Print Friendly

Axel Waldemarson; Förändringens vind

Av Redaktionen | 31 december 1976


1976


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

AXEL WALDEMARSON:
Förändringens vind
Socialdemokratins trovärdighet har undergrävts både inåt och utåt, konstaterar redaktör Axel Waldemarson i sin artikel. Den socialiseringsdebatt, som LO tvingatfram och
som statsministern velat undvika, har gett
borgerligheten dess bästa valparoll: sättet att
undvika socialisering är att byta regering. De
borgerliga har haft tur då de nu drivits samman till ett trovärdigt regeringsalternativ.
Men partierna hade kunnat vara mera villiga och då hade de inte behövt drivas. De borgerliga väljarna har varit modigare än politikerna.
Med obeveklighet närmar sig valdagen. Det
ger anledning att blicka både tillbaka och
framåt i tiden, bakåt mot det wcialdemokratiska maktövertagandet på 1930-talet och
framåt mot valdagen den 19 september.
Betraktaren skall då finna två intressanta
perspektiv. Som Lawrence Durrel så riktigt
låter Pursewarden anmärka i Alexandriakvartetten så behöver man bara ta ett steg åt
sidan för att perspektivet skall bli annorlunda.
Ur 1930-talsvinkeln framstår socialdemokratin som erövrare och nybyggare. Till dess
led strömmade den ungdom.som sjöng:
”Vi bygger landet i gärning och ord,
röjer dess tegar och plöjer dess jord …”
Inte för inte var det folkhemsfilosofen
Karl Fredriksson, mera känd som den politiske kåsören Nordens Karlsson, som översatte dessa ord från norskan. Det var också
Fredriksson som 1938 i uppsatsen ”Till reformpolitikens psykologi” skrev i Tiden:
”Det kan vara nyttigt för den politiska eftertanken att någon gång göra en jämförelse
mellan politiska verksamhetsområden och
vissa avsnitt av industri och samfärdsel. Det
skulle synas oss barockt om det plötsligt blev
sed att vartannat år uppmana folket i val att
med röstsedeln avgöra på vad sätt näringslivet skall gestaltas under nästa tvåårsperiod.
Vi som anser oss ha insupit demokratin med
modersmjölken vore kanske redo att så där i
allmänhet erkänna den demokratiska principen i detta fall. Fast vi skulle nog tycka att
det var ett pundhuvud som kom upp med
förslaget. Frågan är emellertid om inte åtskilliga problem, som vi formellt kräver att
folket skall ta ställning till, är lika svåråtkom- 292
liga för väljarnas personliga omdömen som
om t ex chefen för Götaverken skulle fråga
väljarna till råds angående lämpligaste fartygstyper för varvets produktion.”
Det problemet har ju i våra dagar visat sig
nästan olösbart även för den främsta expertisen.
Låt oss nu förskjuta perspektivet framåt i
tiden, till valåret 1976. Pursewarden hade så
rätt: bilden blir en helt annan! Nu talas det
inte längre om att bygga utan att styra. Makt
har blivit det politiska modeordet framför
ansvar. Det talas mera om att ta över än att
samverka. 1976 års socialdemokrater framstår inte ens som den förvaltargeneration
som var samhällsbyggarnas arvtagare. I stället ter de sig som en blandning av sökare efter nya framgångsvägar och försvarare av
det maktinnehav som partiet tycks vilja betrakta som evärdligt.
Det ena ögonblicket skjuter regeringen
med en lättnadens suck på nedläggningen
av lokalbanorna på Österlen tills efter valåret. Det andra ögonblicket är LO-kongressen parat att i princip godta huvuddragen i
det Meidnerska fondförslaget, det verktyg
som – för att citera den socialdemokratiske
professorn Assar Lindbeck – skulle skapa
en maktkoncentration åt LO som hittills är
okänd i vår demokrati.
Dessa två vitt skilda perspektiv ger en
ovanlig dimension åt årets val. Osökt infinner sig Kurt Tucholskys ord i ”Vor und nach
dem Wahlen”: ”Also diesmal muss alles ganz
anders werden …”.
Myten om socialdemokraterna
För att förstå det politiska läget valåret 1976
måste de två här ovan skisserade perspektiven tas med i bedömningen. Mellan dem ligger ett långt politiskt utvecklingsskede. Här
kan det räcka att utgå från andra världskrigets slut. Sedan dess har i nära nog varje val
utgångspunkten för kampen om regeringsmakten varit nu eller aldrig. Det är skada att
få politiska bedömare kan se tillräckligt
långt för att i stället säga förr eller senare.
Hur många erinrar sig att socialdemokraterna sedan andra världskrigets slut endast
klart vunnit två riksdagsval (1960 och 1968)
och att det nu nästan legendariskaATP-valet
1958 resulterade i en borgerlig övervikt i väljarkåren, som med nuvarande valsystem
skulle ha tvingat regeringen Erlander att avgå? Det är märkligt att myten om socialdemokratins oövervinnerlighet haft en sådan
livskraft.
Mot denna bakgrund är det naturligt att
socialdemokraterna, när ritningarna inför
årets val drogs upp, blickade på Tage Erlanders stora segerval 1968. 1973 hade ju sånär
gett ett regeringsskifte. Socialdemokraterna
hoppades att de borgerliga väljarnas vilja att
vinna hade kulminerat. Genom att splittra
de borgerliga partierna skulle motståndet
försvagas. Det var den strategi som Per Edvin Sköld vid ett partistyrelsesammanträde
1944 uttryckte med följande ord: ”Vi får
följa den gamla regeln att söndra och härska. Och jag tror att vår ställning skulle bli
bättre om vi kunde spränga den borgerliga
fronten.”
Mot den splittrade borgerligheten skulle
socialdemokratin framstå som både förnyare och ansvarskännare. Erlander har själv uttryckt segervalets filosofi på följande sätt:
”Vi gav inga löften. Men vi talade hela tiden
om att vissa saker var otillfredsställande. På
det sättet underströk vår agitation det missnöje med det bestående som är förändringens förutsättning.”
Erlander lyckades på detta sätt med något
av det nästan omöjliga: att framgångsrikt
driva både en oppositions- och regeringspolitik. Samhället var inte tillräckligt bra. De
nödvändiga förändringarna skulle emellertid ske inom det beståendes (en socialdemo- ·
kratisk regering) ram. Ett förbund – inte
fast slutet men i handling manifesterat –
mellan löntagare och parti skulle bilda
grundvalen för en ny majoritet. Arbetsplatsens demokratisering och skatteuppgörelserna med fackets välsignelse symboliserade
detta förbund. En röst på ett borgerligt parti
skulle framstå som ett löntagarens lojalitetsbrott mot facket.
Omdömesgilla socialdemokratiska bedö-
mare trodde på allvar våren 1975 att en
egen majoritet i riksdagen låg inom räckhåll.
Nu balanserar socialdemokraterna på 40-
procentgränsen och har ett försprång för de
borgerliga på 9 procent att söka hämta in.
Vad hade hänt?
Trovärdigheten förlorad
Både den yttre och den inre trovärdigheten
har satts på spel. De s k smällarna – smuggelpengarna till Finland, den bristande korrespondensen mellan lära och leverne hos
framträdande socialdemokrater, Pomperipossa och Bergman-affären – har tärt hårt
293
på förtroendet i den äldre generationen och
hos tänkbara sympatisörer. Den starka betoningen åv socialdemokratin som en moraliskt mera rättfärdig rörelse än de borgerliga
partierna slog hårt tillbaka.
Verkan skulle emellertid inte blivit så
stark om inte avslöjandena – vilket Arbeiderbladet i Oslo påpekat – satts i kombination med det inemot 50-åriga maktinnehavet.
Ett parti står aldrig utåt starkare än den
inre sammanhållningen och samstämmigheten. Det är något av en ödets ironi att det är
LO som tillhandahållit den fråga som framställer rörelsen som splittrad och som verksamt bidrar till att skapa en gemensam bas
för de icke-socialistiska partierna. Med de
Meidnerska lönefonderna har LO lyckats
med det som Palme främst av allt sökt att
förhindra: att svetsa samman borgerligheten.
Det är en helt enkelt häpnadsväckande situation som uppstått: både som LO-ordfö-
rande och framträdande socialdemokratisk
riksdagskandidat står Gunnar Nilsson helt
bakom huvudprinciperna i det Meidnerska
förslaget. Enskilda socialdemokrater svävar i
tvivelsmål om de har tagit ställning för eller
emot fonderna. Regeringen Palme vägrar
att diskutera fonderna i valstriden: det är ju
en fråga för 1980-talet. I sanning, i en av vå-
ra största och mest avgörande politiska frå-
gor framstår socialdemokratin som ett parti
utan partiledning!
Med en iver – som om man skämdes för
det socialistiska innehållet i sin politik – har
socialdemokraterna skyndat sig att förklara
att de visst inte är anhängare av någon total- 294
socialisering. Vad som tidigare varit en styrka för socialdemokratin blev snabbt en svaghet: att uteslutande betrakta socialiseringen
som en lämplighetsfråga att avgöras från fall
till fall utan några distinkta dagsbesked.
Bristen på konkretisering om mål och medel
när det gäller socialiseringen har placerat socialdemokraterna i en ofruktbar försvarsposition. Det politiska initiativ som regeringen
Palme återerövrade 1974 har gått förlorat.
Det är svårt att se hur socialdemokratin
skall komma ur den dilemma socialiseringsdebatten försatt dem i.
Förre utrikesminister Torsten Nilsson har
i en artikel i Arbetet 1975 beskrivit svårigheterna mera talande än någon annan: ”Min
personliga mening är därför att vi svårligen
kan dra upp riktlinjerna för en färdig socialistisk samhällsordning. Den växer fram och
vi ställs ständigt inför nya erfarenheter och
problem. Ju trängre definitioner dess större
oenighet. Det visar alla partibildningar och
uppslitande strider till vänster om socialdemokratin. Ju mera man söker närma sig den
absoluta sanningen om socialismen dess mera svag och splittrad riskerar socialismen att
bli.”
Den nya debatten
För de tre icke-socialistiska partierna har
den politiska debattens nya inriktning haft
väsentlig betydelse. Deras motstånd mot
samhällets utveckling i socialistisk riktning
har skapat en naturlig gemensam plattform
utan att något av dem har behövt ge efter på
sin särprägel. Väljarna tvingas att ta ställning som medborgare och inte som löntagare. Med valsedeln har de att avgöra hur alla,
och icke bara enskilda yrkesgrupper skall dana samhället.
Det har också visat sig att väljarnas fackliga tillhörighet ingalunda bestämmer deras
politiska ställningstagande i den utsträckning som ofta gjorts gällande. Var tredje
LO-ansluten röstar med ett an nat pani än
det socialdemokratiska. Inemot 30 procent
av det s k LO-kollektivet har sina politiska
sympatier hos ett av de tre borgerliga partierna. Inom TCO stöder 60 procent moderaterna, folkpartiet och centern. En tredjedel
har socialdemokratiska sympatier. Inom
Saco-SR är den borgerliga övervikten än mer
markant. Redan detta förhållande gör det
inte längre möjligt för socialdemokraterna
att framställa sig som ett speciellt löntagarparti och ministären Palme som löntagarnas
regering framför alla andra. Det kan inte annat än stärka de partier som förankrar sin
politik i en helhetsbedömning och icke vädjar till gruppintressen.
I en artikel i årets första nummer av
Svensk Tidskrift tillät jag mig att dra den
slutsatsen att de icke-socialistiska partierna
hade allt att vinna på att profilera i stället för
att sudda ut sig i regeringsfrågan. De har
onekligen fått en gemensam slagkraftig paroll i uppmaningen att den bästa garantin
mot socialisering är att rösta fram en ny regering.
De borgerliga
Det skall icke förnekas att de tre partierna
haft tur. Deras splittring i så väsentliga frå-
gor som kärnkrafts- och familjepolitiken
skulle eljest ha blivit utomordentligt besvä-
rande. Att moderaterna genom att presentera ett skattealternativ mutat in ett väsentligt
område beror även på att folkpartiet och
centerpartiet inte vågat att ta ställning, i varje fall inte när detta skrives.
Moderaterna har hela tiden varit övertygade om skattefrågans utomordentliga betydelse. Det krävdes ett visst politiskt mod att
ställa sig utanför Haga I och Haga Il. Gösta
Bohman hade detta. Nu kommer belöningen. Fria från ansvar för de skatteprovisorier,
som vållat så stor besvikelse, framstår moderaterna som det enda parti som vågat säga
den skattepolitiska sanningen. Den trots allt
moderata inriktningen i skatteförslaget gör
det också möjligt för dem att – i händelse av
framgång i val – resonera fram en med mittpartierna gemensam linje.
Det såg länge ut som om centerpartiet försökte att förvandla valet till en folkomröstning om kärnkraften varvid väljarna hade
att säga ja eller nej – och där centerpartiets
valsedel innebar ett nej. Förmodligen finns
det åtskilliga väljare som kommer att handla
så. Med Fälldins kraftiga uttalande mot en
socialiseringspolitik har centern dock breddat sitt politiska underlag. Det är inte nu lika
beroende av en så vansklig fråga som kärnkraftspolitiken, även om motståndet mot
denna har blivit partiets främsta profilering.
295
Folkpartiet har sedan länge mutat in familjepolitiken för sin räkning. Det är mycket
svårt att säga hur stor betydelse den har för
väljarna. Partiets uppgång under Per Ahlmarks ledning får nog mera tillskrivas en
klarare icke-socialistisk attityd än under
Helens sakpolitiska resone111ang med socialdemokraterna. Härigenom har oppositionen stärkts.
De borgerliga partier, som 1974 framstod
som så hopplöst splittrade, har alltså drivits
samman till ett trovärdigt regeringsalternativ. Det är icke allena och inte ens till större
de~en deras egen förtiänst. De väljare som
1973 var så nära att åstadkomma ett skifte
vid regeringsmakten vägrade redan då att
ge upp hoppet. De hade åtskilligt mera tåga i
sig än både en och annan borgerlig politiker.
Viljan att vinna var mera oanfrätbar än~
vad politikerna hade trott. Det politiska närmandet under våren mellan de icke-socialistiska partierna och deras klara frontställning
mot en socialiseringspolitik har självfallet stimulerat denna vilja. Ingen vet i dag om den
räcker för att skaffa Sverige en ny regering.
Ett är emellertid säkert: de spåmän som vå-
ren 1974 förklarade att regeringen Palme
med förtröstan kunde se fram emot en klar
valseger och förnyat förtroende tog grundligt fel.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner