt som Sverige eller Japan.
Härvid måste man dock observera, att Japan, vid sidan av den
ekonomiska lösningen på problemen också i stor utsträckning har
tagit sin tillflykt till demografiska
278
åtgärder – i själva verket till den
mes’t »malthusianska» politik som
någonsin tillämpats. Japanerna
stiftade 1948 en lag om s. k. befolkningsskydd, som legaliserade aborterna. Nativiteten har sedan sjunkit till hälften på femton år.
För att ta Tunisien som exempel, så gäller det där inte bara att
skaffa mat till 60 000-70 000 munnar mera varje år; det handlar om
den vida större uppgiften att ekonomiskt och socialt i samhället inkorporera en hel ny generation om
närmare 110 000 människor. Varje
ny varelse som föds innebär nya
anspråk på hälsovård, undervisningsresurser, socialpolitik etc.
Det växande avståndet mellan
befolkningskurvan och kurVJan för
de ekonomiska resursernas tillväxt
skapar svårigheter som givetvis
måste bemästras med tillgripande
av alla tillgängliga medel – och
med hänsynstagande till tidsfaktorn. Helt naturligt tänker man
därvid också på en befolkningspolitisk lösning. Vilket bidrag skulle
alltså ett program för födelsekontroll – självfallet utformat efter
de förhållanden som råder just i
Mahgreb – kunna ge till dessa
länders utveckling och levnadsstandard?
staten eller individen?
Uppenbarligen gäller det på detta
område att samtidigt respektera två
principer: idealet skulle vara ett
tillstånd där den enskildes fria initialiv sammanfaller med samhällsintresset.
Indien torde var-a det första uland som givit exempel på utnyttjande i stor skala av antikonceptionella åtgärder. För att visa vilken vikt ett stort mohammedanskt
land som Pakistan tillmäter detta
problem räcker det med att erinra
om att enbart i Väst-Pakistan regeringen 1960 anslog en kredit på
250 000 dollar för att utbygga ett
nät av specialkliniker för detta ändamål. I Japan uppgår sedan 1948
de legala aborterna – oräknat
alltså ana de illegala som aldrig
blir registrerade – till mer än en
million om året; ett faktum som
här endast påpekas för upplysnings skull.
Måste man inte alltså i Marocko
och Algeriet på samma sätt som i
Tunisien försöka åstadkomma en
verklig revolution i den allmänna
mentaliteten, så att människorna
verkligen accepterar det berättigade i födelsekontroll? När man
framställer den frågan måste man
ha klart för sig, att en sådan
mentalitetsförändring innebär en
mängd problem – vilket i detta
fall vill säga hinder – av vilka de
viktigaste har att göra med den
ekonomiska utvecklingen och med
upplösningen av gamla sociala
strukturer. Problemen ter sig något
olika om man betraktar dem från
nationens eller från familjens synpunkt.
På det nationella planet måste
man självfallet övervaka att inte
…..
friheten att använda födelsekontroll medför för samhällsintresset
skadliga konsekvenser, som t. ex.
säkerligen skulle bli fallet med en
allvarlig rubbning av befolkningsstrukturen (»förgubbning» etc.).
Det mål som är så svårt att uppnå
är att förena frihetskravet för den
enskilde på denna punkt med det
för hela samhället önskvärda resultatet. Några av dessa problem skall
avslutningsvis beröras i denna artikel. Ur den enskilda familjens
synpunkter ter sig saken enklare.
En mängd olika skäl pekar alla i
samma riktning: man bör tillåta
en reell vaUrihet för den enskilde
när det gäller att använda antikonceptionella metoder. Med andra ord
– man måste på ett eHer annat
sätt övervinna de hinder som kan
stå i vägen för en liberal lagstiftning på detta område och för en
ändamålsenlig upplysning till medborgarna.
Tid för en malthusiansk
politik?
Vi utgår i detta sammanhang från
att befolkningsproblemet inte kan
lösas enbart genom en ekonomisk
utveckling. Å andra sidan gäller
också, att vi inte i tillräcklig omfattning skulle kunna ta vår tillflykt till utvandring. Detta alldeles
bortsett från att en sådan givetvis
inte innebär något annat än ett
kortfristigt palliativ, inte en slutgiltig lösning. Återstår alltså att
279
tillgripa födelsekontroll i någon
form.
Man kan därvid antingen tänka
sig en frivillig begränsning av
fruktsamheten i äktenskapen eller
en höjning av äktenskapsåldern.
Det har emellertid kunnat påvisas, att åtgärder av den senare typen inte heller innebär annat än
en otillräcklig, partiell lösning av
problemet; till slut gäller det alltså
trots allt att åstadkomma en fr,ivillig begränsning av antalet barnsbörder.
Om de övriga länderna i Mahgreb skall slå in på denna väg kommer de säkerligen att kunna tillgodogöra sig åtskiiliga erfarenheter från de tunisiska ansträngningarna på området. Dessa visar hur
man kan lägga upp en politik från
samhällets sida som låter hälsovårdsmyndigheter, medicinpersonal, socialassistenter osv. påvisa
de olyckliga konsekvenserna av en
alltför stor nativitet, göra propaganda i stor skala för de mest elementära hygieniska åtgärder, väcka
intresse och nyfikenhet för födelsekontroll osv. – med ett ord, bidraga till att skapa ett nytt andligt
klimat omkring problemet.
En officiell undersökning som
utfördes i Tunisien 1960 om effekten av propagandan för födelsekontroll ger vid handen att vissa dispensärer kontrollerar närmare 80%
av landsbygds- och förortsbefolkningen inom sina områden. En direkt kontakt med människorna bör
alltså kunna ha en avsevärd effekt

280
när det gäller att ge spridning åt
de antikonceptionena metoderna.
Här måste emellertid en viktig
reservation inskjutas. Initiativet
måste tagas av de berörda familjerna själva. När man föreslår fö-
delsekontroll och ställer nödvändiga medel för en sådan till människornas förfogande måste detta
ske med yttersta takt och diskretion för att undvika intrycket av
påtryckningar. Olyckligtvis måste
vi här erinra om något som M.
Paul Paillat vid Tunisiens Institut
National d’Etudes Demographiques
med all rätt påpekat, att de svenska förslagen i FN nyligen om en
världsomfattande plan för födelsekontroll ur denna synpunkt varit
psykologiskt olyckligt utformade
och riskerar att medföra negativa
konsekvenser.
När det gäller Tunisien – som
sedan 1961 engagerat sig alltmer
på denna väg – måste en aktion
för födelsekontroll framförallt ta
sikte på en utspridning av barnsbörderna med hänsyn till moderns
hälsa och familjelivets harmoni.
Kvinnans roll i sammanhanget
är helt avgörande. Det är hennes
hälsa det först och främst gäller.
Vikten av att sprida graviditeterna
över längre tid är fullkomligt uppenbar, särskilt i en landsbygdsmiljö där undernäringen är ett kroniskt fenomen. I detta sammanhang kan man också med energi
förespråka en höjning av äktenskapsåldern tills parterna nått ett
mera moget omdöme.
Vissa undersökningar i USA
(Indianapolis) tyder på att det genomsnittliga tidsintervallet mellan
graviditeterna, om inga antikonceptionella metoder användes, inte
är större än 16 månader, och att
det innebär en allvarlig fara för
kvinnans hälsa att tvingas föda 3
barn på en femårsperiod. Under
hela äktenskapsperioden skulle en
dylik, okontrollerad fertilitet betyda 15 barnsbörder. (Andra kalkyler tyder snarare på siffran 12.)
I Tunisien finns det somliga familjer som har 10 barn (medeltalet är 6) och alltså närmar sig vad
som under ett »normalt» äktenskapligt liv skulle vara att betrakta
som en spontan biologisk produktion. Förespråkarna för födelsekontroll i Mahgreb beräknar på grundval av dessa värden, att man i stället för det biologiska 16-månadersintervallet bör eftersträva ett optimalt intervall på mellan 2 och 4 år
(‘alltså högst ett barn vartannat
år).
I detta sammanhang kan det
vara av intresse att lägga märke
till att Kommunist-Kina, som länge
hävdade att befolkningsproblemet
uteslutande var något som hängde
ihop med det kapitalistiska systemet, sedan 1955 faktiskt erkänt att
den »rraturliga» graviditetsrytmen
är biol-ogiskt farlig för kvinnan.
Relativt nyligen (5.9.1960) förklarade t. ex. Chou En Lai, att Kinas
befolkningstäthet fortfarande var
mindre än Indiens, Japans eller
Storbritanniens. Likväl skulle man
fortsätta att undervisa om familjeplanering – men framförallt med
motiveringen att skydda mödrarnas
häisa och skapa bättre möjligheter
för dem att uppfostra sina barn,
inte för att undanröja något »befolkningstryck».
Födelsekontrollen och de
politiskt ansvariga
Familjeplaneringen innebär emellertid inte endast sociala, moraliska
ooh religiösa problem utan också,
som ovan antytts, ur samhällets
synpunkt ett mycket viktigt demografiskt problem i sträng mening.
Motståndarna till födelsekontroll
i Mahgreb gör bl. a. gällande, att
det som betyder något inte är storleken av den totala befolkningen i
dessa fyra länder – omkring 30
millioner- utan dess struktur och
vitalitet, styrkan av de grupper som
aktivt deltar i det ekonomiska livet. De fruktar dädör att en malthusiansk lösning på problemen
kommer att ge upphov till en besvärande »förgubbning» av befolkningen, med därav obönhörligen
föl}ande allvarliga ekonomiska
missanpassningsfenomen. Ett exempel erbjuder Japan. Detta land
kommer 1990 inte att ha större be- 281
folkning än 108 millioner – men
av dessa kommer dubbelt så många
som nu att vara åldringar och endast hälften så många ungdomar.
På längre sikt kan den malthusianska lösningen av befolkningstryckets problem alltså ge upphov till
ett nytt problem av helt annan art.
Utvecklingen av själva den antikonceptionella tekniken förefaller
f. ö. att på ett djupgående sätt förvandla hela frågeställningen om familjepltaneringens demografiska resultat. Det är eX’perimenten med
befruktningshindrande piller som
här kommer in i bilden.
Om detta medel skulle fulländas
och komma i praktiskt bruk i
större skala skulle man ha viss anledning att frukta en befolkningsutveckling enligt det negativa urvalets princip. Eftersom pillren
skulle vara sällsynta och dyrbara
skulle de i varje fall till att börja
med endast komma att utnyttjas
av de förmögnare klasserna, som
skulle ha lättare att få information
om deras existens och verkan. De
kvalitetsmässigt mest värdefulla
grupperna i samhället skulle alltså
reproducera sig mindre än folkets
stora massa. Detta är redan ett faktum i Indien, där det just är de
högre klasserna som tillgriper de
klassiska preventivmetoderna.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner