Print Friendly

Att Saudiarabien inte gillar Sverige är inget större problem

Av Fredrik Y. Törn | 13 mars 2015

Däremot ser vi ett sammanbrott för den naiva självständiga utrikespolitiken där regeringen drömmer om FN och fina medlarroller. Den senaste veckan visar att vi verkligen inte borde distansera oss från EU, USA och NATO.

Det är egentligen inget stort problem att en av världens vidrigaste diktaturer – Saudiarabien – inte gillar Sveriges agerande. Men det är ett stort problem att vi står där lite självvalt ensamma och utsatta. Man kan se det enbart som ett ekonomiskt problem med potentiellt minskad export till hela Arabvärlden, men det är vår ekonomi som betalar vår välfärd, offentlig såväl som privat, så att bara vifta bort problemet som ingenting är inte seriöst. Men det är vad regeringen än så länge gjort.

Framför allt är det ett problem att regeringen verkar så tagen på sängen av konsekvenserna av sitt agerande gentemot Saudiarabien, att Sverige förödmjukats i Arabförbundet. Vår utrikesminister Wallström, inbjuden som hedersgäst, men hemskickad med ett enhälligt fördömande utan att ha fått tala. Inte ens det av Sverige nyss erkända Palestina stödde Sverige i Arabförbundet. Det är inte diplomatiskt skickligt.

Detta tillsammans med att S-MP-regeringen talat vitt och brett om en egen, mer självständig, linje i utrikespolitiken – underförstått gentemot EU, USA och NATO. Att regeringen säger att argumentet för denna självständiga linje är att Sverige ska vara en moralisk stormakt och kunna medla i konflikter. Och så gör sig regeringen ovän med både Israel och hela Arabförbundet, så att man knappast kommer att bli medlare i den konflikten i varje fall. Reaktionerna har uppenbarligen inte varit förväntade av regeringen.

Regeringen räknade med Israels ogillande när Sverige erkände Palestina som stat. Men blev ändå överraskad av Israels starka reaktion med hemkallandet av landets ambassadör och att ingen från den israeliska regeringen ville träffa utrikesminister Wallström när hon besökte Israel. Regeringen erkände Palestina med argumentet att det skulle föra fredsprocessen framåt. Och man gjorde det trots att Palestina knappast uppfyller de normala kriterierna för när Sverige erkänner en stat.

Intrycket som ges är att regeringen inte riktigt har koll på vad den håller på med och det är naturligtvis inte bra. Förödmjukelsen i Arabförbundet är inget egentligt problem, utan visar mer att det är en diktaturklubb där ett erkännande av Palestina som stat väger mindre än ett uttalande av utrikesministern i riksdagen om att det är medeltida att offentligt piska bloggare som yppar kritik i Saudiarabien. Man kan till och med säga att allt historiskt svenskt (socialdemokratiskt) stöd till PLO de senaste 40 åren, från Palme och ända fram till och med regeringen Löfvens erkännande av Palestina, visade sig väga lättare än ett kritiskt – och ur svensk horisont korrekt – uttalande om Saudiarabiens rättskipning.

Ska man se någon uppsida på detta så får det nog vara att den svenska vänstern kanske vaknar ur sin romantiska Törnrosasömn om hur Sverige kan agera fritt och självständigt som moralisk stormakt utan att det får några negativa konsekvenser för Sverige. Den senaste veckan visar att vi verkligen inte borde distansera oss från EU, USA och NATO, utan att det bara är genom att agera gemensamt inom de ramar som främst EU ger, med den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, som vi kan se till att arbeta effektivt för våra demokratiska frihetliga värden och intressen, utan att vi som litet land drabbas.

Det som hänt är ett sammanbrott för den naiva självständiga utrikespolitiken där regeringen drömmer om FN och fina medlarroller. Där regeringen prioriterar en plats i FN:s säkerhetsråd så högt att den är beredd att underdånigt åka till diktaturer för att söka stöd för sin kandidatur. Där rollen som medlare i konflikter eftertraktas så högt att landets säkerhetspolitiska intressen får stå tillbaka för en möjlig medlarroll i någon konflikt långt bort någon gång i framtiden.

Det ligger i Sveriges intresse att agera gemensamt inom ramen för EU. Ska vi värna detta kan vi inte samtidigt utropa oss till moralisk stormakt och deklarera att vi ska agera mer självständigt. Sverige kan inte agera mer självständigt i förhållande till EU och samtidigt kräva att andra medlemsländer inte ska göra det. Ett sådant agerande river ner den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken i EU. Och en sådan utveckling ligger knappast i Sveriges intresse. Varken säkerhetspolitiskt eller handelspolitiskt.

Fredrik Y. Törn har arbetat som tjänsteman i Europaparlamentet och i riksdagen för Moderaterna. Han twittrar som @fytne.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism