Print Friendly

Axel Waldemarson; Centern vid Sergels torg

Av Redaktionen | 31 december 1973


1973


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

AXEL WALDEMARSON:
Centern vid Sergels torg
Det frågas ofta: Om de borgerliga bildar
regering i höst, vilka blir statsråd?
Frågan är meningslös, eftersom den först
bör ställas om och när en borgerlig
framgång föreligger. Däremot kan man
klargöra vilka resurser de borgerliga
partierna i dag har inom sina riksdagsgrupper. Att eventuella statsråd i stor
utsträckning skall tagas därifrån är ju
tydligt. Svensk Tidskrift har bett
redaktör Axel W aldemarson att skriva
tre artiklar om hur de borgerliga riksdagsgrupperna nu, före valet, är sammansatta.
Här publiceras den första artikeln,
om centerpartiet.
Inom alla partier har under senare tid
kunnat iakttagas en påtaglig strävan att på
riksdagsgruppernas bekostnad stärka partistämmornas ställning. Den skulle en smula
tillspetsat kunna kallas Palme-doktrinen:
det är riksdagsgruppens qppgift att söka
förverkliga kongressens beslut. Nu är det
emellertid inte så alldeles lätt att helt binda en riksdagsgrupp vid en partistämmas
uttalanden. Ofta företer den politiska utvecklingen irrationella drag; det uppstår
ständigt situationer som delegaterna till
partistämmorna inte kunnat förutse och
gardera sig emot. Riksdagsgruppernas
ställning är därför alltjämt mycket stark,
när det gäller att forma ett partis aktuella
politik.
I realiteten är det ju också så att riksdagsgrupper vid flera tillfällen de facto
tillsatt partiledare. Både Per Albin Hansson och Tage Erlander utsågs till gruppledare innan partikongressen mera formellt stadfäste besluten. I Erlanders fall
är det också inte så säkert att inte en kongress föredragit Gustav Möller. Moderaternas riksdagsgrupp fällde Gunnar Heckscher. När dåvarande bondeförbundet vid
Bramstorps oväntade ohälsa 1948 automatiskt fick Gunnar Hedlund som formell ledare, innebar det i realiteten att partiledarfrågan avgjordes. Ett val under normala förhållanden skulle kanske inte ha
lett till att skogsbonden föredrogs framför
slättjordbrukaren. Och själve Bramstorp
höll en gång på att fällas av sin egen riksdagsgrupp : vid 1941 års riksdag ställdes
en motkandidat, vilken dock led nederlag.
Hur ter sig då de maktcentra som dagens riksdagsgrupper utgör? Den frågan
skall jag söka besvara i ett par artiklar, av
vilka den första ägnas centerpartiet.
Riksdagsgruppen
Ingen riksdagsgrupp har undergått en så
total förvandling som centerpartiets. Traditionellt har partiledaren i denna en stark
och avgörande ställning. Under den rödgröna koalitionens år under 1950-talets
första hälft fanns en mot denna starkt kritisk falang, som ofta gjorde sin röst hörd.
Det behövdes emellertid inte mer än att
Gunnar Hedlund själv infann sig i riksdagsgruppen, förrän ordningen var återställd. Under koalitionsåren krympte emellertid gruppen kraftigt. Den var praktiskt
taget helt förankrad i modernäringen. Ett
och annat undantag fanns väl. Sedan gamla bondeförbundets tid fanns en tradition
att hålla sig med en professor: först CarlAxel Reuterskiöld och sedan Nils Wohlin
– den senare fader till Ulla Lindström
(s). Under 1950-talet utgjorde Sten Wahlund det proiessorliga inslaget.
Efter segervalet 1970 framstår inte längre centergruppen som ett uteslutande jordbrukspolitiskt organ. Helt motsvarar den
dock inte sitt väljarunderlag: alltjämt
finns en övervikt för bonde- och skogsbruksrepresentanter. Genom att partiet
även i storstäderna fick flera mandat har
riksdagsgruppen dock fått en betydligt bredare intresseinriktning. Men framgången
hade en annan sida. Oavsett vad de blivande riksdagsledamöterna ansåg före valdagen fanns det efter den till följd av valrörelsens politiska inriktning något manöv- 177
reringsutrymme för den hedlundska s k
resultatpolitiken : uppgörelsen från fall till
fall med den socialdemokratiska regeringen för att ta vissa bestämda väljargruppers
intressen tillvara. Naturligtvis finns det en
vänstergrupp – liksom i andra riksdagsgrupper kan partiledaren Thorbjörn Fälldin placeras i gruppens mittsektor – men
något nämnvärt inflytande har den inte.
En stark politisk instinkt finns bland
gruppmedlemmarna: man får inte göra
något som riskerar framgången 1970. För
många av centerriksdagsledamöterna är
det inte svårt att av ren självbevarelsedrift
acceptera detta. Ett faktum är emellertid,
att det är centern som dominerar i centerpartiets riksdagsgrupp. Men det finns profilstarka på bägge flyglarna som ibland
inte drar sig för en lätt extremistisk politik.
Partiledaren
Fälldin kom inte oomstridd till gruppen
som partiledare. Johannes Antonsson var
en stark konkurrent. Många i gruppen
skulle ha föredragit honom, och det är
ingen hemlighet att Gunnar Hedlunds
blickar- han ställde sig neutral i valetföll på den halländske bonden. Valet dem
emellan var viktigt; det är inte säkert att
Antonsson med den politiska inriktning
han företrätt så säkert orienterat sig mot
ett gemensamt icke-socialistiskt agerande
i betydelsefulla frågor. Han kan ha lockats
till att fullfölja den s k resultatpolitiken.
Både en och annan socialdemokrat hade
nog gärna sett en annan utgång av partiledarvalet i centerpartiet. Fälldin har
178
emellertid snabbt och odisputabelt tagit
ledningen i centergruppen. De löftesrika
politiska opinionsmätningarna har varit ett
stöd för honom, inte minst under de veckor då många oroliga partikamrater frå-
gade sig vad placeringen i den s k högerburen skulle innebära. Antonsson har fått
Nordiska rådet på sin lott, en uppgift som
passar en politiker med en avsevärd skepsis mot vad som händer ute i KontinentalEuropa. Allt tyder på att Antonsson är på
väg mot ett landshövdingeskap, för vilket
han med sin praktiska inställning väl
skulle passa.
Fälldins eldprov blev det gemensamma
icke-socialistiska sysselsättningsutspelet
1971. Han stod inför det svåraste prov en
centerledare kan ställas: att övertyga även
de tveksamma i gruppen om att samverkan skulle utsträckas även till moderata
samlingspartiet. Naturligtvis spelade Hedlunds förord stor roll. Men ställningstagandet gav ett övertygande bevis för att Fälldin besatt den för ett partiordförandeskap
kanske viktigaste egenskapen: viljan att
leda. Efteråt var det lätt för många i riksdagsgruppen att tala om hur naturligt och
riktigt detta politiska utspel var. Före och
under avgörandet fanns det mer än en
centerpartist som tvivlande frågade sig hur
detta skulle sluta. En och annan förlorade
väl ett i interna diskussionerna ofta använt
vapen : att en samverkan med moderaterna skulle leda till fanflykt bland sympatisörerna.
Gunnar Hedlund
Hedlunds betydelse för riksdagsgrupp och
parti kan naturligtvis inte underskattas.
För en äldre generation är han garanten
för att partiet inte skall svika en utrikespolitik grundad på yttersta försiktighet och
en inrikespolitik där eftersatta grupper i
samhället och glesbygdens folk inte kommer bort. Huruvida det senare är så lätt
att förena med placeringen som första
namn på centerns valsedel i Stockholm
återstår att se. Att nomineringen skall ge
partiet goodwill långt utanför Stockholm
är uppenbart. Den beror alltså inte bara
på att partiet uppenbarligen inte kan finna
en politiker av format i Stockholm, där
de andra partiledarna kandiderar. Och
man skall inte underskatta verkan på
äldre väljare av det argument som den –
om uttrycket tillåtes – finurlige juris doktoren snabbt avlevererade efter nomineringen : ”Det är nog inte bra att alla äldre
politiker försvinner på en gång …”
Det är definitivt inte de ungas år i
svensk politik 1973. Hedlund blir alltså
kvar i riksdagen; det skulle förvåna om
han inte stannar även i Europarådet med
dess tillfällen till de av Hedlund så gouterade kulinariska utflykterna till Strasbourg. I riksdagen lär han diskret låta
Fälldin spela första fiolen. Både denne och
Hedlund lär även fortsättningsvis överlåta
de ideologiska formuleringarna åt partisekreterare Gustaf Jonnergård. Denne
kunde, om han så velat, i dag suttit i riksdagen. Det formella riksdagsmannaskapet
har emellertid inte (klokt nog) haft någon
dragningskraft på honom, en – skulle
man kunna säga – inte alldeles vanlig
partisekreterardygd. Jonnergård har för
övrigt lyckats avgjort bättre när det gäller
att i skrift presentera centerideologin än
den programkommission som i ett utkast
till partiprogram skrev de berömda orden :
”En avgörande förutsättning för att denna
järnlikhetsmålsättning skall kunna uppnås
och ges ett varaktigt innehåll är att allas
rår verksamhet underordnas de biologiska
lagar som tar sig uttryck i naturens kretslopp.” Jonnergård kan tillsammans med
centerledaren i Finland, Johannes Virolainen, anses vara den moderne uttolkaren av finländaren Santeri Alkios läror –
en ideolog som för övrigt president Kekkonen till och från citerar.
I jordbruksintressets spår
Tesen om ”naturens kretslopp” har illvilliga partivänner tillskrivit författaren och
partivännen Per-Olof Sundman. Med
detta må det nu vara som det är; Sundman själv är väl det kanske främsta uttrycket för den bredd centerpartiets riksdagsgrupp numera har. Det är svårt, för
att inte säga orättvist, att i dag tillvita
centern bristande kulturpolitiskt intresse.
A andra sidan förefaller raden av jordbrukspolitiska påläggskalvar alltmera
tunnsådd.
De unga centerpartisterna tycks ägna
sig åt andra mindre jordnära och mera
visionära politiska ting. När nu Nils G
Hansson i Skegrie – den röd-gröna koalitionens siste jordbruksminister – lämnar
riksdagen, tycks det vara svårt för riksdagsgruppen att fi’nna efterträdare som ordfö-
rande i jordbruksutskottet. I gruppen finns
visserligen Axel Kristiansson i Harplinge,
179
välkänd från föreningsrörelsen. Men han
är ledamot i skatteutskottet, och det kanske är finare numera även för en centerpartist. Filip Johansson från Norrbotten
kanske inte anses lämplig – inte när det
gäller kompetens utan framförallt därför
att jordbruksutskottets främste av många
anses böra vara mantalsskriven så nära
Skånes bördiga mylla som möjligt.
Men det kan också tas som ett tecken
till att många ledamöters inriktning är
bredare än tidigare. Tiderna förändras och
med dem även jordbruksutskottet: den
dagen är kanske inte så avlägsen när miljö-
frågorna blir dess viktigaste uppgift. Den
skogspolitiska striden som nu tonas fram
kommer också att ställa stora krav, såvitt
man nu inte rent av anser att skogspolitiken är en fråga för näringsutskottet!
Kanske kan man säga att jordbruksintresset vidgats till ett allmänt regionalpolitiskt intresse. I den gröna vågens kölvatten har också följt en populism, som
otvivelaktigt kommit centerpartiet till
godo och visst inte saknar företrädare i
riksdagsgruppen. Hittills har den varit en
tillgång och knutit åtskilliga i och för sig
disparata grupper till partiet och berett
stämningarna bland väljarna för en centervalsedeL Med alla politiska vågor förhåller det sig emellertid så att de så små-
ningom ebbar ut. Kvar står då det decentralistiska och storstadsfientliga: landsbygden utgör för många centerpartister en
överlägsen miljö och storstaden ett Sodom
med dess frestelser och annalkande förstening. För riksdagsmän av typen Bertil Jonasson i Ekshärad eller särlingen Bengt
180
Börjesson i Falköping framstår decentralisering som en lära med dogmens tyngd
och oföränderlighet. Den utesluter varje
nyanserat resonemang och kan i det långa
loppet bli en belastning för centerpartiet.
A andra sidan är riksdagsledamöter av
denna typ på sitt sätt en odisputabel tillgång för partiet. En stor del av gruppen
fungerar som ”året runt-politiker”. De är
kanske till och med mera aktiva på hemmaplan än vid Sergels torg och fungerar
som frivilliga ombudsmän för sitt parti.
Det ger inte bara partiet vitalitet utan den
enskilde riksdagsmannen en god kontakt
med vanligt folks okomplicerade syn och
oförblommerade mening. De är ”political
animals”, deras kompassriktning väljs
mera utifrån tro än vetande och med sin
naturliga instinkt och nära kontakt med
människorna går de sällan vilse i opinionen.
Otvivelaktigt har dessa decentralister in
absurdum skapat svårigheter för sina partivänner från Stockholm. Dessa har sökt
hålla god min i elakt spel; detta gick åtminstone hjälpligt så länge stockholmstrakten inte som i dag är en avfolkningsregion. Nu ter det sig bekymmersammare
för centerns storstadsrepresentanter. De
naglas vid skampålen för att vara stockholmsfientliga, vilket ju med det talespråk
centerpartister ute i landet använder är
precis detsamma som att inte slå vakt om
sin hembygd.
Kärncentern och de andra
Om man så vill, kan centergruppen också
delas i kärncentern, de mörkgröna och
extremisterna. Bondeförbundet lyckades
tidigt framstå som företrädare för landsbygdens intressen, decentralistiska innan
detta var ett politiskt begrepp samt motståndare till maktkoncentration både inom
stat, fackföreningsrörelse och näringsliv.
Med en konservativ kultursyn kom bondeförbundet alltmer att förena en radikalare
inställning till andra samhällsfrågor. Det
är alltjämt kännetecknet för kärncentern;
centern i centerpartiet och Fälldin företrä-
der liksom flertalet i riksdagsgruppen denna falang. Många i den syns inte särskilt
mycket utåt i riksdagsdebatten. De är mindre talföra än de mörkgröna och de unga
ytterlighetspolitikerna i partiet. Men just
härigenom ger de balans i och trygghet åt
riksdagsgruppens arbete.
Riksdagsgruppen saknar ett s k AsaNisse-marxistiskt inslag. Det utesluter inte
några radikaler; Olof Johansson, tidigare
ungdomsförbundsordförande, är för begå-
vad för att tala Asa-Nisse-språk. Han står
emellertid ytterlighetsgruppen utrikespolitiskt nära. Dock aktar han sig visligen för
att citera skriften ”Vart går centern?” med
dess krav på att den ”folkfront som skapats
av vänstersocialdemokrater, vpk och centerpartister” mot EEC skall fortsätta på
andra områden. Men hans profil är ändå
klar : han kunde, men till nöd och näppe,
godtaga handelsavtalet med EG och dess
paragraf om utvecklingsbarhet. Ingen kan
påstå att han vore förtjust i en borgerlig
trepartiregering; motivet är emellertid
närmast – liksom för andra unga i partiet
– att ett fast samarbete med andra är ett
otyg och att det bästa vore om centerpartiet redde sig självt i regeringsställning.
ils-Eric Gustafsson i Byske är på sitt
sätt en relikt : han företräder den gamla
linjen om uppgörelser med regeringen och
sade även detta rent ut inför det borgerliga
utspelet 1971. Och på sitt sätt är det naturligt att ett parti, som så åderlåtit socialdemokraterna på väljare, alltjämt har en
politiker med den inställningen i gruppen.
Kanske är han inte så ensam som det ser
ut.
Några namn i gruppen utöver de tidigare nämnda kan antecknas: Torsten
Bengtsson njuter sitt otium som en av de
vice talmännen; trots att han av de unga
stämplas som alltför USA-vänlig, sitter
han kvar i utrikesutskott och -nämnd. Till
framtidsmännen hör jämtlänningen Nils G
Asling, ehuru man är förvånad över att
denne kulturpolitiskt inriktade politiker
kommit att syssla med så krassa ting som
den ekonomiska politiken. Naturligtvis är
Gunnar Larsson i Luttra inte utan inflytande, men detta beror mera på hans ledande ställning i kommunförbundet än
på konstitutionella insatser i KU. Till partiets socialpolitiker hör Rune Gustafsson i
Alvesta. Lennart Mattson, ordförande i
181
skolutskottet, är väl mera skolpolitiskt inriktad, men utbildningsfrågorna förbehålls
Thorsten Larsson i Staffanstorp och utbildningsutskottet. I näringsutskottet sitter
Fritz Börjesson i Glömrninge – han som
en gång glömde en viktig votering. Bengt
Sjönell gör mycken nytta på småindustrins
fält.
Den nya centergruppen har 9 kvinnliga
ledamöter; det är inget chevalereskt påstå-
ende att de hävdar sig väl i jämförelse med
sina manliga kollegor. Karin Söder har,
sedan hon blev vice ordförande i partiet,
gjort en kometkarriär. Hon är redan suppleant i utrikesnämnden och har detroniserat den tidigare ensamma centerkvinnan
i riksdagen Elvy Olsson i Hölö med hennes
blygsammare placering i civilutskottet.
Nämnas bör också Karin Andersson som
också är en intresserad ledamot av kommunstyrelsen i Stockholm.
Om centerpartiet sägs det någon gång,
att det är på väg att bli det icke-socialistiska arbetarpartiet. I varje fall avspeglas
det inte i riksdagsgruppens sammansättning. Det är verkligen inte alla gruppleda-·
möter som har valkiga händer!

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner