Print Friendly

Att förutsäga framtiden

Av Redaktionen | 31 december 1958


1958


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ATT FÖRUTSÄGA FRAMTIDEN
ATT BETRAKTA de heliga hönsens inälvor och skåda fåglars flykt över
fästet gav god utdelning åt haruspicer och augurer. De hade många
fullträffar i sina förutsägelser om
framtiden.
Man skulle vara benägen att förutspå ett klenare resultat för utrikesdepartementets och försvarsstabens politiska bedömare, om de
uteslutande ägnade sig åt dessa
vördnadsbjudande sysselsättningar.
Sanningen torde väl dock vara, att
de romerska dignitärerna i stillhet
sysslade med en intensiv underrättelseverksamhet bakom den sakrala
hemlighetens ridå. Deras personkännedom och deras kunskap om
politiska och ekonomiska fakta var
högt uppdriven. Sådant gav resultat.
Samma sak har väl också gällt
den hop av astrologer som under
furstemaktens dagar ställde sina
spådomar, kryddade med hemlighetsmakeriets aptitretande ingredienser, till suveränernas förfogande. Icke heller astrologernas ättling, eller ättlingar, som för icke
länge sedan huserade i Reichskanzlei, torde ha stått främmande för
Av CUNCTATOR
värdet av snabba och tillförlitliga
informationer.
De var alla ambitiösa män, som
hade en dagsaktuell uppgift att
fylla, nämligen att ge en vink om
hur den närmaste framtiden skulle
gestalta sig. Till sin läggning var de
praktiker.
Men det finns också andra slags
för framtiden specialintresserade
personer, vilkas nyfikenhet inte inriktats på nästföljande veckas eller
månads händelseutveckling. Bjässar i anden, moderna profetgestalter av mer eller mindre sinistert
snitt, som är höjda att betrakta dagens händelser som futiliteter sub
specie aeternitatis jämfört med de
ödesprognoser de själva upplinjerat. Dessa andliga bjässars betydelse har visserligen inte legat i
deras profetiors tillförlitlighet utan
snarare däri, att de präglat uppfattningar, som inflytelserika kategorier sedan gjort till sina. I sin
allmängiltighet har sådana uppfattningar säkerligen i många fall indirekt påverkat händelseutvecklingen
genom att de länkat tankarna hos
beslutande personer i en viss riktning – eller kanske ännu viktigare
318
icke inspirerat dessa personer till
beslutsamma handlingar.
En äldre generation bör ännu
personligen ha Oswald Spengler i
friskt minne, det första världskrigets undergångsprofet, vilkens lä-
ror blev så populära under mellankrigstiden. Med uppbåd av en
världsomfattande historisk lärdom,
bestickande exempel och en inspirerande stilkonst presenterade han
sina tankar. Han var på jakt efter
kulturernas morfologi. Kulturerna
var för honom underkastade en lagbunden utveckling. De fÖddes, utvecklades och dog med samma obeveklighet som växter och människor.
Det spenglerska verket framstod
som en beundransvärd prestation
av intellektuellt skapande. Däri ligger väl dess bestående värde. Det
låg emellertid ett starkt apokalyptiskt drag över Spenglers dramatiska bevisföring. Hans pessimistiska förutsägelser om det illa tilltygade Västerlandets framtid inspirerade utan tvivel på många håll
en onyanserad tro på ett deterministiskt, ödesbetonat skeende,
som framtvingades av opåverkbara
krafter. I sådana irrationella
känslostämningar ligger uppfattningen nära till hands att framtiden i viss mån låter sig förutsäga.
Yngre generationer torde vara
mer a jour med Spenglers icke fullt
så lugubre efterföljare Toynbee.
Hans tema är likartat Spenglers.
Han mobiliserar samma omfattande
lärdom och belyser samma grundproblem. Men hans världssyn är
ljusare. Han ansluter inte till den
spenglerska determinismen. I Toynbees tankevärld finns inget blint
och obevekligt öde, men han laborerar likväl med organiskt präglade
tankegångar om »växande» och
»mognad». En kultur behöver emellertid enligt hans förmenande inte
dö. Efter nedgångsperioder med på-
tagliga upplösningstendenser kan
den få nytt liv och flamma upp
med förnyad kraft. Det finns så-
lunda något hopp till övers för den
som till äventyrs anser att situationen i Västerlandet ser mer än betänklig ut.
Den som däremot i sitt ekonomiskt-filosofiska system icke lämnade någon pardon åt Västerlandet,
i varje fall inte åt dess nuvarande
ekonomiska system, var som bekant Marx. Även om hans i vetenskaplig dräkt klädda funderingar
om hur framtiden skulle gestalta
sig för länge sen hos oss förvisats
till ideernas skräpkammare, spelar
de likväl en betydande roll genom
att de i Sovjetunionen och dess satellitstater omfattas med en tro som
kan försätta berg. De ligger till
grund för hela den produktionsideologi, vars realiteter nu framstår som ett hot mot den västliga
världen. Denna marxistiska lära,
som särskilt i sin sovjetiska version präglas av en utvecklingsglad
och för bekännarna själva säkerligen stimulerande tro på ständigt
växande produktionsresultat, genomväves av en determinism, en
ödesbetonad oundviklighet, som
bör kunna fresta till experiment
med tidtabeller för framtiden. Det
ligger nära till hands att tro, att de
stora fem- och femtonårsplanerna
är en nykter elaborering på dessa
diffusa tankegångar.
Intresserar man sig för att bedöma händelseutvecklingen på litet
längre sikt, kan det vara av värde
att observera dessa sammanhang.
Å ena sidan i öst en förhoppningsfull och ödesbetonad tro på ständigt nya materiella framgångar,
och å andra sidan i Väst en visserligen i grunden optimistisk men av
många pessimistiska tankegångar
splittrad tro. Det råder väl inget
tvivel om att den förra, när det gäller en materiell produktionskapplöpning på kortare sikt, är överlägsen den senare. Men ur andlig
synpunkt och på längre sikt torde
det dock vara uppenbart, att den
västerländska inställningen är vida
överlägsen. Icke dess pessimistiska
inslag som sådana, men överlägsenheten att ha råd att tvivla. Ty för
den som inte är stark nog eller inte
har förmåga att kunna tvivla, måste
tvivlet framstå som ett allvarligt
hot, när det en gång anmäler sig,
trots propagandaministerier och
allsköns psykologiska knep. Tvivlet och prövandet utgör dock en del
av den andliga frihet, som är en av
de väsentligaste skiljelinjerna mellan öst och Väst.
Sårlana frågor tillhör bedömningsproblematiken på lång sikt.
De anmäler sig sällan, då det dags- 319
aktuella skeendet ställs under debatt. Det är därför av vikt att inte
glömma bort dessa irrationella
krafters inflytande på händelseutvecklingen, då man tvingas att
syssla med korttidsperspektiven.
Det var under första världskrigets kraftmätning som ett sådant
tvång att bedöma den närmaste
framtiden för första gången accentuerades. De krigförande stormakternas ansträngningar att ta reda
på varandras militära resurser
nådde då en tidigare oanad intensitet. På grundval av sådana kunskaper skulle motåtgärderna planeras. Men man började också fästa
uppmärksamhet vid de rent ekonomiska betingelserna. I största allmänhet stod det väl klart redan vid
fredsslutet, att krigets utgång berott på segermakternas överlägsna
ekonomiska resurser.
Mellankrigstidens forskning på
området gjorde det än mer klart,
vilken betydelse de bakomliggande
ekonomiska faktorerna hade för
krigets utgång. Skulle man inte
med utgångspunkt från givna och
kända faktorer kunna göra en allmän prognos för händelseutvecklingen?- När man gick in i andra
världskriget, hade den ekonomiska
forskningen, lapidariskt uttryckt,
fastslagit att: krig förberedes med
järn och stål (tungindustri), krig
föres med legeringsmetallerna, båda
fordrar energi (kol, olja, elkraft)
och folk. Här fanns materialet för
kalkylerna.
Med utgångspunkt från sådana
320
grundtankar utvecklade de krigfö-
rande stormakterna, ofta med insats av väldiga forskningsresurser,
en ny bedömningsmetod. Den syftade till att klarlägga motståndarens ekonomiska potential och därmed krigspotential. Man penetrerade systematiskt med vetenskapliga metoder de viktigaste sektorerna av fiendemakternas ekonomiska liv och satte dem i relation
till varandra: befolkning, näringsförhållanden, råvaror, energiförsörjning, industrikapacitet, teknik,
transport etc. Resultaten avspeglade sig i krigsmålsättningen. Man
har ännu i friskt minne hur de
krigförandes press överflödade med
rubriker, som förklarade, att fiendens »krigspotentiab, »ekonomiska
potential» etc. skulle krossas, dess
»vapensmedja» utraderas, dess »elkraftcentra» förintas.
Den vetenskapliga metod med
vilken man gick till verket var väl
icke direkt ny. Jämförelser av likartat slag hade gjorts förut. Men
målsättningen var ny och exklusivt
inriktad: bedömning av det avgö-
rande kraftmätningsmomentet.
I den målmedvetenhet och saklighet med vilka man gick till verket låg det sannerligen ingenting
av apokalyps. Det så gott som enda
gemensamma de hade med sina
mera spådomsbetonade föregångare var sinnet för snabba ekonomiska och politiska informationer,
som skulle bilda bakgrunden till
spådomarna respektive kalkylerna.
Med de kulturella långtidsprognostikerna hade de ej heller mycket
gemensamt, möjligtvis, trots allt,
ett stänk av deterministiskt tänkande, som skymtade bakom deras
prognoser. Men det var i så fall en
mycket rationell och villkorlig determinism, som baserade sig på
förefintliga och avsiktligt skapade
faktorer. En gång givna skulle
dessa »obönhörligh framtvinga
vissa positiva eller negativa resultat. Det visade sig också att man i
slutet av andra världskriget på
grundval av sina ekonomiska beräkningar i viss mån kunde förutsäga krigets skiftningar och, inom
vissa marginaler, tidpunkten för
dess slut.
Efter kriget fick problemställningen en annan nyansering. Det
var icke längre krigspotentialen
som sådan, som tilldrog sig det primära intresset. Det var i stället det
allmänna ekonomiska styrkeförhållandet som trädde i förgrunden. I
grunden var det dock ett och detsamma. Men när det skede, som
kom att rubriceras som det kalla
kriget inträdde, drogs uppmärksamheten åter på ett mera påtagligt sätt till de rent krigspotentiella
frågorna. Ett betydelsefullt samlingsarbete såg dagens ljus, det
amerikanska »Soviet economic
growth». Dess vetenskapliga karaktär gjorde det knappast känt utanför specialisternas krets. Andra,
mera populärt hållna översikter
följde som t. ex. ett par sammanställningar i den amerikanska kongressens regi, i vilka man granskar
den ekonomiska maktkampen mellan Förenta Staterna och Sovjet.
Någon större uppmärksamhet torde
de inte ha väckt, i varje fall inte i
Europa.
I Sverige gav spridda artiklar
vittne om att man på sina håll hade
liknande frågeställningar a jour.
Men en samlad bild saknades, liksom i de flesta övriga länder. Ett
första försök gjordes emellertid
förra året. I det under general
Jungs ledning utkomna samlingsarbetet »Öst, Väst och Vi», som på
mycket bred basis tog upp frågeställningen, publicerade generalmajoren C. H. Juhlin-Dannfelt ett
kapitel om de ekonomiska styrkeförhållandena i öst och Väst. I år
har samme författare utvidgat och
fördjupat sin skildring i ett fristå-
ende arbete: öst och Väst, synpunkter på krigspotential och fredsekonomi (Hörsta förlag, Kr. 16: 50).
Det är en i sin vittfamnande uppläggning komprimerad och föredömlig framställning på något mer
än 200 sidor.
En väsentlig drivkraft till detta
arbete har, enligt författarens
förord, varit den brist han i en
mångårig försvarsattacheverksamhet känt av att ej ha haft tillgång
till sammanställningar av liknande
slag. Man skulle därav kunna förledas att tro, att arbetet riktade sig
till ett exklusivt militärt forum.
Så är emellertid ingalunda fallet. I
framställningen vidgas perspektiven att omfatta hela det ekonomiska och tekniska problemkom- 321
plexet i kampen mellan öst och
Väst. Författaren lämnar översikter över befolkningsutveckling, försörjning, naturtillgångar, industri~
kapacitet, teknik, transport etc.
Arbetet riktar sig därmed till var
och en som har intresse för det utrikespolitiska skeendet. Men särskilt bör det vara till nytta på
många håll i Kungl. Maj :ts kansli
och i näringslivet. Till departementen, till statliga och privata organisationer inkommer en ström a”
rapporter, meddelanden och upplysningar om saker, som berörs i
boken. Tidningar och tidskrifter
hopar sig. Föga hinner genomgås,
än mindre bearbetas. De mycket
väsentliga frågor som utredas i boken kan i regel aldrig hållas a jour
av åtskilliga personer som borde
ha behov därav. Den juhlin-dannfeltska boken utgör i detta avseende en stor tillgång. Därtill kommer att författaren presenterar genom sitt arbete för första gången
för en större allmänhet i Sverige
det slags betraktelsesätt och den
bedömningsmetod av världsekonomiska frågor, som skisserats i det
föregående och som utan tvivel är i
kommande. Med tanke på det vittomfattande och mödosamma forskningsarbete som legat bakom boken
måste det betraktas som en sällsynt
prestation av en enda person. Såvitt
mig är bekant har något sådant hittills icke inträffat på detta område,
där likartade tidigare arbeten alltid
varit rikt fördelade grupparbeten.
På grundval av sina redovisade
322
resultat gör författaren, om man så
får uttrycka sig, ett försök att ange
olika möjligheter för händelseutvecklingen. Han uppställer tre al•
ternativ: Exklusivt kärnvapenkrig.
storkrig av tidigare typ eller små-
krig. Fortsatt kallt krig eller suc•
cessiv avspänning.
Förutsätter man, att parterna j
ett kommande världskrig redan nu
inriktar sig på att få ett snabbt avgörande genom massinsats av kärn•
vapen, bör sådana intentioner på·
verka landets ekonomiska liv. Om·
ställningen från starkt järn- och
stålkonsumerande vapen till andra
bör ej gå spårlöst förbi. Ur rent
rustningsekonomisk synpunkt kom·
mer sannolikt tyngdpunkten att j
någon mån förskjutas mot legeringsmetaller, kemiska ämnen, spe·
ciell industriell kapacitet, teknik,
vetenskaplig forskning och lik·
nande. Ur landets eller maktblockets allmänna ekonomiska synvinkel innebär detta emellertid blott
en i specialiseringens tecken gjord
omdisponering av resurserna. De
avgörande sektorerna, som bär upp
industrien och därmed det ekonomiska livet – främst energiförsörjningen och tungindustrien – kommer även i fortsättningen att bli av
avgörande betydelse. Sviktar dessa,
kommer det att ge utslag på alla
områden inom det ekonomiska livet, även på de ovannämnda specialområdena.
Författaren räknar för det andra
med möjligheten att kärnvapnens
verkan är så förödande, att rädslan
för vedergällning med samma vapen skulle avhålla en angripare
från att använda dem. Ett storkrig
av tidigare typ skulle därmed ingalunda vara uteslutet. Samtidigt bör
möjligheten för s. k. småkrig utan
kärnvapen föreligga. Tankar av liknande slag har i debatten yppats
på flera andra håll. Detta perspektiv skulle innebära, att den ekonomiska bedömningsgrunden för den
pågående maktkampen skulle ändras i mindre grad än i det första
alternativet.
Det tredje alternativet skulle
vara, att ett nytt världskrig icke
komme att utbryta under förhållandevis lång tid framåt. Det kalla
kriget kan fortsätta i skiftande former. Det finns till och med möjligheter för en successiv avspänning
på det militärpolitiska området.
Ovissheten om verkan av den nya
strategien och fruktan att ett krig
utan kärnvapen likväl kommer att
utveckla sig till en kraftmätning
med sådana vapen är för varje regering ett återhållande moment, då
det gäller att öppna kriget. Däremot
spårar man ingen avmattning i viljan att föra kraftmätningen över
till andra områden, närmast till det
ekonomiska, det tekniska och det
vetenskapliga.
De aggressiva parollerna från
Sovjet om skärpt kamp och produktionstävlan är belysande. Man
kan knappast uttala sig tydligare
än Chrusjtjev, då han i slutet av
förra året dekreterade: :.Vi förklarar krig – förlåt uttrycket – på
handelns område; och vi skall
vinna kriget. Faran för Amerika
är inte den interkontinentala roboten. Faran ligger på den fredliga
produktionens område. Där är vi
oemotståndliga.~ Föga mera fredligt lät det, då han i april i år förklarade: »Vi vill konkurrera fredligt. Naturligtvis skall vi slå kapitalisterna, men det betyder inte att
döda dem alla.» Bakom den dynamiske ministerpresidenten och
partisekreteraren står »världens
störste handelsagenb, Sovjetunionens förste ställföreträdande ministerpresident, armeniern Mikojan,
smidig, böjlig, habil, organisatör av
den stora handelsoffensiven mot de
underutvecklade länderna och de
västliga industristaterna. »Varje
stats utrikeshandelspolitik är en
del av dess utrikespolitik», upplyste
han nyligen en västtysk publik.
Sammanlänkat med denna tävlan på ekonomiens fält går kapplöpningen på det tekniska och vetenskapliga området. Ännu ligger
Sovjet efter på de flesta områden
men har i några avseenden passerat
väst. Den målmedvetenhet med vilken Sovjet går till verket för att
utbygga och förbättra sina resurser
på detta område är kanske en av
de allvarligaste tankeställarna för
de västerländska staterna.
Den juhlin-dannfeltska bokens
betydelse ligger bl. a. däri, att författaren för svensk publik fäst uppmärksamhet på dessa utvecklingslinjer. De var visserligen kända tidigare i stora drag för några styc- 323
ken inom förvaltningen, näringslivet och pressen. Men det är för
första gången här som de blivit
föremål för en systematisk framställning.
Det är intressant att konstatera,
att boken kommit ut vid en tidpunkt, då den traditionella svenska
isolationismen på allvar börjat brytas upp under trycket av de omvälvande utrikesekonomiska händelserna, då de gemensamma marknadernas problem anmäler sin närvaro i väster och den sovjetiska
produktionsstaten växer sig allt
större i öster.
Det är därför tillfredsställande
att se hur dessa för landet livsviktiga händelser tilldrar sig alltmer
intresse. Näringslivets olika organisationer har gripit sig an att klargöra frågorna kring den europeiska
integrationen. Utrikesdepartementet visar ett ökat intresse, då det
gäller kännedomen om den sovjetiska ekonomien och tekniken. Vid
exportföreningens stämma i april
framhöll chefen för departementets politiska avdelning, att det behövdes en systematiserad bevakning av vissa ryska utvecklingstendenser. Han nämnde önskvärdheten att noggrant följa den vetenskapliga och tekni~ka litteraturen
och mera ingående studera produktionsökningen och dess förutsättningar. Det är uppenbart, att ett
ignorerande eller en otillräcklig bevakning från svensk sida av den
ekonomiska utveckling, som nu
sker i öster, kommer att placera
324
våra vetenskapsmän och i längden
också vår industri och hela vårt
näringsliv i ett ogynnsamt konkurrensläge.
Vetskapen om det aktiva intresset inom näringslivet och kännedomen om utrikesdepartementets mening gör, att man med tillförsikt
bör kunna se framåt mot ett samarbete mellan statsförvaltningen
och näringslivet i dessa uppenbarligen mycket viktiga frågor. På nya
bedömningsgrunder, med nya perspektiv och med god målmedvetenhet bör det kunna leda fram till
att man säkrare än tidigare skall
kunna förutsäga framtiden.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner