Print Friendly

Axel Oxenstierna intill Gustaf Adolfs död

Av Redaktionen | 31 december 1941


1941


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

AXEL OXENSTIERN A
INTILL GUSTAV ADOLFS DÖD
Av professor LUDVIG STA VENOTV, Uppsala
EN LEVNADsTECKNING av Axel Oxenstierna har länge stått
såsom ett ivrigt åtrått önskemål i svensk historieskrivning. Uppgiftens storhet har hållit tillbaka. Det gällde en av den svenska
historiens yppersta personligheter, dess måhända största statsman
vid sidan av Oxenstiernas egen konung, dess främsta ämbetsman inom riksförvaltningens så gott som alla grenar och den
svenska högadelns mest betydande och storstilade gestalt från dess
mest glänsande epok.
I nära ett halvt århundrade stod Axel Oxenstierna i förgrunden
av vårt folks ödesdrama under dess nationellt och världshistoriskt
mest betydande tidsperiod. De otaliga uppgifter som föllo på hans
lott och den hängivenhet, arbetsförmåga och insikt varmed han
grep sig an desamma gjorde att intet av betydelse i rikets inre och
yttre styrelse blev honom främmande utan i väsentlig mån befrämjades genom hans medverkan och fjck sin prägel med av hans
ordnande och systematiska ande. Om hans initiativrikedom, kunskaper och erfarenhet vittnar icke minst den mängd av officiella
akter och utkast som framgingo ur hans hand. Hans talrika förbindelser med framstående och ledande personligheter både inom
och utom landet funno uttryck i en ovanligt omfattande och
mångsidig brevväxling, vari hans egna brev – tyvärr blott
delvis bevarade – utgöra ett enastående moment av sak- och
personkännedom, av klokhet, omfattande intresse och hög andlig
bildning.
För att kunna överskåda och värdesätta Oxenstiernas levnad
och verk krävdes först och främst en inträngande kännedom om
det innehållsrika tidsskede under vilket han levde. Den moderna
kritiska historieforskningen är icke stort äldre än senare delen
av adertonhundratalet. Den har inom svensk historia icke särskilt
riktats mot Karl IX:s, Gustav Adolfs och Kristinas tidevarv. Men
åtskilligt har dock gjorts både genom utgivningen av viktiga aktserier och genom betydelsefulla arbeten rörande Sveriges yttre politik och krig, dess ekonomiska och kyrkliga historia m. m. Inom
17
~··–
” ‘
Ludvig Stavenotu
den samtida allmänna historien har det trettioåriga krigets förutsättningar, utbrott och gång särskilt varit föremål för en intensiv forskning, och den historiska vetenskapen har rikligen sysslat
med alla de Sverige omgivande folkens öden under samma period,
liksom den belyst tidens andliga och ekonomiska ideströmningar på
ett sätt som väsentligt fördjupat vår insikt om tidevarvets hela
historia.
För att klargöra Axel Oxenstiernas personliga insats häri var
det en nödvändig förutsättning att de spridda resterna av hans
egna papper så vitt möjligt samlades och gjordes tillgängliga för
forskningen. Denna uppgift har varit föremål för några decenniers intensiva arbete som resulterat i den ännu på långt när icke
avslutade stora publikationen av hans skrifter och brevväxling.
Hans egna brev föreligga här utgivna till och med året för Gustav
Adolfs död, men arbetet med utgivningen fortgår och det icke
publicerade materialet finnes ordnat och tillgängligt för forskningen. Tiden kunde därför sägas vara kommen för en framgångsrik lösning av den stora uppgiften, en Axel Oxenstiernabiografi
värdig sitt stora föremål och tillfredsställande vetenskapens allo,
krav.
Men tiden var kommen även på ett annat sätt. Det fordrades den
skolade och hängivna personliga kraft som kunde taga itu med
den stora forskningsuppgiften. Professor Nils Almlund framstod
ända från sin doktorsavhandling, ägnad en central punkt i Gustav
Adolfstidens yttre politik, som en av de främsta kännarue av epokens historia. Denna hans ställning befästes mer och mer genom
en mångfald större och mindre avhandlingar och uppsatser, berörande samma ämne, främst hans värdefulla skildring av svenska
riksdagens utveckling under tiden från 1592 till1672 och hans mer
kortfattade men fina och om djup insikt och kärlek till ämnet
vittnande Gustav Aclolfbiografi. Att Almlund för övrigt sedan
många år tillbaka siktade mot en levnadsteckning av den store
rikskanslern och förberedde utförandet av en elylik var inom
historikerkretsar väl känt. Med elen första delen av en elylik biografi, benämnd Axel Oxenstierna intill Gustav Adolfs död, har
Ahnluncl förverkligat elen föresatta uppgiften vad detta skede av
Oxenstiernas liv beträffar, och han har gjort det på ett sätt som
väl må sägas tillfullo motsvara ämnets upphöjda arU
1 Nils Ahnlund: Axel Oxenstierna intill Gustav Adolfs död. P. A. Norstedt &
Söners förlag. Stockholm 1940. Pris häft. kr. 16: -, inb. 19: 50, i halvfranskt
band 26:-.
18
Axel Oxenstierna intill Gustav Adolfs död
En avslutande och definitiv skildring av ett så mäktigt ämne
kan visserligen aldrig uppnås. Den föreliggande berättelsen om
Oxenstiernas tidigare bana, om man så kan kalla hans levnad
fram till Gustav Adolfs död – han var vid det tillfäUet nära ett
halvt sekel gammal -vilar dock på sådan säker grund av forskning och kritik att dess värde alltid torde bliva beståndande även
om åtskilligt kan komma att tilläggas och ändras rörande fakta
och omdömen. stora politiska personligheter äro måhända mer än
andra utsatta för den omvärdering som efterföljande tiders ändrade sociala och politiska åskådningar bruka medföra. Häremot
finnes för historikern intet annat medel än att så långt som möjligt tillgodose kravet på objektivitet och allsidighet i forskning
och framställning. Den föreliggande biografien uppfyller alltigenom dessa villkor.
I stora drag äro Axel Oxenstiernas levnadsöden givetvis oss
väl kända förut. Den nya teckningen därav ger oss vad vi saknat,
en rikedom av detaljer som först gör vår bild levande och konkret
och en mångfald av nya viktiga fakta och upplysningar som förut
varit okända eller mindre beaktade och som ofta förklara händelser och personliga avgöranden på ett överraskande sätt. I
denna utförliga, klara och gedigna berättelse framstår i utomordentlig grad allvaret och det höga syftet i Axel Oxenstiernas
livsgärning, hans uppoffrande arbete för sina ideal och påtagna
plikter och hans sällsynta människokännedom och insikt i tidshändelsernas sammanhang. Icke mindre otvetydigt framträder
lugnet och harmonien i hans väsen, hans varma patriotism och
kärleken till de tidens andliga makter i vilkas hägn han fostrats.
Oxenstiernas andliga bildning bar samtidens främsta kännetecken, den grundliga klassiska skolningens och den ingående teologiska lärdomens. Sveriges stat och Sveriges kyrka, sådana de
framgått ur tidens stormar och våldsamma meningsbrytningar,
hade i honom liksom i hans konung en sällsynt fullödig representant. I dessa båda mäns brev och skrifter framstå deras andliga daning i hög och mäktig resning. Det kärnfulla, ännu kanske
mer uttrycksfulla än smidiga svenska språket – hos Oxenstierna
i högre grad uppblandat med latinska ord och fraser – ger ovanligt koncentrerade och slående uttryck åt tankar och känsloliv.
Det ligger därföre nära till hands för hävdatecknaren att låta citat
belysa olika situationer och klargöra den tankegång som i varje
fall var Oxenstiernas eller Gustav Adolfs egen inför de växlande
händelserna.
19
..’ ,-· •…
····-~–….–
Ludvig Stavenow
Ahnlund gör detta i rikt mått och låter de främsta handlande
personerna själva vittna om sina motiv och krav i så stor utsträckning som den litterära utformningen av ämnet medger. Framställningen har därigenom vunnit i färg och must, i liv och konkretion. Det är också liksom om författarens egen stil fått något
med av tidens kraftiga storsvenska art. Han finner ofta synnerligen målande och slående uttryck som krydda redogörelsen för
även de torraste förvaltningsfrågor eller invecklade ekonomiska
och militära spörsmål. Ahnlund lyckas också hela tiden fånga
den läsandes intresse trots framställningens bredd och sakrikedom
och den ståtliga volymens omfång som ju kan väcka tvekan hos
litet var att giva sig i kast med dess studium. Säkert är att sådan
boken nu är skriven, är den synnerligen fängslande och läsvärd.
Att närmare ingå på det rika innehållet är här varken lämpligt
eller möjligt. Anmälaren vill därför blott ytterligare nedskriva
några reflexioner vid det intresserade studiet därav.
Ett särdeles betydelsefullt moment i Oxenstiernas levnad var
otvivelaktigt hans härstamning. Han tillhörde en ätt som tämligen jämsides med Vasaätten, stundom i konkurrens, stundom i
samverkan med densamma, trängde fram i förgrunden av vår
historia under den utgående unionstiden. Under den tidigare
Vasatiden kom ätten däremot mera i skymundan genom de flesta
ättegrenarnas utdöende och dess sammankrympning till en enda
manlig representant, Axel Oxenstiernas farfader, den rika och förnäma jordmagnaten riksrådet Gabriel Kristersson, friherre, riksamiral och riksmarsk men för övrigt i politiken en stillsam och
föga framträdande man. Mot århundradets slut växte ätten åter
ut genom herr Gabriels avkomlingar i flera grenar under de närmaste förbindelser med tidens övriga stora släkter, för att därpå
i följande generation under 1600-talets förra hälft åter träda i
förgrunden av Sveriges sociala och politiska liv på ett sätt som
söker sin like i vår historia.
Den unga Axel Oxenstierna var från början av sin bana genom
släktskap nära förbunden med båda de stora motsatta lägren av
den under kampen mellan Sigismund och hertig Karl splittrade
svenska högadeln. Det var därför ganska naturligt att när den
gamle obeveklige Karl IX gått hädan och Oxenstierna strax därefter såsom rikets nya kansler framstod såsom den främste bland
den unge Gustav Adolfs rådgivare, uppgiften att söka samla och
20
Axel Oxenstierna intill Gustav Adolfs död
försona närmast kom på hans lott. För den nya regimen blev det
en angelägenhet av utomordentlig vikt att mildra motsatserna
inom landet, sona en del orättvisor och alltför hårda öden som
drabbat inbördeskrigets offer och återföra till riket så stor del
som möjligt av de landsflyktigas skara. Gustav Adolf var själv
fostrad i faderns åskådning och hade svårare att bryta med traditionen från dennes hårda regemente. Det blev hans kansler som
främst fick medlarens roll. Till honom vände sig de flesta med
böner och förhoppningar, klagomål och yrkanden. Den nära släktskapen med dessa landsflyktiga herrar, som ansågos såsom rikets
farliga fiender, landsförrädare eller avfällingar, gjorde det
stundom ganska vågsamt att föra deras talan, helst Gustav Adolf
icke utan skäl ställde sig mera dröjande och återhållsam än rikskanslern. För flera av de landsflyktiga lyckades det ej heller att
nå en återgång till fäderneslandet. Men i stort sett blev efterhand
en försoning genomförd mellan den gamla rådsaristokratiens hårt
medfarna familjer och den yngre Vasagrenen. Denna uppgörelse
var av synnerlig betydelse och säkerligen en av de viktigare förutsättningarna för den nya ordningens bestånd.
Ahnlunds skildring av dessa företeelser ger en utomordentligt
intressant inblick j tidens stora högadliga familjers inre sammanhang och personhistoria, deras godspolitik och sociala och politiska
tendenser. Oxenstierna var icke blott den främsta medlaren när
det gällde försoningsarbetet utan även den självskrivne främste
målsmannen för rådsaristokratiens stolta och självmedvetna maktsträvanden. Ehuru han knappt hade samma teoretiska intresse
för de konstitutionella spörsmålen som den äldre adelsgenerationens yppersta man, Erik Sparre, delade han tydligen i det väsentliga dennes ideer och förstod att i den nya kungaförsäkran skapa
en kompromiss som band det personliga kungadömet och tryggade
råds och ständers medverkan i riksstyrelsen. Under reaktionen
mot den nyss avlidne monarkens envisa självrådighet blev detta
band på kungadömets fria aktion till och med något starkare än
Oxenstierna själv senare kom att fullt gilla.
Oxenstierna hade otvivelaktigt också den främsta andelen i den
lösning av tidigare motsatser som bestod däri att adeln infogades
i den nya statsordningen såsom dess stöd och verktyg. Det blev
slut med det förra lågbördiga sekreterareregementet och den motsats mellan konung och adel som detta underhållit. Härigenom
möjliggjordes också uppbyggandet efter hand av de fasta förvaltningsformer som utmärkte de närmaste årtiondena och som kul- 21
… , L; . ..U•· – – – – – · ·•.
Ludvig Stavenow
minerade i 1634 års regeringsform, Oxenstiernas främsta verk på
det inre organisationsarbetets område.
Denna storslagna positiva insats i den svenska adelns och den
nya monarkiens historia hade emellertid sitt komplement i den
starka ökning av adelns sociala förmåner som de nya adelsprivilegierna medförde och som innebar väsentliga inskränkningar i kronans liksom de lägre ståndens, främst allmogens rätt. Även härvid var Oxenstierna sitt stånds främsta förespråkare. Han delade
dess ståndsfördomar och egoistiska anspråk på ekonomiska och
sociala företräden på samma gång han hävdade dess rätt och plikt
till statstjänst och företräde även när det gällde personliga offer
för statens välfärd.
Oxenstiernas starka teologiska och kyrkliga intressen gjorde
honom till en central gestalt även när det rörde ordnarrdet
och befästarrdet av den lutherska kyrkans ställning till stat
och samhälle. Liksom sin konung var han en hängiven
protestant och såg i den ortodoxa lutherdomens skarpa åtskillnad från katolicism och reformert åskådning ett väsentligt
statsintresse. Men även på detta område ville han dock bevara
åt staten den överordnade ledningen gentemot den kyrkliga organisationens växande självständighetskrav. Den hårdhet varmed
katolska sympatier och strävanden undertrycktes inom landet var
fullt i enlighet med Oxenstiernas åskådning. Den hade sin förklaring i den visserligen alltför väl grundade misstanken om förbindelser mellan Sveriges avsatte konung och den katolska propagandan inom riket. I de politiska och ekonomiska förbindelserna
utåt visste han liksom konungen att väl förknippa den starka
lutherska samhörighetskänslan med det aktuella lägets ofta korsande krav.
Axel Oxenstiernas roll såsom den mäktiga befrämjaren av
adelns företräden och den lutherska ortodoxiens befästande kommer väl alltid att föranleda delade åsikter om dessa sidor av hans
verksamhet. De hava sin förklaring i tidens ideliv och tidslägets
krav. Almlund går något lätt över dessa frågor som visserligen
här och där ganska ingående beröras men måhända krävt en mer
fördjupad diskussion.
Axel Oxenstierna var – såsom Ahnlund kallar honom – den
store civilisten. Han var i främsta rummet den inre förvaltningens
och organisationens man ehuru ända från början av hans bana
de viktigaste diplomatiska underhandlingar och efter hand även
viktiga militära uppgifter anförtroddes honom. Oxenstierna var
22
Axel Oxenstierna intill Gustav Adolfs död
otvivelaktigt en av de främsta statstjänare som Sveriges förvaltningshistoria omtalar. Hela den beundrade och för sin tid sällsynt
fulländade förvaltningsorganisation som uppbyggdes under 1600-
talets tidigare hälft var till stor del hans verk. Den myndiga imponerande personligheten, de omfattande kunskaperna och den
ovanliga förmågan att i tal och skrift framlägga sina tankar
gjorde honom liksom danad till den centrala personligheten i ett
stort rikes inre styrelse. Hans rika erfarenhet, psykologiska skarpsinne och orubbliga fasthållande av väsentliga syften gjorde honom till en diplomat av stora mått. Han hade förmågan att leda
människor dit han ville och viljan att genomdriva vad läget syntes kräva. Att han därvid även, när det gällde, kunde tillgripa
medel som han i och för sig föraktade hörde till statskonstens krav
sådana de städse varit, icke minst i den hårda tid vari han levde.
Det ekonomiska livets befrämjande tillhörde Oxenstiernas
främsta intressen. Han var oavbrutet verksam för höjarrdet av
landets näringsliv, särskilt handel och bergsbruk, allt i överensstämmelse med tidens merkantilistiska doktriner. De svåra problemen om städernas befrämjande genom privilegier och handelns
avskiljande från landsbygden, om handelskompaniers skapande
och utrustande med monopol och statsunderstöd, om kopparhandelns övertagande av kronan för att öka dess vinst därav och i
samband därmed kopparmyntfotens införande vid sidan av silvermyntet, om spannmålshandelns reglering likaledes i fiskaliskt intresse m. m. sysselsatte städse kanslern och hans konung, ehuru
meningarna om medel och syften icke alltid sammanföllo.
Ä ven den andliga odlingen låg Oxenstierna varmt om hjärtat.
Särskilt universitetets kraftiga utveckling i organisation och utrustning tog hans tid och uppmärksamhet i anspråk, i detta fall
i intimaste samverkan med konungen. I själva verket var han dess
förste kansler före Skytte om också ej till namnet, och även under
dennes kanslerstid fortsatte han liksom förut att ägna arbete och
intresse åt dess främjande.
Om allt detta berättar Ahnlund ingående. Han har härvid haft
den svåra uppgiften att ständigt fasthålla sitt egentliga föremål
och ej allt för mycket gå in på tidens hela inre historia. En framställning av Oxenstiernas verksamhet kan nu visserligen ej undgå
att beröra så gott som alla sidor av det politiska och andliga livet
och mer eller mindre ingående redogöra för mångfalden av händelser och personligheter, strömningar och problem som trängdes
inom de få årtiondena av Gustav Adolfs regering. Ahnlunds bok
23
Ludvig Stavenow
blir därför i viss mån en instruktiv och djupgående framställning
av tidens historia. Måhända kunde en del ekonomiska och administrativa ärenden såväl under kanslerns vistelse hemma som under
generalguvernörstiden i Preussen, liksom krigshändelser och militära dispositioner under hans vistelse i Tyskland under konungens
sista levnadsår mer kortfattat omnämnts för att med hänsyn till
den större läsekretsen icke för mycket tynga och förlänga arbetet.
För historikern är skildringen givetvis endast välkommen sådan
den är, helst den meddelar åtskilligt nytt icke minst i sina tyngre
sakliga partier.
Författaren har undvikit att bifoga källhänvisningar och kritiska exkurser. Måhända är en särskild diskurs om källmaterialet
sparad för en kommande del. Biografiens förnäma plats såsom
den otvivelaktigt mest betydande rent vetenskapliga levnadsteckning av en stor politisk personlighet som vår i detta fall ganska
fattiga biografiska litteratur har kräver nästan ett dylikt komplement. För den större allmänheten är frånvaron av noter och källhänvisningar utan tvivel endast välkommen. För historikern torde
väl i regel källan för särskilda uppgifter vara ganska lätt funnen;
men icke alltid, och stundom kan det vara förenat med åtskillig
möda att finna densamma. Personregistret i bokens slut är
värdefullt.
Ett centralt problem som genomgår Ahnlunds hela arbete och
som han tydligen med förkärlek behandlat är förhållandet mellan
Axel Oxenstierna och hans konung. Att detta utgjort ett sällsynt
fruktbringande samarbete Gustav Adolfs hela regeringstid igenom har visserligen varit väl bekant. Men arten av detsamma har
stundom missuppfattats och krävde förvisso en närmare belysning. Konungens förtroende för sin kansler och höga uppskattning av dennes duglighet och pliktkänsla får i Ahnlunds skildring
den rikaste bestyrkning, liksom Oxenstiernas beundran och tillgivenhet för konungens geniala och outtröttligt verksamma och
uppoffrande personlighet.
Detta samarbete mellan tvenne storslagna män, båda av sällsynta mått vad förmåga och initiativkraft beträffar, är en ganska
enastående företeelse i ett folks hävder. Samarbetet grundades
redan vid Gustav Adolfs trontillträde på grund otvivelaktigt
mera av lägets tvång än av personligt val. Det kom endast att
växa i styrka och intimitet med åren och nådde sitt yppersta uttryck när efter tvenne årtiondens outtröttligt arbete för svenska
24
Axel Oxenstierna intill Gustav Adolfs död
statens storhet och välgång konung och kansler möttes i Tyskland på höjdpunkten av Gustav Adolfs bana icke långt innan han
gick hädan.
Ahnlunds fina analys av detta personliga förhållande mellan
-de båda männen, berört på flerfaldiga ställen i hans ståtliga
Oxenstiernabiografi, lämnar ett av de djupaste och mest bestående
intrycken av bokens studium. Därav framgår otvetydigt att ingen·dera genom samarbetet förlorade sin individualitet eller led intrång på sin personliga åskådning eller mening. Men givetvis
medförde ställningen dem emellan att kanslern hade att foga sig
-efter sin kungliga herres åsikt och order även om han hyste tvekan om riktigheten eller klokheten därav. Gustav Adolf var tydligen den i högsta hand bestämmande. Hans livliga, impulsiva och
självmedvetna härskarepersonlighet behöll trots de inskränkningar som kungaförsäkran, hävdvunna privilegier och svåra tidslägen kunde medföra i hans fria avgörande städse den personliga
ledning av statsärendena som det nationella kungadömets skapare
_grundat och lämnat i arv åt sina efterträdare. Det kan därför med
en viss rätt sägas att Oxenstierna under Gustav Adolfs livstid
mera var ämbetsmannen än statsmannen. Han var tjänaren, den
högt skattade rådgivaren och oumbärliga medarbetaren i så gott
,som alla konungens planer och företag. Men den drivande impulsgivande kraften i den underbara utveckling som dessa tvenne årtionden beteckna och som betydde Sveriges inträde såsom stormakt i den europeiska politikens stormfyllda maktkamp var dock
konungen själv. Oxenstierna stod ofta tvekande inför de största
avgörandena. Hans försiktiga natur och kloka avvägande av möjligheternas innebörd hade förvisso icke lett hän till den världshistoriskt betydelsefulla insats som den svenska staten genom
Gustav Adolf kom att göra.
Men trots allt försiktigt vägande var även Oxenstierna en man
som förstod att gripa tillfället i flykten och principiellt hävdade
att en statsman måste begagna »occasionen» om han ville uträtta
något stort, och när väl konungen fattat sitt definitiva avgörande
efter samråd med råd och ständer, vilka i regel alltid fogade sig
·efter hans överlägsna insikt och viljekraft, tvekade Oxenstierna
icke att ställa sina krafter till hans disposition och gå in för det
anbefallda målet.
·Aldrig har detta personliga förhållande mellan konung och rikskansler, denna deras orubbliga tillit till varandra funnit högre
•Och renare uttryck än i de av Ahnlund citerade satserna i Gustav
25
, ,; .., ___……,__
Ludvig Stavenow
Adolfs underbara, av föraning om hans förtidiga bortgång präglade brev till kanslern som han egenhändigt nedskrev i slutet av
det första krigsåret på tysk mark och i det icke mindre gripande
brev varmed Axel Oxenstierna nära tvenne år därefter hade att
till det hemmavarande rådet meddela den stora konungens bortgång.
Gustav Adolfs död bildade en epok i Axel Oxenstiernas liv liksom i det svenska folkets och hela den europeiska statsvärldens.
Det kunde icke bliva någon annan än Oxenstierna som nu måste
taga den främsta ledningen av svenska statens öden under de mest
prövande och farofyllda tider. En ny tid begynte och därmed ett
nytt avsnitt i Axel Oxenstiernas levnadssaga. Ahnlund står inför
uppgiften att fortsätta teckningen av hans öden under den mest
betungande och krävande delen av hans levnad. Utan tvivel är
svårigheten av denna uppgift än större än av den redan genomförda, både med hänsyn till källornas växande omfattning, den
mindre tillgången till vägande förarbeten och framför allt till
Oxenstiernas allt mer upphöjda och ansvarsfyllda ställning.
Alla som tagit del av Ahnlunds bok önska honom uppriktigt
tillfälle och krafter att fullfölja den stora uppgiften och avsluta
ett verk som otvivelaktigt kommer att räknas till ett av den
svenska biografiska litteraturens gedignaste och bästa.
26

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner