Print Friendly

Att vara domare

Av Redaktionen | 31 december 1970


1970


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

CURT BöRE:
A tt vara domare
Domaren är inte satt att döma över
människor utan att söka skipa rätt för
sina medmänniskor, skriver rådman Curt
Böre, Stockholm, som i denna artikel
ger en mycket personlig bild av domaryrket. Med ironi tecknar han de krav som
ställs på domaren i den allmänna debatten. De kontrasterar mot de reella krav
yrket ställer på sin utövare. Om domarens
uppgift i rättssalen skriver han: Förvisso
har en domare maktmedel i rättssalen,
men ju mindre han använder dem desto
bättre domare är han. För att kunna
undvika de många tragedier som i brottmål blivit följden av en lång och
neurosskapande väntan på avgörandet
framför han önskemål om en smidigare
apparat som skulle ge snabbare avgöranden. Ett utvidgat enmansdömande och
förenklad domskrivning skulle, anser
han, ge en större rättsäkerhet.
Ty domaren är för den menige mans skull,
och icke den menige man för domarens
skull.
När jag började som dornaraspirant vid
Stockholrns rådhusrätt i den grå forntid,
som kallas 40-talet, hade förvisso dessa
Olaus Petri hurnana ord inte trängt igenom rådhusets stenmurar. Rättvisan var
tung som Carl Westmans dornstolsborg, fru
Justitias steg ekade i kalla stenkorridorer,
häktade personer uppträdde i oformliga
fångkläder och smärtingskor utan snören,
vilket gav dem en hasande gång och ett
bovaktigt utseende, och dornarbordet stod
andligen många meter ovanför de åtalade.
Man skulle se upp till rättvisan eller åtminstone dess handhavare och – vad värre
var – dornaren blickade från sin höjd ned
på lagbrytaren. Att få någon form av
mänsklig kontakt var inte möjligt och inte
heller önskvärt.
Denna gråmålning utesluter naturligtvis inte att det fanns goda dornare med
stor humanitet, men bland de sedan länge
hänsovna rådmän, som övervakade mina
första darrande steg i Justitias tross, var
dessa förvisso inte i majoritet. Jag har sett
många pinceneer lyftas av skarpa näsryggar, hört många chevråkängor irriterat
knarra när en åtalad oförsynt förnekade
de brott stadsfiskalen påstod att han begått. Ty, som en av mina lärornästare uttryckte saken, om han inte begått brottet
skulle han ju inte ha blivit åtalad för det.
Men inte var dessa isbepansrade sarnhällsbevarare elaka människor. De var,
som vi alla är, en produkt av sin uppfostran, av sin tids syn på samhället och dess
människor. De spelade de roller, som de
ansåg förväntades av dem. Jag tror å andra sidan, att många av dem, ställda inför
livshotande avgöranden som t ex en under
de tiderna tänkbar ockupation av främmande makt med raslagar och statsnytta
som rättesnören för domarna, skulle ha
stått fast till medborgarnas skydd och lå-
tit sig brytas hellre än att vika.
Väl, detta är ett sätt att vara domare,
ett enkelt sätt för sin utövare – men ett
dåligt sätt. Förmodligen finns denne domare av Guds nåde kvar än i denna dag,
går kanske inte att undvika i detta egendomliga yrke. Ty ett egendomligt yrke är
det, ett farligt yrke för den som inte ständigt h~ller i minnet att det inte är Herr
Domaren X som på grund av förträffliga
personliga egenskaper är satt att döma
över människorna utan att makten är samhällets, dvs alla medborgarnas gemensamt,
utövad i de former, som dessa själva bestämt genom folkrepresentation och lagtiftning. Och att domaren är satt att tillse
att dessa samhällets spelregler någorlunda
respekteras, ledd icke av en överlägsen
klokhet utan av sunt förnuft jämte kunskap om gällande lagar. Att domaren inte
är satt att döma över människorna utan
att söka skipa rätt för sina medmänniskor.
Mål av varierande allvar
Man tvingas som domare, särskilt i storstaden, att syssla med mål av högst varierande allvar. Narkotikaförsäljning, mord
och inbrott men också butikssnatteri av en
flaska öl, med fylleri och polis, polis, pota- 457
tisgris eller på åklagarspråk missfirmelse
mot tjänsteman. Fru Justitia är en tungfotad dam och även om åklagarna utför ett
vällovligt renhållningsarbete i form av
strafförelägganden grips domaren ibland
av en trött hopplöshet när han ser sina
överfyllda aktskåp och betänker att varken han eller de yngre kollegor som en
gång tar vid skall få se vilken färg det var
på hyllorna. Att bli friställd i domaryrket
på grund av arbetsbrist ligger inte i farans
riktning.
Nå, detta att aldrig kunna säga: »Jag
har avslutat mitt arbete» är betydelselöst
jämfört med de konsekvenser domstolarnas arbetsbörda har för de människor,
vars väl och ve är beroende av detta arbete. Detta gäller inte i första hand dc
fasta kunderna utan alla dem, som efter
många oförvitliga år drabbas av ett åtal
som de vägrar att acceptera, t ex för ett
butikssnatteri. Och – på tvistemålssidan –
dem som i många månader får vänta på
att få sin sak prövad i ett hyres- eller kravmål. Om vi håller oss till brottmålen så
har många tragedier, som inte stått i rimligt förhållande till åtalet, blivit följden
av en lång och neurosskapande väntan på
avgörandet. Också en stor okunnighet om
tänkbara påföljder medverkar till detta
– jag har haft telefonsamtal från åtalade,
som utgått från att de skulle komma att
dömas till fängelse när straffet av mig förutsatts bli ett trettiotal dagsböter. Jag tycker ibland att rättssäkerheten, den omistliga, borde vara mer nyanserad, att ett
snabbt avgörande med en smidigare apparat än den nu tillämpade skulle vara
458
en större rättssäkerhet. Detta skulle lätt
kunna uppnås i brottmålen med ett utvidgat enmansdömande och förenklad domsskrivning. Det tycks emellertid vara svårt
för en svensk justitieminister att uppbringa det förtroende för åklagare och domare, som ett sådant nämndlöst förfarande fordrar.
»De Rätta Meriterna» för domaryrket
Att vara domare framstår ofta nog SOIII
lättare än att bli det, i motsats till exempelvis faderskapet. Mycket har på senare
tid sagts, missförståtts, rättats och missförståtts igen-om De Rätta Meriterna för ordinarie domartjänst på något högre nivå.
Dessvärre måste domarna vara jurister och
redan detta utgör en allvarlig belastning
i form av de borgerliga miljöskador, som
anses drabba merparten av de juris studerandena. Men detta är inte nog – under
sin fortsatta verksamhet gör sig den unge
domaren olämplig som domare genom att
vara domare eller, som en statens representant uttryckt saken, hänga med näsan i
akterna. Att utreda saker i departementen
är däremot mycket lämpligt och har man
på detta sätt varit borta från domstolsarbetet ett tiotal år är man oslagbar.
Det är en egendomlig och för domarna
vemodig uppfattning hos många att vi lever ett självtillräckligt liv bland kollegor
och har kontakt med det arbetande folket
endast genom de droskchaufförer, som
forslar oss hem från Operan genom stadens okända och skrämmande djungel.
Varvid i logikens namn måste förutsättas
att utredarna å andra sidan är flitigare
tunnelbaneåkare och oftare hejar på Honken på Isstadion. Det är, som sagt, ett
egendomligt yrke, även därigenom att man
bäst meriterar sig för det genom att inte
utöva det.
Vad är sanning?
»Då frågade Pilatus: Vad är sanning? Eko
svarade, Profeten teg». Frågan ställs alltjämt i våra domstolar och svaret är lika
ohörbart (bortsett från ekot, som även det
finns kvar i domstolarnas medeltida gästabudssalar). Vad är sanning? Därom vet
vi i domstolen ofta bedrövligt litet – vi
nöjer oss med att svara på frågan Vad är
bevisat? I bästa fall sammanfaller de två
begreppen men förvisso inte alltid. Fru
Justitia är blind på mer än ett si;.t.t_ och
hennes våg är inte finjusterad som apotekarens. Juridiken tillhör inte de exakta
vetenskaperna och domaren gör klokt i
att besinna att han arbetar med trubbiga
instrument och stora felmarginaler. Vetskapen om detta skall alltid vara till den
åtalades förmån och medföra en inom
rimliga gränser välvillig tolkning av fakta.
»Allt är ej sanning som är sanning likt»
sade den kloke gamle Olaus och åtminstone detta är en sanning som inte bara är
en sanning lik. Förvisso bör man utgå
ifrån att en åtalads berättelse är i bästa
fall färgad och i sämsta fall helt eller delvis osann men man måste också ha klart
för sig vittnesmålens otillförlitlighet, grundad på osäkra iakttagelser, senare bearbetningar och en önskan att i rättegången spela den roll av bästvetare, som man
tror förväntas. Det har hänt i TV-rättegångar att en skådespelare levt sig så in
i roiJen som vittne att han berättat saker
som inte fanns i hans manuskript. Förvisso gör de som spelar med i en riktig rättegång samma sak. Jag hoppas att ingen efter detta grips av större tvivel på rättvisan
än han redan hade, och en trösterik tanke
är att i de flesta faiJ den åtalade erkänner
sitt brott och någorlunda riktigt berättar
vad som hände.
Domarens viktigaste uppgift
Hur bör då den människa vara utrustad,
som på ett godtagbart sätt skall kunna dö-
ma meiJan andra? Kunskap och erfarenhet, naturligtvis, här som i andra yrken.
Känsla för rättvisa, fair play, en genom
yrkesträning uppövad objektivitet och eftertanke. Sunt förnuft, vilket åtminstone
för underrättsdomaren är viktigare än det
djupa juridiska tänkandet. Intresse för
människor och deras problem, helst också
psykologisk blick och kunskap. Fallenhet
för logiskt tänkande, inräknat förmågan
att sovra fakta och bortse från oväsentligheter. Humor, denna grund för aiJ mänsklig förståelse. Ordningssinne, snabbhet och
slitstyrka. Tålmodighet och vänlighet. Vilket aiJt skall ge förmåga att engagera sig
i det man just har att bedöma men inte
bära det med sig i framtiden, att fatta beslut och gå vidare. Och att i rättssalen
försöka skapa en stämning av lugn och
uppriktigt intresse för att om möjligt komma till tals även med den nervöse eller
avoge.
Som jag ser det är detta en av domarens
459
viktigaste uppgifter – att i rättssalen, som
i och för sig kan verka hämmande och
skrämmande, utan maktmedel och översitteri på ett begripligt språk tala med parter och vittnen och framför allt aktivt
lyssna på vad de har att säga och genom
påpekanden och frågor visa att han lyssnar. Det kan vara förödande för en åtalads tro på rättens objektivitet om domaren ideligen lyfter blicken mot väggklockan eller börjar bläddra i akten tiiJ nästa
mål. Man måste ta sig tid och framför allt
hålla i minnet att det inte finns något mål,
hur rutinmässigt det än är för domaren,
som inte är betydelsefullt för den som är
åtalad.
De mål, som generellt sett är svårast au
handlägga, är de som avser politiskt medvetna ungdomar åtalade för en eller annan manifestation i form av flaggbränning
eller dylikt. Då fylls åhörarplatserna av
unga sympatisörer och den allmänt avoga
inställningen mot samhället tar sig uttryck
i försök att provocera domstol och åklagare på olika sätt. Det yttersta medlet är
naturligtvis att låta utrymma rättssalen,
men det bör om möjligt undvikas. Före en
sådan rättegång med professionella demonstranter hade åklagaren och jag kommit överens om att inte låta oss provoceras och med nästan outtömligt tålamod
lyssnade och talade vi som kärleksfulla fä-
der till oförståndiga barn och sen var det
inte roligt längre och luften gick ur även
dem som hade miniatyrflaggor till näsdukar. Förvisso har en domare i rättssalen
maktmedel, men ju mindre han använder
dem desto bättre domare är han.
460
Juridik och moral
Till sist. Den som till yrket är domare
dömer sina medmänniskor i mindre omfattning än mången annan. Vi håller oss
till den juridiska bedömningen och fordrar
en vederhäftig utredning innan vi tar ställning. Ett vanligare och farligare dömande
är det moraliska med privata värderingar
som måttstock och med ensidiga påståenden som processmateriaL Ett dömande
som ofta tar vid där domstolens slutar och
som ger Olaus Petri ord samma aktualitet
ännu efter 400 år »… så varda de aldrig
betrodda och är det straffet honom, som
straffad är, ett hinder och bliver han däröver förtvivlad och värre än han var tillförne, och hade fördenskull bättre varit att
han strax mist livet». Mången är förvisso
snarare till att döma än domaren.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner