Print Friendly

Axel Waldemarson; Magistrar och direktörer

Av Redaktionen | 31 december 1978


1978


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

AXEL WALDEMARSON:
Magistrar och direktörer
Socialdemokraterna har sina magistrar.
Moderaterna har sina direktörer. I båda
fallen rör det sig om experter, som yttrar sig i
politiskafrågor inom svåra eller åtminstone
besvärliga områden, där partipolitikerna
känner sig vilsna och blir irriterade över
tvärsäkra specialister och överlägsna
akademiker. Så har den nya
”magisterdebatten” uppstått inom
socialdemokratin i dag. Redaktör Axel
Waldemarson analyserar den i sin artikel.
Debatten om magistrarna i socialdemokratin
är ingalunda ny.
I början av 1940-talet verkade vid lärareseminariet i en norrländsk residensstad lektor
G, en inte bara hängiven socialdemokrat
utan därtill ideologiskt bevandrad och flitig
deltagare i partiets idepolitiska diskussion.
Likväl traktade hans strävan till sakpolitikens mera gråa värld. G ville, kort sagt, bli
ledamot av stadsfullmäktige.
Där satt emellertid sedan länge, som duglig socialdemokratisk kommunalman, seminariets vaktmästare. Det ansågs inte möjligt
att hämta två ledamöter ur samma parti från
en enda arbetsplats. Mot det argumentet anfördes vid arbetarkommunens nomineringsmöte, att även de intellektuella yrkena borde
känna hemortsrätt inom socialdemokratin.
Tanken därpå avvisades emellertid med
följande kommentar: Vad det intellektuella
beträffar, så får det räcka med vaktmästare
J.
Episoden är inte helt representativ för
svensk socialdemokrati; till dess styrka har
hört att det i varje fall tidigare inte odlats
något akademikerförakt i leden. Socialdemokraterna har tvärtom vetat att ta vara på
de inte alltför många magistrar som anslutit
sig till rörelsen. Norsk arbetarrörelse valde
en annan linje. Ledningen skulle utgöras av
personer sprungna ur arbetarnas egna led.
Däremot utnyttjade Einar Gerhardsen akademiker som medlemmar i och experter till
sina regeringar.
Det är på många sätt motsägelsefullt att
den s k magisterdebatten inom rörelsen skulle bryta ut på sensommaren 1978 – när vä-
garna till högre utbildning för envar är bredare än någonsin tidigare. Framför allt understryker detta, att motsättningarna långt
ifrån är en fråga enbart om akademikernas
roll. Meningsutbytet framstår också som ett
symptom på att allt inte är väl beställt inom
rörelsen. Företeelsen kan också spåras i andra partier.
Rörelsen och magistrarna
Men först till rörelsen! Magisterdebatten
startades av Metallarbetarens redaktör, Per
Åhlström. I senare inlägg har han mera
nyanserat analyserat problematiken.
Personligen tycks Åhlström känna en allmän olust över tillståndet i partiet, apparatens tyngd över den enskilde medlemmen
och det reella inflytande som akademikerna
i riksdagsgruppens kansli har tillvunnit sig.
Med socialdemokratin i regeringsställning
framträdde experterna på sitt sätt som mer
eller mindre anonyma statstjänstemän, nära
nog opartiska utan varje partiband. Överflyttade till det inglasade riksdagshuset vid
Sergels torg uppenbarade de sig sedan som
en maktfaktor, utan partikongressens mandat men i kraft av allmän kompetens.
För många har ”magistrarna” i diskussionen om löntagarfonderna blivit ett efterlängtat substitut. Den som inte har velat kritisera partiledningen för dess sätt att hantera fondfrågan har i stället passat på att angripa den för magistervälde.
Bakom magisterdebatten finns också en
dragkamp mellan rörelsens två ”akademiska
maktcentra”. I partiet har det funnits ett
missnöje med att akademikerna inom LO
givit uttryck för långtgående radikala stånd- 411
punkter och därmed satt den politiska makten på spel. Samtidigt har fackets medlemmar ilsknat till över att partiets experter inte
visat sig tillräckligt r·enläriga och därmed
hämmat en utveckling i socialistisk riktning.
Det finns också starka återklanger från
ungdomsrevoltens 1968. Många har omvittnat hur folket på verkstadsgolvet starkt reagerade mot de ungdomar som så flitigt demonstrerade och så litet föreföll att utbilda
sig för de bidrag skattebetalarna hade finansierat.
I dagens svenska samhälle är det oundvikligt att en del socialdemokratiska politiker
aldrig har satt sin fot på verkstadsgolvet och
än mindre rörelsens experter. Alltfler experter ser medborgaren enbart som en siffra i
den statistik på vilken de prognoser skall
bygga, som direkt påverkar politikernas
kursläggning. Gemenskapen till trots talas
det ett främmande språk mellan politikernas
experter och dem som med enbart livets skola gjort karriär inom rörelsen .
Socialdemokraterna har till en del sig
själva att skylla. I ena ögonblicket utgör akademikerna en tillgång och i det nästa häcklas
vänsterpartiet kommunisterna för att enbart
bestå av högskolestuderande. Det är också
sannolikt – något som Åhlström borde ha
funderat över – att magisterproblematiken
blir alltmer svårhanterlig för socialdemokraterna. Vid universitet och högskolor är de
nästan utraderade; här dominerar fria moderata studenter samt vpk och till vänster
om detta stående organisationer. Den bas
från vilken rörelsen skall hämta sina experter kan bli smalare än tidigare. Lagen om
tillgång och efterfrågan kan därför ge framl
412
tida socialdemokratiska magistrar ännu större makt.
Det är inget intresse att något parti utarmas på begåvningar. Rörelsen borde därför
tänka på det intellektuella klimat i vilket den
politiska debatten föres. En förutsättning
för att både magistrar och andra skall känna
sig hemma i politiken är att den inte omges
av en debatt så torftig och förnedrande att
de vänder den ryggen. Det saknas inte skuggor över vägen; professorer (s) som inte delar ledningens syn på löntagarfonderna får
förtäckta anmaningar att söka sig till andra
politiska mantalskrivningsorter.
Moderaternas direktörer
Moderaterna har aldrig haft en magisterdebatt. För dem har i stället direktörerna fått
bli det substitut som ersatt partiledningen
när det gällt att ge en allmän olust tillkänna.
Det är inte så litet alla dessa ”direktörer” har
fått stå ut med genom åren utan att egentligen ha gjort sig skyldiga till något annat än
att delta i det nödvändiga politiska arbetet.
Det skall dock inte förnekas att det även
på moderat håll kan finnas en magisterproblematik. Moderaten har vanligen en stark
tilltro till vad forskning och utbildning kan
åstadkomma. Med detta följer en risk för att
inte tillräckligt våga ifrågasätta och diskutera experternas prognoser. Alltför mycket
teknik hindrar ett förmänskligande av de
politiska strävandena.
Redan 1934 observerade den då unge
Gunnar Heckscher de problem som expertinflytandet skulle skapa för politikerna.
idag tycks gå – mellan ide- och realpolitiker:
” Den politiska realismen glider sålunda
över i politisk materialism. Politiken blir trå-
kig och fantasilös, teknisk, ehuru den ofta
leder till yttre faktiska resultat. Detta är i
själva verket riktningens främsta kännetecken; och i den mån realism förenas med
demokratin ligger häri också en skarp kritik
mot denna. För att systemet skall kunna hållas vid makt kräves nämligen att de frågor
som aktualiseras huvudsakligen äro av denna yttre, tekniska natur, att det icke är fråga
om motsatta och oförenliga värderingar.
Men då få också inom demokratin experterna en mycket stor del av bestämmanderätten. Detta ligger emellertid i någon mån vid
sidan om saken. Det väsentliga är, att den
fantasilösa, realistiska politiken ger goda materiella resultat, under det att den mera
spännande livsformen huvudsakligen produceraromstörtningar och revolutioner.”
44 år senare förefaller det som om experterna övertagit den mera spännande livsformen, medan politikerna betraktar detta med
oro.
Expertisen behövs
Politikern behöver emellertid inte bli sla1·
under experten. Jag kan själv bidra med ett
exempel från den s k almstriden i Stockholm. Stadens tekniska begåvningar förklarade att det var en tvingande nödvändighet
att fälla almarna i Kungsträdgården för att
där kunna förlägga en tunnelbanestation.
Den moderata gruppen vägrade enhälligt
att godta detta. Vi vände i stället på resoneHeckscher drog rent av skiljelinjen där den manget: om nu politikerna förskaffar staden
den främsta tekniska expertis den kunde få
-ja, då borde denna expertis också kunna
lösa problemet med tunnelbanestationen
utan att fälla almarna. Detta visade sig också
möjligt.
Nu innebär detta inte att politikerna alltid
har rätt och experterna fel. Utan ”magistrar” skulle politikerna stå sig ganska slätt.
Faran är i stället att politikerna inte är tillräckligt kompetenta för att ifrågasätta råd
och rön.
Någon hemlighet är det ju inte att många
kvalificerade personer drar sig för att åta sig
politiska förtroendeuppdrag. De känner sig
ofta främmande för den politiska miljön.
Många vill inte offra sin fritid för ett hårt
och ofta otacksamt arbete på gräsrotsnivå.
413
I själva verket vore det ytterst allvarligt om
det främsta av alla segrationsproblem inträdde: en klyfta av oförstående och främlingsskap mellan magistrar – och gärna också direktörer – och folket i övrigt. Det är
svårt att tänka sig en mera slagkraftig och
funktionsduglig politisk grupp’ering än den i
vilken spänningen mellan närheten till medborgarna och teknokraternas framtidssyner
ingår i en för utvecklingen fruktbar samverkan.
Frågan är nämligen inte om vi har för
många eller för få magistrar och direktörer i
partierna, i fullmäktigeförsamlingarna och i
riksdagen. Det politiska livet behöver innerligt väl dem båda.
Med detta häfte av tidskriften följer ett inbetalningskort
avseende prenumerationsavgiften 60:- kronor ror år 1979.
(Prenumerationspris för pensionärer: 50: – ).

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism