Print Friendly

Att hjälpa eller stjälpa – det är frågan

Av Cecilia Brinck | 26 mars 2010

Det hade sina sidor att åka till Turkiet dagen efter riksdagens famösa folkmordsbeslut häromveckan, Jag och mitt Turkietkunniga ressällskap satt på Arlanda och läste voteringsprotokollet på internet när vi väntade på planet, medan vi diskuterade hur vi skulle svara på de frågor i ärendet vi alldeles säkert skulle få. Inte så att vi hade några problem när det gällde själva beslutet – att riksdagen plötsligt upphöjer sig till historisk expertkommitté och fattar beslut om hur verkligheten är beskaffad är rätt bisarrt. Men när det handlar om att förklara enskilda riksdagsledamöters bevekelsegrunder blir det genast knepigare. En möjlighet är ju att, som Dr Phil skulle gjort, bara fråga: ”What were they thinking?”. Fast frågan är om det räcker.

Man får väl rimligen anta att de fyra alliansriksdagsmän som hjälpte oppositionen att vinna riksdagsomröstningen (med en rösts övervikt) om vad som ursprungligen var en motion från vänsterpartierna hade något slags rationella skäl att göra det. I ett fall, den avhoppade moderaten Göran Thingvall, handlade det uppenbarligen bara om att jäklas med regeringen i största allmänhet. Han begrep förmodligen inte vad beslutet innebar, och om han gjorde det struntade han i det. Men de andra tre, hur tänkte de? Funderade de ens ett ögonblick på vilka konsekvenser beslutet skulle kunna få? Reflekterade de ens en minut över vilka krafter i det politiskt rätt instabila Turkiet som gynnades av beslutet? Och om de till äventyrs gjorde det – kom de då fram till att deras femton minuters berömmelse, och känslan av att vara godare, finare och allmänt moraliskt överlägsna, var värda risken av en kris i relationerna mellan Turkiet och Armenien, risken att Turkiets närmande till Europa och medlemskap i EU fördröjs ytterligare och risken av att de extremistiska nationalistiska krafterna i Turkiet ytterligare stärks? Alldeles bortsett från den smärre diplomatiska krisen mellan Sverige och Turkiet, med hemkallande av ambassadör och annat övligt diplomatiskt vapenskrammel.

Det är ju nämligen exakt det som hänt. Det med möda framvaskade samarbetsavtal mellan Turkiet och Armenien som skrevs under av de båda länderna i höstas, och som bland annat innebar återupptagna diplomatiska förbindelser och öppnade av den hittills stängda gränsen, ifrågasattes redan då, och kritiken har nu accelererat. På båda sidor finns krafter som är helt ointresserade av försoning och samarbete, och som vill vidmakthålla den gamla konflikten, nästan till varje pris. De krafterna har nu fått vatten på sin kvarn.

Och den politiska situationen i Turkiet är tillräckligt känslig ändå. Efter mitt seminariepass fick jag en fråga om hur jag såg på distinktionen mellan regering och stat. Märklig fråga tyckte jag, en fråga som känns helt irrelevant i det politiska sammanhang där jag verkar. Men jag förstod snabbt att i Turkiet är den högst relevant. Å ena sidan finns den lagligen valda regeringen och parlamentet, som verkar inom konstitutionens ram. Turkiet har fria och demokratiska val, och ett rimligt väl fungerande flerpartisystem. Å andra sidan finns det gamla etablissemanget – militären – vars politiska inflytande är stort och verkar på tvärs av alla parlamentariska och demokratiska institutioner men framför allt genom det mäktiga nationella säkerhetsrådet. Det är det som är staten. Det nationella säkerhetsrådet ska enligt konstitutionen värna landets sekulära och enhetliga natur, och Atatürks reformer. De försök som trots allt gjorts under senare år – inte minst som följd av medlemskapsförhandlingarna med EU – om att begränsa militärens inflytande har inte gjort stor skillnad i praktiken.

Visst fick vi frågor om beslutet, fast inte så många som väntat. Och vi gav de enda svar som var rimliga: det är otroligt olyckligt. Vi försökte inte försvara eller ens förklara det, vi bara konstaterade att det då och då händer att våra folkvalda faktiskt har fel och gör fel.

De fyra borgerliga riksdagsledamöter som stjälpte regeringen i den här frågan har gjort de starka och aktiva demokratiska krafterna i Turkiet en björntjänst. De fyra har bidragit till att försvåra normaliseringen av relationerna mellan Turkiet och Armenien och stärkt de isolationistiska och nationalistiska krafterna i Turkiet, de som exempelvis är mot turkiskt EU-medlemskap.

Bra jobbat.


Cecilia Brinck är redaktör för Svensk Tidskrift och kommunpolitiker i Stockholm.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner