Print Friendly

Axel Odelberg; Ett landskap med stora klyftor

Av Redaktionen | 31 december 1988


1988


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

AXEL ODERBERG:
Ett landskap med stora
klyftor
Bilden av svensk politik bestäms
i själva verket inte av två block
utan av tre – ett borgerligt, ett
socialistiskt samt ett anständighetsblock bestående av socialdemokrater, centern och folkpartiet. För vi lever fortfarande i
socialdemokratins århundrade
och (s) är alltfort den politiska
anständighetens rikslikare. Enligt den förhärskande socialdemokratiska anständighetsnormen är centern och folkpartiet
anständiga motståndare men inte riktigt moderaterna.
Skillnaden mellan centern
och folkpartiet å ena sidan och
socialdemokraterna å den andra
är i BO-ta/belysning mer en fråga
om grad än om art.
Axel Odetberg är frilansjournalist.
D
et återstår drygt sju månader till
nästa val och man har bett mig
teckna det politiska landskapet.
Händelsevis läser jag samtidigt kollegan
Anders Isakssons förträffliga Per Albinbiografi och det slår mig i hur liten mån
vissa grundmönster förändrats sedan seklets början; detta sekel som Branting profetiskt kallade ”socialdemokratins århundrade”.
Den tidens tre dominerande politiska
ideofogier, framsprungna under de två fö-
regående seklen, bestämmer också nu bilden av det politiska landskapet. Rollerna
är omkastade men basmönstret har bestått.
Alltså:nu som då utgörs motpolerna av
socialdemokratin och högern och mellan
dem vacklar liberalerna som åsnan mellan hötapparna torterande sig själva och
andra med sin kluvenhet.
Liberalerna – vågmästarna
Liberalerna är första vågmästare i svensk
politik. Då, i början av seklet fick partiets
sociala patos bestämma valet av vågskål.
Idag vägleds valet av folkpartiets bekännelse till marknadsekonomin och ställningstagandet förefaller under Bengt
Westerbergs fögderi mer beslutsamt trepartiborgerligt än i mannaminne, försvarsbeslutskurtisen med socialdemokratin i fjol till trots.
Som en allmän regel för hur liberalerna
spelar sin vågmästarroll gäller förmodligen att de satsar på det läger som representerar den för tillfället minst tillgodosedda delen av partiets kluvna budskap.
Folkpartiets vilja till makt är så att säga
mindre än dess önskan att framstå som
klokt och balanserat, för att inte säga
fromt och förnumstigt, varav man drar
48
slutsatsen, att ett borgerligt block endast
kan existera i opposition medan det går
mot sin oundvikliga upplösning i maktställning. Erfarenheten jävar inte denna
slutsats.
Bengt Westerberg har under den gångna hösten fastslagit att ett starkt folkparti
utgör nyckeln till en borgerlig trepartiregering. Det skulle kunna tas som ett uttryck för folkpartistisk självförhävelse
men är troligen sant, speciellt i detta läge
med ett halvt utplånat centerparti, ty en
borgerlig regering helt dominerad av moderaterna tycks för folkpartiet och centern te sig som ett mer fasaväckande alternativ än en socialdemokratisk regering.
Socialdemokraterna – rikslikarna
Detta är en funktion av att vi, trots 80-talets nyliberala våg, alltjämt lever i socialdemokratins århundrade. Socialdemokratin är alltfort den politiska anständighetens rikslikare i denna lilla sektlika nation där anständighet är den främsta av
dygder. Enligt den förhärskande socialdemokratiska anständighetsnormen är
centern och folkpartiet anständiga motståndare men inte riktigt moderaterna.
I den socialdemokratiska karikatyren
av ett moderatstyrt Sverige försmäktar de
arbetslösa i armod och från städernas
trottoarer sträcker klasar av tiggare sina
bedjande händer mot förbiglidande svarta limousiner.
Bilden av svensk politik bestäms i själva verket alltså inte bara av två block utan
av tre; ett borgerligt, ett socialistiskt samt
ett anständighetsblock bestående av socialdemokrater, centern och folkpartiet.
Anständighetsblocket är ett sovande regeringsalternativ, inaktuellt så länge socialdemokratin är stor nog att ensam hålla i
regeringsmakten, men möjligt att väcka i
ett annat parlamentariskt läge. Den underbara natten slog det ju yrvaket upp
ögonen en stund.
Det är inte osannolikt att samarbetet
inom anständighetsblocket skulle flyta
smidigare än i det borgerliga blocket som
ju i skrivande stund inte ter sig helt övertygande som regeringsdugligt alternativ
till socialdemokratin.
studerar man nämligen partiernas hållning på några avgörande punkter inför
det kommande valet är det svårt att värja
sig från intrycket att den djupaste klyftan i
80-talets svenska politiska landskap !ö-
Socialdemokratin är alltfort den
politiska anständighetens rikslikare.
per genom det borgerliga blocket, separerande moderaterna från folkparti och
center. Den klyftan syns utifrån de dagsaktuella frågorna djupare än den med
hjälp av retoriska skoveltag fördjupade
dalgång som löper mellan det borgerliga
blocket och socialdemokraterna.
Det går visseligen inte att bortse från
socialdemokratins ideologiska rötter.
Önskan till samhällsomvandling i socialistisk riktning vilar latent i socialdemokratin men i 80-talet framstår socialismen
som ekonomiskt impotentare och oattraktivare än någonsin. Samtiden hyllar
marknaden och 80-talets socialdemokrati ägnar sig åt att putsa på monumentet,
men knappast åt tillbyggnad.
Löntagarfondbeslutet var visserligen
socialistiskt i princip men till sin utformDing och praktik en seger för partiets
pragmatiska högerkrafter, de som, motvilligt eller inte, tror mer på marknadskrafterna än på central planering. Det är
samma krafter som börsintroducerat PKbanken och Procordia, öppnat Sverige
fOr utländska banker, lättat på valutabestämmelserna, bäddat för höga företagsvinster och snabba börsklipp samt med
viss skicklighet, mycket tur samt en
smash-and-grab-kupp (engångsskatten)
sanerat statens finanser.
Socialismen framstår som ekonomisktimpotentare och oattraktivare
än någonsin.
Skillnaden mellan centern och folkpartiet å ena sidan och socialdemokratin å
den andra är i 80-talsbelysning mer en
fråga om grad än om art. Frågan är inte
om utan snarare hur stor del av den statliga företagsamheten som skall bjudas ut
på börsen, huruvida privata dagis skall få
offentliga subventioner eller inte och hur
många procent marginalskatterna skall
sänkas. Det är inte oväsentliga skillnader
men ändå tämligen godartade.
Den generella välfärdsmodellen
Den stora artskiljande frågan i 80-talspolitiken rör inte ägandet av produktionsmedlen och ännu mindre huruvida produktionen skall styras med centrala beslut
eller genom lagen om utbud och efterfrå-
gan. Den gäller istället huruvida staten
skall agera förmyndande brukspatron
med monopolansvar för förvaltningen av
medborgarnas pengar, socioekonomiska
49
trygghet och utbildning. Den gäller det
socialdemokratiska samhällsbyggets
kostsamma kronjuvel; den generella
välfärdsmodellen, monumentet som genererar det höga skattetrycket och andra
för det svenska samhället karaktäristiska
drag. Så var det inför valet -85 och så är
det inför valet -88.
I den förra valrörelsen var det för en
kort tid oklart på vilken sida fronten folkpartiet befann sig. Det är det inte längre.
stridslinjen löper mellan moderaterna
och anständighetsblocket inte mellan
borgerlighet och socialdemokrati. Den
politiska anständigheten bestäms ju just
av hållningen till den generella välfärden
och Bengt Westerberg har vid upprepade
tillfällen under de senaste året svurit den
generella välfården sin trohet.
I denna 80-talets ideologiska centralfråga står moderaterna lika ensamma som
centern en gång med sin kärnkraftsavveckling. Därför står de också ensamma i
den välfärdssystemet helt avhängiga frå-
gan om sänkt skattetryck.
Emellertid synliggörs detta svalg inte
riktigt i den politiska retoriken. Folkpartiet agerar som vanligt lätt kluvet, bannar
moderaterna för att de vill sänka skatterna men talar samtidigt om det som förenar och intygar sin önskan att bilda borgerlig trepartiregering. Centern skyfflar
håglöst upp små vallar åt alla håll iförtvivlans hopp om att på så sätt återvinna förlorade opinionsgunster men undviker att
peka ut det stora svalget.
Moderaterna själva har dragit slutsatserna av valbakslaget -85. Borta är den
radikala nyliberala retorik som skulle rikta uppmärksamhet mot svalget. Försvunnet är talet om rivstart och systemskifte.
Ingen har dock påstått att målen är andra
…..
50
varav betraktaren drar slutsatsen att 80-
talets moderater lärt av l 0- och 20-talens
målmedvetna socialdemokrati: systemskifte i en demokrati är en de små stegens,
de taktiska reträtternas och de oheliga
alliansernas tålamodsprövande process.
Av 1985 års högljudda radikalism har
inför valet 1988 blivit konservativ reformism i nyliberal riktning. Profilen har fått
rundning och tonläget dämpats. Att döma
av höstens opinionsundersökningar har
den nya strategin fått välgörande effekter
för såväl moderaterna själva som strävan
mot en borgerlig trepartiregering. Moderaterna har ökat väljarsympatierna utan
motsvarande avtappning från folkpartiet
och centern.
Det socialdemokratiska övertaget ter
sig inte längre lika förkrossande. De flesta
nu tillgängliga fakta talar dock för fortsatt
socialdemokratiskt regerande efter valet.
De senaste årens ekonomiska framgångar
ger trumf. Att de till största delen berott
på en för Sverige särskilt gynnsam internationell utveckling över vilken finansminister Feldt inte råder är i detta sammanhang ointressant. Framgång kräver inga
förklaringar och motgång kan aldrig förklaras bort.
En trepartiregerings chanser
Om emellertid det nu tämligen osannolika skulle inträffa och väljarna ge mandat
för en borgerlig trepartiregering hotar
den att i likhet med tidigare borgerliga
trepartiregeringar sprängas av inre motsättningar. Ingenting fundamentalt har ju
ändrats sedan dess. Tvärtom är den fråga
som spräckte den andra trepartiregeringen, alltså skattefrågan, ett ännu mer brännande problem än det var då, den underbara natten, genom att moderaterna ytterligare profilerat sig som skattesänkare.
Eftersom en genomgripande skattereform hör till det första en hypotetisk borgerlig trepartiregering efter det kommande valet måste ta itu med så talar det mesta för att den skulle bli antingen kortvarig
eller handlingsförlamad även om den
skulle inleda grandiost genom att isamlad
triumf avskaffa löntagarfonderna.
Moderaterna kan ju inte en gång till
med bibehållen attraktionskraft passivt
delta i en regering som tävlar med socialdemokratin om mästerskapet i socialdemokratisk politik. Och hur det skall kunDen stora artskiljande frågan gäller
det socialdemokratiska samhällsbyggets kronjuvel; den generella
välfärdsmodellen.
na bli något annat nu när Bengt Westerberg som en annan kryptososse garanterat fortsatt högt skattetryck och centern
inte ens är särskilt intresserad av att sänka
marginalskatten, är svårt att se.
På sätt och vis ter sig därför ännu en socialdemokratisk valseger idag som ett
bättre alternativ från långsiktigt taktisk
borgerlig synpunkt. Speciellt mot bakgrund av den börskraschernas skugga
som kastats över de nyss ljusa ekonomiska utsikterna. Ty då slipper borgerligheten, förutom nesan av ännu ett misslyckat
regeringssamarbete, också att åter en
gång administrera åtstramning och reallö-
neminskningar. Det blir socialdemokratin som riskerar att kompromettera sig.
Men om anblicken av dagens politiska
landskap mest präglas av gamla deja vuupplevelser vilar det ändå över hela panoramat ett otydlighetens gröna dis i form
av miljöpartiets växande opinionsstöd.
Miljöpartiet
Miljöpartiet rubbar invanda kalkylmodeller och komplicerar alla prognoser
varför det tills vidare förtigs. Ignorerandet är första steget i den strategi varmed
det etablerade värjer sig mot nya konkurrenter. Nästa fas, som kommer att inträda
om miljöpartiet klarar fyraprocentsspärren till riksdagen, blir förlöjligandets. Den
kommer att pågå till dess någon av de etaFramgång kräver inga förklaringar
och motgång kan aldrig förklaras
bort.
blerade finner det förenligt med sina intressen att erkänna miljöpartiet som en
faktor att räkna med. Möjligen blir folkpartiet, med sin fromma och do gooderbetonade önskan att alltid verka för det
behjärtansvärda, från ävjepilörter till senildementa, först med att acceptera mijö-
51
partisterna. Partiet har redan tagit ett steg
på vägen. Bengt Westerberg är den ende
av partiledarna som ägnat sig åt långtgå-
ende offentlig kritik och förlöjligande av
miljöpartiet.
Miljöpartiet är intressant främst för att
det är den enda politiska rörelse av rikspolitisk betydelse som har sina rötter i det
sena 1900-talets industrisamhälle. Detta
tekniskt, naturvetenskapligt, ekonomiskt
och $Ocialt så grandiost nyskapande sekels futtiga bidrag till den politiska idehistorien är en rörelse vars enda budskap utgörs av ett reaktionärt ”Vänd om!”
Miljöpartiet är 1900-talsutvecklingens
myterister, en utbrytarsekt som likt postmoderna arkitekter botaniserar i det förflutnas kända former för att bygga framtiden. Dess växande skara anhängare har
tappat tron på nyskapandet som problemlösare. De tror inte på renare bilar,
de tror på färre bilar, de tror inte på renare energiproduktion utan på stockvedsbrasor, de tror inte på utvidgad världshandel utan på mera självhushållning, de
tror inte på brobyggen, varken världsliga
eller fysiska, utan på nationell sekterism
och geografisk isolering.
En ny förkastning håller på att öppna
sig i det politiska landskapet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner