Print Friendly

Avskaffa kvinnoföreningarna!

Av Redaktionen | 31 december 1967


1967


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

37
AVSKAFFA KVINNOFÖRENINGARNA!
Av folkskollärare INGRID LYCKEFORS
Särskilt inom den yngre generationen har det ofta ifrågasatts, om särskilda kvinnaföreningar har någon som helst
llppgift att fylla. Är det inte
enbart beroende på kvarlevor
från en gången tids köns- eller specifikt rösträttstänkande? Är det inte dags att avskaffa de politiska kvinnoorganisationerna? Jo, så tycker
bland andra ledamoten av
HUF:s förbundsstyrelse och
en av landets yngsta landstingsledamöter, folkskollärare
Ingrid Lyckefors. Hon tror
dock inte att man utan vidare
kan avskaffa kvinnoföreningarna. l stället bör man successivt inlemma dem i organisationen i form av ”kvinnoråd”
för att senare låta dem helt
uppgå i moderföreningarna.
Det är dags, anser förf., att
vakna upp.
Kritiken mot de politiska kvinnoföreningarna har åter tagit fart. Insändarspalter, motioner, diskussioner i skilda föreningar och enskilda yttranden är klara belägg härför.
Man kan kanske undra varför
denna fråga på nytt aktualiserats.
Ett entydigt svar är naturligtvis
svårt att ge. Flera faktorer medverkar till att missnöjet sprider sig.
I viss utsträckning är det säkert
fråga om en generationsmotsättning. Så enkelt kommer man dock
inte ifrån problemet. Som de politiska kvinnoföreningarna ser ut i
dag undgår de inte den ständiga
kritiken. En förnyelse inom föreningen, eller ännu hellre en integration med moderföreningen, är vad
man efterlyser.
Vad är då syftet med en politisk
förening och behöver vi verkligen
en separat kvinnoorganisation? Jag
kan inte inse att det skulle föreligga någon större skillnad i partiets och kvinnoorganisationens
målsättning. Målet måste vara att
skola medlemmarna till politiskt
kunniga och aktiva personer. Inom
föreningen skapas en kamratlig tillvaro, ”ett gäng”, som är berett att
ge sig ut och slåss för sina ideer.
38
Hur dessa kamratliga gäng skapas
skiftar från förening till förening
beroende på sammansättningen.
Vad jag har svårt att förstå är emellertid att kvinnorna måste gå för
sig själva och bilda sitt eget lilla
gäng. I stället för att vara en kvalificerad kamratkrets splittrar man
upp sig på två föreningar. Inte så
sällan uppträder dessa som rivaler
och utgör splittrande faktorer i
skilda sammanhang. Hur många
gånger har t. ex. i valfrågor prestige
i stället för kunnighet fått avgöra?
Nöje eller nytta
Menar man däremot att syftet med
kvinnoföreningar är ett annat än
vad det är för övriga politiska organisationer håller inte det ovan
förda resonemanget. Har man som
mål att samla ett stort antal medlemmar som man vill roa och underhålla, kan man bättre förstå varför man på sina möten så mycket
sysslar med helt opolitiska samkväm m. m. Jag är dock inte övertygad om att ens flertalet av dessa
medlemmar är nöjda med denna
verksamhet. Man förstår dem som
reagerar negativt när deras medlemsavgifter går till att betala mannekänguppvisningar, eller de som
gårtill en klubbafton i förhoppning
om att bli informerade i det dagsaktuella politiska läget och blir satta att klippa julpynt! Det finns
otaliga exempel på liknande samkväm som för en politiskt ambitiös
kvinna måste te sig främmande,
om inte rent av förnedrande. Det
är ju ändå en politisk organisation
det rör sig om.
När man talar om faran att i
samband med en avveckling av
kvinnoföreningarna mista ett stort
antal medlemmar och därmed, som
man tror, röster, ser man kortsiktigt på problemet. Partiet måste
tvärtom vinna på att organisationen utgöres av en politiskt kunnig och kvalificerad grupp som opinionsbildare. Ingenting vore väl då
naturligare än att i dessa grupper
kvinnor och män skolades samtidigt och fick en så allsidig utbildning som möjligt.
Den politiska skolning som i dag
förekommer i kvinnoföreningarna
är alltför ensidigt inriktad på vissa politiska frågor. Familjepolitiken dominerar klart. Det finns förvisso åtskilligt mera som skulle
kunna engagera kvinnan i politiken, men på grund av slentrian blir
hon tilldelad och åtar sig just dessa frågor.
Ointressant
Bristen på aktiva politiker bland
kvinnorna beror kanske just på att
vad man väntar sig att de skall
engagera sig i, ligger helt utanför
deras intresseområde. Då avstår de
hellre till förmån för annan verksamhet.
Man måste alltså göra politiken
mera lockande för att kvinnan skall
ta del i den. Men gör då inte partiorganisationen något? Vill man intressera kvinnan att göra en aktiv
politisk insats, måste hon få känna att förtroendet för henne är odelat. Kvinnans eget uppträdande
måste givetvis också präglas av att
hon förväntar sig detta förtroende.
Gör hon det genom att ansluta sig
till en separat organisation?
Knappast.
Det har ibland framhållits att
kvinnoorganisationen har en stor
uppgift att fylla som ett forum för
träning i tal- och debatteknik. Kvinnan skulle, menar man, behöva en
speciell duvning innan hon törs
deltaga i en debatt i en så avancerad församling som den med manliga deltagare. Det kan vara svårt
för vem som helst att de första
gångerna yttra sig i mera officiella
sammanhang- man må vara kvin- ; na eller man. I grunden tror jag
inte kvinnan har svårare för detta
än mannen. Varför är det då på
det viset att så många kvinnor tiger i den offentliga debatten? Fö-
rekomsten av kvinnoföreningar
tycks inte ha hjälpt mycket. Det
tigs fortfarande.
Är det inte helt enkelt så att just
förekomsten av speciella kvinnoföreningar låser fast och konserverar
en vanföreställning, så att kvinnan
tror att hon är sämre debattör än
mannen och därför inte vågar yttra sig. Det enda riktiga är förstås
att träna sig i en naturlig miljö.
I vilken nämnd, fullmäktigeförsam- 39
ling eller riksdag hittar vi enbart
kvinnor?
Slå samman!
Rent organisatoriskt skulle partiet
vinna på en sammanslagning av de
båda organisationerna. Ett mindre
antal tjänstemän och övrig rationalisering skulle eliminera dubbelarbete och administrativa olägenheter, som måste finnas i fallet med
två organisationer.
Man har en tendens att skjuta
sammanslagningen på framtiden –
tiden är inte inne, sägs det, men
någon gång måste man väl börja
så att utvecklingen på ett naturligt
sätt påverkas i den önskade riktningen. Jag tror inte att man kan
avskaffa kvinnoföreningarna i ett
slag. Man bör istället successivt inlemma dem i organisationen kanske i form av ”kvinnoråd” för att
småningom låta dem helt uppgå i
moderföreningarna.
Även de politiska organisationerna måste förnya sig för att hänga
med i utvecklingen. Man bör planera för ett framtida samhälle och
inte låsa fast sig i en organisation,
som passade gårdagens situation.
Det är det samhälle vi nu verkar
och lever i som skall ange riktlinjerna för hur arbetet måste utformas. Det är dags att vakna om inte
sömnen skall bli en Törnrosasömn !

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner