Print Friendly

Att vara människa

Av Sten Niklasson | 18 augusti 2017

En individ, som lever utan nära relationer med andra människor, som saknar historisk förankring i tidigare generationers erfarenheter, och som inte anser sig ha några förpliktelser mot någon annan, är inte människa annat än i strikt biologisk mening, menar Sten Niklasson i en text om det mänskliga.

Det är samspelet med andra som gör oss till människor. Det är det gemensamma samhällets kapital av kunskap och erfarenhet överförda från generation till generation, som gör möjliggör individens överlevnad och utveckling.

Känslan av samhörighet med andra människor får många att spontant hjälpa olycksdrabbade medmänniskor, även om det skulle innebära egna uppoffringar. Om vi inte visar medmänsklighet, brukar det ömma i det vi kallar samvete. Men samvetets känslighet är ojämnt fördelad, och varje människa har en gräns, bortom vilken själviskheten är starkare än oegennyttan. Striden mellan att tillgodose jagets krav och att offra något för att tillfredsställa andras behov är allmänmänsklig, och utgången är långtifrån självklar.

Varje människa måste lära sig hantera konflikter mellan egenintresset och sin omvärlds intressen. Synd i religiös mening och brott i världslig betydelse bottnar ofta i vår oförmåga att undertrycka våra individuella böjelser till förmån för gemensamma förpliktelser.

Denna grundläggande konflikt har i alla tider utgjort ett kärt ämne för filosofer och konstnärer. Många identifierar människans behov av respekt och kärlek som en viktig drivkraft för att offra något för andra. Andra påpekar att sådan självuppoffring bottnar i det egna intresset att erhålla något i utbyte.

Den ofta missförstådde Kant lär oss i sina två stora verk Kritik der praktischen Vernunft och Kritik der reinen Vernunft att genomskåda den förföriska illusionen att världen är något givet och bestämt utanför oss, som vi genom våra sinnen får upplysningar om men inte behöver ta något ansvar för. I stället, menar Kant, måste vi se oss själva som medskapare av världen. Detta förutsätter förpliktelser mot kollektivet.

Under 1900-talet har förhållandet mellan egenintresse och kollektivt intresse exponerats i olika socioekonomiska system. Medan den hårda centralstyrningen i det marxist-leninistiska systemet undertryckte den individuella friheten för kollektivets bästa och därmed kvävde det privata initiativet, verkade den fria, självreglerande marknadens apostlar för att befria den enskildes skaparkraft från kollektiva regler och begränsningar med svårhejdad individualism som följd.

Utvecklingsbiologin och humanekologin har försett det politiska agerandet på detta område med teoretiskt underlag. En av idégivarna är Richard Dawkins, som menar att självbevarelse och självberikande är genetiskt betingade drifter hos människan. Det mänskliga samhället är en naturlig följd av “den själviska genen”. Av skäl som står att finna i människans arvsmassa, främjar egenintresset de beteenden som gynnar överlevnad. Eftersom människan behöver gemenskap med andra för att överleva, skapar hon automatiskt det samhälle överlevnaden kräver. Ett sådant samhälle kan inte fungera utan kollektiva förpliktelser.

Hanteringen av den eviga konflikten mellan egennytta och självuppoffring påverkas i hög grad av i vilken tid och miljö konflikten uppstår. Historien visar att motsättningarna mellan individualism och kollektivism ökar i brytningen mellan en typ av samhälle och ett annat som ännu inte funnit sin form.

I vår tid har globaliseringen av nationella ekonomier, de multinationella företagens utbredning, samt arbetskraftens, teknologins och kapitalets rörlighet fått det traditionella samhällsbyggets stabilitet att svikta. Banden mellan individer har försvagats. Familjerelationerna har förlorat mycket av sin traditionella, sammanhållande kraft. I marknadsekonomin har pengar kommit att bestämma individens förmåga att frigöra sig från beroenden. Med pengar kan tvång ersättas med valfrihet och förpliktelser med rättigheter.

Dagens västerländska samhälle utvecklas ekonomiskt, teknologiskt och kunskapsmässigt i en takt som ökat människans möjlighet till självförverkligande. Ensamheten, med en modern term glorifierad till singeltillvaro, upphöjs till ett attraktivt tillstånd av obundenhet till andra människor. Den nutida människan är, för att tala med Marcel Gauchet, alltmer omedveten om de sociala villkoren för sin existens. Hon tror sig fri från eget samhälleligt ansvar, eftersom hon tror att det kollektiva ansvaret axlas av staten för hennes räkning. ”Nånannanismen” breder ut sig. Den innebär att ansvar, som går utöver det egna välbefinnandet, anses åvila någon annan.

Det tragiska är att en människa, som tror sig vara oberoende av samhället, också kan anse sig fri att handla som om samhället inte berör henne. När medborgarnas intresse för samhällsfrågor upphör, minskar det politiska engagemanget. Demokratin är i fara.

Under senare år har konflikten mellan egenintresse och kollektiva förpliktelser accentuerats genom att ledare inom näringsliv, fackliga organisationer och förvaltning genom uppseendeväckande girighet tillskansat sig förmåner, som får trovärdigheten i deras vädjan om solidaritet och samhällsansvar att svikta. Under de senaste två decennierna lär näringslivets toppar i Sverige genom höga löner, avgångsvederlag, options- och pensionsförmåner med mera ha tillgodogjort sig tiotals miljarder kronor av aktieägarnas medel, vilket utgör en förmögenhetsöverföring utan motstycke sedan adelns självberikande under stormaktstiden. Eliternas dubbelmoral ökar misstron mot deras ledarskap och medför att egenintresset i breda folklager premieras på samhällsansvarets bekostnad.

Globaliseringen skapar nya villkor för mänsklig samlevnad, som inte i längden kan hanteras inom de traditionella nationalstaternas ram. Den anses av ett flertal tänkare vara inledningen till en upplösning av den territoriellt och värdemässigt definierade nationalstaten. Vad vi i dessa dagar upplever som neonationalism är den politiska reaktionen på en oundviklig erosion av nationell suveränitet.

Den stora framtida utmaningen är att etablera ett demokratiskt samhällssystem för att legitimera och upprätthålla de gränsöverskridande kollektiva förpliktelser som följer av nationsgränsernas söndervittrande. Världssamfundets oförmåga att effektivt hantera konflikter mellan nationalstaterna visar att föreställningen om ett globalt samhälle, byggt på en för alla jordens folk gemensam värdegrund, förblir en utopi under överskådlig tid. Gränsöverskridande lösningar måste i första hand sökas mellan länder som har någorlunda gemensamma intressen och praktiska möjligheter att samverka. Men också det är lättare sagt än gjort.

Många av de stater som kravlade fram i världens ljus, när dammet lagt sig efter Sovjetunionens sammanbrott, hindras i sin utveckling av århundradens motsättningar med sina grannar, trots att inbördes samverkan i längden är deras enda chans till överlevnad. Georgien, Armenien och Azerbadjan med sina runt 15 miljoner invånare har till exempel trots rika naturresurser, en sammanlagd BNP som är lägre än New Yorks skolbudget. Det är lättare att flyga från Jerevan till Los Angeles än till Tiblisi. På grund av ändlösa gränshinder sker handel mellan dessa stater till stor del via smuggling.

Den nationalistiska och värdekonservativa trend som nu präglar det europeiska samarbetet illustrerar svårigheten att också genom begränsade regionala överenskommelser överbrygga ekonomiska och kulturella skillnader.

Dagens misstro mot det europeiska samhällsbygget är inte förvånande. Det historiska tillfället att efter Sovjetunionens haveri och Berlinmurens fall åstadkomma en genomgripande säkerhetspolitisk förändring i Europa ledde till en omfattande utvidgning av antalet medlemsstater i EU, varav flera utan sentida demokratisk erfarenhet. Komplexiteten i det europeiska byggarbetet har därmed ökat kraftigt.

Diskussionen om det framtida Europa handlar mera om hur den fria rörligheten av varor, arbetskraft och kapital över nationsgränserna skall organiseras, än om hur de sociokulturella skillnaderna mellan medlemsstaternas medborgare skall överbryggas för att möjliggöra effektiv och kollektiv samverkan. Men även om vi skulle lyckas med konststycket att skapa en gemensam, demokratisk samhällsordning för medborgarna i tjugoåtta europeiska nationalstater, kommer avvägningen mellan den individuella friheten och det kollektiva beroendet att också framgent förutsätta ett personligt ansvarstagande. Inga institutioner och regelsystem kan frita individen från detta ansvar.

Också i fortsättningen innebär konsten att vara människa i vår del av världen att påta sig ett personligt ansvar för det gemensamma samhället.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner