Print Friendly

Baktalat imperium i nytt ljus

Av Daniel Bergström | 21 september 2018



Habsburgarnas Österrike-Ungern har länge framställts med få förmildrade drag, särskilt i Centraleuropa. Lagom till hundraårsminnet av rikets fall kan dock en försiktig omprövning märkas. Kanske för att det förgångna nu är ofarligt, kanske för att det finns likheter mellan Österrike-Ungern och ett nutida europeiskt imperium, skriver Daniel Bergström.

2018 är ett historiskt jubileumsår av rang. 1918 tog inte bara första världskriget slut utan de tyska och österrikiska kejsardömena, som på olika sätt hade format det Europa som fanns innan världskriget, föll. Detta ledde också till att en mängd nya stater uppstod eller återuppstod, till exempel Tjeckoslovakien, Jugoslavien och Polen.

Hittills i år har vi sett en rad böcker som behandlar de dramatiska händelserna för ett sekel sedan. Till dem hör Wienhistorikern Hannes Leidingers Der Untergang der Habsburgermonarchie, som handlar om vägen till slutet för den märkliga statsbildning som allmänt kallas för Österrike-Ungern (men vars officiella namn var det omöjliga ”De i riksrådet företrädda länderna samt länderna under den heliga ungerska Stefanskronan”).

Österrike-Ungerns konstruktion var från 1867 en egenartad personalunion; husets Habsburgs överhuvud var på samma gång kejsare över Österrike och konung över Ungern. Därav den gängse beteckningen ”dubbelmonarkin”. De bägge rikena var jämställda med egna statsförvaltningar, krigsmakter, domstolar och parlament. De bägge länderna innefattade för övrigt var för sig ett antal underlydande områden. Till detta kom Bosnien-Hercegovina, som styrdes som ett så kallat kondominat, under delad österrikisk och ungersk överhöghet. Krångligt är alltså bara förnamnet.

Leidingers bok kan sägas vara del av en renässans för intresset för Österrike-Ungern. Detta uppsving kommer efter en lång tids lågkonjunktur. Till skillnad från en del andra svunna imperier, exempelvis Sovjetunionen, Nazityskland eller Napoleons kejsarrike, har Österrike-Ungern nästan helt fallit i glömska. Med tiden har landet nästan framstått som en historisk dröm, ett uniformerat skämt som man på sin höjd påmints om i operetter eller i dunkla uppfattningar om 1800-talets pittoreska men reaktionära och för moderna människor obegripliga gamla Europa. Själva namnet ”Österrike-Ungern” har frammanat bilder av fantasiriket Ruritanien i Fången på Zenda.

Bland det fåtal som trots allt bevarat ett levande minne av habsburgarnas rike, exempelvis historiker och politiker i dess arvtagarländer i Centraleuropa, har bilden nästan varit entydigt negativ. Denna dominerande syn sattes mycket tidigt efter kollapsen 1918. Med ett språkbruk som togs över från sekelskiftets nationalister beskrevs Österrike-Ungern under mellankrigstiden med uttrycket ”Völkerkerker” – ”folkens fängelse”. Österrike-Ungerns mest bestående gärning skulle enligt detta synsätt ha varit orättfärdigt undertryckande av de många ingående folkens nationella frihet.

En annan aspekt av den traditionella schablonbilden av Österrike-Ungern är att riket var livsodugligt. Inte bara var det förlamat av kafkaartad byråkrati, hopplös språkförbistring och förstockad oförmåga till varje politisk förändring, det var också dömt till undergång av historiens obevekliga krafter (med vilket man under mellankrigstiden naturligtvis främst menade nationalismen). Sålunda gick det ett välförtjänt öde till mötes, har varit den allmänna uppfattningen.

Hannes Leidinger utmanar denna bild på punkt efter punkt. Han visar bland annat att Österrike-Ungern fungerade förhållandevis väl och att ryktet om dess bystantinska byråkrati är väsentligt överdrivet. Enligt Leidingers läsning av historien var habsburgarnas rike ingalunda vikt åt undergången. I stället var det första världskrigets oerhörda påfrestningar som nötte ner och till slut krossade Österrike-Ungern. Att så skulle ske var inte ödesbestämt och det kunde ha hänt även starkare stater. Så skedde med Tyskland och Ryssland och nästan med Frankrike och Storbritannien, som efter kriget stod på statsbankruttens rand.

Hannes Leidinger ansluter sig i sin omvärdering till historieprofessorn Pieter Judson, som i bok The Habsburg Empire: A New History från häromåret (2016) behandlar samma ämne med samma utgångspunkter. Holländskfödde Judson, som är undervisar i historia vid ”EU:s universitet” European University Institute i Florens, är om möjligt än mer apologetisk i förhållande till sitt ämne än vad Leidinger är. För honom saknar det habsburgska riket nästan fel, i vart fall om man jämför med den i hans ögon dystra mosaik av diktatoriska småstater som ersatte det.

Han påpekar bland annat – helt riktigt – att Österrike-Ungern var en av Europas tidigaste äkta liberala rättsstater. I vart fall från mitten av 1800-talet kan landet klassificeras som en sådan (om än inte en demokrati). Österrike-Ungern var dessutom en utpräglad medborgarstat, det vill säga ett land där invånarna definierades av sitt gemensamma medborgarskap och inte av sitt språk, sin etnicitet eller sin ”ras”. Utöver det österrikiska upplysningsarvet från Maria Theresia bidrog säkert rikets brokiga och mångetniska karaktär till detta.

Judson lyfter också fram att det mer än något annat var de lokala eliterna, till exempel den jordägande aristokratin i Polen, Ukraina och Böhmen, som uppfattade styret från Wien respektive Buda som ett ok. Lokalbefolkningen i allmänhet uppfattade däremot i regel kejsaren-konungen som en garant för deras rättigheter gentemot förtryck och pålagor. Följaktligen var de olika nationalistiska rörelser som till slut slet sönder riket ett resultat inte i första hand av folklig opinion utan av lobbying av regionala småpåvar som gärna ville bli större fiskar i mindre dammar. Förresten ville de flesta nationalister, fram till de sista tumultuariska krigsåren, reformera och inte avskaffa dubbelmonarkin. Det var i första hand större autonomi man såg framför sig, inte självständighet.

Nu blev det ju inte så, men mycket av Österrike-Ungern överlevde i förändrad gestalt. Både Leidinger och Judson påpekar hur den lokala byråkratin fortsatte arbeta i princip opåverkad av den kataklysmiska storpolitiska utvecklingen 1918. På sin höjd byttes brevpapper och uniformsmössor ut. Leidinger och Judson är inte heller de första att peka på det bestående positivt arv Österrike-Ungern därigenom har lämnat efter sig. Nationalekonomer har allt sedan 40-talet kunnat konstatera förekomsten av en ”Habsburgeffekt”. En studie vid ETH Zürich från 2011 har undersökt medborgarnas förtroende för olika samhälleliga institutioner i de fem östeuropeiska länder som genomkorsas av den gamla österrikisk-ungerska riksgränsen, det vill säga Polen. Ukraina, Rumänien, Serbien och Montenegro. Förbluffande nog visar resultatet av studien att människor som bor inom Österrike-Ungerns gamla gränser har väsentligt högre förtroende för kommunal förvaltning, polis, domstolar, skola och så vidare än människor som bor på andra sidan den gamla gränsen, även om de idag bor i samma land. Effekten är som mest tydlig när det gäller lokala institutioner, vilket kan förklaras just med att de lokala byråkratierna överlevde kollapsen 1918 medan de politiska strukturerna på statsnivå stöptes om.

I många gamla habsburgländer är det inte utan risk som man fäller uppskattande omdömen om den gamla onda kejsartiden. Att Judson, som utomstående, kan kosta på sig en omvärdering är en sak. Mer talande är att Leidinger som österrikare kan göra det. Det har länge varit ett axiom i österrikisk historieforskning och samhällsdebatt att Österrike-Ungern hade få förmildrande sidor. Överlag har Österrike behandlat sitt kejserliga arv med nästan aggressiv styvmoderlighet. Medlemmarna av ätten Habsburg förvisades 1919 ur landet och all deras egendom konfiskerades. Inte förrän 1961 tilläts Otto von Habsburg, sonen till den siste kejsaren Karl, återvända på besök till sitt hemland.

Denna attityd kan i förstone framstå som en smula paradoxal. Aldrig har Österrike kommit i närheten av en sådan internationell prestige eller kulturell och ekonomisk blomstring som under habsburgarna. Staden Wien förknippas ännu oupplösligen med vad som åstadkoms av konst och musik under wienklassicismen. Det kan alltså tyckas som att Österrike har huset Habsburg att tacka för mycket.

Kanske, och om man får tro herrar Leidinger och Judson, ligger svaret på denna paradox helt enkelt i att Österrike-Ungern var just en sådan relativt välfungerande och sympatisk stat. När kriget tvingade den att upplösas i sina beståndsdelar ställdes österrikiska politiker inför fullbordat faktum, som ledare för en republik som ”ingen ville ha” för att låna författaren Stefan Zweigs karaktäristik. För att få den nödvändiga legitimiteten, i synnerhet för att kunna möta de skickelsedigra kraven från Tyskland på att alla tysktalande äntligen skulle få enas i en stat, var man helt enkelt tvungen att svartmåla habsburgarna.

Varför kan man skönja en omvärdering nu? Antagligen delvis för att habsburgarna och det nostalgiska minnet av deras tid inte längre utgör något politiskt hot mot det moderna Österrike och de övriga efterföljarstaterna. Ingen levande centraleuropé minns längre kejsartiden. Häromåret avled den saktmodige Otto von Habsburg, 98 år gammal. Hannes Leidinger och hans hemland kan därför tillåta sig en försiktig omvärdering, vilket nog är att se på historien med nyktrare ögon.

I fallet med Pieter Judson kan man misstänka att även andra motiv ligger bakom. Judson är som sagt verksam vid EU-universitet i Florens. Det krävs ingen särskilt äventyrlig exeges för att inse att Judson vill dra en parallell till ett nutida mångetniskt, liberalt imperium som knakar i fogarna till följd av nationalistisk väckelse och skoningslösa beskyllningar om centralism och byråkrati. Och visst finns det likheter mellan Österrike-Ungern och EU. Judsons bok skulle dock ha tjänat på att känslan av pekpinne vore mindre uttalad. Hans många välgrundade slutsatser om Österrike-Ungerns goda sidor och orättvisa lott i historieskrivningen skulle kunna tas på större allvar om man slapp misstänka att Judson kanske ibland tar i mer än vad som är påkallat, inte för att ärerädda habsburgarna utan för att ärerädda Bryssel. Om EU kommer gå samma dystra slut till mötes får ännu historien utvisa.

Daniel Bergström är tingsfiskal och frilansskribent

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism