Print Friendly

Avspänningspolitikens sammanbrott

Av Redaktionen | 31 december 1960


1960


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

AVSPÄNNINGSPOLITIKENS
SAMMANBROTT
VAR OCH EN, som ej var obotligt
hemfallen åt önsketänkande, måste
ha motsett toppmötet i Paris med
mycket blygsamma förväntningar.
ståndpunkterna i de avgörande
tvistefrågorna – det tyska problemet och Berlin-spörsmålet – stod
oförmedlade mot varandra. Mötet
hade överhuvudtaget sammankallats alldeles utan den noggranna
diplomatiska förberedelse på något
lägre nivå, som av erfarna iakttagare i väster tidigare alltid bedömts
såsom oundgänglig, om några resultat av värde skulle kunna uppnås
och inte den sista villan bli värre
än de föregående. Framför allt stod
det på intet sätt klart, att den part,
på vars aggressivitet spänningen i
världen i första hand beror, verkligen önskade en kompromiss eller
över huvud taget proklamerat parollerna om fredlig samlevnad i annat syfte än de rent taktiska och
propagandamässiga. Att mötet alls
utlystes, berodde väl egentligen på
två ting. Kreml önskade det för att
inför världsopinionen, särskilt i de
neutralistiska länderna, kunna till
ett särdeles billigt pris framstå i
fredsängelns sida vita utstyrsel.
Västmakterna, främst Englands
men även USA:s regeringar, hade
ansett sig nödsakade att gå med,
trots att få om ens några av de tidigare fordrade förutsättningarna
för ett upprepande av 1955 års förolyckade försök blivit uppfyllda.
Samtycket berodde på att deras
Akilleshäl gjort sig påmind: En demokratisk väljarkår är mycket obenägen att i längden bära tunga rustningsbördor, som ej längre i gemene mans ögon framstår såsom
alldeles nödvändiga. Macmillans
tvingande behov av en gynnsam utrikespolitisk plattform inför de viktiga engelska valen har väl därvidlag utgjort ett huvudmoment.
Fråga är, om inte Västern hade
kunnat ställas inför svåra och farliga avgöranden, i värsta fall av
djupt ödesdigert slag, om Krusjtjev hade kommit till Paris med
förslag, vilka inför en oupplyst
världsopinion hade kunnat framställas såsom relativt oförargliga.
Det skulle därmed ha varit möjligt
att utpeka en motsträvig Eisenhower, de Gaulle eller Adenauer såsom
fredens sabotörer. Riskerna av det
illa förberedda mötet hade troligen
kunnat bli mycket stora med en
annan rysk spelöppning. Nu blev
det emellertid redan från början
alldeles klart, att en fullständig
258
växling av taktik hade skett i
Moskva på grunder, vilka ännu så
länge undandrar sig vår kunskap.
Krusjtjevs hållning under de sista
veckorna före hans nya resa till Paris, särskilt hans utmanande tal i
Baku, visade med all önskvärd tydlighet, att han inte längre kunde
väntas försöka utnyttja Parismötet
till nya manövrer under samlevnadspolitikens beprövade fårskinnspäls utan att han numera föredrog
en öppen skärpning av krisläget.
Det sannolikaste är väl, att det avgö-
rande incitamentet till den ryska
kursomläggningen har varit den
vunna övertygelsen om att det trots
allt ej gick att splittra motsidan i
Berlinfrågan, såsom man hade
hoppats.
I denna situation kom intermezzot med det amerikanska planets
störtning vid Sverdlovsk som en
tilldragelse, som tycktes göra denna
redan inslagna nya ryska politiska
kurs vida lättare och mera profitabel, eftersom man skulle kunna
skjuta över hela odiet på den så
snöpligt ertappade motspelaren.
Den första reaktionen ute i världen
på nyheterna från Sverdlovsk, ej
minst de hart när otroligt valhänta
och osammanhängande amerikanska förklaringsförsöken, visade
också, att Moskva verkligen hade
fått en utmärkt chans att på en
gång förbättra sitt propagandaläge
och komma ifrån hela samlevnadsideologien. Men till Västerns lycka
överspelade ryssarna i hög grad de
gynnsamma kort, som slumpen
skänkt dem – ett missgrepp som
hänt dem även tidigare. Redan den
vitglödgade moraliska indignationen var psykologiskt oklok, när
den kom från det håll, där man sedan många år tillbaka intagit en
alldeles obestridd ledande ställning
i fråga om spioneri över huvud taget och särskilt i fråga om sådana
typer av spioneri, som just ur moralisk synpunkt ter sig vida betänkligare än piloten Powers’ jämförelsevis trohjärtade övningar i luftrummet över Ryssland. Och den
häftiga och förolämpande tillspetsningen mot Eisenhower personligen, hopkopplad med återtagandet
av den famösa inbjudningen till
Rysslandsbesök, liksom de fullständigt orimliga kraven på en amerikansk avbön i den allra skymfligaste form och på bestraffning av
de »skyldiga» -vilka givetvis finnas mycket högt upp i Washington
– måste ha gjort det klart även för
de naivaste betraktare, att Moskva
här var ute i den mest klara och
otvetydliga avsikt att definitivt torpedera konferensen genom att ställa
krav, som man på förhand visste
inte hade skuggan av en chans att
bli uppfyllda. I jämförelse med
Krusjtjevs uppträdande i maj 1960
kan greve Berchtolds manövrerande i juli 1914 nästan te sig som
ett mönster av gammaldags diplomatisk ärbarhet.
Resultatet av de dramatiska uppträdena i Paris är sålunda, att förhoppningen på att kunna uppnå
»fredlig samlevnad» genom »möten
på högsta nivå» för ögonblicket blivit avförd från scenen, att det blivit
uppenbart att Ryssland åtminstone
för tillfället föredrager ett fortsatt
kallt krig framför varje avspänningspolitik, som inte innebär motpartens fullständiga kapitulation i
väsentliga frågor, och att de Gaulles
och Adenauers misstro mot Krernls
avsikter sålunda har visat sig vara
mer realistisk än de optimistiska
signaler, som på sin tid blåstes
framför allt i Downing Street men
även i Washington. Liksom efter
Genevernötet 1955 måste man även
nu återgå till den trista verkligheten en erfarenhet rikare. Det återstår att se, om den denna gång räcker något längre.
I sina tragiskt välmenta försök
att rädda något ur förhoppningarnas allmänna skeppsbrott förklarade Eisenhower, att USA inte
skulle fortsätta flygspaning av den
typ, som hade lett till Sverdlovskintermezzot. I hela den fria världens intresse bör man hysa en livlig förhoppning, att detta anbud
skall anses såsom förfallet efter
Krusjtjevs snöpligt avvisande reaktion – försåvitt inte Pentagon numera tack vare andra tekniska
framsteg är i stånd att inhämta nö-
diga upplysningar om motpartens
militära förehavanden utan att vidare behöva tillgripa så riskabla
missioner som piloten Powers’. Hela
den fria världens – även dess neutrala komponenters- säkerhet och
tillvaro är nämligen beroende av
att Förenta staternas militära och
259
politiska ledning i tid har kännedorn om eventuella ryska förberedelser till aggression och därigenom
äger tillfälle till erforderliga diplomatiska och militära motåtgärder.
Om järnridån skulle bli hundraprocentigt ogenomtränglig för all
insyn, uppstår ett maximum av
krigsrisk och av fara för den lagbundna frihetens fortsatta existens
i vår sönderslitna värld. Ingenting
vore olyckligare än om de ryska
hotelserna skulle föranleda Arnerikas svaga bundsförvanter att lägga
hinder i vägen för den oavlåtliga
polisiära verksamhet, som utgör en
grundförutsättning för deras egen
fortsatta existens såsom fria stater.
Det kan och bör tilläggas, att
effektiviteten av denna fortsatta
amerikanska kunskaparverksarnhet
utgör den kanske bästa garantin
för bevarandet av den fred, som
trots all ovisshet och alla motsättningar dock sedan femton år tillbaka råder mellan de stora makterna. Endast Moskvas kännedom
om att motparten är väl rustad och
fullt medveten om alla eventuella
ryska krigsförberedelser och således i stånd att omedelbart slå till,
om så tyvärr skulle bli nödvändigt,
håller tillbaka den ryska aggression, som vid ett par tillfällen omkring 1950 troligen var omedelbart
hotande.
Om Västmakterna upprätthåller
sin beredskap oförminskad och tack
vare ett effektivt underrättelsevä-
sen förblir tillräckligt underrättade
om Sovjets dispositioner och avsik- 260
ter, är det i nuvarande jämviktsläge sannolikt, att freden kan bevaras för lång tid framåt. Den krigsfara, som kan utlösas av oförutsedda intermezzon i stil med det
över Sverdlovsk, måste trots allt
skattas såsom ganska ringa i jämförelse med den, som skulle inträda,
om man i Moskva bleve övertygad
om att Västblocket vore statt i upplösning eller att Västerns militära
säkerhetspotential hade sjunkit under minimum eller att Förenta staternas beredskap hade nedgått på
ett sätt, som kunde göra ett nytt
och större Pearl Harbor tänkbart.
Den gamla satsen »Si vis pacem,
para helium» gäller i alldeles särskild grad gentemot en motståndare, som på alla andra plan än det
krassast realistiska så helt saknar
hämningar som det nuvarande ledargarnityret i Moskva.
Vi har efter urladdningen i Paris
mänskligt att döma att räkna med
ett fortsatt, sannolikt i vissa avseenden intensifierat kallt krig under
den tid, som nu kan överblickas,
och med en viss risk för att motsättningar av Berlinfrågans typ om
det vill sig illa kan framkalla en
akut kris. Därmed är också sagt,
att varje möjlighet borde ha försvunnit, att under de närmaste
åren på något sätt försvaga Sveriges militära beredskap. Tvärtom
bör varje möjlig stegring därav i
materiellt liksom i personellt hänseende tagas i det mest realistiska
övervägande vid den granskning av
vårt försvarsproblem, som nu åter
förestår. Ansvaret för rikets sä-
kerhet och frihet vilar idag lika
tungt på de maktägande som under
det sista kriget eller under åren
kring 1950. Det är likaledes klart,
att vilka fördelar den alliansfria
politiken annars må kunna medföra, så gör den i varje fall inte
lösningen av vårt försvarsproblem
billigare.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner