Print Friendly

Att vara konstnär

Av Redaktionen | 31 december 1971


1971


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

GEORG SUTTNER:
Att vara konstnär
De svenska konstnärernas ställning är
skandalös, skriver ordföranden i Konstnärernas Riksorganisation, Georg Suttner.
Det finns ca 2 500 verksamma bildkonstnärer i vårt land, men endast något
hundratal kan leva på sitt yrke. Grundinställningen till konstnärens yrke måste
ändras. Hans erfarenhet bör tagas till
vara även inom pedagogik, ideologi och
miljö. Det fordras en ny kulturpolitisk syn
hos de styrande så att man accepterar
bildkonsten som en omistlig kulturell insats. Författaren pekar på en rad åtgärder
för att förbättra möjligheterna för konstnärerna. H an förordar bl a en garanterad
grundinkomst, ersättning vid utställningar
och en utbyggnad av den kommunala utställningsverksamheten.
Man räknar med att det finns drygt 2 500
bildkonstnärer verksamma inom landets
gränser. Av dessa är det dock bara något
hundratal, som kan existera på sitt yrke.
Det överväldigande flertalet är tvingade
att genom andra arbeten, ofta av helt annan karaktär, möjliggöra sin konstnärliga
yrkesverksamhet. Med andra ord, de flesta
konstnärer subventionerar den konstnärliga verksamheten på detta sätt eller genom
bidrag från annan yrkesarbetande familjemedlem (make, maka).
Konstnärsutbildningen – alltså utbildningen efter annan skola – varierar för
de flesta mellan 5 till 8 år. Den svenska
konstnärens medianinkomst ligger per år
räknat kring 8 000 kr. Han tillhör alltså
en låglönegrupp bland landets låglönegrupper. Ett förhållande, som med förkrossande tydlighet framgår av den nyss
framlagda utredningen »Kulturarbetarnas
inkomster». Man frågar sig hur en sådan
diskrepans mellan utbildning, insats och
utkomstmöjlighet kan uppstå.
Det är inte möjligt att diskutera bildkonstnärens arbetssituation, nuvarande
och framtida insatser utan att först se efter
hur dagens verklighet gestaltar sig för
konstnären, utan att undersöka hur han
fungerar i dagens samhälle. Det är också
nödvändigt att betrakta hans roll utifrån
ett historiskt sammanhang. Det är därför
på sin plats att helt kort beröra konstnä-
rens beroende av samhällets växlande
strukturer under tidigare epoker och skeden.
Historik
Först vill jag uppehålla mig något vid den
tid som kallas självhushållets, då den jordägande bonden var självförsörjande i stort
sett på alla för livet nödvändiga områ-
den. Han sådde och skördade, han byggde sitt hus, sydde sina kläder och under de
långa vinternätterna och den ljusa sommaren komponerade han sin musik, snickrade till husets inredning, snidade och täljde i trä, målade sina bilder till glädje, sorg
och fest. Detta var i en tid då en överväldigande majoritet bodde och arbetade på
landsbygden. Konsten var en integrerad
del av tillvaron. I de stora städerna, där
världsliga och religiösa furstar regerade,
där människorna redan hade måst specialisera sig för att tjäna sitt levebröd, fick
konstnärerna en professionell ställning. På
uppdrag av kungahus utförde de porträttoch bataljmålningar, kyrkan efterfrågade bilder, som gestaltade den religiösa
föreställningsvärlden. Dessa båda maktgrupper var angelägna om att i bild låta
förhärliga och konkretisera sin tid, som de
såg eller ville se den. Furstarna, kungarna
och kyrkan följdes sedermera av de rika
borgarna (man behöver bara tänka på
den holländska konsten), som blev konstnärernas beställare och avnämare. Motiven ändrades helt följdriktigt. Man målade interiörer och stilleben, det stilla livet
i den borgerliga miljön skildrades med all
den sympati beställaren önskade. Jaktlag
målades på beställning. Ja, självaste Rembrandt åtog sig sådana beställningar. Det
var noga med jämlikheten redan då, och
för att alla skulle bli rättvist behandlade,
491
löste konstnären uppgiften på så sätt att
den som placerades centralt i en bild gjordes liten i format, den som stod längre ut
mot bildens kant, kompenserades genom
att växa i format. Både bilder för privat
och offentligt bruk förfärdigades.
Så kom industrialismens genombrott
och de arbetande massorna och andra i
industrin sysselsatta drevs till ytterligare
specialisering. Man fick ar.beta hårt för
att överhuvudtaget kunna klara livhanken. Någon tid och kraft blev det ej över
till egen skapande verksamhet av någon
sort. Man hade inte ork eller tid att uppleva bildkonst, ej råd att köpa, naturligtvis.
Konstnärerna stod plötsligt utan arbetsgivare. Borta var beställarna; kyrkan,
kungahus och den rike borgaren. Då dyker
den s k mecenaten upp. Den välbeställde
industriägaren, den framgångsrike affärsmannen som i konsten ser en möjlighet
att dels låta »föreviga sig» dels ett medel
för investering. Det var nu konsten blev
en handelsvara, konsthandlare och salonger etablerade sig, unga oupptäckta genier
jagades, infångades och hölls genom mecenatskap arbetsdugliga. Mot svältbetalning
producerade dessa konstnärer bilder, som
ofta sedermera förskaffade köparen avsevärda inkomster, ja, ibland t o m förmö-
genheter. Den konstnär, som inte fann gillande hos en mecenat eller konsthandlare,
vilka oftast lade helt kommersiella synpunkter på hanteringen, hade ingen möjlighet att fortsätta sin konstnärliga verksamhet. Jag behöver bara nämna van
Gogh och hans öde för att ge ett talande
492
exempel på de svårigheter som mötte en
ung konstnär under denna tid. Samma
kommersiella synpunkter på konsten, som
då grundlades, är fortfarande förhärskande i dagens samhälle trots de förändringar
man ändock kan peka på i övrigt. Dagens
samhälle, dagens officiella Sverige har
aningslöst tagit i arv detta föråldrade sätt
att förhålla sig till sina konstnärer.
Man pratar vitt och brett om konstnärens betydelse, man stoltserar utåt med
sin kultur. Man svarar för en del av vissa
konstnärers utbildning – ja, man har
t o m för avsikt att öka utbildningsmöjligheterna. Men hur ser verkligheten ut för
den yrkesverksamme konstnären? Jo, efter
sin utbildning kommer han ut i ett samhälle där konstlivet och därmed hans existensmöjligheter helt baseras på ett förlegat, enbart kommersiellt tänkesätt hos
såväl stat, kommun som enskild. Allt rör
sig om att köpa och sälja.
Visst är konst en god investering. Det
har t o m framkommit vid en i USA
gjord undersökning med avsikt att utröna
vilka investeringar, som gett bäst avkastning, att det var investeringarna i konst.
Och det är inte bara den enskilde, som
kan göra förmögenheter på konst. Det
finns inget land som inte tjänat på sina
konstnärer. Konstnärer, som många gånger knappast haft råd att utöva sitt yrke.
Jag var i Norge på en kulturkonferens
härförleden. Det blev tal om konstnärernas sociala och ekonomiska villkor. Jag
roade mig då med att räkna ut följande:
Om man beslöt sig för att sälja Munchs
gåva till Oslo kommun, Munchsamlingarna, skulle detta inbringa en summa på
omkring en milliard kronor. Detta enligt
expertis på Munchmuseet. Sätts dessa
pengar in på Norges bank och man sedan
årligen fördelar räntan på de nu i Norge
verksamma konstnärerna, skulle detta betyda att varje konstnär erhåller en årslön
av 60 000: – kr utan att man behövde
förminska banktillgodohavandet. Jag menar inte att man skall förfara på detta sätt.
Jag menar att man skall ge konstnärerna
arbete och ersättning för utfört arbete så
att de ges möjlighet till yrkesverksamhet
och existens. En verksamhet som på sikt
kommer landet till godo på mångahanda
sätt. Det är skandal att i ett land som på-
står sig ha sociala ambitioner konstnärernas ställning skall vara sådan den är nu.
Vidga verksamhetsfältet
Hur skall man då komma tillrätta med
problemet? Ja, det krävs att sättet att se
och uppfatta konstnärens yrke och dess
möjligheter i grunden ändras och ändras
så att tyngdpunkten inte enbart, som nästan uteslutande är fallet, förblir liggande
på funktionen som tillverkare-försäljare
utan sprids över ett vitt förgrenat verksamhetsfält där just bildkonstnärens erfarenheter tas till vara i långt större utsträckning, exempelvis inom pedagogik,
ideologi och miljö. Jag skulle ·drastiskt
kunna påstå att ett samhälle har lättare
att klara sig utan sina konstnärers bilder
än utan sina konstnärer. Bilderna kan man
ersätta genom inköp utifrån, men de i
landet verksamma konstnärerna kan man
inte undvara utan att samhällsskada uppstår. Det är viktigare för ett samhälle att
i dess egen kropp befinner sig människor,
som målar, spelar och sjunger och på så
vis håller kulturen levande, än det är med
något enstaka gästspel av och till.
