Print Friendly

Attentatet mot filosofiprofessurerna

Av Redaktionen | 31 december 1938


1938


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ATTENTATET MOT
FILOSOFIPROFESSURERNA
Av docenten TORGNY T. SEGERSTEDT, Lund
DEN l november 1937 överlämnade Universitetsberedningen sin
Utredning i fråga om universitetens verksamhet och organisation.
Detta betänkande var frukten av nära fyra års arbete, under vilka
Beredningen omsorgsfullt prövat i vad mån professurerna skulle
kunna indragas, sammanslås eller omorganiseras. Ser man till
resultatet av detta arbete, så måste man säga att utredningen utgör en triumf för den organisation som under århundradenas lopp
vuxit fram. Den enda mera betydelsefulla reform, som Beredningen ansåg sig kunna föreslå, var sammanslagningen av professurerna i praktisk och teoretisk filosofi till en enda, kallad professur i filosofi. Men även här firade den bestående ordningen en
triumf så till vida som detta Beredningens förslag hitintills utdömts av samtliga sakkunniga myndigheter.
Beredningens förslag innebar oroskapandet av en ordning som
för Uppsalas vidkommande ägt bestånd sedan 1607, för Lunds
sedan universitetets grundläggande. Det har givetvis inte under
dessa gångna århundraden saknats röster för indragning eller
sammanslagning av dessa bägge professurer. Sålunda föreslog
den berömde astronomen Melanderhjelm i ett yttrande 1783, Berättelse och tankar om academien i Upsala, att de bägge professurerna antingen helt skulle indragas eller i varje fall sammanslås till en. Det är visserligen i och för sig lönlöst att söka konstruera vad som skulle ha skett, om vissa händelser inträffat, men
det kan i alla fall i detta fall vara tankeväckande att söka föreställa sig hur den andliga odlingen i detta land skulle ha gestaltat
sig, om det Melanderhjelmska förslaget hade gått igenom och
män sådana som Boethius, Höijer, Biberg, Geijer, Grubbe och Boström varit husvilla vid våra universitet. Ty det har framförallt
varit kring universitetsprofessurerna som den filosofiska aktiviteten grupperat sig i Sverige.
98
Attentatet mot filosofiprofessurerna
Beredningens förslag innebar att den provisoriska anordning
som sedan 1933 varit rådande i Uppsala skulle bliva permanent
och att en liknande ordning skulle införas i Lund. Professuren i
praktisk filosofi vid Uppsala universitet sattes nämligen vid professor Axel Hägerströms avgång vakant. Vakanssättningen motiverades den gången av de dåliga tiderna, som krävde varje möjlig
besparing. Men det framhölls samtidigt att denna vakanssättning
endast skulle vara ett provisorium. Samtidigt utnämndes emellertid professor Karitz till professor i filosofi, med undervisningsoch examinationsskyldighet i teoretisk filosofi, och det föreskrevs
att den andra professuren inte skulle uppehållas genom vikarie.
I avvaktan på Universitetsberedningens betänkande har ingen
ändring företagits i dessa förhållanden, ehuru den statsfinansiella
situationen ljusnat. För Lunds vidkommande kvarstod den gamla
organisationen med två professurer, en i teoretisk och en i praktisk filosofi till den l september 1937, då professor Tegen kallades
till den nyupprättade professuren i praktisk filosofi vid Stockholms högskola och sålunda lämnade sin professur vid Lunds universitet. Denna professur uppehålles dock tillsvidare genom vikarie.
Den föreslagna reformen skulle alltså innebära att vid vardera
av de bägge statsuniversiteten funnes en professur i filosofi. Därtill kommer en professur i filosofi vid Göteborgs högskola samt
en professur i praktisk filosofi vid Stockholms högskola. Beredningen föreslår emellertid, att den sistnämnda professurens innehavare skulle få examinationsrätt även i teoretisk filosofi. Härigenom skulle likartade förhållanden komma att råda vid landets
samtliga högre undervisningsanstalter. Detta beredningens förslag bestyrker den av professorerna Hans Larsson och Efraim
Liljeqvist i en till kanslern ställd skrivelse framförda tesen, att
den av Beredningen föreslagna sammanslagningen av de två filosofiprofessurerna vid statsuniversiteten skulle »icke blott innebära
förlusten av två lärostolar utan fastmer, att fyra filosofiska lärostolar på en gång finge sin dödsdom, ty därmed bortfölle för
Stockholms och Göteborgs högskolor den mest trängande anledningen att upprätthålla resp. upprätta vardera två lärostolar i
den filosofiska ämnesgruppen».
En fråga som framförallt här tränger sig i förgrunden är filosofiens ställning vid våra statsuniversitet i jämförelse med utländska universitet. En sådan jämförelse verkställdes redan 1932
99
”?
Torgny T. Segerstedt
av Filosofiska Föreningen i Lund i en skrift Filosofiens ställning
vid universiteten. Denna skrift var föranledd av den då planerade
vakanssättningen av professuren i praktisk filosofi vid Uppsala
universitet. Det resultat Filosofiska Föreningen kommer till är »att
de svenska universiteten redan nu (d. v. s. sådan som situationen
var innan professuren i praktisk filosofi vakanssattes) äro sämre
försedda med lärareposter i de filosofiska ämnena än motsvarande
tyska universitet genomsnittligt äro. – – – Skulle den ifrågasatta sammanslagningen genomföras, komme Uppsala universitet
i nivå med de sämst lottade av Tysklands mindre besökta universitet.» En jämförelse med de nuvarande förhållanden ändrar
inte denna uppfattning. Enligt universitetskalendern Minerva
finnes det i Köpenhamn tre professorer på 5,405 studenter, i Oxford tre professorer, fem leeturers och en reader på 4,829 studenter,
i Aberdeen två professorer på 1,500 studenter. Vid Paris universitet finnes det på 10,054 studenter sju professorer i filosofi, en i
sociologi och en i estetik. Förhållandena i Tyskland äro svårare
att just nu överblicka, men Berlins universitet redovisar för sju
filosofiprofessorer på 8,305 studenter, Leipzig fem filosofer och en
sociolog på 3,843 studenter. Detta är endast några siffror tagna
på måfå, men de visa att Sverige med sina två professorer på omkring 6,000 studenter kommer att intaga en mycket svag ställning,
om man bedömer den efter den internationella standarden. Det
torde sålunda vara på goda grunder som samtliga docenter i
teoretisk filosofi, praktisk filosofi och filosofi i landet i en skrivelse
till Konungen framhåller att genomförandet av Beredningens förslag skulle göra universiteten i Lund och Uppsala i filosofiskt
avseende sämre utrustade än något annat universitet i Norden.
Vakanssättningen av professuren i praktisk filosofi i Uppsala
var, som förut framhållits »en av de brydsamma budgetläget förestavad temporär åtgärd». Beredningen kan nu givetvis inte lägga
ekonomiska synpunkter till grund för sitt förslag, utan motiverar
det i stället med en bestämd uppfattning av filosofiens vetenskapliga natur och den praktiska och teoretiska filosofiens inbördes
relationer, samt med sina åsikter om hur undervisningen i de
filosofiska disciplinerna skulle kunna anordnas för att på ett ändamålsenligt sätt tillgodose utbildningen av läroverkslärare och förvaltningstjänstemän. Beredningens grundläggande vetenskapsteoretiska argument är, att ett framgångsrikt studium av den
‘ praktiska filosofiens ämnesområden förutsätter kunskaper i teore- 100
Attentatet mot filosofiprofessurerna
tisk filosofi och tvärt om. ))Från forskningssynpunkt måste så-
lunda de båda ämnena i viss utsträckning hållas tillsammans till
en enhet.))
Beredningen förklarar vidare att ))den fond av kunskap rö-
rande filosofiska spörsmål, varav läroverkslärare och förvaltningstjänstemän. närmast hava behov, och som därför bör ligga
till grund för bestämmandet av kunskapsfordringarna i filosofisk
ämbetsexamen, respektive statsvetenskaplig examen, torde bestå
av en kombination av kunskapsstoff, hämtat såväl från den teoretiska filosofiens som från den praktiska filosofiens område)).
Båda dessa argument ha av fackopinionen underkänts, men
framför allt har det varit mot det vetenskapsteoretiska argumentet, som man vänt sig. Denna fackmannaopinion har kommit till
synes i ett flertal skrifter och inlagor. Först inlämnades en skrivelse till kanslersämbetet, undertecknad av professores emeriti
Hans Larsson och Efraim Liljeqvist och daterad den 20 november.
I början av januari inlämnades till konungen en skrivelse, undertecknad av samtliga landets filosofidocenter. I denna docenternas
skrivelse instämde dessutom landshövdingen Malte Jacobsson,
professores emeriti Hägerström, Larsson och Liljeqvist samt professorerna Aspelin och Tegen. I januari månad publicerade dessutom professor Tegen sitt yttrande i Humanistiska fakulteten vid
stockholrus högskola i en broschyr kallad universitetsberedningen
och filosofiprofessurerna. Därtill komma de yttranden, som avgivits av de kommitteer, vilka tillsatts av de Humanistiska sektionerna i Uppsala och Lund. Dessa yttranden ha sedan med
mindre ändringar antagits av respektive sektioner och konsistorier. I konsistoriet i Uppsala bifogade professor W etter ett särskilt yttrande. slutligen har universitetskanslern i sin framställning avvisat Beredningens förslag samt hemställt att den vakanssatta professuren i Uppsala ånyo måtte uppföras på ordinarie stat
och att den lediga professuren i Lund omedelbart ledigförklaras.
Det gemensamma för samtliga dessa meningsyttringar har varit
att man underkänt Beredningens argumentering och avstyrkt
dess förslag.
Det kan inte här vara möjligt att i detalj återgiva dessa olika
inlagors argumentering och det är knappast heller nödvändigt,
enär det på det stora hela taget tycks vara samma synpunkter
som över lag komma till synes. Man ger Beredningen rätt så till
vida som man medger och understryker att det filosofiska ämnes- 101
Torgny T. Segerstedt
området, från metodisk synpunkt, bildar en enhet. Men man kan
inte från denna metodiska enhet sluta sig till det lämpliga antalet professurer. Denna metodiska enhet säger nämligen intet
om forskningsområdets vidd. Den teoretiska filosofien sysslar,
förutom med de egna problemens historia, huvudsakligen med
logiska, metodologiska och kunskapsteoretiska problem, den praktiska filosofien med frågor inom den allmänna värdeteorien,
etiken, rättsfilosofien, statsfilosofien, religionsfilosofien och den allmänna sociologien. Därtill kommer, för den praktiska filosofiens
vidkommande, studiet av de egna problemens historia. Var för
sig representera alltså dessa bägge professurer synnerligen omfattande ämnesområden. Givetvis förhåller det sig så, att några
absolut skarpa gränser inte kunna anges, utan att man för ett
framgångsrikt studium på det ena området förutsätter en viss allmänbildning på det andra. Men i det fallet kunna ju talrika
paralleller uppletas inom andra vetenskaper. Man har även framhållit att den teoretiska och praktiska filosofien ofta måste stå i kontakt med olika specialvetenskaper. Men skulle hela det filosofiska
ämnesområdet sammanhållas av en och samma forskare, måste
en sådan specialisering och differentiering omöjliggöras. Även
om man varit villig medge, att genom Beredningens förslag möjligen en större filosofisk allmänbildning skulle kunna uppnås, så
har man samtidigt framhållit att man genom detta mångsyssleri
omöjliggjort en verkligt djupgående forskning. Då universitetens
förnämsta uppgift dock är den vetenskapliga forskningen, måste
förslaget därför i hög grad väcka betänkligheter.
Ett argument av rätt märkvärdig beskaffenhet förekommer i
såväl Beredningens utlåtande som i den senare diskussionen. Man
har framhållit att enskilda forskare ha speciminerat och ävenledes kompetensförklarats i både praktisk och teoretisk filosofi och
man har häri antingen, som Beredningen, velat se ett besvis på
att skillnaden mellan de bägge ämnesområdena i grunden är obefintlig, eller framhållit att filosoferna själva bära skulden till den
föreslagna sammanslagningen genom att inte själva, i sin produktion, markera ämnenas olika natur. Nu förhåller det sig givetvis
så, att det finnes vissa ämnesområden som ligga mer på gränsen
mellan praktisk och teoretisk filosofi och att forskare, vars hela
existens som forskare hänger på möjligheten att erhålla en professur, föredraga att hålla sig på dessa ämnesområden, för att på
så sätt ha alla möjligheter – och de äro ändå inte så många –
102
Attentatet mot filosofiprofessurerna
öppna. Men dels torde man såväl inom juridiska som medicinska
fakulteten kunna uppleta liknande fall, utan att det tages som
bevis för en lämplig indragning eller sammanslagning, dels torde
man kunna säga att denna uppfattning bygger på en mycket
mörk föreställning av professorers vetenskapliga produktion. Man
hyser uppenbarligen den åsikten, att en vetenskapsmans produktion överhuvud och hans specimineringsproduktion sammanfalla.
Man kunde ju dock tänka sig att en forskare, som under en viss
tid sysslat med ett gränsområde, även sedan han erhållit en professur fortsatte att producera, men då på de mera speciella områden som tillhöra hans professur.
Mot Beredningens uppfattning att läroverkslärare och förvaltningstjänstemän äro i behov av en kombination av praktisk och
teoretisk filosofi har man anfört att lärarna och förvaltningstjänstemännen i verkligheten iiro i behov av olika filosofiska kunskaper. Läroverkslärarna ha, som undervisningen vid våra gymnasier nu är ordnad, framförallt behov av kunskaper i teoretisk
filosofi, under det att förvaltningstjänstemännen framförallt behöva praktiskt-filosofiska kunskaper. Denna synpunkt har uppenbarligen även varit den ledande, då den praktiska filosofien infördes som examensämne i statsvetenskaplig examen. Det är
överhuvud taget en av de mera iögonenfallande bristerna i Beredningens utlåtande att ingen hänsyn tagits till denna nyinrättade examen. Genom den har den praktiska filosofien fått en ny,
betydelsefull uppgift, men ginge Beredningens förslag igenom
skulle den lovande utveckling, som här påbörjats, hämmas. Beredningens bristande intresse för statsvetenskaplig examen sammanhänger med dess bristande intresse för de socialvetenskapliga
studierna överhuvud. Det kan inte här vara möjligt att i hela
dess vidd diskutera den frågan. Vad som här närmast måste intressera är emellertid sociologiens ställning ·till den praktiska
filosofien. Denna fråga har alls inte berörts av Beredningen, men
den har senare förts på tal, nu senast av d:r Alf Ahlberg i Dagens
Nyheter. D:r Ahlberg publicerade där den 3/2 en artikel kallad
Sociologi eller praktisk filosofi? D :r Ahlberg pläderar i denna
artikel för att professuren i praktisk filosofi utbyttes mot en professur i sociologi. En sådan namnförändring skulle då även motsvara den faktiska förskjutning inom de problem som sysselsätter
den praktiska filosofien. Det som framförallt sysselsätter den
praktiska filosofien är numera, menar artikelförfattaren, de so- 103
Torgny T. Segerstedt
ciala betingelserna för rätt, moral o. s. v. Därför vore sociologi
ett adekvatare namn för detta vetenskapsområde.
En svårighet, som alltid gör sig gällande, när man diskuterar sociologiens ställning vid våra universitet, är frågan vad
sociologien egentligen är. Det är relativt ung vetenskap, och den
har därför knappast ännu hunnit stadga sig. Men så mycket
torde man kunna säga – med den utveckling som sociologien i
Amerika genomgått för ögonen – att den metodiskt snarare hör
samman med nationalekonomi och statistik än med filosofien. Man
torde därför heller aldrig kunna nå fram till en lycklig lösning
av sociologiens ställning genom att låta den härbärgeras av den
praktiska filosofien, eller endast, som d:r Ahlberg vill, låta den
övertaga den praktiska filosofiens problem. D:r Ahlberg må ha
rätt när han säger att de praktiskt-filosofiska problemställningarna förskjutits och att ett allt större intresse för det sociala
för tillfället gör sig gällande. Men det måste sägas vara ytterst
betänkligt att byta namn på en vetenskap varje gång problemområdet förskjuter sig. Ty vad garanterar, att denna sociala
orientering blir den beståndande. Om några årtionden kommer
kanske intresset för det individuella åter att dominera, men då
blir en problemförskjutning omöjlig genom professurens benämning. Termen praktisk filosofi är kanske inte ur alla synpunkter
lika lycklig men den har åtminstone den stora styrkan att den
medgiver en rätt stor rörelsefrihet. Detta visar det förhållandet,
att den utan svårighet i sig kunnat upptaga den nu så betydelsefulla värdefilosofien och att den kunnat ge sociologien husrum i
väntan på att denna vetenskap skulle nå den mognad att den kan
sätta eget bo. Men sedan denna sociologiens mognad uppnåtts,
förefaller det i hög grad oklokt att göra den praktiska filosofien
till dess inhysing.
Det är dessutom att märka, att inte heller d:r Ahlberg genom
sitt förslag vill stöda den av Beredningen föreslagna sammanslagningen. För detta förslag har alltså hitintills inte höjts någon
sakkunnig röst. Med rätta konstaterar professor Nyman i sitt
yttrande i Humanistiska Sektionen vid Lunds universitet, att det
blir »i sanning synd om kommande speciminander för en sådan
jätteprofessur, och man kommer att, med en rubrik från Axel
Wallengrens noveller, få efterlysa ‘Mannen med två huvuden’:
om nu ens en sådan skulle visa sig tillfyllestgörande».
104

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner