Print Friendly

Även ett öppet hjärta har sina begränsningar

Av Maria Eriksson | 4 september 2015

”Föreställ dig att det här är ditt barn” Så twittrade Human Rights Watchs nödhjälpschef Peter Bouckaert med anledning av bilden på den treårige pojke som flöt i land, drunknad, i turkiska Bodrum häromdagen. Just så tycks också många ha tänkt.

Bilden cirkulerar nu i tidningar och på sociala medier. Den illustrerar flyktingkatastrofen i Syrien på ett smärtsamt sätt. Många hoppas att den ska bidra till att vända den politiska debatten i Sverige och Europa. Hjälporganisationerna ser redan ett ökat inflöde av bidrag. Samtidigt som regeringen ägnar sig åt att avskaffa avdragsrätten för gåvor till ideella organisationer.

Om fotot på pojken får fler människor och länder att inse situationens allvar och att vilja bidra för att underlätta den har den fört något gott med sig. Även pojkens pappa resonerar så i den radiointervju där han berättar om barnets död.

Men hur många barn har inte redan dött? Hur många vuxna? Krävs det ett foto på något som liknar ”mitt barn” för att vi ska bry oss? 2600 människor beräknas i år ha dött på Medelhavet. I Syrien har en kvarts miljon människor dödats sedan kriget startade för fyra år sedan. Detta har pågått länge. Vad säger det om oss om detta är vad som krävs för att vi ska se?

Empati är ingen dålig känsla. Men den har sina begränsningar.

Kanske är det just detta vi har lärt oss att hantera under århundraden av civilisatorisk process. Mänskliga rättigheter omfattar inte bara människor vi bryr oss om. Alla har samma rättigheter, även dem som inte omfattas av vår omedelbara empati. I själva verket är just detta styrkan hos idén om alla människors okränkbara rätt till liv.

På samma sätt behandlar ett välfungerande rättssystem alla lika inför lagen. Det tillåter inte människor att ta lagen i egna händer och agera utifrån sina egna bedömningar och känslor.

I någon mån har vi alltså låtit känslor – goda eller onda – få en underordnad betydelse. Kanske är det just detta det som gjort att vi kunnat skapa framgångsrika, välmående samhällen. Vi har utsträckt den goda viljan långt bortom familjen, klanen, byn, torget. Kanske är det den insikten vi bör bygga vidare på – hur lever vi upp till idén om att rätten till liv ska gälla även bortom de gränser vi ser i dag?

Empatin är inte dålig om den hjälper oss att förstå, om den hjälper oss att hjälpa, men kanske räcker inte ens ett öppet hjärta om vi ska förstå situationens allvar.

Föreställ dig att det här inte alls är ditt barn. Att människan på bilden är en vuxen man. Någon annans son. Människor borde inte dö på det sättet, oavsett vem de liknar.

Maria Eriksson är chefredaktör för Svensk Tidskrift.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

SNB:s skribentskola

Beställ Felix Bekännelser

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner