Print Friendly

Baskerna

Av Redaktionen | 31 december 1967


1967


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

214
BASKERNA
Baskerna, detta folk som lever vid Biscayabukten – till
största delen inom Spaniens
gränser, har alltid fascinerat
varje främmande iakttagare.
Så är fallet också med fil. dr
Alf Åberg, som i denna artikel
skildrar baskernas egenart
och sedvänjor.
Det finns två stora folkgrupper i
Spanien, som aldrig upphört att
sträva efter självstyrelse. Den ena
är de tre miljonerna katalaner samlade kring sin huvudstad Barcelona. Den andra är baskerna vid Pyreneernas fot. Exakt hur många
baskerna är vet ingen. Enligt 1963
års folkräkning uppgick deras antal i Spanien till 750 000. I Frankrike uppskattas deras antal till
120 000. Folkräknarna har fått
fram sina siffror genom att använda det baskiska språket som enda
,
Av fil. dr ALF ABERG
beräkningsgrund, och siffrorna blir
därigenom mycket osäkra.
Huvudmassan av baskerna bor i
ett litet och smalt land kring Biscayabuktens innersta del. I Spanien lever den övervägande majoriteten i de fyra landskapen Navarra, Guipuzcoa, Alava och Biscaya, medan de flesta franska baskerna är bosatta i Basse-Navarre,
Labourd och Soule i departementet Basses-Pyrenees. I de stora stä-
derna i baskernas land är huvuddelen av invånarna invandrade
spanjorer och fransmän. Baskerna
själva är i första hand bönder och
fiskare.
Vi vet_ inte varifrån baskerna .
kommer. De undersökningar man
på sistone gjort av de spanska baskerna (F. Alberdi, The Blood
Groups of the Spanish Basques,
1957) visar, att de flesta tillhör
blodgruppen O, få däremot blodgruppen B. Undersökningarna ger
vid handen att de utgör en någorlunda homogen folkgrupp. Deras
CDE-kromosomer är bland de lägsta av alla europeiska folkgrupper,
vilket lett forskare till den slutsatsen att de tillhör en äldre europeisk folkspillra.
Samma slutsats har språkfors- ‘

karna kommit till. Baskerna kallar själva sitt språk eskuara – det
är samma ordstam som i ordet
bask. Det har fått starka impul·ser från andra språk och består nu
till två tredjedelar av lånord från
keltiskan och latinet, spanskan och
franskan, men de primitiva orden
och uppbyggnaden av språket tycks
inte ha några förbindelser med andra språk i Europa. Philippe Veyrin, som skrivit en stor bok om de
franska baskerna (Les Basques,
1955), anser att det baskiska språ-
ket grundlagts under den yngre
stenåldern eller början av bronsåldern, då fångstfolken började bli
jordbrukare. Enligt en modern teori, som är mycket bestickande, har
baskernas förfäder bott vid Kaukasus och dragits med i de stora
indoeuropeiska folkvandringarna
för 5 000 år sedan, tills slutligen
en spillra av dem hamnat vid Pyreneerna.
Isolerad ö
Det baskiska språket har hittills
klamrat sig fast som en liten isolerad ö i det stora romanska folkhavet. Det finns fem huvuddialekter, och dessutom har nästan varje by sina varianter. Det är detta
språk och de många traditionerna
som hjälpt till att avgränsa baskerna från yttervärlden och skapa
en sammanhållning över gränserna. Det är ett rikt och böjligt språk,
som lämpar sig mycket bra för
poesi och sång. Versmakarna är
många och mästare i improvisa- 215
tion. Ibland kan man få höra några av dem mäta sin fyndighet med
varandra. Det brukar gå till så att
den ene sjunger en nydiktad strof
på en känd melodi. Den andre fortsätter genast med en ny strof på
samma melodi. Denna lätta och
lustiga sängarstrid kan pågå en
lång stund under de andra gästernas jubelrop. Det finns dikter om
snart sagt allting, och dessutom
har man en rik tradition av berättelser och legender.
Det är framför allt två drag som
är utmärkande för det baskiska
samhället. Det ena är konservatismen, det sega fasthållandet vid traditionerna, vid det fäderneärvda
och artegna. Det andra är kärleken till friheten både inom samhället, där alla har medbestämmanderätt, och utåt mot främmande
herrar.
Det baskiska landet är vackert
för främlingarna men hårt att leva
i för invånarna själva. På sina små
fält odlar de majs och kål, medan
boskapen – korna och fåren –
söker sig bete uppe på kullarna.
Här råder en pastoral livsstil, som
förefaller den västerländska turisten ålderdomlig och säregen. På
kvällen drivs korna hem för att
mjölkas. Då stannar trafiken upp
på byvägarna, och bilarna kryper
långsamt efter den framlunkande,
bjällerklingande boskapen.
Oxarna kommer samtidigt hem
från fälten. De drar värdigt på
tunga kärror av museal typ. Männen driver dem framåt med käp- 216
par. De bär hemmagjorda sandaler, läderflaskor vid sidan och svarta basker, en mössa så praktisk att
de flesta fransmän och en stor del
av den engelska armen lagt sig till
med den. De är på väg hem till sina
färgglada gårdar. Det baskiska huset var ursprungligen mycket ändamålsenligt – boskapen vistades
på nedre botten och höll värmen
åt familjen som bodde i den övre
våningen. Det har blivit mönster
för många hus långt utanför baskernas land.
Hemmet är det heligaste i baskernas liv. Folket tituleras herre
och fru, son och dotter av ett visst
hus. Huset ger honom och henne
en plats i byn. Han är en av byns
herrar, han har del i byns betesmarker och skogar, han får vara
med och bestämma vid bystämman.
Huset skall övertas av bondens efterkommande. Mer än 80 procent
av gårdarna är självägda.
Konserverande arvsbestämmelser
Ända fram till 1800-talet var det
praxis att ett av barnen – oberoende om det var en pojke eller
flicka – skulle ärva huset. Det var
mycket ovanligt att en arvtagare
gifte sig med en arvtagerska. Dels
skulle man enligt gammal praxis
hålla sig till ett hus, dels ville man
inte beröva någon närstående hedern att bli besutten bonde. Följden var att arvtagerskan gifte sig
med en yngre bror till en arvtagare. Han blev då upptagen i det
nya huset och lade sig till med det .
nya husets namn. Ingen gjorde
narr av honom att han var en fattig make till en rik arvtagerska.
Genom dessa konserverande arvs-·
bestämmelser hölls antalet hus
konstant, och genom dem kunde
man hålla uppe den sociala standarden på landsbygden. Familjen
bildade en arbetsgemenskap. Ägaren av huset var skyldig att dra
försorg om de övriga som levde
kvar. Under 1800-talet genomfördes nya arvsbestämmelser, enligt
vilken arvtagaren av gården var
skyldig att lösa ut sina yngre syskon ur boet. Verkningarna av des·
sa bestämmelser visade sig efterhand. Den fasta egendomen minskade. Gårdarna styckades och deras ekonomi slogs sönder. Många
hamnade i främmande händer.
De forskare som sysslat med baskernas historia tillskriver hemmansklyvningen skulden till den
avfolkning av landsbygden som
skett och sker i det baskiska landet. Men denna avfolkning är en
gemensam europeisk företeelse,
som har många skilda orsaker. I
första hand var det de fattigare
gårdarna som slogs ut. De små husen på bergssluttningarna började
först överges av ungdomarna, som
i stora skaror flyttade in i städerna eller emigrerade till Amerika.
Denna utveckling fortsätter. Bygden avfolkas från topparna och
neråt.
Det baskiska samhället är patriarkaliskt, men det råder ännu på
många håll en sträng maktfördelning mellan mannen och hustrun.
Mannen representerar huset utåt,
medan kvinnan enväldigt styr över
hemmet och trädgården, hushållet
och barnen. Män och kvinnor äter
var för sig i det stora köket. Det
äktenskapliga livet är helt reserverat åt båda privatim. Man ser
aldrig man och hustru gå arm i
arm med varandra. På marknader
och i kyrkan håller sig män och
kvinnor var för sig.
,·, Det är en oerhörd upplevelse att
en söndagsmorgon besöka en överfull kyrka i baskerlandet. Kvinnor- _na och barnen sitter nere i kyrkrummet, medan männen håller till
på en, två eller tre läktare, som är
1 helt reserverade för dem. Sådana
l,. läktare är typiska i de baskiska
:- kyrkorna. Man vet inte när de byggi des. Vid kommunionen kommer
männen nedklampande i en lång
rad från läktarna och går fram mot
en präst. De mottar brödet ståen- . de. Samtidigt går kvinnorna och
barnen fram i en rad till en annan
präst.
Kyrkogårdar brukar vara dystra platser men inte hos baskerna.
Kyrkogården är som en gammal
trädgård med många blommor och
: $lenar. Ofta reser sig höga cypres- ; ser bland kors och gravkapell. Vid
kyrkogårdsmuren samlas ungdomarna till sina bollspel. De använ- . der kyrkans vägg som studs, och
,deras ljusa röster tränger in bland
gravarna.
217
Virilt samhälle
Det baskiska samhället har alltid
varit virilt och stridbart. Man märker det i deras folkdanser. Män och
kvinnor dansar var för sig. Kvinnorna håller en behagligt avspänd
stil, sådan som utmärker folkdanserna på Skansen. Männens dans
är något annat – en explosion av
vighet och kraft, av skönhet och
glädje. Till dansen förekommer det
en gäll musik, som exekveras av
en flöjtblåsare och en trumslagare.
Männen kastar sig ut i hårda danser. De kämpar med varandra i
virvlande lekar med käppar och
med knivar och sköldar. De flätar
samman sina svärd till en matta
på axlarna, så att en av dem kan
hoppa upp och stå där. Uppvisningen inleds med en hyllning till den
grön-vit-röda baskiska flaggan, som
svängs över de barhuvade och knä-
böjande dansarna.
Också baskernas speciella bollspel, pelote, är en hård uppvisning
i mannakraft. Männen är uppdelade i två lag med tre man i varje.
De slår bollen mot en hög mur,
och sedan skall en av männen i det
andra laget fånga den i studsen
och slå den tillbaka mot muren.
Ibland använder de bara händerna,
ibland har de rackets och ibland
har de flätade korgar, som de fäster kring ena armen. Det är chisteran, den manliga nationella sporten, som spelas med lidelse på båda
sidor om gränsen.
På sommarkvällarna brukar turisterna i baskerlandet gå ner till
218
hamnen för att se på de blåmålade båtarna och de korta, axelbreda
baskiska fiskarna, när de vinschar
i land de långa tonfiskarna eller
snabbt lägger ombord de långa nä-
ten. Fiskarna är vana att ge sig
långt ut – de far ända till Senegal
i Västafrika och till Irlands västkust och Färöarna i norr. De har
alltid varit långfarare. Redan under medeltiden kunde de gå ut femsex man i en båt för att harpunera
valar och följa dem i sina små bå-
tar ända upp i de arktiska vattnen.
Fastän baskerna slagit vakt om
sin egenart, sitt språk och sin livsstil har de aldrig kunnat bilda nå-
gon politisk enhet. Det har aldrig
funnits någon baskisk stat, trots
att baskerna är vana att samarbeta och har en utpräglad demokratisk instinkt. Deras geografiska belägenhet har varit emot dem. De
har alltid varit hårt klämda mellan de båda stormakterna Frankrike och Spanien, och i kampen för
sin politiska självständighet har de
sällan haft lyckan med sig. De har
haft ett dåligt politiskt omdöme,
och i valet mellan stridande makter har de med oroande säkerhet
alltid slutit upp på den svagares
sida. Av honom har de kunnat utverka större eftergifter och en kort
stund har de glatt sig åt friheten,
men därefter har alltid följt stora
besvikelser, hårda nederlag och
svåra förluster;
Baskerna slöt upp på Hannibals
sida, och tågade med honom mot
Rom, och sedan Hannibal besegrats och de med honom, måste de
i fortsättningen värja sig mot invaderande folk, romare och västgoter, arabiska morer, franker och
normanner. Romarna kallade dem
vascontes – det är samma ordstam
som i ordet bask. Namnet lever
kvar i Gascogne, som en tid var i
baskernas händer. Den romerska .·.ll
härvägen över västra Pyreneerna
gick rakt genom deras land. Den
är ännu kvar, och det finns ruiner
av romarnas militära posteringar
längs vägen. Med romarna kom
också de första kristna missionä-
rerna, som måste ha haft ett hårt
arbete bland detta hårda och konservativa folk.
Roiandssången
Under 700-talet inträffade en av de
stora händelserna i deras historia.
Frankernas kung Karl den store
gick över Pyreneerna för att bekämpa araberna. Han erövrade
Pamplona, som var en baskisk stad,
och bröt ner murarna. På återvä-
gen föll baskerna över den frankiska eftertruppen vid Ronceveaux
och tog hämnd för Pamplona. Det
var nu som frankernas befälhavare
Roland enligt traditionen blåste i
sitt horn, innan han stupade. striden gav upphov till Rolandssången,
en av medeltidens stora hjältedikter.
Baskerna var illa kända för det
systematiska rofferi de bedrev mot
pilgrimerna, som sökte sig över till
Pyreneerna för att besöka den helige Jakobs grav i Santiago de Com- –
postella. Munkarna byggde kloster
längs den romerska härvägen och
till slut lyckades de kristna att civilisera det vilda bergsfolket. sedan dess har baskerna förblivit kyrkan trogna.
En kort tid i början av 1000-talet lyckades kungen i Navarra samla alla basker under sitt välde, men
någon ren baskisk stat blev inte
Navarra, eftersom den också inneslöt andra folk. Baskerna blev aldrig fria men heller aldrig helt besegrade. I den spanska delen brukade deras representanter sammanträda vartannat år under den heliga eken i staden Guernica. Med
den spanske kungens tillstånd åtnjöt de en viss självbestämmanderätt. Mera fostrande för deras politiska tänkesätt var den självstyrelse som förekom i församlingarna. Den bedrevs här som i Sverige
i kyrkans skugga. Ofta fick kyrkans läktare tjäna som kommunalrum.
Många basker gjorde en insats i
världshistorien. Två av motreformationens ledande män – Ignatius
de Loyola och Francisco Xavier –
var basker. Från jesuiternas andliga centrum – kyrkan i Loyola –
drar ännu en ström av missionä-
rer och präster ut i världen. Av
baskisk stam var också Simon Bolivar, som i början av 1800-talet
befriade de spanska kolonierna i
Sydamerika.
Under 1800-talet upplevde de
franska baskerna en lugn och fredlig utveckling. Vid mitten av sek- ~19
let började turismen. Napoleon III
och hans drottning tillbragte höstarna i baskerstaden Biarritz, och
snart sökte sig förnäma turister hit
från hela Europa. Pengar strömmade in i landet, och med dem kom
de första skolorna. Under tiden
måste de spanska baskerna kämpa
för sin existens. De höll med carlisterna under de stora upproren och
blev i sinom tid besegrade och fråntagna sin lokala självstyrelse.
I slutet av 1800-talet växte det
fram en baskisk, nationalistisk och
romantisk rörelse. För första gången började författare skriva på baskiska. De vädjade till det förgångna, fädernas frihetskamp och deras
stolta traditioner. En av dem skrev
en dikt om eken i Guernica, som
blev deras nationella hymn. Nästan lika stor betydelse som denna
kulturella rörelse fick de baskiska
fackföreningarna och de kooperativa organisationerna bland bönderna och fiskarna, som åstadkom
en fast sammanhållning bland olika grupper i landet.
Självständig republik
Våren 1931 störtades den spanska
monarkin. Den republikanska regeringen återgav baskerna deras
lokala självstyrelse, som de förlorat hundra år tidigare. Hösten 1936
sammanslöt sig tre av de fyra
spanska provinserna till en formellt självständig republik. Deras
ombud sammanträdde i lantdagens
gamla hus i Guernica, och under
ekens krona svor presidenten och
220
hans regering den högtidliga eden
till republiken. Madridregeringen
godkände den baskiska staten, därför att den befann sig i ett tvångsläge. Inbördeskriget hade då brutit ut, och regeringen hoppades att
genom eftergifter vinna baskerna
för sin sak.
Baskerna hade inte något större
intresse för Spaniens affärer sedan
de nu vunnit sin frihet. De var
fromma katoliker och ogillade
djupt vänsterpartiernas inställning
till kyrkan. Provinserna längs kusten, som var relativt industriellt
utvecklade, hade många socialister,
kommunister och anarkister, fast
baskerna själva var i majoritet. Innan de baskiska myndigheterna
fick ordning i landet, begick anarkisterna omkring 500 mord och satte många kyrkor i brand.
För första gången var baskerna
inte ense. I Navarra hade earlisterna haft sitt högkvarter, och befolkningen här avvisade Madridregeringens anbud om självstyrelse.
Den slöt sig till Francos general
Mola, som förde befälet i Navarra.
Till honom strömmade frivilliga i
tusental, som sjöng earlisternas
gamla kampsånger.
De tre andra provinserna förblev
regeringen trogna. De baskiska
prästerna ställde sig på sina församlingsbors sida. De blev hårt angripna av de Francotrogna spanska
biskoparna, men den kloke påven
Pius XI vägrade trots alla påtryckningar att fördöma dem. Baskerna
blev snart tvungna att slåss. De försvarade segt sin jord och sina byar
men kriget gick olyckligt för dem.
Måndagen den 26 april 1937 låg
Guernica, deras heliga stad, knappa tre mil från fronten. Tyska
bombplan attackerade staden i vå~
gor. stadens centrum förstördes.
l 600 människor dödades och närmare 900 sårades. Detta är den baskiska versionen av stadens undergång, och allt tyder på att det var
så det gick till. Tyskarna var intresserade av att utröna effekten av
ett luftanfall mot en värnlös stad.
Mycket tyder på att de spanska befälhavarna hölls utanför experimentet.
Baskerna fortsatte att göra motstånd, men nederlaget var nu bara
en tidsfråga. I juni 1937 föll Bilbao, i augusti Santander. Efter 11
månaders förtvivlad strid kapitulerade de stridande styrkorna. Katastrofen var över dem. Många blev
avrättade, bland dem 16 präster.
Tusentals basker gick i landsflykt.
De baskiska flyktingarna blev väl
mottagna av sina stamfränder på
andra sidan gränsen. Saint-Jean-deLuz blev flyktingstaden framför
andra. Gatorna inne i staden fylldes av landsflyktiga, som på kafeerna diskuterade framtiden. För en
kort tid föreföll det som om myten om den enade baskiska nationen hade förverkligats på de regnvåta gatorna i Saint-Jean-de-Luz.
Guernica
Många basker stannade i Frankrike. Andra fortsatte till Latiname- —
rika, där de bröt sig en ny bana.
Hur gick det för Guernica, deras
heliga stad? Nu 30 år efter katastrofen är den helt uppbyggd. Ingenting erinrar om kriget, inte ens
en minnestavla i kyrkan. Det är
tydligt att Guernica skall glömma
sin roll i historien. Det märkliga
med Guernica är att segrarna inte
gått hårdare fram över baskernas
minnen. Uppe på höjden ligger fortfarande den baskiska lantdagens
gamla hus, som nu är ett museum.
Utanför huset skyddad av ett järngaller står ännu Guernicas heliga
ek, symbolen för deras dröm om
självständigheten.
Det baskiska språket hörs fortfarande på Guernicas gator, och
nere i staden har myndigheterna
uppfört en ny idrottsplats – en
fronton. Där skall baskerna utkämpa sina hårda bollspel och dansa
sina vilda danser med käppar, knivar och svärd under de ljumma eftermiddagarna. Så länge de håller
fast vid dessa traditioner – och
inget tyder på att de kommer att
släppa dem – så länge kommer deras kultur att leva och de själva
att slå vakt om sina heliga drömmar i skuggan av Guernicas heliga ek.
Vad tänker baskerna om framtiden? Gränsen med sina tullare,
gendarmer och soldater skär nu
som förr genom deras land, men
för baskerna själva förefaller gränsen lätt att komma över. Det på-
går ett livligt samarbete mellan
stamfränderna.
221
Också smugglingen hör med i
detta samarbete över gränsen. över
den smala floden Bidassoa och på
de smala stigarna över Pyreneerna
finner vännerna varandra. Får och
vin smugglas över gränsen, ibland
också människor. I gränsorten Ascain står en madonna, som av folket kallas smugglarnas madonna.
På morgnarna brukar det ligga flera friska buketter vid hennes fot.
Det förekommer inte någon undervisning i baskiska i de franska
och spanska skolorna, men den baskiska akademien i Bilbao och det
baskiska folkmuseet i Bayonne ägnar sig mycket åt språket och de
kulturella traditionerna. Det finns
tecken som tyder på att det baskiska språket är vikande, och kanske skall den svällande turismen
i deras land så småningom bryta
deras kulturella egenart. Under historiens gång har baskerna ändå visat en oerhörd motståndskraft, som
gör oss skeptiska mot alla dystra
prognoser.
När vi sitter på baren nere vid
hamnen i Saint-Jean-de-Luz, ser vi
de brunbrända· fiskarna dra förbi
med sina matkorgar på armen på
väg till sina båtar. Vad de talar
med varandra om är omöjligt att
veta. De ler sällan. Ett kort ögonblick får man visionen av en trupp
stolta indianer, som sveper sigitystnarlen inför blekansiktena på baren. De kan sin konst och är sig
själva. De är som sitt land – öppna för insyn men oberörda av yttervärlden.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner