Print Friendly

Avspänning och försvarsbehov

Av Redaktionen | 31 december 1970


1970


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

PER HJALMAR BAUER:
Avspänning och försvarsbehov
I 1968 års försvarsproposition yttrade
departementschefen, att han i likhet med
försvarsutredningen ansåg att en politisk
avspänning inträtt i Europa. I augusti
samma år ryckte sovjetryska pansarkolonner in i Tjeckoslovakien. Hur såg det ut
med avspänningen? I år har ett första
avtal mellan Sovjetunionen och Västtyskland ingåtts i Moskva. Innebär detta
en avspänning och är det något att lita
på för framtiden? Generalmajor Per
Hjalmar Bauer går i denna artikel in
på vad som är viktigare än ett enstaka
avtal, nämligen på den strategiska
maktbalansen så som den verkligen ser ut.
En avspänning kan sägas ske endast när
jämvikten bibehålles mellan de två
supermakterna men dessa samtidigt
sänker sina rustningar. I dagens läge
finns många osäkra förhållanden som
kan skapa oförutsedda konflikter. Vårt
bidrag till jämvikten mellan supermakterna måste vara att fullfölja en
försvarspolitik, som skapar förutsättningar för stabilitet åtminstone i vår
nordliga del av Europa.
Den 21 augusti 1968, den dag då sovjetryska pansarkolonner förstärkta med trupper ur andra Warzawapaktsländer överskred Tjeckoslovakiens gränser och påbörjade ockupation av landet, mötte författaren av denna artikel en person som just
lämnat en sammankomst med regeringsledamöter. Man hade där diskuterat de
uppskakande händelserna, som Sveriges
Radio samma morgon informerat om. Ett
av de äldre statsråden, som upplevt andra
världskriget och Hitlers brutala övergrepp
mot en rad mindre nationer, hade därvid
yttrat att han aldrig trott att han någonsin mer skulle behöva uppleva någonting
liknande. Han förklarade också oförbehållsamt att han misstagit sig beträffande
avspänningstendenserna. Man hade fäst
förhoppningar vid dem. Han gav helt sä-
kert uttryck åt vad många i vårt land i
den stunden tänkte och kände.
Aren dessförinnan hade försvarsfrågan
diskuterats med hetta. De tecken på begynnande avspänning i Europa, som hade
kunnat utläsas, hade spelat en viss roll och
skapat en stämning i riksdagen för en begränsning av våra försvarsutgifter. Betydande sådana i förhållande till gällande
planeringsinriktning beslöts också på vå-
ren 1968.
Rättvisligen skall erkännas att minskningen av försvarsutgifterna inte formellt
motiverades med avspänningstendenserna.
öB hade framhållit att han för egen del
inte ville förneka att sådana hade kommit
tillsynes. Men fortfarande var rustningsnivån i Europa hög, betonade han, och på
detta område kunde inte förmärkas någon
tendens till begränsningar; tvärtom. Efter- 350
som möjligheterna för en återgång till ett
kärvare politiskt klimat i denna del av
världen inte kunde uteslutas, kunde därför
den måhända blott tillfälliga förbättringen
inte utnyttjas som argument för en minskning av försvarseffekten.
I 1968 års försvarsproposition, som lade grunden för ett nytt fyraårsbeslut i försvarsfrågan, hade departementschefen yttrat:
»l likhet med försvarsutredningen anser jag att en politisk avspänning mellan
stormakterna har inträtt i Europa trots
att under senare tid den militärpolitiska
situationen inte har undergått några på-
tagliga förändringar. Avspänningen är
delvis betingad av terrorbalansen men
delvis också av vissa ekonomiska, nationella och andra utvecklingstendenser.
Inga tydliga tecken pekar heller på att
motsättningarna i detta område under
de närmaste åren skall leda till allvarliga konflikter eller krig. Grunden av
stabilitet och tendensen till avspänning,
som främst indikeras av supermakternas
försiktiga uppträdande mot varandra,
är dock inte sådana att möjligheter till
en förhållandevis snabb negativ förändring av vår säkerhetspolitiska situation
kan uteslutas. Det är främst utvecklingen i andra delar av världen som måste
bedömas som oroande. Trots alla försiktighetsåtgärder kvarstår risk för att
någon av de tid efter annan återkommande kriserna i världspolitiken inte
skall kunna hållas under kontroll utan
leda till krig mellan stormakterna».
De sakliga motiven för ändock beslutad
anslagsbegränsning skall här inte närmare
diskuteras. Otvivelaktigt hade emellertid,
vad som än kom till uttryck i regeringsoch riksdagstryck, tanken på avspänning
spelat en indirekt roll och skapat den opinionsmass1ga förutsättningen för denna.
Det framgick klart av den debatt som fördes i massmedia under det år som föregick
beslutet.
Avtalet i Moskva
Vad som inträffade de dystra augustidagarna 1968 börjar försvinna ur medvetandet hos de flesta här i landet. Nu ligger
åter avspänning i luften. Europa är sedan
något år tillbaka inne i ett förhandlingsskede. Avtalet Moskva- Bonn nyligen
har väckt nya förhoppningar om varaktig
förbättring av relationerna mellan de östeuropeiska staterna och Västtyskland och
om »fred i vår tid». I Sverige har vinsterna av eventuella överenskommelser redan
börjat anteciperas.
Det är naturligt att det inträffade hälsas med tillfredsställelse. Vad fördraget
framför allt i dagens läge innebär är att
handelsförbindelserna mellan Öst och Väst
i Europa kan normaliseras och ge ökat utbyte. Detta kan på lång sikt leda till förbättrade relationer också på andra områ-
den. Men samtidigt måste understrykas att
den aktuella överenskommelsen har begränsad räckvidd. Det återstår att se om
den kan få sådana återverkningar på situationen i Europa att vi vågar tala om
varaktig avspänning.
Moskva-avtalet är en överenskommelse
endast mellan ett av NATO-länderna
(Västtyskland) och Sovjetunionen. Förhållandet i stort mellan Sovjet och USA berörs inte direkt. Konfliktanledningarna i
relationerna mellan Västtyskland och dc
östeuropeiska staterna är inte undanröjda.
Berlinfrågan är långt ifrån löst, och muren är inte under rivning. Polen har med
oro för att inte säga ovilja följt de förhandlingar som föregick avtalet. Man
fruktar där att det skall öppna möjligheter till en tysk återförening. Gamla antityska tongångar har låtit sig höra under
tiden för förhandlingarna. Helt ogrundade
kan dessa inte sägas vara.
Från Östtyskland har farhågor uttalats
att Willy Brandts initiativ hade som egentligt syfte att skapa en inkörsport för en
kontrarevolution in i Östeuropa. Var Walter Ulbricht själv står i avtalsfrågan är
något ovisst. Det är väsentligt att hålla i
minnet, när värdet av det inträffade bedömes, att överenskommelsen knappast
bringat Tysklands-frågan närmare en lösning.
Den strategiska balansen
Då den långsiktiga betydelsen av Moskvaöverenskommelsen övervägs finns det också anledning att fästa uppmärksamheten
vid de faktorer som möjliggjort dess tillkomst.
För ett tiotal år sedan, när kärnvapendebatten i Europa och USA var som intensivast yttrade den främste motståndaren till nukleär upprustning, den nu bortgångne Bertrand Russell, att han inte ansåg »att Amerika eller Ryssland borde avrusta unilateralt, för resultatet skulle bara
bli att den som vägrade att göra detta automatiskt skulle bli världens härskare».
Han ansåg å andra sidan att dessa båda
makter borde nedrusta »som en följd av
förhandlingar och en överenskommelse om
351
att göra detta».
Russeli har med dessa ord pekat på huvudproblemet i nedrustningsarbetet och
avspänningssträvandena. Stormakterna
fruktar att någon av motståndarna skall
vinna en så avgörande strategisk framgång
att han kan diktera villkoren för en uppgörelse. Men så länge det råder strategisk
balans mellan parterna finns förutsättningar för avspänning (om eljest det politiska
klimatet är gynnsamt). Förutsättningar
finns då också för att påbörja en successiv
nedrustning. Men denna måste, för att inte
skapa nya konfliktanledningar på det strategiska planet, ske så att balansen hela tiden bibehålles på successivt allt lägre plan.
Det råder för närvarande strategisk balans mellan de båda supermakter som har
intressen att bevaka i Europa. Och det
kan rimligen antas att denna utgjort en
viktig förutsättning för det initiativ från
Bonn som lett till Moskva-avtalet.
Jämvikten upprätthålles på olika plan
och inom olika geografiska regioner. Och
det är väsentligt för balansen i stort att
den inte rubbas inom någotdera av dessa
områden.
På ett »högre» plan konstitueras balansen genom förekomsten av kärnvapen inom de båda rivaliserande maktblocken i
sådan mängd och med sådana insatsmöjligheter att ingendera parten kan våga ett
överfall utan risk att själv gå under. Denna s k terrorbalans kan tyckas vara en absurd form av säkerhetsgaranti. Jag får här
nöja mig med att konstatera detta. Den
fungerar; tillsvidare åtminstone. På ett
»lägre» plan skapas jämvikten av vanliga
stridskrafter.
352
Nu är det egentligen missvisande att tala om jämvikt. Det betyder inte att mängden av stridskrafter av olika slag är lika
stor på ömse sidor gränsen mellan Öst och
Väst. Men det betyder att ingendera parten i dag kan väntas våga en väpnad
framstöt utan risk att detta leder till en
långvarig konflikt med fara för insats av
katastrofhotande kärnvapen. Därmed har
skapats den relativa stabilitet – jag använder således hellre detta ord än jämvikt –
i skydd av vilken förhandlingar successivt
har kunnat öppnas.
Även om Centraleuropa av naturliga
skäl intar en nyckelposition i det europeiska balanssystemet, spelar också flankregionerna en icke oväsentlig roll för stabilitetens bevarande. Detta gäller Medelhavsområdet men också i lika hög grad den
nordliga regionen där Sverige såsom »Östersjöområdets geografiska centralstat»
(Nils Andren i Strategisk Bulletin nr 3-4/
1970) har en viktig uppgift. Detta har bl a
kommit till officiellt uttryck i samband
med statsminister Palmes resor till Paris,
London, Bonn och Moskva. Det utgör också i dag ett av de väsentligaste motiven för
det relativt starka försvar vi har skapat.
Hot mot balansen
Då nu maktbalansen uppenbarligen spelar
en så stor roll för möjligheterna att genom
fortsatta förhandlingar och avtal uppnå
varaktig avspänning är det nödvändigt att
också fästa uppmärksamheten vid en del
förhållanden som kan komma att rubba
nuvarande stabilitet.
»Världen har sedan decennier vant sig
vid tanken att det bara finns två supermakter: USA och Sovjetunionen … Om
sex år får världen en tredje, Japan. Trots
att Japans bruttonationalprodukt distanserat världstrean, Västtyskland, först 1968,
kommer Japan redan 1975 att ha dubbelt
så stor produktion som Västtyskland och
drar därefter allt snabbare ifrån resten av
stormakterna … Om elva år går Japans
produktion förbi Sovjetunionens om man
bortser från Sovjets militära produktion …» Citaten är hämtade ur Håkan
Hedbergs bok »Den japanska utmaningen» (Bonniers, 1970). Författaren stöder
sina uttalanden på den japanska 20 årsplan – med 1965 sombasår-som antogs
av den japanska regeringen 1969 och som
han kallar »den största utmaning som världen ställts inför». Han ställer frågan: »Hur
kommer Japan att bruka sin makt de närmaste 15 åren? Med den visdom och ödmjukhet som spirat ur askan i Hiroshima
och Nagasaki? Med den arrogans som
ibland präglar japanernas beteende i umgänget med representanter för små eller
fattiga länder?»
Vi vet inte svaret. Japan har efter andra
världskriget avstått från att tävla på det
militära planet. Tillsvidare. Men också en
ekonomisk expansion kan rubba maktbalansen. Vi får ännu nöja oss med att peka
på att den japanska utmaningen ökar
ovissheten inför den framtida utvecklingen.
Kinas inträde i kretsen av de stormakter, som innehar kärnvapen och äger kapacitet att sända upp rymdsatelliter, utgör
redan ett hot mot den militära balansen.
Konsekvenserna är också här svåra att förutsäga. Ett rimligt antagande är att Kina
nu kan utöva verksam politisk utpressning
men framför allt har skapat större förmå-
ga att stå emot hot från andra makter.
Den efter hand alltmera skärpta tonen i
relationerna till Sovjetunionen utgör ett
belägg härför.
Sovjet tvingas till en annan strategisk
gard mot öster än tidigare. Detta kan betyda en avlastning på den europeiska fronten men också risk för mera oberäkneliga
drag i händelse av konflikter. Något direkt inflytande på den nukleära balansen
mellan Sovjet och USA kan Kinas inträde
i atomklubben inte väntas få på mycket
länge, bl a på grund av brist på effektiva
vapenbärare. Vi kan naturligtvis spekulera
kring möjligheten av att Kinas kapacitet
en dag adderas till endera av de båda fö-
renämndas. Men eftersom det redan föreligger en betydande »over-kill-capacity»
på båda sidor kan detta knappast medföra
någon ändring i den ömsesidiga »secondstrike-capacity» som är terrorbalansens
förutsättning.
Med denna term utsägs att båda de rivaliserande stormakterna har förmågan att
överleva ett första kärnvapenanfall och
därvid även bibehålla kapacitet att utdela
ett verksamt kontraslag. Det innebär med
andra ord att den som till äventyrs överväger att utdela det första slaget måste
veta att detta betyder självmord. Kanske
verkar den insikten avkylande.
Den förmågan att utdela ett andra slag
som finns i dag hotas emellertid av den
fortlöpande tekniska utvecklingen. I dag
är det främst ABM och MIRV som i detta sammanhang diskuteras (se artikel av
353
Nils Palmstierna i föregående nr av denna
tidskrift). Även utvecklingen på atomubåtarnas område påverkar balansen. Behovet av baser för sådana eller för bekämpning av dem kan komma att ge tidigare mindre beaktade territorier en ökad
betydelse. Nordkalotten, redan förut ett
viktigt strategiskt område, kan genom denna utveckling komma att få än större vikt.
Riskerna för mindre nationer
Den fara som envar av supermakterna lö-
per att själv bli utsatt för katastrof om nå-
gon igångsätter ett kärnvapenkrig gör dem
naturligtvis minst lika obenägna som tidigare att använda sina yttersta maktmedel.
Men just riskerna i förening med den alltmera labila nukleära balansen gör dem
också mindre benägna än tidigare att utnyttja vedergällningsvapnen ens som hot i
lokala (sekundära) konflikter. slutsatsen
härav måste bli att de små nationerna i
högre grad än tidigare själva måste sörja
för sin säkerhet. Det gäller självfallet i särskilt hög grad de alliansfria staterna. Sker
inte detta, kan i en akut politisk kris frestelsen bli stor för någon av stormakterna,
som har väsentliga fördelar att vinna i
spelet om maktbalansen, att pröva en
»kronärtskocksstrategi». Den kanske förlitar sig på att om aktionen kan genomföras
snabbt vill stormaktsrivalen inte äventyra
sin egen säkerhet genom ett väpnat motdrag. En otillfredsställande förmåga att
fånga upp en lokal framstöt kan med andra ord bidra till att situationer uppkommer
som äventyrar avspänningsproceduren.
Sedan en tid har planer diskuterats i
354
USA på att dra tillbaka eller kraftigt reducera de amerikanska konventionella
styrkorna i Västtyskland. Detta betyder
visserligen inte att Nixonadministrationen
skulle ha för avsikt att återgå till den massiva vedergällningens doktrin. Men det innebär att större anspråk kommer att ställas på de europeiska ländernas egen försvarskapacitet. Det är knappast realistiskt
att räkna med att denna, om planerna
realiseras, skall komma att utökas så att
full kompensatoin skapas för bortfallet. Inte heller kan luftburna strategiska reserver
i USA ge tillfredsställande täckning. Eftersom inga planer på motsvarande urtunning ventilerats inom Warzawa-pakten och
då dess styrkor efter ockupationen av Tjeckoslovakien fått gynnsammare utgångsläge
för ingripande västerut skulle en äventyrlig jämviktsrubbning uppstå i Centraleuropa. Uppenbarligen ställer detta ytterligare
ökade anspråk på tilltron till vår förmåga
att uppehålla stabiliteten i vår nordliga
regwn.
Dagens läge
Vi har rätt att utgå från att de båda supermakterna själva är angelägna att bevara den strategiska jämvikten sinsemellan
eller att återställa den i händelse av förskjutning. Vad som sker i samband med
SALT -förhandlingarna är ett försök att
uppnå ett nukleärt jämviktsläge på lägre
och mindre kostnadskrävande nivå än vad
fallet skulle bli om rustningskapplöpningen
skulle fortsätta utan hämning. I denna artikel har uppmärksamheten fästs vid en
del faktorer som kan rubba balansen men
som ligger utanför dessa båda makters
kontroll. Till dessa måste räknas den ökande ovilja som kommit till synes inom hemma-opinionen i USA att satsa pengar på
stridskrafter utanför den egna kontinenten.
Det finns skäl att också erinra om de begränsade möjligheter som supermaktema
USA och Sovjetunionen visat sig ha att
lösa konflikterna i Östasien och Främre
Orienten trots det hot som dessa utgör mot
bådas vitala intressen. Den politiska och
militära osäkerheten ökas även i Europa
genom vad som där sker.
Alla dessa ovissa förhållanden kan komma att skapa nu svårförutsebara konflikter. De kan äventyra arbetet på avspänning. Ökad press kan komma att läggas på
de små nationerna. Är inte dessa i tillfredsställande grad beredda att fånga upp lokala framstötar kan detta, såsom redan
framhållits, utlösa aggression. Omvänt bidrar ett trovärdigt militärt försvar till att
stabiliteten bevaras, vilket i sin tur är förutsättningen för den utrikespolitik, siktan·
de mot avspänning i Europa, som regeringen – med fullt stöd av alla demokratiska partier i vårt land – försöker föra.
Emellertid faller det utanför ramen för
denna artikel att dra slutsatser vad beträffar behovet av stridskrafter.
I den redan citerade försvarspropositionen av år 1968 yttrade departementschefen:
»Enligt min mening spelar vårt land
genom sin utrikespolitik och sitt försvar
en viktig roll för att vidmakthålla stabiliteten i det nordiska området … Trots den
åtstramning eller neddragning av försvarsutgifterna som·har skett under senaste tid
i ett flertal västeuropeiska länder anser
jag att väsentliga försvagningar av det
svenska försvarets styrka i förhållande
till omvärlden kan rubba denna bild av
stabilitet och balans i Nordeuropa.»
Detta uttalande gällde läget på våren
1968. Vad som därefter inträffat ändrar
inte grunden för en bedömning av våra
355
försvarsbehov. Vi hoppas att läget i en
framtid skall komma att förändras i gynnsam riktning. Men förändringarna kan
också gå i riktning mot en större politisk
osäkerhet, som än mera än för närvarande
accentuerar kravet på stabilitet i Norden.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner