Print Friendly

Augustnominerad ögonblicksbild

Av Ola Mårtensson | 28 oktober 2016

I den Augustprisnominerade ”Skotten i Köpenhamn” tecknar Niklas Orrenius en ögonblicksbild av svensk debatt anno 2016 – ängsligt, undfallande och utan närminne. Ola Mårtensson har läst ett tidsdokument utan färdiga svar, men knappast utan värde.

Inför ärkebiskopsvalet i Svenska kyrkan 2013 tillfrågades kandidaterna huruvida de ansåg att Jesus ger en mer sann bild av Gud än vad Muhammed gör. Svaren var svävande, inte minst ifrån Antje Jackelén som vann förtroendet och nu innehar ämbetet som ärkebiskop. Det svävande svaret på frågan har säkert sina randiga och rutiga skäl, men det ger oss en ögonblicksbild av hur nervöst debattklimatet är kring islam, till och med i högsätet hos en annan missionerande och konkurrerande religion.

Niklas Orrenius Augustprisnominerade bok ”Skotten i Köpenhamn – Ett reportage om Lars Vilks, extremism och yttrandefrihetens gränser” är ett tidsdokument om den svenska offentliga debatten anno 2016. Läsaren möter ett 2010-tal som kantats av islamistiska terrordåd, där de gamla medierna på allvar utmanas av såväl sociala som så kallade alternativa medier och där populistiska rörelser vinner mark runt om i världen. Boken är också ett klassiskt reportage, där svar söks men utan att reportern, och i detta fall författaren, i varje enskilt fall fäller en dom eller finner en sanning.

Orrenius följer konstnären Lars Vilks och porträttet han tecknar av honom är såväl levande som problematiserande. Som läsare vill man att Orrenius ska knäcka koden till frågorna; vem är Vilks och vad vill Vilks? Många som Orrenius möter längs vägen med Vilks vill också knäcka denna kod. Är han en förvirrad konstnärssjäl? En rasist? En konstnär med en uttänkt plan? En islamofob? Något riktigt trovärdigt svar står inte att finna.

Vilks är hotad och hatad på grund av sina rondellhundar och sin konst. Han lever med ständigt beskydd. Livet som Vilks kan inte vara lätt. Genom sitt konstnärskap har Vilks format en fånge – Vilks själv. Somliga tycker att han borde lagt band på sig själv, insett vad effekterna skulle kunna bli. Men vore det rimligt i andra fall? Hade samma kritiker ansett det om han gav sig på köttproducenter eller katolska kyrkan?

En av de mer intressanta delarna i boken beskriver den extrema islamismen i Sverige, i en annan del berättar Orrenius om en iransk kvinna som flytt det religiösa förtryckets Iran. Men även försöket att teckna skillnaderna mellan det svenska och danska debattklimatet förtjänar att lyftas fram. Den ängslighet, som bland annat beskrevs i denna texts inledning, uppträder inte i Danmark.

Orrenius är med Vilks på ett föredrag i Danmark och en minnesstund hålls efter det terrordåd i Köpenhamn som Vilks överlevde:

”När över hundra huvuden böjs för terrordådets offer tänker jag att det är som om svensk offentlighet opererar bort Lars Vilks och terrordådet i Köpenhamn ur sitt medvetande. Som om attacken mot en svensk konstnär och mot kommittén som bär hans namn aldrig hade ägt rum. När jag är i Sverige och talar med svenskar om attacken i Köpenhamn märker jag att många inte ens känner till att Omar-El-Husseins uttalade mål var ju att döda Vilks.”

Det är långt mer än detta som sjunkit ner i halvglömska i det svenska kollektiva minnet trots att åren som passerat inte är särskilt många. Några exempel: självmordsbombaren på Drottninggatan, den socialdemokratiske ministern Laila Freivalds som släkte ner en sverigedemokratisk internetsida på grund av deras publicering av karikatyrbilder av profeten Muhammed. I samma kategori av sådant vi glömt i detta härad kan nämnas statsminister Fredrik Reinfeldts, i jämförelse med sin danska statsministerkollega, försonande hållning gentemot representanter från en lång rad muslimska länder protesterade mot att Vilks rondellhund publicerats i en svensk morgontidning och krävde ursäkter och ingripanden från regeringen.

Säkert är glömskans makt skön och tjänar ett syfte i det korta perspektivet, men inte i det lite längre. Resultaten av det syns med all önskvärd tydlighet i samhällsdebatten idag. Orrenius bok kan tjäna som en viktig påminnelse och han nosar på frågan; hur hamnade vi här?

Kanske är det en helt annan bok, men frågan ”hur hamnade vi här” borde trots allt, i mitt tycke, ha benats ut en mer i boken. Hur hamnade vi i ett samhällsklimat som å ena sidan är hatiskt och aggressivt, å andra sidan räddhågset och nervöst. Varför tillåts räddhågsenheten styra ifrågasättandet? Frågor som mött kristna och de kristna kyrkorna i åratal måste också få ställas till muslimer och de islamska församlingarna. Att ifrågasätta tro och religiösa dogmer får inte hindras av fundamentalister.

Ett öppet och frisinnat samhällsklimat borde klara av att föra en debatt om islam och samtidigt skilja mellan islamkritiker å ena sidan och de som fördomsfullt ger sig på enskilda muslimer och motarbetar rätten att tro och verka för sin tro, å den andra.

Huruvida Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed ger inte Orrenius bok något svar på. Inte heller kan läsaren få svar på om Orrenius ger en sannare bild av Vilks än någon annan. Däremot är boken ett nedslag i vår tids debatt om den för demokratin helt avgörande frågan om yttrandefriheten.

Ola Mårtensson är borgerlig skribent och handläggarchef på KD:s riksdagskansli

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner