Print Friendly

Bakom idyllen

Av Sten Niklasson | 11 oktober 2019



Med sina trähus och blomsterlådor fyllda med röda pelargoner skulle staden kunna vara en alpidyll klippt ur Sound of Music. Dess restauranger serverar fondue och glühwein. Hugade turister kan åka linbana upp till närbelägna toppar. Men de höga omgivande bergen tillhör inte Alperna utan Anderna, och sjöarna bär namn som Nahuel Huapi och Gutiérrez. Stadens namn är San Carlos de Bariloche. Den ligger på nästan 1 000 meters höjd i den argentinska provinsen Rio Negro nära gränsen till Chile, och 1995 hamnade den på de internationella tidningarnas förstasidor. Sten Niklasson skriver om nätverken som gömde några av historiens värsta massmördare.

Den direkta orsaken var en intervju med en femtionioårig historiker från New York, klädd i manchesterkavaj med ärmskydd och försedd med stora glasögon med tjocka linser. Hans namn var Efraim Zuroff, och han hade efterträtt Simon Wiesenthal, en jude från Wien som flyttat till USA, och som ägnat sitt liv åt att hitta nazistiska krigsförbrytare. Zuroff hade på underliga och inte alltid raka vägar lyckats lokalisera några eftersökta nazikoryféer just till San Carlos de Bariloche. Trots att medias intresse för de brott som begåtts för mer än sjuttio år sedan efterhand svalnat, gav namnen på de personer Zuroff hittat upphov till feta rubriker. För att förstå varför behöver man lite bakgrundshistoria.

1945 låg Europa i spillror. Ett av historiens mest destruktiva krig hade lämnat städer i ruiner och fyllt vägarna med flyktingar och hemlösa. Men kontinenten var också en ohygglig brottsplats. Nazisternas förintelseläger med sitt hemska innehåll av raglande skelett och berg av ruttnande kroppar hade uppdagats av de allierades arméer. Tidigare i stort sett okända ortsnamn som Auschwitz, Birkenau, Treblinka, Buchenwald, Belsen, Mauthausen och Bobibor skulle för alltid komma att förknippas med utplåning och massmord.

Omfattningen av Förintelsen är obegriplig. I den största dödsfabriken Auschwitz-Birkenau mördades ca 1,5 miljoner människor, flertalet av dem judar. Protokollen från nazistledningens Wannseekonferens, där riktlinjerna för Die Endlösung (Den Slutliga Lösningen) drogs upp, visar att ambitionen var 11 miljoner.

I Nürnbergrättegångarna efter krigsslutet dömdes flera av Hitlers närmaste män till avrättning eller långa fängelsestraff. Men fler än 20 000 nazister, som hade anledning att frukta en närmare undersökning av sina förehavanden under kriget, lyckades tyst och stilla smita iväg till andra länder för att gömma sig undan rättvisan. Många av dem tog sig till Latinamerika.

Under följande decennier fångades några få av de värsta mördarna in. 1960 greps Adolf Eichman, chef för Gestapos avdelning för judefrågor och en av arkitekterna bakom Förintelsen, av israeliska agenter i Argentina. Han avrättades 1963 i Israel. ”Slaktaren från Lyon”, Klaus Barbie, utlämnades 1983 från Bolivia till Frankrike, där han dömdes till livstids fängelse för folkmord. Han dog i sin cell 1991, sjuttiosju år gammal. Jakten på ”Dödsängeln” från Auschwitz, läkaren Joseph Mengele, misslyckades dock. Mengele flydde från land till land i Sydamerika och dog 1979 av hjärtinfarkt under en simtur vid den brasilianska kusten. Hans lik grävdes upp 1980, och en DNA-undersökning bekräftade att kvarlevorna verkligen var Mengeles.

1994 lyckades ABC-reportern Sam Donaldson efter kontakt med Zuroff hitta den åttioettårige Erich Priebke, före detta Hauptsturmführer i Waffen-SS, i San Carlos de Bariloche och få en intervju med honom.

Femtio år tidigare hade Priebke lett en massaker på 335 italienska civila. Massmordet var en hämnd för en partisanattack som dödat 33 tyska militärpoliser. Det tyska militärkommandot ansåg att en dödad tysk soldat borde sonas med tio italienska liv, men Priebke hade för säkerhets skull lagt till ytterligare några. Italienarna, i åldrar från 14 till 75 år, leddes bakbundna i grupper om fem in i de Ardeantinska grottorna i Rom, där de sköts med nackskott. När alla mördats, sprängdes ingången till grottorna. Priebke anklagades efter kriget också för tortyr och medverkan till att mer än 6 000 italienska judar deporterades till Auschwitz.

1946 satt Priebke i ett brittiskt fångläger och väntade på rättegång. Han lyckades emellertid fly och ta sig till Argentina, där han levt som en fri man i ett halvt sekel, när Donaldson intervjuade honom. Intervjun väckte stort uppseende. Priebke talade öppet om sin roll i morden vid de Ardeantinska grottorna och visade ingen som helst ånger. Han hade bara lytt order.*

Sedan en begäran om Priebkes utlämnande kommit från den italienska regeringen, ansåg sig de argentinska myndigheterna tvungna att anhålla honom. En lång och makaber serie domstolsförhandlingar följde. Först efter sjutton månaders vinglande fram och tillbaka i underinstanserna beslöt högsta domstolen i Buenos Aires att Priebke skulle flygas till Italien. Där vidtog en ny rad rättegångar. I mars 1998 dömdes han slutligen till livstids fängelse. Straffet omvandlades emellertid på grund av hans höga ålder till husarrest. 2007 fick han tillstånd att lämna sin bostad för att arbeta på ett advokatkontor, men de italienska myndigheterna fann för gott att efter ett par dagar återkalla tillståndet efter massiva protester från minnesgoda medborgare.

Anledningen till mediernas intresse för San Carlos de Bariloche var inte bara infångandet av Priebke, utan framför allt uppgiften från Zuroff att en av de mest eftersökta naziförbrytarna, den österrikiske läkaren Aribert Heim, sannolikt gömde sig där någonstans bland turister och pittoreska ölstugor.

Den tjugosexårige Heim tog värvning i Waffen-SS våren 1940 och tjänstgjorde året därpå som läkare i koncentrationslägret Mauthausen nära Linz. Fångarna kallade honom ”Doktor Död”. Skälet blev uppenbart, när vittnesmålen om Heims exceptionella grymhet blev kända. Han utförde experiment genom att injicera bensin och olika giftiga substanser direkt i lägerfångars hjärtan, för att sedan med stoppur i handen fastställa hur lång tid det tog för dem att dö. Han amputerade olika kroppsdelar utan bedövning och flådde tatuerade fångar för att använda deras hud som stolsöverdrag i lägerkommendantens bostad.

I mars 1945 greps Heim av amerikanska trupper och placerades i ett krigsfångeläger. Ett antal underliga tillfälligheter gjorde att hans fall aldrig utreddes av åklagarna. Istället släpptes han och slog sig ner i Baden-Baden, där han arbetade som gynekolog. Han gifte sig och spelade på fritiden i det lokala ishockeylaget.
1962 fick Heim av en nazisympatisör veta att den österrikiska polisen var honom på spåren. Han flydde hals över huvud och rapporterades under följande år ha siktats i Egypten, Chile, Argentina och Paraguay. Det visade sig senare att han under åren 1979 till 1983 hade drivit en psykiatrisk och gynekologisk klinik i Paysandú i Uruguay, där han med knapp nöd undgått att gripas av den israeliska säkerhetstjänsten. 2005 förklarade den spanska polisen att Heim lokaliserats till Palafrugell och att ett anhållande var omedelbart förestående. Men än en gång lyckades Doktor Död undkomma. 2006 troddes Heim vara i Chile, där hans dotter Waltraud bor i Puerto Montt, nära San Carlos de Bariloche på andra sidan gränsen till Argentina.

Heims hustru och två söner bor kvar i Baden-Baden och hävdar att han avled i cancer 1993. Flera indicier pekar emellertid på att Heim lever. 2001 ansökte hans advokat om skatteåterbäring i Tyskland med hänvisning till att Heim var bosatt utomlands. Genom telefonavlyssning har tysk polis kunnat fastställa att Heims hustru flera gånger under 2000-talet ringt till sönerna för att påminna dem om att fira fadern på dennes födelsedag.

Enligt en artikel i New York Times 2009 skulle Heim ha avlidit 1992 i Cairo, där han påstods ha levt under namnet Tarek Farid Hussein och konverterat till islam. Tidningens reporter hade lyckats kopiera en egyptisk dödsattest som ansågs vara äkta. Den tyska polisen anser emellertid inte att det finns bevis nog för att legalt dödförklara Heim, och Zuroff säger sig vara övertygad om att han lever och håller sig undan i San Carlos de Bariloche.

De många nazistiska krigsförbrytare som lyckades undkomma och gömma sig på olika håll i världen ansågs länge ha fått hjälp med flykten undan rättvisan av sina egna familjer, partikamrater och små privata nätverk. Först under senare år har det klarlagts att organiserandet av flyktvägar – ”ratlines” – till största delen stöddes, och i en del fall sköttes, av etablerade organisationer, ofta med hjälp av olika intresserade regeringar.

Den katolske biskopen Alois Hudal var rektor för det påvliga Istituto Teutonico Santa Maria dell´Anima i Rom och fick efter krigsslutet i uppdrag av Vatikanen att besöka tyska krigsfångar i Italien. Hudal utnyttjade sin ställning för att hjälpa en rad krigsförbrytare att fly, däribland Franz Stangl, kommendant i Treblinka, Gustav Wagner, kommendant i Sobibor, och Adolf Eichman. Förutom pengar försåg Hudal sina skyddslingar med falska identitetspapper från Vatikanens flyktingorganisation ”Commissione Ponteficia d´Assistenza”, vilka i sin tur användes för att utverka flyktingpass från Internationella Röda Korset.

En betydligt mera omfattande flyktväg organiserades av en grupp kroatiska fransiskanerpräster, ledda av Krunoslav Draganovic. Denna ratline utnyttjades till en början mest för att hjälpa medlemmar i det fascistiska Ustasha att fly, däribland denna organisations ledare under kriget Ante Pavelic. Draganovic gömde bland annat ett tiotal medlemmar av Pavelics regering i franciskanerklostret och inne i själva Vatikanen och transporterade dem i bilar med diplomatskyltar till Genua för utskeppning till Sydamerika.

Draganovic hade precis som Hudal Vatikanens uppdrag att sörja för krigsfångarnas andliga välbefinnande och rapporterade till biskopen Giovanni Batista Montini i Vatikanens högsta ledning. Montini skulle för övrigt senare bli vald till påve under namnet Paul VI. Starka skäl talar för att Montini var medveten om Draganovic hemliga aktiviteter och till och med stödde dem. Vatikanen såg nämligen en infiltration av antikommunistiska kroater – krigsförbrytare eller ej – i Latinamerika som ett sätt att motverka spridningen av religionsfientlig, marxistisk ideologi i denna världsdel.

Nyligen offentliggjorda dokument, som under och strax efter kriget upprättades av den amerikanska armén, tyder på att amerikanska underrättelseorganisationer i hemlighet utnyttjade Draganovic flyktväg för att till USA smuggla ut en rad krigsfångar och misstänkta krigsförbrytare som flytt från de sovjetiska ockupationszonerna i Tyskland och Österrike till de amerikanska. Enligt rådande överenskommelser mellan ockupationsmakterna skulle de ha återbördats till ryssarna. Flera av fångarna hade emellertid tekniska och vetenskapliga meriter, som gjorde dem ytterst intressanta för amerikanerna. Bortförandet gick under kodnamnet Operation Paperclip. Fram till 1990 arrangerade USA en fristad åt mer än 1 600 nazistiska tekniker och forskare. Deras värde för USA gjorde att de amerikanska myndigheterna valde att bortse från det faktum att flera av dem gjort sig skyldiga till svåra brott under kriget.

Att så många nazistiska krigsförbrytare hamnade i Argentina berodde på att de öppet erbjöds en fristad där av president Juan Peron. Denne hade som ung officer tjänstgjort som militärattaché i Italien och där blivit fascinerad av Mussolinis politik. Han hade odlat nära förbindelser med nazistiska agenter som erbjöd underrättelsematerial om olika latinamerikanska länder i utbyte mot löften om argentinskt beskydd, om det skulle behövas.

Som president ansåg Peron att Nürnbergrättegångarna efter kriget var en skamfläck i europeisk historia. Han beslöt att rädda fascistiska krigsförbrytare undan ”vanära” och utnyttja dem i sin egen kamp mot kommunismen i Sydamerika.

Regeringen i Buenos Aires etablerade på Perons order kontakt med Vatikanens ledning, framför allt den argentinske kardinalen Antonio Caggiano och dennes franske kollega, kardinalen Eugène Tisserant, i syfte att rädda nazistiska krigsförbrytare från straffrättsliga påföljder i Europa. De båda kardinalerna utnyttjade för detta ändamål Draganovic flyktväg men arrangerade också egna ratlines via Schweiz och Skandinavien.

Våren 1946 smugglades ett stort antal fascister, krigsförbrytare och tjänstemän i den pro-nazistiska franska Vichy-regeringen ut till Argentina. De försågs med pass av Röda Korskontoret i Rom, vilka stämplades med turistvisa av den argentinska beskickningen. En av de första som anlände till Buenos Aires var belgaren Pierre Daye, som av belgisk domstol dömts till döden för samarbete med tyskarna. Peron gav Daye i uppdrag att bilda ”Det Argentinska Sällskapet för Mottagandet av Européer”. En argentinsk/tysk SS-officer, Carlos Fuldner, etablerade samtidigt ett bolag vid namn Capri, som fick stora bygguppdrag för ett antal statliga vattenverk i Argentina, och som lämpligt nog anställde många av de insmugglade.

Thrillerförfattaren Frederick Forsyths bok The Odessa File, som senare filmades under samma namn, gjorde flyktnätverket ODESSA (Organisation der ehemaligen SS-Angehörigen) känt för en bredare allmänhet. Denna organisation grundades 1946 och leddes av SS Obersturmbannführer Otto Scorzeny. Odessa smugglade tusentals SS-officerare till Sydamerika under åren närmast efter krigsslutet och tog också på sig ansvaret för bombattentatet i Frankrike 1979 mot nazistjägarna Beate och Serge Klarsfeld.

Odessa stöddes av en märklig gruppering, vars skapare var en tysk officer vid namn Reinhard Gehlen. Denne visade under sitt dramatiska liv prov på en påtaglig förmåga att överleva genom att skifta lojaliteter. 1944 deltog han tillsammans med överstarna Henning von Treschow och Claus von Stauffenberg samt generalen Adolf Heusinger i det misslyckade försöket att mörda Hitler. Han lyckades emellertid på ett skickligt sätt dölja sin roll i attentatet och undgick därmed Führerns brutala vedergällning mot attentatsmännen. Samma år gavs han generalmajors rang och fick befälet över Wehrmachts underrättelseverksamhet riktad mot Sovjetunionen. Han var fullt medveten om att den information hans enheter samlade i krigets slutskede skulle vara värdefull också för andra än den tyska generalstaben.

I mars 1945 insåg Gehlen att slutet var nära för Tredje Riket. Tillsammans med en liten grupp underställda officerare mikrofilmade han alla tyska underrättelsedokument rörande Sovjetunionens aktiviteter. Dokumenten placerades i vattentäta tunnor och grävdes ner på ett antal platser i de österrikiska alperna.

Två månader senare överlämnade sig Gehlen till amerikanska säkerhetsagenter i Bayern. Han erbjöd amerikanerna sitt nergrävda arkiv och sitt nätverk av spioner mot sin och sina närmaste mäns frihet. På högsta nivå i Washington bedömdes Gehlen vara ovärderlig, och i största hemlighet flögs han jämte tre seniora naziofficerare till USA, där han för den häpna säkerhetstjänsten bland annat avslöjade att ett antal betydelsefulla personer inom det amerikanska OSS (Office of Strategic Services), det vill säga föregångaren till CIA, var medlemmar i kommunistpartiet.

Påföljande år flög Gehlen på amerikanskt uppdrag tillbaka till Tyskland, där han bildade en skenorganisation med namnet Sydtysk Industriutveckling som kamouflage för en omfattande spionverksamhet riktad mot öst. Han handplockade hundratals säkerhetsagenter från nazitiden, och organisationen, som i underrättelsekretsar kom att gå under namnet Gehlen Org. , innefattade till slut 4 000 anställda. Bland dem fanns flera krigsförbrytare. En av dem var Alois Brunner, som var kommendant för koncentrationslägret Drancy nära Paris, och som uppges ha varit ytterst ansvarig för morden på flera tusen judar under krigsåren. De amerikanska myndigheterna, som behövde Gehlens tjänster, blundade, vilket ledde till att en rad blodbesudlade nazister aldrig ställdes inför rätta.

Gehlen Org. hade trots massiv materiell hjälp från CIA begränsade framgångar. Man lyckades emellertid påvisa existensen av den del av sovjetiska KGB som kallades SMERSH och som utförde morduppdrag. Man bidrog också till byggandet av den hemliga tunnel under Berlinmuren som utnyttjades för signalspaning mot öst.

Gehlen Org. överlämnades officiellt till Förbundsrepubliken Tyskland 1955. Trots dess tvivelaktiga bakgrund och bemanning blev den kärnan i den nya västtyska säkerhetstjänsten Bundesnachrichtendienst (BND). Gehlen blev dess förste chef och förärades vid sin pensionering 1968 Förbundsrepublikens finaste ordensutmärkelse. Den legendariske spionen och överlevaren dog 1979 vid sjuttiosju års ålder. Flera av de krigsförbrytare han använde i sin verksamhet uppges ännu leva.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör

*Krigsförbrytarnas mest kända försvar: ”Jag lydde bara order” har inte ens i den tyska militärtraditionen någon rättslig relevans. I artikel 47 i den tyska miltära strafflagen från 1872, som för övrigt fortfarande är i kraft, heter det enligt Robert B Kane, författare till boken ” Disobidience and Conspiracy in the German Army 1918 – 1945”: ”If execution of an order in line of duty violates a statute of the penal code, the superior giving the order is alone responsible. However, the subordinate obeying the order is liable to punishment as an accomplice, if he knew that the order involved an act, the commission of which constituted a civil or military crime or offense.”

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism