Print Friendly

Åtta år med Alliansen

Av Mats Johansson | 15 augusti 2014

fran_hogforsFrån Högfors till Maramö. Politik, reformer och värderingar i alliansens Sverige
Claes Arvidsson
Ekerlids 2014

Den sakliga grunden för mer socialism i Sverige som lösning på samhällsproblem är hittills inget framträdande drag i årets valrörelse. Förhoppningsvis kan medievänstern fram till den 14 september bringa klarhet i sitt blocks ideologiska plattform, den rödgröna mix som har starkt stöd på redaktionerna och än så länge visst flyt i opinionen.

Sådan journalistisk folkupplysning skulle öka kvaliteten i väljarnas slutliga ställningstagande. Vill de äta socialism ska de få det, i praktiken – inte bara som missnöjesyttringar över brister i den förda politiken. Nu vill vi veta: På vilket sätt skulle mer kollektivism, mer makt åt stat, kommun och fack, högre skatter och mindre valfrihet, lösa ett allt mer kosmopolitiskt och globalt konkurrensutsatt samhälles problem? Berätta, snälla redaktörer!

En populär utgångspunkt för redaktionernas granskningar av den förda politiken och alternativen är Tjatterbruset, vad ”folk” tycker i de asociala medierna eller vad man tycker sig ha hört på gatan. En annan tänkbar källa för medierapporteringen vore annars fakta, som för seriösa redaktioner förr i tiden. Jag vet, ty jag har medverkat i sådana, i decennier.

Just fakta finns i mängd i journalisten Claes Arvidssons vitbok över åtta år med alliansen. Det är ingen tvekan om var författaren själv står; som tidigare ledarskribent i Svenska Dagbladet och författare till bland annat en inträngande studie av Olof Palme (Med verkligheten som fiende, 2007) kan han inte misstänkas för vänsteravvikelse. Men det är ändå en återhållen stil som präglar analyserna och kritiska angrepp saknas inte; det är inte möjligt. Det gör förhoppningsvis att boken kan användas av andra än allianshatare för uppfriskning av minnet, inte minst de valarbetare och kandidater som snart ska utkämpa den sista striden om mandaten, kanske för fyra år framåt (om det inte blir nyval, småningom).

Bokens poäng nr 1: Så mycket som har hänt, sedan Reinfeldt & Co samlades i Högfors i augusti 2004 för att inleda den samlade utmaningen av regeringen Persson. Det skrevs ny svensk politisk historia i flera avseenden, inte minst det basala faktum att det var en enig (nåja) opposition som bad om väljarnas förtroende tillsammans, för första gången. Många gamla konfliktpunkter hade upplösts, eller åtminstone lagts åt sidan, för det övergripande målet – att åstadkomma maktskifte i riksdagen med egen majoritet, en nog så viktig demokratisk insats.

Det lyckades. Maktskifte är en del av demokratins väsen. Den framgångshistorien behöver återberättas för de yngre generationer som inte uppskattat storheten i bedriften, och de äldre som redan glömt hur försvagad den liberalkonservativa kraften stod under 90-talets s-regerande (för att inte tala om 68-åren).

Bokens poäng nr 2: Så mycket bra som har hänt! På åtta år hinns faktiskt en hel del förändras även i den tröga svenska reformpolitiken, om det finns en plan och en vilja. Arvidsson påminner oss om allt som nu kan tyckas vara självklarheter, och som därför också kommer att bestå även vid ett eventuellt regeringsskifte. Vid ett rödgrönt förverkligande av antitillväxtprogrammet kommer även de mest kritiska pensionärer att inse att deras missnöje med arbetslinjen var en felsyn.

Här är inte platsen att utvärdera hela reformpolitiken, bara att lyfta fram ett av Arvidssons prioriterade exempel: skolfrågan. Det tog tid, men äntligen visade en regering reformvilja mot skolkrisen. I OECD:s mätning Skills Outlook 2013 gav det resultat; Sverige är etta i problemlösning med dator och fyra i läsning och räkning. Att lärarutbildning, lönesättning och kunskapskrav har varit åt helvete under tidigare decennier är en annan sak, ej att förringa. Men det är väl inte Jan Björklunds fel?

Tyvärr valde medierna en annan agenda, att med hjälp av PISA-siffror om den socialdemokratiska skolan ifrågasätta det fria skolvalet med uppbackning för vänsterkampanjen mot vinster. Trots ett betydande stöd i opinionen för det fria skolvalet liksom för privata vårdalternativ, vilket förutsätter privata aktörer som går med vinst, har mediebilden gjort skolfrågan till en negativ balanspost för alliansen, bisarrt nog.

Det blir nog en spännande eftervalsdebatt om alternativen i vård och skola börjar stängas efter en vänsterseger i september; hur kunde mediebilden skilja sig så från verkligheten? Ljugandet om Carema-skandalen kan bli emblematisk, en symbol för medievalrörelsen 2013-14. Det borde bemötas med en kosackvalskampanj; vart ska gammelmorfar tvingas flytta, Stefan och Jonas?

På andra områden av liknande karaktär ställer Arvidsson mediebild mot fakta (FN:s Human Development Report, World Happiness Report, Global Competitiveness Report, Global Innovation Index, Index of Economic Freedom m fl) och kartlägger därmed klyftan mellan Twitter-sken och de verkliga förbättringar som faktiskt gjorts. Det är visserligen inte mediernas uppgift att berätta om den unika styrkeposition som svensk ekonomi intagit efter de åtta alliansåren, men någon liten betydelse i sanningssökandet kanske siffror kunde ha, snarare än högst subjektiva och selektiva känslor hos majoriteten vänsterjournalister som vi vet befolkar redaktionerna, att döma av Göteborgs universitets stabila mätningar av journalistkårens partisympatier.

Men allt kan inte skyllas medierna; eftersom val avgörs av känslor snarare än fakta måste ledande politiker också behärska retorikens elementa: logos, patos, etos. Nu har alliansledarna någon månad kvar att stärka känslouttrycken, när väljarna börjar tänka på huvudfrågan: vem ska styra landet? Och med vilket gemensamt program?

Med kort tid kvar är den avgörande frågan ännu inte besvarad av oppositionsledaren. Hans anspråk att få ta över grundas dessutom på mediernas falska matematik – inte bara att det inte finns ett samlat regeringsalternativ till vänster utan också det faktum att opinionsmätningarna pekar på att det kan bli en icke-socialistisk majoritet i väljarkåren.

Ett sakområde är centralt i boken, av naturliga skäl: försvarspolitiken. Här beskrivs ett av alliansens verkliga politikmisslyckanden osminkat, det närmast förflutna med bäring på nutid (akut) och framtid (strategiskt). Mångas gemensamma smärta efter ett långt lidande kan sammanfattas i ett enda citat, från försvarsberedningens ordförande när hon sammanfattar intrycken från ett besök i Kreml hösten 2012 och samtal med den ryske försvarsministern och utrikesministern: ”tydligt språk. R drar sig österut. Europa säkrare än på länge.” Att Arvidsson bevarar detta till eftervärlden är inte snällt.

Mats Johansson är ordförande i den utrikespolitiska tankesmedjan Frivärld och avgående riksdagsledamot (M) i utrikesutskottet.

Självdeklaration: Jag är part i målet. Jag har sedan inträdet i riksdagen 2006 röstat för de reformer Arvidsson recenserar. Jag har också misslyckats med att ändra politiken på de områden han kritiserar. Som chefredaktör i Svenska Dagbladet 2000 anställde jag östforskaren Arvidsson från UNT som utrikesredaktör i ledarredaktionen efter Thomas Gür.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner