Balticum in memorian

BALTIClJM
IN MEMORIAM
DET fanns en tid, då bolsjevikerna proklamerade nationalitetsprinciper, som väckte sympati ej blott bland världens arbetare
utan även utanför deras kretsar. Lenin hade själv 1916 tillagt
»den segrande socialismen» uppgiften »icke blott att utan förbehåll hävda principen om folkens självbestämningsrätt utan även
att förverkliga de undertryckta nationaliteternas självbestämmanderätt, d. v. s. dessa nationaliteters rätt att i kraft av sina
fria beslut göra sig självständiga». Vid tidpunkten för den ryska
revolutionen nästan överbjödo bolsjevikerna president Wilson i
att hävda nationernas självbestämningsrätt, vilken tes därför
tedde sig som det oemotståndliga stora mänskliga framsteget mitt
uppe i all krigisk förödelse och i opinionens ögon fick försona den
ryska revolutionens frånstötande grymma metoder. I det dekret,
som sovjetregeringen efter sin statskupp i november 1917 utsände,
fanns en serie punkter om nationaliteterna, av vilka den pregnantaste löd: »Rätt för Rysslands alla folk att fritt bestämma sitt
öde, även där detta innebär skilsmässa från Ryssland och bildandet av självständiga stater.» Dekretet var undertecknat av Lenin
och Stalin, den senare då kommissarie för nationalitetsfrågor.
Lenins och Stalins program om nationaliteterna och de »nationalkoloniala» frågorna kallades av de rättrogna endels en anklagelseakt mot imperialismen och fascismen och endels en hela
mänsklighetens Magna charta, »ett baner i proletariatets och de
undertryckta folkens gemensamma kamp över hela världen». Och
i Brest-Litovskfreden var det nödställda Sovjet chockerande rundhänt med löften åt de förtryckta folken och med erkännanden av
nationaliteters som finländarnas, ukrainarnas och georgiernas rätt
att avgöra sitt eget öde.
Men den rätta halten av sin nationalitetspolitik ådagalade den
nya ryska regimen ungefär samtidigt genom att animera det röda
upproret i Finland, genom att låta den röda armens hopar rycka
in i de baltiska staterna och genom att steg för steg slå ner den
ukrainska frihetsrörelsen. Nationalitetsprogrammet var helt en- 363
.· =
Balticum in memoriam
kelt bara ett demagogiskt trick för att göra gränstrakterna osäkra
för de inringande vita armeerna. Icke på grund av någon ryssarnas nationalitetsidealism utan till följd av det finländska och de
baltiska folkens heroiska frihetsstrider, den polska armens uppdämmande vid Warszawa 1920 av den framvällande ryska brottsjön samt Sovjetrysslands egen kraftuttömning kunde nationalitetsprincipen efter världskriget segra vid Bottenhavet och
Östersjön. Utbyggnaden av den västerländska barriären mot det
österländska Ryssland var ett verk av de förslavades uppror mot
den ryska spartakismen.
Det fanns likväl andra gränsbygder, som ej voro lika hållfasta
mot den Trotski-Stalinska röda imperialismen. Hur litet värt det
ryska federativa systemet som nationalitetsskydd var ådagalades
bland annat i Karelen och den del av Ingermanland, som stannade under det ryska väldet. Man vet ej allt vad som tilldragit
sig bakom det dubbla ståltrådsnät, som åtskilt Finland och Estland å ena och Sovjet å andra sidan. Men man vet, att sovjetiseringen varit total och delvis utförts av lättledda kreatur ur de
förpinade folkens egen mitt. Man anar också, att massdeportationer skett för att uppluckra gränsbygdens mark – massförflyttningar av kanske samma dimensioner som de stora folkomflyttningarna i Europa och Mindre Asien efter världskriget men
med ett helt annat syfte än att värna om minoriteterna. Och i
Västturkestan och Kaukasusbältet underkuvade Sovjetryssland
de nya statsbildningarna, trots sina egna nationalitetsprinciper
och trots dessa folks ofta tappra motstånd. I den i Kurland födde
Paul Olbergs bok »Rysslands nya imperialism» – vilken vi i
häfte 4 recenserade – får man en i sin brutala realism åskådlig
bild av de metoder, som Sovjet använde när Georgiens, Armeniens ·
och Aserbedjans fria stater under åren omkring 1920 planenligt
införlivades med Sovjetriket. Svek och trolöshet, Kuusinenregeringar, ockupationer utan krigsförklaringar och efterföljande
upprensningsaktioner voro de medel, som ryssarna då använde.
Intet i regien har sedan dess förändrats; ja, man blir närmast
förvånad över Sovjets brist på variationer, när man jämför dess
framfart då i Kaukasus och nu i Balticum. I taktiken har ingått
att ge de fria gränsstaterna inträde i Sovjetfederationen skenet
av frivillighet; därigenom skulle den sovjetistiska nationalitetsprincipen kvarstå intakt. Möjligen kunna de styrande bedraga
det ryska folket med dessa jesuitiska manövrer, men för kultur- 864
Balticum in memoriam
världen finns det blott en benämning på denna nationalitetspolitik: hyckleri i dess mest cyniska form.
Händelseutvecklingen vid erövringen av de baltiska staterna
skall nu ej skildras. Man konstaterar blott, att betydelsen av
ett fritt Polen som randstaternas ankargrund numera framstår
ännu uppenbarare än förr. Man vet icke, huruvida England och
Frankrike vid förra sommarens förhandlingar i Moskva voro beredda att tumma på de tre staternas integritet såsom priset för
en antitysk inringningspakt. Man vet inte heller, om tyskarna
lämnade några motsvarande medgivanden, när de tillhandlade
sig sin pakt med Sovjet. Det bästa beviset för ryssarnas planmässighet var den tyska tvångsevakueringen i höstas av Estland
och Lettland, varigenom Tyskland avstod från sin panträtt i
dessa länder; ryssarna ha dock icke gjort någon åtskillnad mellan Litauen och de bägge andra baltiska staterna, trots att
tyskarna i Litauen kvarstannat. Både vid den första framstöten
mot Östersjön i höstas och vid den definitiva framryckningen i
juli i år har Sovjet haft turen att kunna expediera en stat i
taget. Den baltiska ententen, vilken defensiva trestatsallians avsåg
gemensamt uppträdande mot alla aggressioner gentemot någon
av staterna, så framt dessa ej rörde Vilna- eller Memelfrågorna,
brast inför första sovjetryska hotelse. Sannolikt har den först
utsatta staten ej ens vågat konferera med de andra. Sedan ryska
förband i oktober intågat som besättningstrupper, voro de tre
småstaterna utlämnade på nåd och onåd. Kanske ångra de sig
nu, att de ej desperat upptogo strid, medan de ännu förfogade
över vapen, trupper och skyddskårer. Säkerligen hade striden,
om den fått föras utan hjälp från annat håll, slutat med nederlag. Men hur skulle Ryssland med sina under det finsk-ryska
kriget blottade svagheter ha rett sig, om alla de hotade staterna,
från Finland ned till Rumänien och Turkiet, samtidigt angripit
Ryssland och gjort allvar av den kollektiva försvarstanken~ Och
hur skulle situationen ha tett sig för ryssarna, om England och
Frankrike samtidigt angripit från Orienten~ Hade Rysslands
inre front hållit inför ett tryck från alla dessa håll~ Förlorade
västmakterna där icke ett tillfälle att gå från ord till handling
och överhuvud ett tillfälle till ett krediterande initiativ~ Det
båtar nu dock föga att spekulera över dessa ting.
Det må tilläggas; Finlands otroliga kraft först 1918 att slå ned
det kryptoryska röda upproret och sedan 1939/40 att avvisa
365
.\: ,.
Balticum in memoriam
Kuusinenförräderiet samt hålla den röda armens masshärar
stången får sin rätta relief först när man studerar de röda kommissariernas systematiska och på andra håll framgångsrika
aktion att inom Sovjets gräns erövra Tsarryssland åter. Det är
beklämmande att efteråt tänka sig att vårt största parti även
långt efter det att den sovjetryska ångvälten gått förkvävande
fram över de spirande statsbildningarna i Rysslands sydliga
gränstrakter ville i det finska frihetskriget 1918 enbart se en inre
social kamp, vilken borde mätas med vanliga enkla klasskampsmått. Det är också anmärkningsvärt, att man i samma svenska
kretsar länge ävlades att betrakta de inre koncentrationssträvandena i de baltiska randstaterna uteslutande som ett problem om
demokratism eller fascism; ännu så sent som i juli i år, när »arbetarna» togo makten i de baltiska staterna, var den svenska
socialdemokratins ledande tidning oreserverat beredd att lyckönska till »befrielsen». Allt detta tyder på en trångsynthet i det
utrikespolitiska betraktelsesättet, som blott kan förklaras ur vår
hemmafronts stilla och länge förstelnade formaldemokratiska och
socialpolitiska vanetänkande, i släkt med den respekt man länge
ansåg sig skyldig visa den .franska folkfronten trots att dess bravader genast kunde beräknas bli till ett obotligt sår på den
franska demokratiska statskroppen. Men rekordet i godtrogenhet
slogs dock av de radikalt kulturfernissade, kring madame Kollontay svansande herrarna och damerna; de bedårade sig av
Litvinovs fredspolitik men glömde totalt Sovjets äldre blodbesudlade nationalitetspolitik och tycktes i övrigt totalt likgiltiga för
all den orätt och allt det våld, varmed sovjetregimen exponerade
det nya samhället. Det må sägas till de svenska arbetarnas
ovanskliga heder, att det överväldigande flertalet hade oändligt·
större och sundare förstånd än dessa kritiklösa s. k. upplysta
föregångsherrar och föregångsdamer, vilka i sin roll som Sovjetunionens sympatisörer faktiskt varit despotismens och reaktionens borgensmän men ej själva begripit det.
De baltiska småstaternas uppgående i Sovjetryssland ter sig
från svensk horisont som en av detta krigs största tragedier.
Dessa områden ha en gång i tiden till betydande omfång varit
svenska, och hela randstatsbarriären har – utan vår förskyllan
eller tillskyndan – utgjort en del av vårt lands befästningssystem. Hur deprimerade vi svenskar än blivit av den tyska
366
Balticum in memoriam
ockupationen av Danmark och Norge, kunna vi aldrig släppa
tron, att dessa nordiska stater efter krigets slut skola- hur detta
än må sluta- återfå sin nationella frihet; skulle ändock ett visst
tryck kvarvila över dem, måste deras mångahundraåriga nordiska kultur vara homogen och bergfast nog att motstå infiltration och penetration. Men de unga staterna i öster kunna ej tilltros samma inre styrka, därest deras underkuvande skulle bli bestående under – låt oss säga – lika lång tid som tsar Peters,
Katarina den storas och Alexander I:s erövringar i östersjöområdet ägde bestånd.
Det tragiska i det moderna underkuvandet, med dess totala avväpning av medborgarna, är att utsikterna vid en folkrensning
blivit hopplöst små. Vad förmår ett vapenlöst folk, hur tappert
detta än skulle vara, mot några militärplan från den underkuvande~ – esterna äro eljest kända som världens i särklass bästa
skyttar, t. o. m. bättre än finländare och schweizare, och letterna betraktades av tsarryssarna som landets bästa soldatmateriaL Även om det pågående kriget både i Finland på finländsk
och i Frankrike på tysk sida visat den enorma betydelsen av
stark truppmoral, betyder denna dock intet, ifall ett obeväpnat
folk bildligt talat endast med händerna får möta det moderna
krigets alla förstörelsemedel. Blott med hjälp utifrån eller genom
bevakningstruppernas insurrektion kan ett uppror ernå framgång. Frihetsstridernas romantik, där geväret var vapnet med
skjutskickligheten och den personliga tapperheten som avgö-
rande, existerar icke längre. Det är förtryckarna, som favoriserats av den tekniska utvecklingen genom att de kunna monopolisera denna åt sig. Detta kan för århundraden omgestalta de
mindre .folkens liv.
Lika tragiskt är att nya personliga hotelsemedel nu blivit vedertagna i enlighet med den brutala anda, som stater under åberopande av statsintressets allmakt rent av ideologiskt förhärligat.
Även massdeportationer har tekniken underlättat. Men det kan
räcka med hotet om deportation, ett spårlöst försvinnande utan
rannsakning och dom; som ultima ratio kunna familjer utsättas
för hotet om repressalier till liv och lem. Inför det öppna motståndets hopplöshet kan blotta risken för exekution och repressalier vara nog effektiv. Det är icke antagligt, att de nu levande
generationerna av ester, letter och litauer under nu rådande förhållanden våga leva livet lika farligt som sina frihetsälskande
367
_,; \
Balticum in memoriam
föregångare, även om deras frihetspatos är lika eldigt. Det personliga hjältemodet står nog i direkt proportion till graden av
de härskande myndigheternas hårdhet. Och i detta hänseende är
sovjetregimens tjeka uppenbart vida överlägsen tsarregimens
ochrana. Bolsjevismen har genom sina metoder, ehuru säkerligen
oavsiktligt och i och för sig föga välförtjänt, lyckats åstadkomma
en Ehrenrettung för tsarväldet, som i nutidshistoriskt perspektiv
alls icke längre framstår i det grymma och rättslösa sken, vari
en av 1800-talets rättskultur genomsyrad och därför lätt indignerad värld såg det, t. ex. under russificeringen av Finland under
dess ofärdsår. Visserligen hette det då, att polisens offer försmäktade i fängelsehålorna eller hotades till livet av umbäranden i
Sibirien, men rörde det sig inte om nihilistiska eller anarkistiska
våldsmän, blevo de flesta förr eller senare frigivna, ofta friska
och duktiga samt laddade med färsk energi för nya aktioner;
eller också döko de upp i främmande länder, gynnade av asylrätten och med obegränsade möjligheter att fortsätta sina konspirationer. Alla de tre sista baltiska presidenterna gjorde bekantskap med den tsarryska polisen utan att synbarligen ta skada
till kropp och själ. Och i de baltiska staterna kunde man ofta
höra sena erkännanden av den relativa humanitet, som tsarregimen i sitt polisjobb visade i jämförelse med efterföljarnas
prestationer i samma bransch. Redan nu ha telegrammen berättat om straffdeportationer av politiker, som intet annat gjort än
hävdat sitt lands oberoende och integritet. Det forna fredliga
arbetet i de fria staternas tjänst synes komma att kriminaliseras,
vare sig det sedan blir bekant för världen eller ej. Det ryska
kravet på utlämnande av den litauiske presidenten Smetona –
något som Tyskland tydligen dock motsatt sig – är det groteskaste utslaget av de forna röda politiska flyktingarnas nya uttolkning av asylrätten.
Om man ställer en pessimistisk prognos för de baltiska folkens
framtid under hammaren och skäran, beror detta icke minst på
att spåren från Kaukasus förskräcka. De upprorsförsök, som där
gjorts, ha hänsynslöst slagits ned, under allehanda hårda straff
för de upproriska och deras familjer. Och friheten inom det federativa systemet har kvävts. Efter sex månaders bolsjevikvälde
riktade de georgiska arbetarna ett upprop till alla Europas arbetare, vari det (enligt Paul Olberg) hette: »Sedan den 25 februari
1921 .finns det icke längre i Georgien några fria arbetareorganisa- 368
Balticum in memoriam
tioner. Efter Georgiens erövring behandlar man oss som slavar.
Man har berövat oss yttrandefrihet, pressfrihet, församlingsfrihet, organisationsfrihet. Alla Georgiens arbetare utan åtskillnad
ha underkastats en tvångsmilitarisering. Med särskild energi förföljdes de framstegsvänliga järnvägsmännen, som sedan tsarismens tid utgjort det kämpande proletariatets fälttrupp i Georgien.
På senaste tid har man mot dem använt en ny utrotningsmetod.
Man deporterar dem. Den första gruppen har redan sänts bort.
Ytterligare ett tusental komma inom den närmaste tiden att sändas bort till tvångsarbete. Det är svårt att i ett kort upprop skildra
de tukthusliknande förhållanden, under vilka det georgiska proletariatet försmäktar. Arbetarnas materiella villkor äro hopplösa.
Vi hotas av en brutal förintelse.» Samma hotande öde som övergått Georgien betecknas i det senaste häftet av den lilla estnisksvenska tidningen »Kustbon» häpnadsväckande nog som något
löftesrikt; där läses verkligen ordagrant, att den 21 juni 1940
»står för alla tider i Estlands historia såsom en märkesdag – de
murar, som under sex års tid byggts upp kring samhället för att
förhindra tillförseln av frisk luft, ha nu ramlat».
Det har nyligen meddelats, att U. S. A. vägrat att godta de
baltiska staternas uppgående i Sovjetryssland såsom en akt av
fri vilja. Intet torde vara säkrare än att självuppgivelsen är en
produkt både av en liten inhemsk klicks femte-kolonn-tjänst och
av Sovjets övermäktiga tryck.
Hmuvida Sovjets femte kolonn i förhandenvarande utrikespolitiska läge varit en nödvändig betingelse för det ryska angreppets
oblodiga framgång kan här lämnas därhän, likaså om alla de
okända litteratörer och konstnärer, som lånat sig åt Sovjets intressen vid de nya regeringsbildningarna, verkligen varit medvetna om den roll som frihetens dödgrävare, vilken de predestinerats att spela. Allt tyder på att den sovjetvänliga gruppen i
Estland på sista tiden ej varit talrikare än samma krets var vid
den bolsjevikiska kuppen i Reval 1924, som då hastigt nedslogs.
Omstörtningarna i Balticum äro samma typiska uttryck för storstadsbefolkningens lättrörda mentalitet och fallenhet för masspsykos som den ryska revolutionen 1917 eller den franska revolutionen 1789 voro. Ty det vore fast otroligt, om den i alla de tre
baltiska staterna dominerande bondebefolkningen skulle ha velat
uppge den nationella frihet, som just bondeklassen mer än andra
samhällsklasser tillkämpat sig och burit upp i dessa länder. Med
369
Balticum in memoriam
ockupationstrupper redan sedan i höstas i landet och med nya
härskaror vid gränserna ha bönderna helt enkelt satts ur spel,
och efter ryskt revolutionsmönster ha städernas radikala arbetare och andra missnöjda manövrerats fram på scenen som dem
som skulle förkroppsliga den demokratiska folkviljan. Otvivelaktigt har det rått vissa motsatser mellan städernas arbetare och
den agrara folkmajoriteten, som utgjort de nu bortsopade regimernas starkaste fundament. Under den ultrademokratiska tiden
gavs det dock många tillfällen att räkna de radikala arbetarna,
och samma tillfälle erbjöds i Estland vid 1938 års uppenbarligen
mycket fria riksdagsval. Å ven om man sammanräknar alla arbetarpartier – alltså även de icke sovjetvänliga – kommer man
i genomsnitt blott upp till tal, motsvarande en fjärdedel av de
röstande. Givetvis är det alltid svårt att försöka uppskatta folkstämningen i mer eller mindre autoritärt ledda stater, helst som
denna kan förskjutas från tid till annan, men ett är visst: att de
gamla regimernas anhängare varit oändligt mycket manstarkare
än de, som velat kasta över ända oavhängigheten till förmån
för sovjetstyre. Åkallandet av demokratiska grundsatser vid
sovjetiseringen kan därför icke vara grundfalskare.
En annan sak är frågan, om regimerna Smetona, Ulmanis och
Päts haft stödet av en folkmajoritet. Regimernas uppkomst skall
ses mot bakgrunden av den urartning, som de ultrademokratiska
statsskicken ledde till, med ideliga långvariga ministerkriser, ett
till pulvrisering av elektoratet ledande mångpartivälde samt
stark hetsande partifeber, som närdes av ländernas ekonomiska
bekymmer och grannstaters ideologiska eller annan dragkamp
om inflytandet; även vissa korruptiva tendenser voro omisskännliga, främst i Lettland. Inte ens den mest trosvisse demokrat
inlägger längre i parlamentarismens begrepp det kaotiska innehåll, som efterkrigsårens riksdagsvälden där exemplifierade. Det
var en livsfråga för dessa stater att sanera sin demokrati, men
parlamentspartiernas frivilliga medverkan härtill var knappast
tänkbar.
I Litauen skedde åtstramningen redan i december 1926, i form
av de nationella riktningarnas kupp efter vänstersegern samma
år – en kupp, som otvivelaktigt inspirerats av Pilsudskis
»Putsch» i maj 1926 men delvis även replierade på statsrättsliga
ideer, som kuppmakarna Smetona och Voldemaras redan 1918 under frihetskampens första år utan framgång förfäktat. I landet
370
Balticum in memoriam
styrde den nu upplösta partiorganisationen Tautininkai under
diktaturliknande .former över ett tiotal år, varvid ett ur kontrollerad kandidatnominering framsprunget lättdisciplinerat parlament dock så småningom inrättades. Men för ett par år sedan
bildades en samlingsregering med representanter också för de
äldre förbjudna partierna; även om Tautininkai ej skulle ha haft
folkmajoriteten på sin sida, varom man intet vet, representerade
dock den sista tidens samlingsregering det överväldigande folkflertalet och framför allt dess frihetsvilja.
I Lettland gjorde Ulmanis sin statskupp först den 15 maj 1934
– ett av Rigas större torg hette f. ö. 15-maj-torget – och bondepartiet, vilket praktiskt taget hela tiden dessförinnan såsom vågmästareparti dominerat landets politik, tog därmed utan konkurrens och utan hämningar statsrodret om hand. I motsats till många
andra autoritära stater har Ulmanisregimen aldrig brytt sig om
att kodifiera det nya författningslivet i någon konstitution eller
ens att tillsätta ett skenparlament. Man införde i stället, tvivelsutan efter mönster från Dollfuss’ österrikiska ständerstat, ett
korporativt samhällsskick. Och man försökte aldrig legitimera
den nya regimen genom en folkomröstnings »folkbad». Det har
förefallit en iakttagare, som om de inre motsättningarna – delvis kanske en följd av letternas hårdare kynne – varit störst i
Lettland, samtidigt som det velat synas som om den lettiska regimen av de tre staternas varit den handlingskraftigaste och oförvägnast nyskapande på det sociala och ekonomiska området. Så-
som det mest språksplittrade landet, med tyskar, ryssar och judar
som mycket ansenliga centrifugala krafter, har Lettland säker- . ligen haft det största behovet av en stark regeringsmakt. Och i
vart .fall förde inte Ulmanis’ diktatur till makten någon ny partikonstellation eller någon ny samhällsklass utan har – ehuru i
författningslösa och kanske hårdhänta former – utgjort en förlängning av bondeklassens förhärskande makt alltsedan frihetskrigets dagar.
I Estland stod striden 1933/34 hård mellan »Wabs» (frihetskrigskämparnas organisation) och bondeklassen, som stod under Päts’
ledning. Päts förekom en eljest oundviklig wabsdiktatur genom
att rycka till sig makten, först som riksföreståndare och sedan
som en i den nya författningens laga ordning vald president.
Päts eftersträvade att steg för steg fostra det estniska folket till
demokratisk självtukt. Den av honom efter folkomröstning till- 371
-··
Balticum in memoriam
komna 1937 års författning var ett ur tids- och typologisk synpunkt mycket intresseväckande försök att så småningom restaurera demokratien, icke i 1920 års gränslöst demokratiska gestalt
men med en stark presidentmakt, med ett korporativt inslag i en
nyinrättad första kammare och med majoritetsval i enmanskretsar för att uppdämma partisplittringen i folkkammaren. Det är
omöjligt att bestrida Päts’ ärliga uppsåt, och om demokratien
aldrig programenligt hann lössläppas på nytt, hade detta tvivelsutan främst sin grund i det hårdnande utrikespolitiska läget.
Bakom Päts stod den fosterländska fronten och skyddskåren.
Fronten .fick vid 1938 års riksdagsval omkring hälften av samtliga röster – då endast en kandidat uppsattes i flera kretsar, är
ingen exakt röstberäkning möjlig; återstoden av rösterna voro
splittrade på olika fraktioner både till höger och vänster om fronten, och socialistpartierna fingo endast sju mandat. Av allt att
döma var Päts’ regim lika starkt demokratiskt legitimerad som
en engelsk underhusmajoritets.
Det var förvisso ingen tillfällighet, att de nya regimerna inkarnerades av namnen Smetana, Ulmanis och Päts. I högre grad
än några andra hade de lett frihetsrörelserna och framstått som
patres patriae. Kring dem skedde samlingen, när partisplittringen
hotade att äventyra frihetsverket. De personifierade den nationella statstanken på samma sätt som Pilsudski i Polen och Masaryk i Tjeckoslovakien. Alla tre voro födda nationalister och
demokrater men friheten var eller måste bli det primära och
demokratien det sekundära.
Det är ett gigantiskt arbete, som de tre staterna var och en
efter sin nationella särart utfört under frihetens två årtionden.
Det har måst fylla alla med beundran och sympati. Deras land
skövlades under världskriget eller frihetsstriderna – som måste
utkämpas både mot ryssar och tyskar – och genom sina agrarreformer sprängde de från början den gamla ekonomiska ordningen. Utrustade ofta med förvånande hög bildning och intelligens, i jämförelse med vilken de nordiska folken ej skola förhäva sig, lyckades de baltiska folken med otroligt mycket under
de tjugu åren. För Sovjet kunde det vara pinsamt att se de baltiska folkens snabba framsteg; de svenska turisthorderna till de
baltiska badorterna återigen voro nog icke alltid till uppbyggelse
för balterna själva, som i sin fattigdom måste offra och försaka
och i svenskarnas vräkighet icke fingo de rätta perspektiven på
372
Balticum in memoriam
sin egen välståndshöjning. stora svårigheter bragte den internationella jordbrukskrisen, som täppte till marknaderna för de
viktigaste exportvarorna eller sänkte jordbrukets produktpriser.
De tre länderna stodo inför nödvändigheten att komplettera jordbruket med industri, men industrialisering fordrar en ansenlig
tids process. De stora exporthamnarna voro ofta tomma på fartyg
– för resenären det signifikativaste intrycket av näringslivets
svåra kris. Men trots dessa vedermödor, som säkerligen med tiden
övervunnits genom nya offer och försakelser, omhuldades och
frodades vetenskap och kultur. Icke minst främjades det humanistiska arbetet, med dess starka nynationalistiska inriktning. De
forna folkspråken fingo en ny och sträng .form genom den flö-
dande litteraturen, och särskilt etnografien blomstrade. Trots all
sin centralism har Sovjetregimen tolererat folkspråken och dialekter i det gamla Ryssland, och det är kanske icke enbart en from
förhoppning att estniskan, lettiskan och litauiskan skola överleva
den nya hårda vintern. I Lettland har det sagts, att de tusentals
bevarade folkvisorna från tiden före tsar Peters erövring varit
det starkaste bindemedlet för den undertryckta nationaliteten
under förryskningens tid; när russificeringen kom, dogo både
skaldernas inspiration och sången på folkets läppar. Nu saknas
det tysk-baltiska inslaget som kulturell motvikt mot det ryska
trycket. Nu ha också utrotningsmetoderna brutaliserats och
raffinerats. Men tjugu års intensivt arbete har å andra sidan
givit de nationella språken och de nationella kulturerna en fasthet, som dessa förut aldrig ägt och som ingen rysk nedisning borde
kunna helt bryta och utplåna.
Sällan har man utomlands sett en sådan frihetskärlek manifesterad som i de tre randstaterna. Den (f. ö. i Stockholm gjutna)
monumentala frihetsstatyn på Bribibasallen i Riga lär ha blomsterhöljts i smyg under den nya arbetarregimen, ända tills denna
demonstration förbjöds. Den säger nog mera än de artificiella
röstsiffrorna om inställningen till Sovjet. Finns det någon imposantare minnesgärd över ett frihetskrigs hjältar än Brödrakyrkogården i Riga? Var såg man en mer gripande syn än frihetskrigsinvalidernas samling varje afton vid den okände soldatens grav utanför Vytautasmuseet i Kaunas~ Och har man nå-
gonsin en starkare förnimmelse av en västerländsk utpost än i
Narva, där bakom Ivangorod skyttegravarna från inbördeskriget
ännu bevarats~ I sin idrott och sinasångarfester har framför allt
373
’”’
•
.\: \ ,;·..~—–
Balticum in memoriam
ungdomen givit utlopp åt sin nationalism. Inför Sovjets kanonmynningar och med förrädares dolk i ryggen måste denna frihetslängtan nu förkvävas, helt visst i en förstulen gråt som ej får
höras. Skulle någon ha trott på livsrumsideerna före en resa till
Balticum, far han därifrån omvänd. Det finns nationella värden,
som äro högre än imperialismens och råvaru- eller avsättningspolitikens materialism. Det är de små – och icke minst de länge
förtrampade – folkens rätt att fredligt och fritt få gestalta
sitt liv.
Kanske vänder sig bladet plötsligt. Sovjetregimen kan skakas
i sitt inre, och tyskarna kunna sätta armeerna i marsch mot öster.
Nya tider kunna skapa nya former och nya livsbetingelser. Men
Orions bälte hinsides Östersjön synes tillhöra en passerad idylls
tid. Och liksom Tyrgils Knutssons staty i Viborg icke längre står
på nordisk mark, har även det svenska lejonet på Narvas slagfält
flyttats bakom järnridån. När Ragnar östbergs konstverk restes,
var det icke blott ett äreminne över en svensk krigarbragd utan
också en erinran om Sveriges insats för den västerländska odling,
som de fria staterna i de forna östersjöprovinserna företrädde.
Nu synas dessa våra stora historiska insatser dömda att förspillas.
374