Print Friendly

Att vara biblotikarie

Av Redaktionen | 31 december 1972


1972


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

RAGNAR LJUNG:
Att vara bibliotekarie
Bibliotekarien har ett servicejobb, skriver
länsbibliotekarien i Karlstad Ragnar
Ljung i sin artikel i Svensk Tidskrifts
serie Att vara. Författaren var med på
den tid, då folkbildning var ett begrepp
som inte blivit aktuellt för en blivande
biblioteksman. Han gick en av skolöverstyrelsens första bibliotekskurser och
gjorde sina lärospån inom Slackholms
stadsbibliotek. M en snart sökte han sig
ut till annat håll och blev, 24 år gammal
-vilket var möjligt på den tidenchef för stadsbiblioteket i Skövde. H an
berättar om sina upplevelser där, om hur
utvecklingen på biblioteksområdet snabbt
gick framåt och om hur han senare som
länsbibliotekarie i Karlstad varit med
om att bygga det nya kulturcentrum,
som biblioteken blivit och där man snart
inte längre kan säga att boken är
huvudsaken.
1929 var ett av de märkligare åren i
svensk bibliotekshistoria. Riksdagen antog
då en ny biblioteksförfattning, som bl a innehöll att anslag till ett folkbibliotek inom
en kommun kunde utgå med högst 10 000
kr och att s k central (senare läns) bibliotek skulle inrättas med uppgift att stödja
de lokala biblioteken genom utlåning av
böcker i studiesyfte, genom utsändande av
vandringsbibliotek samt genom biblioteksteknisk vägledning. I arbetet ingick även
inspektion av bibliotek i kommuner med
upp till 10 000 invånare, övriga inspekterades av Skolöverstyrelsen. Centralbiblioteksorganisationen förelåg färdig 1954.
På 1930-talet tillkom som en följd av
författningen stadsbibliotek litet varstans i
landet, och utbildade bibliotekarier anställdes som chefer och assistenter. Redan
1926 hade skolöverstyrelsen anordnat sin
första bibliotekskurs. Utbildningen omfattade till att börja med 5 månader, men
sedan kursen omvandlats till biblioteksskola utsträcktes den till 8 månader med
ett halvt års förberedande elevutbildning.
Det var främst unga akademiker, men
även lärarinnor utbildade vid Högre lärarinneseminariet, som genomgick denna
skola, vilken gav kompetens till olika befattningar vid de nytillkomna biblioteken,
i flera fall även till vetenskapliga bibliotek, om vilka f ö ej här skall skrivas. Denna utbildningsform, sedan hösten 1972
överflyttad till Bibliotekshögskolan i Borås,
avslutas definitivt under 1973.
Bokens allenamakt brytes
Boken, men även trycksaker som tidskrif- 464
ter, tidningar och musikalier, var under
30-40-talen ännu allenarådande i våra
folkbibliotek. Redan på 1920-talet fanns
det väl en eller annan framtidsman, som
anade att grammofonskivan skulle kunna
tas i anspråk inte bara av musiken utan
även av litteraturen. Författaren Karl Johan Rådström övertalade diktare av skilda
generationer som Bo och Hjalmar Bergman, Verner von Heidenstam, Pär Lagerkvist, Selma Lagerlöf, Erik Lindorm, K G
Ossiannilsson och Elin Wägner att ställa
sina röster och sin skiftande uppläsningskonst till förfogande för inspelning av
Svenska diktarröster. Som affär blev inte
företaget så lyckat – han var före sin tid
– och 1937 realiserades de till det facila
priset av kr 15: 25. Så kom det sig att min
högskolekamrat skådespelaren Olof Widgren fäste min uppmärksamhet vid serien.
Den inköptes, men i väntan på nödig apparatur fick den länge samla damm i nå-
gon hylla.
LP-skivans uppfinning betydde en revolution, och 1950 inleddes även den nya
tiden i bibliotekens historia. Visserligen
hade i ett 1949 av Folkbibliotekssakkunniga utgivet betänkande talats om annat
material än böcker. Viktigare var Unescos
programförklaring, där det bl a heter :
»Man bör i ett folkbibliotek främja alla
medel som tjänar till att utbreda ideer:
böcker, småskrifter, tidskrifter, tidningar,
kartor, film, musiknoter och grammofonskivor liksom få vägledning i deras användning.» Så hade de dåvarande audivisuella medierna erkänts som likaberättigade med den Gutenbergska uppfinningen, det tryckta ordet. Detta officiella erkännande måste glädja envar bibliotekarie, som förstod att här nu fanns en möjlighet att vinna nya kategorier besökare
och låntagare. Ordet, ljudet, bilden, de tre
måste ha sin likaberättigade plats i biblioteken och där integreras, men dit är än etl
stycke väg. De nya medierna har givetvis
sin baksida. Mjukvaror som dias, filmer
(numera i regel inlånade från LänsAVcentralerna), grammofonskivor, TRUband kräver ofta kostnadskrävande apparatur av skilda slag och tillgång till för ändamålet utbildad personal.
Bibliotekens ökade betydelse
Den föränderliga världen trängde in i biblioteken. Dessa fick allt större betydelse inte bara för utlåning utan även för information och som kulturcentrum. Allt större ekonomiska krav ställdes samtidigt på
kommunerna, låt vara att 1952 och 1962
års riksdagsbeslut gjorde dem större, samtidigt som deras antal minskade. Medan
de 1952 uppgick till 2 498 var de 1971 nere i 464. Länge hoppades våra förtroendemän på ökade statliga bidrag – penningvärdeförsämringen hade inte precis ökat
värdet i de lO000 kronorna – men trots
en enmansutredares positiva förslag om
ökat statsbidrag valde regering och riksdag 1965 en annan väg. Biblioteken blev
en kommunal angelägenhet, och därmed
bortföll de från 1930 utgående anslagen.
Visserligen förstärktes kommunernas ekonomi medelst skatteutjämningsbidrag, vilka förutsattes komma även biblioteken till
godo. Länsbiblioteken fick samtidigt sina
anslag höjda till 70 000 kr och hänvisades
i övrigt tilllandstingens bistånd.
Väl så viktig är i dag bibliotekens sociala roll. Den uppsökande verksamheten tjä-
nar de gamla på vårdhem eller i hemmen,
de sjuka på lasaretten, de frihetsberövade
i allmänna häkten och fängelser, de handikappade var de än vistas, men även industriens arbetare och tjänstemän i fabriker
av skilda slag samt våra invandrare.
Bibliotekarie i går
Alla uppgifter, som ett bibliotek i dag har,
åligger enligt instruktionerna alla de tjänstemän, som där finnes anställda, men först
och främst bibliotekarierna. Givetvis är yrket annorlunda i dag än det var i min ungdom, men har man varit med nästan från
begynnelsen finns det också något att berätta.
Att jag och många av mina jämnåriga
kom att ägna oss åt yrket sammanhänger
med tillkomsten av Stockholms stadsbibliotek, vilket innebar inte bara byggandet av
huvudbiblioteket, Karl Asplunds skapelse,
vid Sveavägen utan också inrättandet av
filialer i skilda stadsdelar. Den förste stadsbibliotekarien, Fredrik Hjelmquist, tidigare
förste bibliotekskonsulent i skolöverstyrelsen, och hans närmaste medhjälpare var
måna om att till den nya institutionen
knyta blivande akademiker. Det gav en
student en visserligen blygsam inkomst
men även en viss yrkeserfarenhet. Hade
man väl tagit sig upp för de många trapporna, byggda utan hänsyn till de handikappade, togs man om hand av en sträng
dam, i själva verket föga äldre än man
465
själv. Vår första uppgift blev att för hand
skriva ut bokkort och bakfickor, samtidigt
en lektion i skönskrift! Än låg den dag i
fjärran, då Bibliotekens försäljningscentral i Örebro och dess efterföljare, Bibliotekstjänst i Lund, skulle befria biblioteksanställda av olika kategorier från slika
uppgifter och många andra lika orationella.
Så småningom placerades man i lånedisken för att där möta allmänheten. Ville
det sig väl kom man senare till läsesalarnas upplysningsdisk, där det gällde att med
eller utan hjälp av en äldre yrkesutbildad
kollega söka besvara spörsmål av de mest
skiftande slag, en övning som sommaren
1972 i TV skulle ge den kunniga Gävlekollegan Anna-Lisa Hillbom en välförtjänt
berömmelse och biblioteken mycken PR.
Men redan för över 40 år sedan hade biblioteken som informationscentral börjat
fungera, fast man då liksom i stor utsträckning alltjämt talade mer om utlåningens
storlek, så och så många band per invå-
nare.
Efter praktik och färdig examen väntade skolöverstyrelsens biblioteksskola, då
ledd av förste bibliotekskonsulenten Knut
Tynell, f ö far till Stockholms stadsbiblioteks nuvarande chef Lars Tynell, och hans
båda medhjälpare, den blivande bokförläggaren Hans Kiintzel, känd som specialist på Falstaff Fakir, och den med Stockholms och Helsingfors litterära värld väl
förtrogna Greta Linder. Bland lärarna bekantade vi oss med den lärde blivande
riksbibliotekarien Oscar Wieselgren och
folkbildaren Oscar Olsson, Olsson med
466
skägget kallad, han som i seklets första år
i Karlstad grundat den första studiecirkeln. Till hans lärdomar lyssnade vi tyvärr
förstrött, ty vad visste jag och många av
mina kamrater om folkbildning, fjärran
från Folkrörelsesverige som vi levat.
Efter avslutad biblioteksskola väntade
åter Stockholms stadsbibliotek för mig,
främst filialen vid Götgatan, vars chef under åtskilliga år var Fredrik Ahlander, en
originell och trivsam människa med djupa
rötter i huvudstadens arbetarrörelse och
utgivare av Notiser från Arbetarnas kulturhistoriska sällskap. Till dem ombads
man skriva bokanmälningar, en nyttig övning i flera avseenden. Bakom disken träffade jag där en ung författare, Hans Botwid, som så småningom skulle skriva en
roman i biblioteksmiljö, Nedtystat, där
han kunde utnyttja sina erfarenheter. En
annan äldre kollega, som även varit min
kamrat i skolan, var Einar Malm, men
han lämnade snart yrket för att helt ägna
sig åt sin penna.
En bibliotekarie, låt vara en vanlig assistent, åtnjöt vid denna tid den storslagna
lönen av kr 199 : 65 pr månad, och denna
underbetalning av akademisk arbetskraft
föranledde en uppvaktning hos det då-
varande kulturborgarrådet Oscar Larsson.
I spetsen för deputationen gick fil mag
Joakim Garpe, som kort därefter engagerades som Larssons sekreterare och så små-
ningom själv skulle bli borgarråd, låt vara
över en annan rotel!
Enmansbibliotekarien
Varför stanna i Stockholm, när nya bibliotek vid denna tid inrättades i åtskilliga
medelstora städer? För egen del blev jag
knappt 24-årig chef för Skövde stadsbibliotek med en lön av hela 4 000 kr pr år.
Här fick jag möta vardagens alla biblioteksproblem och upptäckte snart vilket
spännande, engagerande och meningsfyllt
jobb enmansbibliotekarietjänsten var, låt
vara att personalen så småningom utöka·
des när verksamheten växte.
Bara mötet med en originell och begå-
vad kommunalman av årgång 1861, majoren, stadsfullmäktige- och drätselkammarordföranden Eric Uggla var en upplevelse. Sina bestämda åsikter i biblioteksfrågm
hade han grundat under skol- och Karl·
bergsårens besök på Kungl Biblioteket.
uppföljda genom inköp på otaliga bok·
auktioner, där många rariteter förvärvats.
som också nu återfinnes på hyllorna i dc
nya bibliotekslokalerna i det av arkitekt H
E Heinemann byggda Kulturhuset. Men
en bibliotekarie av yngre generation tvivlade ju på dessa i och för sig förträffliga böckers dragningskraft. För dem skulle inte
många Skövdebor strömma uppför trap·
porna i det till bibliotek delvis förvandlade
gamla läroverket vid – som den nu heter
– Eric Ugglas plats. Men jag upptäckte
att den gamle majoren hade glimten i ögat
och att han svärmade för stjärnor som Ingrid Bergman och Birgit Tengrot. De hjälpte mig indirekt till förvärv av nödig skönlitteratur och aktuella fackböcker. Kontakten med stadens bokhandlare och deras
medhjälpare blev även till stor hjälp och
spelar än i dag stor roll i vilken kommun
en bibliotekarie än verkar.
I uppgifterna ingick att vara sekreterare
i biblioteksstyrelsen, och där lärde jag under årens lopp känna politiker av olika
färg, med vilka samarbetet blev det bästa :
den blivande riksdagsmannen Walter
Sundström, tidsstudiemannen Albin
Bengtsson och den blide rektorn Elis Estreen för att nämna några namn. Delegering spelar en stor roll i dagens bibliotek,
men av naturliga skäl fick chefen här göra
det mesta själv: göra upp den visserligen
till en början blygsamma budgeten, köpa
in böcker, tidningar och tidskrifter, katalogisera, betjäna allmänheten vid disk och
pr telefon, informera skolklasser på olika
nivåer och inbjuda studiecirklar till besök.
Inte minst givande var den kontakt man
fick med män och kvinnor av skiftande ålder, bakgrund och politisk uppfattning.
Bibliotekarien som folkbildare
Av betydelse för mig var mötet med en
ståtlig underofficer på K 3, som på mitt
jakande svar på hans begäran om en föreläsningsserie om modern svensk litteratur
tackade med det i en krigsmans mun
märkliga uttrycket: »Det var förtjusande
vänligt». Föreläsningar på en underofficersmäss var i viss mån en uppsökande
verksamhet, även om den inte då inräknades i tjänsten. Snart var jag gäst även hos
ABF och andra studieorganisationer, blev
studieledare och talade vid s k flyttande
folkhögskolekurser. Länets och landets
föreläsningsföreningar behövde vid denna
tid och långt senare talare. De ouppnåeliga förebilderna blev Carl Cederblad och
Sigfrid Leander, några av »landets lågor».
467
Att vara bibliotekarie var även att vara
folkbildare i skolor och ordenshus, i frikyrkor och husmodersföreningar. ‘Men
~nart var man också föreläsningsföreståndare i hemorten och lärde känna publikdragare som Sten Bergman, E H Thörnberg och Delsbostintan, ja, hjälpte en
landskapets egen son, dåvarande folkskolläraren Sixten Bengtsson, till att bli den
alltjämt lika populäre Västgöta-Bengtsson.
Ett av de 3 R :en började 1933 sin verksamhet; det var alltså Riksteatern, och det
var inte ovanligt att bibliotekarien fick
uppdrag i den nystartade teaterföreningen.
Så fick man på nära håll möta Thalias
barn av skilda generationer: Anders de
Wahl, Gerda Lundequist, Pauline Brunius,
Edvin Adolphsson, Signe Hasso och Frank
Sundström men även s k landsortsartister
som Margot Ryding och Olle Ek. Föreningen Norden och Humanistiska förbundet behövde även sekreterare, och varför
inte nyttja ortens bibliotekarie? Så mötte
man nya människor av annan art. Namnen
Ingvar Andersson och Alma Söderhjelm
må räcka!
Skulle dessa olönade uppdrag höra till
biblioteksarbetet? Det var före kulturnämndernas och kultursekreterarnas dagar, men ingen biblioteksstyrelse hindrade
oss från att fungera. Det var en ofta oskriven överenskommelse att sådana uppdrag
kunde vara PR för biblioteket. Uppmuntran uteblev inte. Min lön höjdes till 5 000
kr! Men så småningom organiserade sig
också en bibliotekarie, i det som senare
blev Svenska folkbibliotekarieförbundet,
numera anslutet till Saco.
468
Att vara länsbibliotekarie
1946 lämnade jag Skövde för att flytta
över till Karlstad, som jämte Malmö hade
landets äldsta central (nu läns) bibliotek,
beläget sedan 1928 i en byggnad som med
alla sina många annex i slutet av 1973 skall
bytas ut mot det nya kulturhuset på Sandgrund, strax intill Värmlands museum.
Med detta bedrives naturligt nog ett ömsesidigt samarbete liksom överallt i landet,
där dessa båda institutioner finns, ja, i Jönköping är de t o m sammanbyggda. En så-
dan tjänst för med sig inte bara kontakter
med kommunalpolitikerna utan även med
landstingets förtroendevalda – ett länsbibliotek räknar ju i sin budget med ett
växande bidrag från landstinget. Statens
70 000 kr förslår ej långt. Men en länsbibliotekarie måste också ha kontakter med
de förtroendevalda ute i kommunerna liksom med hel- och halvtidsanställda kolleger, med deltidsanställda, på kortare bibliotekskurser utbildade tjänstemän, många
av dem efter kommunreformerna filialföreståndare, liksom med den växande skaran av alla de utomordentliga och nödvändiga medhjälpare som kallas bibliotekskontorister, vaktmästare och med de dugliga
krafter, som avlönas med AMS-medel.
Ett länsbibliotek är också representerat
i länets bildningsförbund, vilket medför
kontakter och samarbete med de olika bildningsorganisationerna. För min del hade
jag förmånen att bli vän med en av länets,
ja, landets jämte J almar Furuskog i Filipstad bästa folkbildare, Waldemar Dahlgren, mannen som inte bara diktade utan
även skapade 2 folkhögskolor och dessutom Ingesunds folkliga musikskola.
som mina kolleger runt om i landet
jag även lära mig begränsningens
d v s att till de många dugliga
na delegera över många uppgifter
beträffande mediainköp, utlåning,
och bokbuss samt barn- och
samheten. I intimt samarbete med de
maste medhjälparna åtgår mycken tid
planering för en utökad verksamhet i
egna kommunen liksom i länets …vuuuum
block, givetvis i samarbetets tecken
där.
Den inför styrelsen eller Kulturnämnden ansvarige chefbibliotekarien är ofta inte ensam föredragande i biblioteksärenden; de olika medarbetarna, främst då personalchefen, som givetvis inte alltid är
biblioteksutbildad, filialchefen och andra
kan föredra sina ärenden. I de allt vanligare kulturnämnderna är bibliotekschefen
i de mindre kommunerna ofta alltjämt
sekreterare, i de större är det däremot allt
vanligare med en särskild kultursekreterare, med vilken givetvis chefen har ett intimt samarbete. Budgetarbetet är en av
de betydelsefullaste uppgifterna inte min t
i en tid med vikande skatteunderlag, men
även där behöver man stöd och försia
från sina medarbetare och från den kunniga kanslipersonalen. När budgeten pas·
serat Kulturnämnden och kanske där fått
en välvillig behandling granskas den a\’
kommunstyrelsen, som ibland även har
överläggningar med ordföranden, chefen
eller hans eller hennes ställföreträdare. Då
gäller det att få de mäktige att inse att de
äskade beloppen behöves för en tillfredsställande verksamhet.
Genom tidningsnotiser får man kanske
den föreställningen att biblioteken är hårt
trängda i nuvarande ekonomiska läge. Visserligen har jag en begränsad erfarenhet,
men den säger mig att politikerna allt mer
börjat inse deras betydelse och att verksamheten bland barn och ungdom, gamla
och handikappade eller de kulturella insatser som biblioteken bedriver i form av
t ex dockteater, sagostunder, film- och författaraftnar, konserter med levande eller
bandad musik, utställningar, uppsökande
teater är värdefulla inte bara för invånarna i den gamla stadskärnan utan även för
dem om bor i ytterområdena. Där har filialer på sistone inrättats t o m i genom
kommunreformen överflödiga kommunalhus, vilket gett dem ökade möjligheter till
annan verksamhet än mediautlåning –
till bygdens fromma.
Bibliotekarie i dag
Bibliotekarien har ett servicejobb, som ger
den bästa tänkbara stimulans främst för en
utåtriktad och av sina medmänniskor intresserad yrkesman (kvinna). Liksom han
eller hon måste utnyttja ord, bild och ljud,
måste vederbörande vara beredd på att
bryta igenom de gränser, som tidigare och
än i dag skiljer biblioteken från andra
kommunala institutioner. En barn- och
ungdomsbibliotekarie t ex måste också ha
förbindelser med förtroende- och tjänstemän i skolstyrelsen, i fritids- och socialnämnder.
Den som arbetar med uppsökande verksamhet måste också ha kontakter med so- 469
cialförvaltningen, med statskyrkan och
med frikyrkor. Den ansvarige för den kulturella verksamheten måste känna vägarna till länsbildningsförbund och lokala
bildningsorganisationer, regionmusiken,
länsteatern och ortens teaterförening, kommunens konstnärer, LänsAV-centralen och
Kommunförbundets länsavdelning. Pressen och Sveriges radio-TV och dess regionkontor är något som i varje fall chefen skall ha regelbunden kontakt med.
Att vara bibliotekarie är alltså i mycket
en fråga om samarbete, om förmåga att se
bort från egen prestige eller egen politisk
uppfattning. Till biblioteken kommer inte
bara de som söker förströelse och upplysningar utan även de som vill förbättra,
omstörta eller behålla det nuvarande samhället. Alla bör i mån av resurserna få de
redskap de behöver, alltså »inte bara böcker>>. En kvinnlig kollega sa en gång:
»Min fasad håller jag putsad så länge jag
kan röra mig». Man kan vara till döden
trött eller ha svåra personliga bekymmer,
men har man den stora förmånen att få
vara allmänhetens tjänare skall man alltid söka vara förekommande och vänlig
mot de besökande eller den telefonerande.
Den bibliotekarie, som arbetar med uppsökande verksamhet bland gamla och handikappade, får även vara beredd på frå-
gan: »När jag känner mej så där vådligt
ensam kan jag då ringa efter Er?» Nej,
inte bara böcker behöver människan, men
alla problem kan inte ens den dugligaste
bibliotekarie lösa – ensam.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner