Print Friendly

Axel Waldemarson; En blå revolution

Av Redaktionen | 31 december 1979


1979


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

AXEL WALDEMARSON:
En blå revolution
Det är inget ”fel” i socialdemokraternas
partiprogram som gjort att deförlorade valet,
skriver redaktör Axel Waldemarson.
Programmet var helt enkelt vad det avser att
vara: socialdemokratiskt, ett program som
sätter kollektivetfrämst, som vill att
medborgarna skall vara organiserade i
facket, i kooperationen, i partiet.
Moderaterna i Sverige liksom i de andra
nordiska länderna sätter individenfrämst,
och på detta har de haft sinaframgångar.
Han analyserar moderaternas ideologiska
fOrutsättningar, och han menar att dessa bör
bearbetas ochföras vidare i gemensamt arbete
mellan de motsvarande partierna i N orden.
Det blåa, trons och traditionens tecken,
det röda, blodet självt, passion, revolt,
flankera tankens vita klarhet stolt.
Karl Asplund: Tricolor
1979 är ett märkesår: i alla de fem nordiska
länderna går väljarna till val.
I fyra av dem kan, när detta skrives, resultatet överblickas. Tendensen är entydig. De
moderata har vunnit framgångar, socialdemokraterna har – utom i Danmark – inregistrerat bakslag.
”Högervinden” har inte bara blåst över de
nordiska länderna. Storbritannien bytte regering. Kvar som en socialdemokratisk bastion står Österrike.
Eftervalsdebatten är i mångt och mycket
säregen. De socialdemokratiska partierna är
hårt nagelfarna, nästan vända ut och in på.
Vad är det för fel på dem? Varför har de
förlorat? Varför vänder b r e d a folklager
dem ryggen?
Och varför har så många politiska analytiker missat själva poängen?
Jo, därför att de går ut från att något
måste vara fel i den socialdemokratiska politiken. Vad de har glömt är att socialdemokratisk politik alltid är socialdemokratisk politik. Utifrån den egna värderingen håller
den självfallet måttet. Att färdriktningen
inte tilltalar majoriteten av väljarna är en
helt annan sak.
Det är faktiskt så banalt som LO-tidningen
konstaterar på ledande plats, nämligen att
de socialdemokrater som anklagats för avvikelser åt vänster inte gjort sig saker till annat
än att ställa upp för den socialdemokratiska
partikongressens beslut.
Moderaternas framgångar
Frågeställningen bör vara en helt annan. Det
intressanta är inte varför väljarna, särskilt de
unga, flyr socialdemokratins fanor. Det
intressanta är naturligtvis va r f ö r den moderata politiken har större dragningskraft
än tidigare i modern politisk tid.
u är det inte fråga om någon hastigt
uppkommen trend. Uppmarschen har skett
så sakta under 1970-talet. Det finns också ett
gemensamt nordiskt drag: med fotfäste i huvudstadsregionen har de moderata i allt vidare blå koncentriska cirklar erövrat landet.
Samlingspartiet har länge varit starkt i
Helsingfors. Före riksdagsvalet i mars var
socialdemokraterna störst i 8 städer av l O- i
dag är styrkeförhållandet detsamma i moderat favör.
I Oslo röstar nästan varannan väljare
höyre, i de 12 största städerna har de borgerliga under höyres ledning makten och samtidigt har de norska moderaterna erövrat stora delar av landsbygden.
Moderaterna kan i Stockholms-området
och fyrstadskretsen mönstra nästan var tredje väljare.
De moderata partierna utkämpar en ideologiskt inriktad valstrid. I det norska arbeiderpartiet erkänns öppet att man inte förmått möta höyres ideologi. Vad är det mera
än ett idepolitiskt sammanbrott, när Olof
Palme under en hel valrörelse knappast tar
ordet socialism i sin mun utan i stället talar
om det goda folkhemmet – till vars rum
över en miljon moderater inte skulle vara
rena nog att få tillträde?
Det är alltför frestande att inte nämna ett
säreget exempel på detta ideologiska sam- 419
manbrott. I sin nöd lät LO-tidningen inför
valet intervjua den välkände och uppskattade entertainern Carl-Gustaf Lindstedt. Denne betygade sig inte bara vara sin ungdoms
socialdemokratiska tro trogen utan förklarade dessutom att det verkligen gällde att vara
på vakt mot prylsamhället. Samme Carl Gustaf återfanns vid sidan av socialdemokratiska
valplakat på affischer från vilka hans fryntliga nuna reklamerade för – prylar!
Det är naturligtvis mest illa för de motståndarpartier som tror att den moderata
valsegern inte är ideologiskt betingad. För
de moderata gäller det att både fördjupa och
precisera den syn på vilket deras samhälle
skall bygga.
Det har inte saknats y t l i g a förklaringar
till de moderata framgångarna.
I Finland skall samlingspartiet ha gynnats
av att så länge ha hållits utanför regeringsansvaret. Moderaternas framgång i Sverige
sägs bero på att de drev den hårdaste oppositionen mot socialdemokratin. l Norge, där
vinden blåst hårdast, är det svårt att finna
liknande förklaringar. I brist på sådana hänvisas till arbeiderpartiets splittring och de
norska socialdemokraternas ynkliga valrö-
relse. Högerframgången skulle inte bero på
egen styrka utan på motståndarnas svaghet.
Lägg märke till det p a s s i va draget i dessa förklaringar. Det är inte ideologin, inte
den enskilde medborgarens syn på det samhälle i vilket han skall verka och leva och inte
heller djupgående värderingar som skulle
ha fällt utslaget. De moderata partierna har
kort sagt inte gjort någonting för att vinna
väljare!
Här rör det sig om ett önsketänkande eller
420
ett fundamentalt missgrepp. Det är ju alls
inte fråga om ett passivt utan a k t i v t handlande av både partier och väljare. Partierna
har bemödat sig om en klar politisk markering. Denna har i sin tur utlöst en aktiv
handling hos väljaren.
Nu gäller det framtiden
Vad som gav 1930-talets svenska höger ett
folkrörelsedrag var dess ställning som det
nationella arvets och försvarsviljans bärare.
Just i spänningen mellan internationellt och
nationellt finns både ett löfte och en risk.
Det nationella skall aldrig underskattas; i
detta ligger för många människor en djup
trygghet. För de unga framstår däremot det
internationella som framtidsinriktat, låt vara
spektakulärt fascinerande men ändå gränslöst löftesrikt. De unga har nästan helt satt
sin prägel på moderaternas nya program.
1920-talets moderat – den valbeteckningen
var då inte ovanlig – skulle med häpnad se
på sina efterföljares framtoning som världsmedborgare.
Varje tid och varje generation har emellertid sin specifika problematik. 1980-talet blir
av allt att döma det decennium, då individ
ställs mot kollektiv på ett mera avgörande
sätt än på mycket länge.
För socialdemokratin är den o r g a n iser a d e människan ett ideal; centrala delar av
det reviderade partiprogrammet byggs upp
kring den gamla treenigheten: som löntagare organiserad i facket, som konsument i
kooperationen och som medborgare i partiet.
Eller för att citera partiprogrammets tillbakablick: ”Mot detta kapitalistiska system
reste sig arbetarna till kamp för bättre levnadsförhållanden, medborgerliga rättigheter och en socialistisk samhällsordning. Arbetarna slöt sig samman och skapade egna
politiska, fackliga och kooperativa organisationer, som svetsade dem samman till en
makt i samhället.”
Moderaterna ser i den i n d i vi d u e Ila
människan möjligheten att bevara marknadsekonomi och mångfald. Det är som konsument som hon har sitt inflytande på marknaden. Det är som individ som hon överlämnar vissa, bestämt definierade uppgifter till
facket att förvalta; utöver dessa förbehåller
hon sig själv rätten att föra sin talan. Det är
slutligen inte som fackmedlem utan som
medborgare hon tar ställning i val.
Socialdemokraterna ser i kollektivet ett
egenvärde. I de kollektiva organens förlängning finns en sammanbindning med statsmakten. Moderaterna har att förhindra organisationerna att tala och företräda medlemmarna på ett sådant sätt att tolerans och
mångfald hotas – så att vi i stället för ett av
medborgarna uppbyggt får ett av organisationerna styrt samhälle.
Där moderaterna skriver i n d i v id präntar socialdemokraterna k o Il e k t i v.
Maktens begränsning ter sig som en
grundläggande gemensam moderat värdering. Den blir en allt angelägnare uppgift i
en tid av starka samhällsorgan samverkande
eller förbundna med kollektiva maktgrupper.
Den norska högerns historieskrivare, professor Francis Skjerstad, har i en studie understrukit: ”Tanken om maktens begra:ns-

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner