Print Friendly

Barack Obama – en stor mes

Av Janerik Larsson | 2 december 2011

De liberala demokrater som var överlyckliga när Barack Obama valdes till president 2008 är inte längre överlyckliga. De är rentav mycket besvikna. Det konstaterar Janerik Larsson som har besökt den amerikanska huvudstaden för att ta reda på vad som hände egentligen.

En stor del av min amerikanska vänkrets från åren jag bodde i Washington DC består av liberala demokrater som var överlyckliga när Barack Obama valdes till president i november 2008. De är inte överlyckliga längre, de är rentav mycket besvikna även om de nog kommer att rösta på honom även i november 2012.

Jag ska strax komma tillbaka till deras besvikelse men först en bakåtblick. Jag tillbringade i maj 2009 några veckor i Washington DC. Då var entusiasmen över Barack och demokraternas seger i föregående års val fortfarande på topp. Jag började då skriva på boken Överlever den amerikanska drömmen? (Timbro 2009). När jag skev i maj var jag övertygad om att boken med dess för Obama-euforin dystra budskap skulle slå ner som en bomb i svensk USA-debatt. Men när den utkom fram på hösten hade de amerikanska opinionssiffrorna redan svängt och Obamas position framstod med ens som betydligt skakigare.

Vad har hänt – egentligen?

Det första som hände var att de ledande inom det republikanska partiet bestämde sig för att deras politik framöver skulle bli lika brutal som den amerikanska nationalsporten american football. President Obama är en briljant retoriker men han har ingen erfarenhet av den amerikanska politikens brutala sidor och han har inte omgett sig med personer som till fullo behärskar den konsten. I stället har han omgett sig var personer som säkert intellektuellt sett är trevliga att umgås med – som den briljante ekonomen Larry Summers – men som varit katastrofer som maktspelare i kongressen. Ron Suskinds bok Confidence Men må bitvis vara orättvis, vilket en del kommentatorer hävdat, men den ger nog en ganska bra bild av oordningen i Vita huset under Obamas första presidentperiod.

Man ska komma ihåg att om man ser på amerikansk politik så är Obama närmast en vald kung medan de demokratiska ledarna i kongressen är att beteckna som premiärministrar. Och nyckelpersonen här var först demokraten Nancy Pelosi och nu är det John Boehner, dvs den tidigare och nuvarande talmannen i representanthuset. Det var Pelosi som hade till uppgift att hantera det gigantiska stimulanspaketet ARRA (American Recovery and Reinvestment Act) som skulle få USAs ekonomi på fötter. Men hon struntade i alla kloka råd om hur ett sådant effektivt program skulle se ut. Efter alla år utan makt så var det nu dags att de demokratiska kongressledamöterna skulle förse sina valkretsar med statliga bidrag – helt oavsett om detta hade någon positiv effekt på ekonomin. Pelosi struntade i Vita Huset och oavsett hur stor tilltro man har till denna typ av stimulanspaket kan man lugnt konstatera att det som kom ut ur kongressen inte var optimalt. Tvärtom.

Samma sak med sjuk- och hälsovårdsreformen, den s k ObamaCare. Även här höll kongressen i besluten och Vita Huset var – om man jämför med hur det brukar vara i amerikansk politik tidigare – förbluffande passivt.

Och relationen mellan Obama och Boehner är givetvis än mera komplicerad eftersom Boehner representerar republikanerna.

Obama är bra på att i retoriken beskriva det samförstånd som borde råda, men har inte ännu förstått hur ett sådant ska kunna åstadkommas. Pelosi lydde inte Obama och resultatet blev en polarisering som skadar presidenten.

Så mina vänner, som ingalunda är vänsterradikala, är besvikna på Obama för att han inte klarat av det som är presidentens absolut primära uppgift: att hantera kongressen.

Han är en svag president. Det har jag nu hört om och om igen här i Washington DC.

Att hantera kongressen är inte lätt men föregångare från båda partierna lyfts här fram som exempel på hur maktspelet ska hanteras – Lyndon B Johnson och Ronald Reagan nämns som två exempel på presidenter som visste hur man – stundtals med rejält brutala knep bakom kulisserna – skulle hantera kongressen.

Den andra anklagelsepunkten mot Obama som cirkulerar runt middagsborden jag frekventerat handlar om samma sak som sägs runt en hel del svenska middagsbord om Fredrik Reinfeldt: han har ingen politik framåt.

Också det är sant, åtminstone vad gäller Obama. Hans retorik är verkligen briljant. Men den håller sig på en hög abstraktionsnivå och har svårt att nå verklighetskontakt. Obama söker gestalta allmänintresset vilket sannerligen är svårare här i USA än i Sverige.

Det republikanska partiets stenhårda – ja hänsynslösa – oppositionspolitik (nej till allt Obama föreslog) ledde till ett svårt bakslag för demokraterna i förra årets mellanårsval. Och jag har åtminstone inte här i den amerikanska huvudstaden kunnat hitta exempel på en enda aktiv republikansk politiker som bryr sig ett dugg om vad som händer med amerikansk ekonomi på sikt. Det finns ingen republikansk politiker som skulle våga antyda att det finns något bortom presidentvalet i november 2012. Makten är allt och den avgörs i november 2012.

En av dem jag samtalat med, den fristående republikanske kommentatorn David Frum, är den kanske ende som vågar sig på det längre perspektivet i dagsdebatten. Men han är inte beroende av några av det republikanska partiets tankesmedjor eller förmögna bidragsgivare. Han är nämligen privatförmögen och kan strunta i sådana hänsyn. Han avskedades av den konservativa tankesmedjan American Enterprise Institute efter att han på sin blogg skrivit att republikanernas stenhårda motstånd mot en kompromiss om ObamaCare varit olyckligt, att ett bättre resultat varit möjligt.

Hans kommentarer om dem som nu dominerar det republikanska partiet är välformulerade och brutala:

– Much as viewers tune in to ’American Idol’ to laugh at the inept, borderline dysfunctional early auditions, these tea-party champions provide a ghoulish type of news entertainment each time they reveal that they know nothing about public affairs and have never attempted to learn.

– Rather than workable solutions, my party is offering low taxes for the currently rich and high spending for the currently old, to be followed by who-knows-what and who-the-hell cares. This isn’t conservatism; it is a going-out-of-business sale for the baby-boom generation.

Detta är en tillspetsade men inte orättvis bild av Obamas motståndare just nu. Och Obama har svårt att sänka sig till den nivån. Occupy Wall Street och de vänsterradikala rösterna i det demokratiska partiet är besvikna på Obama för att han inte är tillräckligt radikal. Men Obama vet att det är ett säkert recept för nederlag i november 2012.

Så elva månader före presidentvalet har både de stora partierna rört sig mot sina extrema punkter. Barack Obama försöker tills vidare stå kvar i det politikens centrum som i bästa fall är hans möjlighet till omval om ett år. Hur det går vet ingen idag. Men besvikelse är bara förnamnet på det politiska klimatet i USA idag.

Janerik Larsson har besökt Washington DC på uppdrag av Stiftelsen Fritt Näringsliv.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner