Bali är viktigare än PISA

Det handelsavtal som slöts mellan världens länder på Bali hamnade i skymundan av nyheten om att svenska skolungdomar klarar sig sämre enligt PISA-mätningen. Men de två sakerna hänger ihop, skriver Lars Niklasson.

Förra veckans stora nyhet var att det går sämre för svenska skolungdomar i de egenskaper som studeras i den så kallade Pisa-mätningen. Fokus borde istället ligga på handelsavtalet som slöts mellan världens länder på Bali. Det var en historisk överenskommelse om hur den globala handeln ska utvecklas och regleras. Dessutom förhandlar EU med USA om ett nytt frihandelsavtal som kommer att skapa ett rekordstort handelsblock, vilket också kommer att påverka globala förhållanden.

Tillspetsat kan man säga att syftet med Pisa är att förbereda ungdomarna för världen efter Bali. Men det är inte bara skolungdomarna som behöver granskas. Hur står sig svensk ekonomi och politik inför den utveckling som kan förväntas? Var förs debatten om utmaningar och möjligheter i den globala ekonomin? Vem utövar ett svenskt ledarskap i dessa frågor och förklarar för medborgarna varför Bali gör Pisa så viktigt?

Det finns mycket att säga om överenskommelsen på Bali. Anhängarna av frihandel ser avtalet som en minsta gemensam nämnare och vill ha mer. Kritikerna varnar för att fattiga länder får göra stora eftergifter. Framför allt handlar avtalet om att minska tullbyråkratin och att öppna för mer handel med jordbruksprodukter.

Det riktigt intressanta är att Bali är ett svar på frågan om vad globaliseringen är och vad den borde vara. Handelspolitik låter måhända inte så spännande, men handeln har förändrat vår tillvaro under de senaste decennierna och kommer att fortsätta göra så. Billiga varor från Sydostasien är ett synligt bevis på den globala integrationen men också på den ekonomiska utveckling som sker i andra delar av världen. Andra länders utveckling hotar svenska jobb men öppnar också för att skapa nya jobb.

Överenskommelsen på Bali är inte bara ett ställningstagande för fortsatt ekonomisk integration genom att ta bort handelshinder. Den är samtidigt del i en politisk strategi för att ta kontroll över globaliseringen. Det var världens regeringar som samlades på Bali, inom ramen för världshandelsorganisationen, WTO.

Regeringarna vill återta kontroll över globaliseringen genom att bygga överstatliga regelverk. Samti-digt kommer de internationella regelverken att kräva förändring i de enskilda ländernas regelverk. Det är en paradox att regeringarna skapar internationella regelverk som utmanar nationella regel-verk, samtidigt som regeringarna tillsammans får inflytande över den internationella utvecklingen.

Egentligen är det samma logik som vi ser i Europa. Föregångarna till Europeiska Unionen skapades efter andra världskriget för att öka handeln mellan länderna och på så sätt stärka tillväxten och göra det svårare att starta krig. Efter drygt 50 år har det europeiska projektet börjat likna en stat med eget parlament och en egen valuta. Tillsammans kan de europeiska staterna vara starkare på den globala arenan, även om var och en har tappat inflytande över sin situation, både nationellt och internationellt.

Det är osannolikt att WTO skulle utvecklas till ett globalt EU, men det är intressant att fundera om en världsregering är möjlig och/eller önskvärd för att tämja globaliseringen. I den politiska idéhistorien finns det många tänkare som tyckt att nationsgränser är onaturliga och att det därför vore bättre att alla jordens invånare styrde tillsammans.

Många av globaliseringens kritiker använder bristen på formell demokrati som ett huvudargument mot de politiska processer som sker på Bali och i andra sammanhang. Deras grundidé är att det är fel att inte alla som är berörda kommer till tals i lika omfattning. Ländernas förhandlingsstyrka bygger mer på ekonomisk makt än på hur många invånare man representerar.

Andra har invänt att det är en utopisk dröm att skapa ett gemensamt globalt parlament. Inte ens inom Europa går det särskilt fort att skapa ett gemensamt politiskt system. Det är en sak att för-handla mellan regeringar i Bryssel men en helt annan sak att välja politiker som kan företräda Euro-pas invånare. All politik är lokal, brukar det heta. Kan vi förstå politiker från andra länder? Kan politi-ker formulera budskap som tolkas på ett likartat sätt i alla länder? Det kräver en stor talang att for-mulera värderingar och visioner som funkar internationellt.

En annan invändning är att det kanske inte är önskvärt att skapa en global politisk samfällighet som styr gemensamma angelägenheter. En traditionell liberal grundsyn innebär att man är skeptisk till politikens möjligheter att skapa det goda livet. Ambitionen bör vara att riva hinder och skydda med-borgarnas handlingsutrymme. Då är man också mer positiv till en utveckling som innebär att gemensamma regler växer fram nerifrån genom att medborgare och företag agerar och driver olika åsikter om hur regleringar bör se ut.

Just nu finns det en stor mängd regleringar som tillkommit vid sidan av staternas samarbetsorgan. En av de intressantaste frågorna om globaliseringen är just hur andra forum för diskussion och beslut om sakfrågor växer fram. Det finns en flora av aktörer på den globala scenen, från internationella tekniska organisationer till informella möten där nyckelpersoner utbyter erfarenheter och skapar sig en bild av t ex hur kriser bör hanteras. Allt detta ingår i den framväxande globala politiska strukturen.

Regeringarna i Europa utmanas inte bara av de snabbväxande ekonomierna utan också av de många transnationella reglerarna. Till en del kan staterna samsas med andra aktörer, men till en del vill de återta initiativet och slå vakt om sitt eget inflytande. Det är också en typ av demokratiskt styre, att regeringarna samarbetar om att skapa nya regelverk.

Samtidigt börjar det bli tydligt att det saknas något på den globala arenan. Det folkliga missnöjet växer och behöver tas på allvar. Regeringarna behöver sträcka ut en hand till det civila samhällets organisationer för att öppna en dialog. Kanske går det att överföra erfarenheter från Sverige och andra europeiska länder, där uppgörelser med intresseorganisationer varit en viktig framgångsfaktor.

Det finns åsikter om att globaliseringen är bra för att den bryter upp förstelnade regelverk och allt för starka intressegrupper. Men forskningen pekar även på den positiva roll som intressegrupper och andra organisationer kan spela för den ekonomiska utvecklingen. Den typen av perspektiv behöver lyftas fram i debatten om globaliseringen. Sverige kan vara en förebild genom vår historia av att bejaka handel och ekonomisk omställning i kombination med skyddsnät för individer. Visionen om ”vingarnas trygghet” fångade stämningsläget när Sverige senast var i stark omvandling, på 50- och 60-talen. Det skulle kunna vara en vision för många länder i en globaliserad värld.

Det är stora frågor som ställs på sin spets av den globala integrationen. Det är viktigt att svenska ungdomar har förutsättningar att verka i den nya miljön. Det är en miljö där man både måste konkurrera och samarbeta med andra. Men man måste också förstå sin egen och andras livsförhållanden och bakgrund. Det är för världen efter Bali som Pisa-mätningarna är viktiga.

Lars Niklasson är docent i statsvetenskap vid Linköpings universitet.