Det finns många anledningar till att
konstnärernas sociala och ekonomiska villkor måste lösas i grunden. Genom tidigare
försummelser under en lång följd av år
har kulturarbetarna inte i rimlig grad tillgodosetts vad gäller den sociala trygghet
inom olika områden som byggts upp för
många övriga medborgare.
I sammanhanget kan påpekas att 68 %
av alla konstutställningar går som man sä-
ger jämnt ihop. Med detta menar en
konstnär att han ej vid utställningens slut
ur egen ficka behövt ta upp kontanter för
att betala konstsalongsägaren, utställningsarrangören. Nej det enda han förlorat är
tidigare erlagda utgifter för material, atelje, resor samt allt sitt arbete. De övriga
procenten utställningar går med viss vinst
eller förlust. Den affärsmässiga hanteringen i form av utställningsverksamheter ger
alltså ingen säker inkomst.
Radikala åtgärder erfordras
Om vi anser att vi i fortsättningen skall
ha en yrkesverksam konstnärskår så måste
alltså något radikalt göras. Inom konstnärskåren har också under de senaste åren
ett vidgat och allt starkare samhällsengagemang vuxit fram och som en följd
därav också en förvissning om att genom
aktiva insatser av olika slag kunna bidra
till information om och positiv förändring
av samhället.
493
För att kunna realisera sina för samhället väsentliga ideologiska·och konkreta
målsättningar, vilka numera från konstnärernas sida formuleras tydligare än nå-
gonsin tidigare, fordras dock en ny kulturpolitisk syn hos de ansvariga i stat och
kommun. Man ~åste på ett helt annat
sätt än tidigare inse betydelsen av och
acceptera bildkonsten och bildkonstnärens
arbete som omistlig kulturell insats.
Sedan en tid ställer vi bildkonstnärer
därför kravet på konstnärens medverkan
i alla de sammanhang där hans medverkan kan anses samhällsnyttig; i statliga
och kommunala inköpsnämnder, tävlingsnämnder, juryer etc. Konstnärens medverkan skall vara av konsultativ och rådgivande karaktär.
Av de stora distributionsapparater
(Riksutställningar och Konstfrämjandet),
som med statsmedel bedriver utställningsverksamhet kräver vi självklart ersättning
för vår arbetsinsats. Hittills har man enbart satsat på distributionsledet.
Det finns utarbetade förslag till ersättningsnormer och fr o m l juli i år utgår
utställningsersättning till medverkande
konstnär vid utställning i Riksutställningars regi.
Denna statligt organiserade utställningsverksamhet är dock inte tillräcklig när det
gäller att ge människorna i olika delar av
landet en tillfredsställande kontakt med
och upplevelse av bildkonsten. Här måste
det konstintresse, som finns lokalt, ges en
möjlighet att ta egna initiativ och kunna
agera utifrån sina speciella villkor och intressen. Kommunerna har här ett stort
494
ansvar. Kommunala konstsalonger bör
därför iordningställas och anslag till en
bildkonstnärlig utställningsverksamhet beviljas. Till de utställande konstnärerna
(hämtade från olika delar av landet) skall
utgå utställningsersättning. Denna ersättning skall betalas oavsett om försäljning
sker eller ej. Man bör här klart skilja mellan konstnärens kulturella insats, för vilken han skall ha sin ograverade ersättning, och den eventuella försäljning, som
sker. Skillnaden markeras tydligt genom
att konstnären till arrangören vid försäljning betalar viss procent på försäljningssumman.
Utställningsarrangören skall bestrida
alla kostnader i samband med utställning
såsom lokalhyror, transporter, försäkringar,
annonser, kataloger och vakthållning.
Glädjande nog kan vi peka på några kommuner, som redan uppfyller dessa villkor.
Först var Bengtsfors kommun i Dalsland,
som redan 1963 beslöt om utställningsersättning till utställande konstnär. Kommunen svarar dessutom för samtliga övriga
kostnader i samband med utställningen.
Förutom utställningsverksamhet och en
blygsam inköpsverksamhet förhyr kommunen av olika konstnärer ett antal konstverk till olika offentliga lokaler för en ettårsperiod i taget. Vid ev försäljning ersättes det sålda konstverket av nytt. Lex
Bengtsfors – som man nu allmänt kallar
denna kommunala ersättningsform – har
sedermera anammats i bl a Bollnäs, Jakobsberg, Linköping, Tyresö m fl platser.
Bitersom staten inom andra kulturområden, exempelvis genom anslaget till de
kommunala teatrarna, accepterat att ta
ett ekonomiskt ansvar när det gäller det
kommunala kulturlivet, förefaller det rimligt att samma principer tillämpas även
beträffande utställningsverksamhet. Ett
statligt anslag på t ex 55 % till den kommunala utställningsverksamheten med -ersättning till upphovsmännen enligt normer som tillämpas vid utställningar i Riksutställningars regi, skulle kraftigt stimulera de kommunala ekonomiska insatserna
inom området och bidra till ett mera differentierat kulturliv samtidigt som det
skulle minska det ekonomiska trycket på
en av de enligt kulturarbetarundersökningen värst utsatta grupperna. Kommunerna
kan också bedriva artoteksverksamhet
Konstnären skall erhålla utlåningsersättning enligt alternativa system, som nu
finns utarbetade.
Konstnären bör medverka i skolans undervisning där han t ex kan ingå i det s k
lärarlaget. Särskilt när det gäller tillblivelseprocessen och miljöfrågor kan konstnären svara för betydelsefulla insatser.
Han kan även användas som fortbildare.
Viktigt är att hans arbete inom skolan
ges största möjliga kontinuitet.
Konstnärens krav går ut på att beredas arbetstillfällen. Det är ett samhällsintresse att konstnärens kapacitet utnyttjas på ett helt annat sätt än som nu sker.
Särskilt när det gäller miljö, byggande och
proj,ektering kan konstnärens kunnande
och erfarenhet komma till användning.
Det vanliga är tyvärr att konstnären tillkallas i elfte timmen för att ordna med
den s k konstnärliga utsmyckningen. Vårt
självklara krav är naturligtvis att vi konstnärer i likhet med övriga yrkesmän skall
vara med redan från början – på planeringsstadiet – och därmed ges möjlighet
att påverka den totala miljön, alltså även
den som gäller exteriör – stad och landskap.
Det nuvarande stipendiesystemet vill vi
avstå ifrån. Det är dock oerhört betydelsefullt till dess de föreslagna reformerna är
genomförda och stipendierna bör under
övergångsperioden ytterligare öka i omfattning. Vi anser dock att de målinriktade arbetsanslagen bör finnas kvar. Dessa
anslag skall kunna sökas för särskilda ändamål av enskilda konstnärer, grupper av
konstnärer eller konstnärer i samarbete
med andra yrkesgrupper. Arbetsresultaten
skall redovisas.
Som alla väl känner till gör konstnären
sin grundläggande insats i ateljen. Det är
ju från hans arbete där som all annan
aktivitet emanerar. En sådan i ateljen fö-
rekommande – inte alltid målsättningsbestämd men därför inte mindre viktig
– verksamhet kräver tid och koncentration för att resultatet skall bli av intresse
och betydelse för en större allmänhet. Dessa arbetsperioder är därför ofta svåra att
kombinera med direkt utåtriktad, mera
ekonomiskt givande verksamhet såsom utställningar, konsultarbete och dylikt och
utgör därför perioder i en konstnärs verksamhet som ekonomiskt är mycket känsliga och svåra.
Ateljearbetet (eller arbetet ute i det
495
fria) är av fortlöpande eller ständigt literkommande karaktär och som regel ofrånkomligt. Resultaten kommer sedermera
samhället tillgodo i form av utställningar,
debatter, pedagogik och dylikt och får ett
stort och viktigt inflytande på samtid och
framtid.
För att konstnären på ett kontinuerligt
och meningsfullt sätt skall kunna arbeta i
sitt yrke skall han tillförsä!kras en övergripande ersättning för all sammantagen
konstnärlig verksamhet – en grundinkomst. Detta bör ske i form av statliga inkomstgarantier. Storleken på dessa irikomstgarantier skall vara lika med skillnaden mellan konstnärens primära (hans egna) inkomster (obs ej omsättningssumman) och en viss bestämd grundinkomstsumma.
Inkomstgarantin skall kunna sökas av
varje yrkesverksam konstnär och erhållas
för viss bestämd tid varefter erfordras ny
ansökan. Medlemskap i Konstnärernas
Riksorganisation skall inte vara avgörande
för erhållande av inkomstgaranti. Dessa
garantiinkomster utgör grundstommen i
den byggnad som skall göra det möjligt
för konstnären att i en framtid kunna vara
verksam inom sitt yrke. Att lösa bildkonstnärernas arbetsfrågor och därmed sammanhängande ekonomiska och sociala problem på ett radikalt och tillfredsställande
sätt är så avgörande och viktigt för både
konstnären, samhället och det framtida
»konstlivet», att denna fråga bör prioriteras i alla instanser.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner