Print Friendly

Att vara författare

Av Redaktionen | 31 december 1971


1971


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

JAN GEHLIN:
Att vara författare
Varför anser man inte att en författare
är en yrkesman som andra så att han bör
kunna försörja sig på sitt arbete?
Frågan ställs av Sveriges Författarförbunds
ordförande Jan Gehlin> som understryker
att ersättningen för bibliotekslån måste
höjas och fördelas mellan författarna till
de utlånade böckerna och en
solidaritetsfond för stöd till andra sämre
lottade författare. De blivande författarna
saknar skolor för grundläggande
kunskaper medan sådana existerar för
utövare av andra konstarter såsom
målare, tonsättare, skådespelare och
dansare. Dessa har även samma
studiesociala förmåner som studerande
vid universitet och högskolor. Att vara
författare är i dag bara delvis att skriva,
till stor del är det en desperat kamp
för rätten till ersättning och därmed rätten
att få utöva yrket> skriver författaren.
Författaryrket skiljer sig från alla andra
yrken genom att man inte kan utbilda sig
till det. Självfallet kan man inte utbilda
sig till »konstnärskap» inom någon konstart, men för både bild (målare, skulptö-
rer, grafiker, formgivare etc), ton (tonsättare, musiker etc) och scen (skådespelare,
regissörer, dansare etc) finns det institutioner, som lär ut grundläggande tekniska
kunskaper och ger eleverna möjlighet att
få sina prestationer kritiskt bedömda innan de möter sin publik. Samhället accepterar dessa utbildningsanstalter som nödvändiga och anslår medel till dem- i 1971
års återhållsamma statsverksproposition
sammanlagt 37,5 milj kronor. Eleverna får
sedan tio år tillbaka samma studiesociala
förmåner som studenter vid universitet och
högskolor. En självklar konsekvens är att
man betraktar dem vilka genomgått utbildning vid sådana anstalter som yrkesmän.
Den blivande författaren kan inte söka
till någon skola – de flesta skulle nog
också avvisa tanken på en sådan. Men
därmed är han också berövad möjligheten
att som alla andra yrkeselever pröva sig
fram under rimliga förhållanden. Den
studiesociala tryggheten tillfaller inte författaren. Han måste på egen risk arbeta
fram sitt debutarbete och den första kritiska granskning han får kommer från hans
kommersiella motpart, förläggaren. Naturligtvis bedömer förläggaren hans arbete konstnärligt, men lika självfallet anlägger man på förlaget – kortsiktigt eller
långsiktigt – affärsmässiga synpunkter på
möjligheten av en utgivning. Författaren
får sin första obundna kritik samtidigt som
280
han möter sm publik med ett verk, som
han utan ekonomiskt eller konstnärligt
stöd har lyckats fullborda. Det kan knappast betraktas som egendomligt, att en författare under sådana betingelser inte vågar
satsa helt på författarskapet, att han behåller en födkrok på annat håll eller fortsätter
utbildning till ett mera säkert »borgerligt»
yrke.
Är det alla dessa förhållanden som gör
det så omöjligt för andra människor – i
hög grad inklusive politiker – att acceptera författandet som ett yrke?
Att skriva- varför och hur
Det finns en romantisk föreställning om
att författaren skriver av inre tvång och
att det därför inte behövs något samhällsstöd åt författarskapet – han skriver
ju »ändå». Javisst finns det i allt konstnärskap ett inre tvång, men detta är ju
egentligen i sak ingenting annat än den
lust, det behov som driver många andra
att söka sig till det yrke som passar dem.
Vad som djupast sätter igång och upprätthåller ett författarskap är så olika från
fall till fall att man på den punkten bara
kan tala om individer: en vill underhålla,
en drivs av social reformiver, en har ideer
som han vill förverkliga, en har »något
inom sig» som han vill uttrycka. Om en
sak tror jag dock att de flesta författare
är ense: arbetet kräver disciplin, tid och
trygghet precis som de flesta jobb.
Självfallet finns det författare som har
en annan uppfattning om yrket, det finns
säkert de som måste vänta länge på sina
uppslag och, när de kommer, sedan arbetar med stor snabbhet, i ett furioso. Men
det kan betraktas som sällsynta undantag,
att ett litterärt verk på en gång springer
fram fixt och färdigt. Även dessa undantag hör till yrket. Den omständigheten att
enstaka forskare någon gång får en snilleblixt, som löser ett besvärligt problem,
berövar ju inte forskarkårens mödosamma
vardagsjobb karaktären av yrkesutövning.
På samma sätt med författare: förr eller senare i ett verks framväxt kommer den pe·
riod då författaren måste ägna sig åt det
som ett trälgöra.
Författarens plats i samhället
Men även de som önskar att den svenska
litteraturen skall utvecklas har en benä-
genhet att romantisera vår existens och
framförallt vår uppgift för samhället. Man
säger filosofiskt att »människan lever inte
av bröd allena», att ett samhälle utan kultur går under, att »konste:-~. är omistlig för
ett fullvärdigt liv». Ja allt detta kan i och
för sig vara sant, och vi använde säkert
själva den argumentationen ännu för tio
år sen, när vi ville påkalla politikernas uppmärksamhet. Men detta synsätt leder vilse
när det gäller att få samhället att ta ett ansvar. Det blir bara tal om hur man kan
»stöda» litteraturen eller, ännu värre, vilket »stöd» man bör ge de enskilda författarna.
Vi vill först gå en annan väg. Vi vill
undersöka om amhället har behov av litteratur, om samhället verkligen utnyttjar
sina författare. Är så inte fallet – ja då
måste vi gå den filosofiska vägen och påstå
att människan har immateriella behov som
samhället bör tillgodose genom att stödja
den konstnärliga verksamheten.
Men nu är det mycket lätt att mäta i
vilken utsträckning den svenska litteraturen utnyttjas i vårt land. Man studerar litteraturförbrukningen genom bokköp, boklån på våra bibliotek, kopiering i våra lä-
roanstalter. Svårast är att mäta bokköpen,
eftersom statistiken inte skiljer på olika
slag av litteratur, men jag tror vi kommer
nära anningen om vi säger att 4-6 miljoner svenska böcker (utom skolböcker) säljs
om året. Mot detta står c:a 46 miljoner
,svenska» lån från de allmänna biblioteken. Enligt en statistik från 1968 gjorde
man i de läroanstalter som ligger under
kolöverstyrelsen mer än 150 miljoner kopiesidor om året av svensk litteratur. Alltså bara svenskt: litteraturintresset mätt i
tex totala antalet boklån per år ligger på
70 milj.
Är det inte rimligt att denna enorma
förbrukning, som torde vara den största
per capita i världen, kan få bilda underlag för yrkeskårens försörjning?
Författarna menar att allt utnyttjande
skall ersättas och de kräver rätt att få
förhandla om denna ersättning. Förhandlingsresultatet avhänger givetvis av vilken
situation författarna kan visa upp, hur
mycket som behövs för att dessa krav att
få leva som yrkesutövare skall kunna förverkligas. Då måste man först veta hur de
har det just nu.
Enligt låginkomstutredningens »Kulturarbetarnas inkomster», som publicerades i
mars, var de skönlitterära författarnas
(för vuxna, barn och ungdom) samt de
281
litterära översättarnas medianinkomst av
litterärt arbete 1968 7 300 kronor (alltså: hälften har lägre och hälften har högre inkomst). Tar man med de populärvetenskapliga författarna sjunker medianen
till 5 300. Mot detta åberopar en del politiker gärna totalinkomsten och allra
helst medeltalet (genomsnittet) för denna, som ju kan dras upp långt över medianen av ett fåtal höga inkomsttagare.
Men ett sådant resonemang är just att underkänna författarskapet som yrke, ett
fasthållande vid att författare bör livnära
sig på annat. Det kan inte rimligen hålla
mot bakgrund av den nyss redovisade förbrukningen av litteratur. Vårt arbete utnyttjas; vi har som alla krav på att i första
rummet få leva på det ekonomiska resultatet av detta utnyttjande.
Därför kräver vi ersättning. Om sådan
förhandlar vi när det gäller skolkopieringen och vi hoppas få ett avtal under sommaren. För utnyttjandet genom biblioteken kräver vi 25 öre per lån. Men vi är
medvetna om att man därmed inte skulle
lösa författarkårens problem, eftersom utlåningen ger sneda utslag: vår mest utlå-
nade författare svarar ensam för 1/40 av
alla svenska lån. Därför vill vi att endast
15 öre går till författaren (författarpenning) medan 10 öre går till en solidaritetsfond. Men det räcker inte: vid 100 000
lån (= 15 000 kr) skall författarpenningen halveras till 7,5 öre och vid 200 000 lån
skall den sänkas till 2,5 öre. Gör man så
kommer knappt 1/3 av hela biblioteksersättningen (vid 25 öre c:a 4,5 milj ) att gå
till de enskilda, medan drygt 2/3 går till
solidaritetsfonden. Med denna kan man
skapa garanterade författarpenningar på
c:a 20 000 för 250-300 författare och översättare, man kan lösa ATP-problemet när
det gäller författarpenning och garantier,
man kan ge 5-åriga startstipendier på
12 000 om året, som för de unga kan motsvara andra gruppers studiesociala bidrag,
man kan ge projekt- och resestipendier,
man kan ge pensioner till dem som ännu
inte kommit in under ATP. Kort sagt man
skulle kunna skapa grundtrygghet för vårt
lands författarkår; inte på någon furstlig
nivå men i alla fall på en nivå från vilken
de enskilda skulle kunna våga steget in i
yrket.
Som de flesta vet har vi kämpat hårt
för detta program. Iden till en biblioteksersättning framlades 1933 av Ragnar
Holmström, 1952 kom Bokutredningen
med ett konkret förslag, 1954 bestämde
sig riksdagen och från och med 1956 fick
vi 3 öre, som sen höjdes 1962 till 5 öre,
1966 till 6 öre samt – efter vår biblioteksaktion 1969, då vi länsade några bibliotek
på all svensk litteratur – 1970 till 12 och
1971 till 15 öre. Det är framgångar – så
småningom. Men man vägrar förhandla
med oss och man fastställer fördelningen
av biblioteksersättningen på annat sätt än
vi önskat. 15-öringen delades i år av riksdagen i två hälfter och författarpenningen sänktes från 7,5 öre till 3,75 redan vid
50 000 lån för att vid 200 000 sjunka till
1,5 öre. Vi hade velat dela 15-öringen i 6
till fondens fria del och 9 till författarpenning som sen sjunker till 4,5 vid 100 000
och 1,5 vid 200 000 lån.
Varför följer man inte vårt program?
Ett skäl är naturligtvis att man anser sig
ha för ont om pengar. Men det skälet kan
ju inte rimligen ha hållit i 20 år under en
enorm ekonomisk expansion: det gäller ju
dock en ersättning för bevisad förbrukning!
Ja, de andra skälen är rimligen två,
okunnighet eller ovilja. Politiskt gör sig
två vitt skilda meningar gällande: den
ena hävdar, att de redan lyckosamma får
en oproportionerligt stor del av kakan, och
den andra hävdar, att om det är fråga
om ersättning så bör hela ersättningen gå
till den utlånade författaren. Men vi är
ju ense som kår! Varför accepterar man
inte från den senare sidan, att vi vill driva
en utjämningspolitik, att 25-öringen är vår
»löneram» som vi sen fördelar med en del
i allmänna påslag (författarpenningen)
och en del som används till särskilt beträngda grupper (jfr låglönepåslag, kvinnalönepåslag etc inom den allmänna arbetsmarknaden). Och varför erkänner man
inte från den förra sidan att i själva verket vår utjämningspolitik redan drivits
mycket längre än statsmakternas på andra
områden?
Okunnigheten har i vissa fall gått så
långt att man tar till rena osanningar. I
riksdagen hävdades det att det sociala inslaget i biblioteksersättningen kunde drivas
längre, trots att proportionerna mellan författarpenningsdel och solidaritetsdel enligt
riksdagsbeslutet (liksom för närvarande)
är l : 3 och enligt vår omkonstruktion
skulle vara l : 2,5. (Observera då, att omkonstruktionen skulle ge många av våra
mest betydande författare grundtrygghet
redan genom författarpenningen, alltså
utan extra garantier eller stipendier.) För
att understryka sitt påstående ytterligare .
åberopade man i riksdagen, att Danmark
och Norge hade mer socialt inriktade system och att det planerade systemet i Västtyskland också var socialt bättre. Detta är
helt bort i natten. I Danmark finns det
ingen solidaritetsdel alls: vartenda öre
går till de förbrukade författarna, vilket
leder till författarpenningar i 100 000-kronorsklassen. I Norge uppgår hela biblioteksersättningen till 230 000 kronor, som
fördelas som stipendier; det sociala inslaget måtte bestå i att det rör sig om »stöd»,
ett älsklingsbegrepp när det gäller konstnärer. Västtyskland har just tagit det
svenska systemet som mönster, men fördelningen mellan författardel och social
del är l : l eller möjligen – med justering
för administrationskostnaderna – l : 1,5.
Om man till detta lägger att det svenska
ystemet tydligen kommer att åberopas för
283
en omstrukturering av det norska och för
införande av biblioteksersättning i Kanada
och Österrike och dessutom diskuteras i
England och Italien, måste vi fråga oss
vad vi ska lära av andra.
slutligen åberopar man mot oss att andra konstnärsgrupper har det sämre. Konstnärliga och Litterära yrkesutövares samarbetsnämnd (Klys) är emellertid ense om
att högst prioritera ersättningsfrågorna. Vi
vill att alla skall få trygghet och accepterar inte att man försöker spela ut den ena
kategorin mot den andra. Vad vi kräver är
ju ersättning för förbrukning, dvs jämförbart med de löner till exempelvis skådespelare eller arvoden till dem som utsmyckar
offentliga byggnader, och med denna ersättning avser vi att själva klara utbildning,
studiesociala frågor och pension. Allt detta
för 15 miljoner.
Att vara författare är i dag bara delvis
att skriva. Till stor del är det en desperat
kamp för rätten till ersättning och därmed
rätten att få utöva yrket.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner