Print Friendly

Återuppfostran och ockupation

Av Redaktionen | 31 december 1946


1946


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ÅTERUPPFOsTRAN
OCH OCKUPATION
Av Dr. rer. pol. OTTO FRIEDLAENDER, Stocklwlm
TrLL de mest oroande frågor, som de senaste åren ställt oss inför,
hör denna: hur var det möjligt, att det ur en kulturnation som
det tyska folket kunde framgå så många förbrytare, vilka på sitt
samvete har de fruktansvärdaste ogärningar, som den moderna
historien känner? Många har gjort besvarandet av denna fråga
lätt för sig och förklarat händelserna som en följd av en särskild,
historiskt betingad egenart hos det tyska folket. Genom att deklassera det tyska folket till ett förbrytarfolk har de emellertid
själva fallit offer för rasfördomarna. Redan under kriget protesterades det mot denna inställning. Den är en oberättigad generalisering, »den farliga pluralen». Om man alltså tar avstånd från
metoden att fälla kategoriska domar över alla medlemmar av ett
visst folk och att ge pseudohistoriska helägg för dessa domar, så-
som Vansittart, Emil Lud~wig och andra har gjort, torde man dock
icke kunna bestrida, att människor, som sedan århundraden tillhaka levat tillsammans som ett folk, på grund av gemensam naturlig omgivning, sin likartade härkomsthistoria, och den andliga
tradition, som lever vidare i språk, seder, lagar och institutioner,
utsätts för en påverkan som resulterar i ett typiskt sätt att förhålla sig, alltså i viss mån en folkkaraktär. Men denna folkkaraktär är föränderlig, och just dess politiska och socialt iakttagbara drag är starkt situationsbundna; man kan därför inte säga,
att reaktionssättet hos människor tillhörande ett visst folk, inbördes och gentemot andra människogrupper, i alla tider är detsamma. Den som vill bedriva folkpedagogik, eller siktar till en
omfostran, måste tänka på att de situationsbundna kännetecknen
på en folkkaraktär kan ändras endast om den situation, i vilken människorna lever, ändras. I fallet Tyskland innebär detta,
att dess tradition av undersåteuppfostran och inre ofrihet måste
594
Återuppfostran och ockupation
brytas, emedan den lett fram till herrefolkmentalitetens tvångskompensation.
Insiktsfulla iakttagare inom Förenta Nationerna gjorde redan
under kriget upp välgenomtänkta och måttfulla planer för verksamheten i det ockuperade Tyskland. Den amerikanska uppfostringsoptimismen kom dem visserligen att ta något för lättvindigt
på problemen och förbise de reala svårigheter, som ställde sig i
vägen för att förverkliga de mest välmenta planer. Därtill kommer, att hela omfostringstanken är och förblir dilettantisk i den
mån den endast uppfattas som ett skolproblem. Hur viktigt det
än må vara med nya läroböcker och andra undervisningsmetoder,
räcker dessa dock inte till att lösa problemet i dess helhet, framförallt inte om det är främmande läromästare och främmande
föreställningar som stått fadder till dem. Ett folks uppfostran
måste vara självuppfostran. De bästa förutsättningarna att lyckas har den, om den föregås av en ärlig inre förvandling och om
uppfostringsmiljön förmår vidareutveckla alla goda ansatser. Just
i detta avseende erbjuder emellertid en militär ockupation stora
svårigheter, ty folkpedagogiskt sett är ockupationen en tvångsuppfostran. Den är det trots de kanske bästa avsikter hos enskilda
personer och myndigheter bland ockupanterna; den måste vara
det till följd av sitt väsen, sin mekanism och sina uppgifter.
Resultatet av det tyska nederlaget överraskade t. o. m. segrarna själva. Att den totalitära statens sammanbrott skulle visa
sig lika totalt som själva det militära sammanbrottet hade man
knappast kunnat vänta sig. Vida kretsar inom det tyska folket
var efter denna väldiga historiska bakläxa utan tvivel villiga att
lära om, och alla muntliga och skriftliga rapporter stämmer överens på den punkten: bortsett från de fanatiska nazistanhängarna
fanns inom hela folket en levande önskan att beträda andra och
demokratiska vägar. Därvid var många visserligen nog naiva att
tro, att en demokratisk läpparnas bekännelse var tillräcklig för
att de under en ny regering åter skulle bli erkända som likaberättigade. Illgärningarna i koncentrationslägren och i de ockuperade områdena hade en avsevärd del av folket faktiskt inte
haft någon vetskap om, och en mycket stor del av folket var inte
heller medveten om någon aktiv skuld. T. o. m. bland krigsdeltagarna fanns det många som – bortsett från de övergrepp som
begås av varje soldatesk- inte ådragit sig någon personlig skuld.
Andra åter förträngde gärna obehagliga och skuldmedvetna minnen, och från motsidan gjorde man tyvärr detta lättare för dem
595
..
Otto Friedlaender
än man hade bort göra. Talar segrarna om den tyska terrorn i
de ockuperade områdena, pekar dessa tyskar på bombardemangen
av tyska städer, vid vilka ofta viktiga industrimål med hänsyn
till sin framtida betydelse blev skonade, medan i bostadskvarteren
t. ex. i Dresden och Hamburg skräckslagna människomassor träffades av fosforgranaterna och rusade omkring som levande facklor på gatorna. Talar segrarna om svältransonerna i Belsen, pekar
tyskar på de nuvarande livsmedelsransonerna i Tyskland, som hotar att låta barn såväl som vuxna täras bort och bli till svaga
skelettmänniskor. Talar segrarna om slavarbetarna och om Hitlers folkfördrivningar, erinrar tyskar om de 8-10 miljoner människor, som efter förlust av hem och gods irrar omkring på den
förhärjade tyska marken, sedan många under tvångstransporterna dukat under för hunger och köld. De hänvisar också till,
att miljontals unga, arbetsdugliga människor ännu hålls kvar i
främmande land som tvångsarbetande krigsfångar och att de ofta
vänder hem österifrån i ett sorgligt avtärt tillstånd. Att allt detta
är följder av den nationalsocialistiska våldspolitiken, att fördrivningen från öster endast är svaret på liknande aktioner från de
tyska ockupationsmyndigheternas sida, att nöden i Vitryssland
och i Ukraina var större än den nu är i det förhärjade Tyskland,
att även de tyska krigsfångarna har fått lida av att bristen på
fartygstonnage fördröjt hemtransporterna, allt detta är förnuftsargument, som inte gör stort intryck på de hungriga magarna, de
längtande hjärtana, de förstörda nerverna. Hur skulle det då
kunna uppstå någon äkta ångerkänsla och någon inre förvandling~
Desto viktigare skulle det ha varit att energiskt sätta i gång
mod den tyska återuppbyggnaden, som folket längtar efter. Men
inte heller detta var tyvärr möjligt. Den ömsesidiga misstänksamheten och de divergerande politiska målsättningarna har förhindrat varje verkligt samarbete mellan de allierade och har därmed även gjort det omöjligt att skapa en enhetlig ockupationsauktoritet. Tyskland har inte bara sönderslitits i fyra eller fem
ockupationszoner; det finns i dag ett östligt och ett västligt Tyskland, i vilka olika sociala grundsatser, olika styrelsemetoder och
olika undervisningsmetoder tillämpas. Hur skall man kunna omfostra ett folks ungdom, om den redan från tidigaste barndomen
länkas in i skilda tankevärldar~ I öster är ryskan det första och
viktigaste främmande språket i skolorna, i väster är det engelska.
Båda delarna kan under nuvarande förhållanden lända ungdomen
596
Återuppfostran och ockupation
till stor nytta, men det gynnar uppkomsten av ett inre främlingskap mellan folkets olika delar. Och på liknande sätt förhåller
det sig inte bara inom skolsystemet utan på hela uppfostrans område. I öster finns det redan ett slags ny statlig ungdomsorganisation, som upprättats under det s. k. enhetspartiets inflytande. I
väster söker man med alla medel stödja de konfessionella tendenserna, som just i Tyskland, där protestantismen i största utsträckning underkastade sig den nazistiska överheten, tyvärr inte sammanfaller med en sund längtan efter religiös och sedlig förnyelse.
För ungdomens fostran hade framförallt amerikanerna, vilka
också genom idrottsevenemang och barnfester sökte knyta kontakter med ungdomen, gjort upp ett program, vilket framlades i Berlin den 13 augusti och som byggde på förhoppningen om stabilitet
inom den tyska fredshushållningen, statlig enhet och självaktning
hos det tyska folket. Det vilade på så sunda grundsatser som ömsesidig tolerans mellan människor och folk, respekt för den enskildes värdighet, medborgarnas självansvar och självverksamhet
samt strävan efter vetenskaplig sanning och social rättvisa, alltså
på respekten för de mänskliga fri- och rättigheterna.
Men ännu har det inte blivit så mycket av allt detta. Visserligen är den tyska ungdomen, särskilt den under 25-årsåldern, ofta
mycket bättre än sitt rykte. Den är tidigt desillusionerad, misstrogen gentemot alla gamla partier och dogmer, stundom även labil och cynisk, men dock i det stora hela mindre förgiftad av nazismen än man skulle kunna tro. Det beror på att den gjorde sina
första betydelsefulla politiska erfarenheter vid en tidpunkt, då
nazistregimen redan lät alla sina skuggsidor, från den militära
tvångsuppfostran, undertryckandet av åsiktsfriheten och den personliga rörelsefriheten till det alltmera negativt upplevda kriget,
framträda med all tydlighet. Visst söker man hjälpa ungdomen.
Man hjälper ju också barnen med livsmedelsaktioner och söker ta
hand om de allra mest beklagansvärda bland dem, de tyska »beszpresornij», de föräldralösa kringirrande och kriminaliserade unga,
som håller till bland ruinerna och stryker omkring på landsvä-
garna och i närheten av järnvägsstationerna, där svartabörshandeln florerar. Men varje hjälp är där som en droppe i havet.
Ett uppfostringsresultat kan nås genom förebilder, genom urval,
genom medveten skolning och vanebildning samt genom en miljö,
där bestämda sociala beteendemönster utvecklas som naturliga
följdföreteelser. Var är förebilderna~ Ur den tyska historien och
traditionen kan förebilder, som passar in på nuvarande situation,
44- 4684 7 Svensk Tidskrift 1.946 597
Otto Friedlaender
svårligen hämtas. Ånnu större är i det nutida Tyskland, på några
få lysande undantag när, bristen på levande förebilder. Det ligger i öppen dag att ockupationsmakternas soldater, särskilt de
unga rekryterna, som i det förhärjade landet lättare än under
ordnade förhållanden frestas till att ge sig hän åt primitiva soldateskutsvävningar, inte kan tjäna som förebilder. Även de i
vissa fall synnerligen väl skolade och uppriktigt välmenande representanterna för ockupationsmaktens civila och militära myndigheter kan endast utöva en begränsad påverkan. De kan, därför att de kommit till landet som främlingar och segrare, inte
inverka med den omedelbarhet, som är den oundgängliga förutsättningen för varje uppfostran genom en mänsklig förebild. Lika
litet kan man tala om någon sund urvalsprocess, ty hela denazifieringspolitiken lider antingen av godtycklighet eller av överdriven schematisering. Godtycklig är den, då t. ex. i östzonen den,
som skaffat sig en kommunistisk medlemsbok, plötsligt inte längre
skall anses som nazist; godtycklig är den likaledes, när man i den
engelska zonen sätter in fackmän, som man behöver för återuppbyggnaden, i viktiga ekonomiska och sociala positioner, fastän de
ingalunda har något klanderfritt förflutet. Godtycklig är den
även, när i den franska zonen personliga sympatier kan föranleda
oberättigad protektion. Schematisk är den, när man i den amerikanska zonen sätter upp ett frågeformulär med 132 frågor, liksom en triumfbåge över den principtrogna denazifieringen. Genom
denna triumfbåge marscherar nämligen alltför ofta människor,
som aldrig tillhört någon nazistorganisation men om vilka var
och en som känner dem kan intyga, att de i verkligheten varit
värre nazisttyper än många stackars medlöpare. Man måste
medge, att ingenting är svårare än att dela upp människor efter
deras verkliga övertygelse, ty uttrycken för denna övertygelse
undandrar sig alltför mycket varje rubricering. De är inte gripbara och kan inte bevisas. I varje fall har denazifieringen i Tyskland i otaliga falllett till ömsesidigt angiveri, stundom på grund
av ärlig förbittring men ibland även av vinstbegär eller karriärhunger, och allt detta är även för de rättvisaste utländska bedö-
mare, ja, t. o. m. för de inhemska undersökningskommitteerna
synnerligen svårgenomskådligt. Urvalsförfarandet gynnar naturligtvis de äldre, mindre komprometterade årgångarna, det skjuter
ofta fram de tidigare tvångspensionerade, däribland emellertid
även sådana som redan är kroppsligt försvagade eller själsligt resignerade. Det gynnar också anpassningsdugliga naturer i den
598
Ateruppfostran och ockupation
mellersta generationen, vilka inte alltid är de mest värdefulla och
karaktärsfasta. Den missgynnar däremot den yngre generationen,
helt enkelt därför att för denna är allt statt i växling och förvandling, icke blott hemort, skolformer och yrke utan även utkristalliseringen av en egen värdemåttstock ur de många motsägelsefulla upplevelserna. Ungdomen har inte haft tillfälle att
ge några bevis på pålitlighet. För omskolningen av de unga fattas
dessutom lämpliga lärarkrafter, undervisningsmaterial, ja även
beprövade uppfostringsprinciper. Just den sistnämnda bristen gör
sig nästan starkare märkbar vid de högre skolorna och framförallt
vid universiteten än vid folkskolorna. Professorerna är, i den mån
de inte har avskedats, i många fall fyllda av en blott illa dold
motståndsanda, och när till och med en så aktningsvärd man som
historikern Friedrich Meinecke i en nyligen utgiven broschyr
skriver om den preussiska militarismen, »från vilken det tyska
folket nu torde bli tvunget att avstå», kan man dra föga lyckliga
slutsatser ur denna olyckliga formulering. Endast några få, som
t. ex. professorerna Karl J aspers och Gustaf Radbruch, Alfred Weber, Ebbinghaus och Werner Kraus visar, att de inte bara håller
den tyska vetenskapens goda frihetstradition upprätt utan att do
också vet, att en högskolelärares uppgift i dag inte bara får vara
fackvetenskaplig utan också måste vara folkuppfostrande. Men
vilken verkan måste det inte ha på de studerande, när man t. ex.
till t. f. rektor för Berlins universitet och till medlem av Akademie
der Wissenschaften utnämner en kommunistisk docent, som först
för några månader sedan erhållit professorstiteln. Man utplånar
inte partiorättvisorna på det vetenskapliga området genom att
begå nya. Självfallet skulle det å andra sidan i tider som dessa
inte höra till en sund folkpedagogik, om man åter öppnade katedrarna för de åsiktsriktningar, vilkas skadlighet världen så dyrt
har måst betala. Att här finna den riktiga vägen är svårt, men
liksom vid besättandet av nyckelställningarna i press, film, radio
och på alla andra områden av folkbildning och folkuppfostran är
det möjligt endast om man efter den store pedagogen Comenius’
exempel »leder människorna med förståelse» men varken av missriktad bekvämlighet låter dem hållas som de vill eller underkastar
dem totalitär dressyr. Den riktiga vägen kan man finna endast
om de uppbyggnadsvilliga krafterna inom folket självt dras fram
till val, till kontroll och till självstyrelse, om alltså demokratin
blir mer än ett slagord, vilket alltför snabbt kan nötas ut och
därför i dagens Tyskland ofta redan förses med tilläggsattribut
599
Otto Friedlaender
som »sann» och »äkta» demokrati eller, som i östzonen, kallas för
»ett nytt slags demokrati», varmed man menar en ovanifrån och
utifrån ledd, alltså helt odemokratisk »demokrati».
Ställd inför bristfälligheten hos alla konstlade uppfostringsmedel i det nutida Tyskland inser man att endast ett enda medel återstår, och detta medel, det viktigaste av alla för det tyska folkets
»omfostran» och inre omvandling är en förändring av den sociala
miljön. Någon dylik förändring har dock hittills icke skett- om
icke i fortsatt negativ riktning. Om en verkligt effektiv nyuppbyggnad kan man inte tala, så länge ännu inte en tredjedel av
industrin är i verksamhet, så länge mycket förs bort men inte en
gång det nödvändigaste ifråga om råvaror och halvfabrikat förs
in i landet, så länge järnvägarna är enkelspåriga i öster och tågen
i väster överfyllda, utan belysning och med urgammal vagnmateriel, skramlar genom landet, så länge handelsbarriärer spärrar
zon från zon och så länge svältransonerna driver människorna
från sina helt eller delvis oeldade ruinbostäder ut på svarta börsen – ty där vittrar den ekonomiska moralens grundsatser och
där skadas arbetsmoralen svårt, därför att människan, antingen
hon är arbetare, student, handlande eller vetenskapsman, måste
ägna hälften av sin tid åt att genom tvivelaktiga bytesaffärer eller genom jakten efter olika för existensen nödvändiga småsaker
skaffa sig ett knappt livsuppehälle.
Tre ting fordras alltså vid begynnelsen av varje orofostran i
Tyskland: Bröd, arbete och hopp. Brödet är otillräckligt. Arbetet
likaså. Och var spirar hoppet? Nya sociala motsättningar har
uppstått, de gamla spelar för närvarande inte längre någon roll.
Den allt överskuggande motsättningen är, som alltid i hungertider, den mellan stad och land. Men därtill kommer motsättningen
mellan dem, som ännu har något och dem, som har förlorat allt,
alltså t. ex. mellan å ena sidan husägarna i större och mindre stä-
der och å andra sidan flyktingarna från öster, som irrar omkring
eller hor i mörka bunkers, mellan de gamla invånarna på landsbygden och de nyinflyttade. Att många kvinnor fullt offentligt
säljer sin gunst för ett par cigarretter, att hårdhet, brutalitet och
egoism bland de besegrade ofta sammanfaller med godtycklig tygellöshet hos segrarna och förlänar bilden av dagens Tyskland
några av dess mest deprimerande drag är allmänt känt. Okänt
är bara, på vad sätt det ur denna stora hopplöshet skall kunna
växa fram förhoppningar, som är något annat än en framsuggererad skenoptimism. Vad det gäller är att skapa förutsättningarna
600
Återuppfostran och ockupation
för bröd, arbete och hopp. De heter i dag: tillräcklig livsmedelstillförsel och tillräckliga varukrediter, säkerställandet av ett enhetligt tyskt näringsliv, igångsättandet av industrin inklusive
exportmöjligheter för denna. De heter vidare: fastställande av de
tyska gränserna utan att nya taggar drivs in i befolkningens hjärtan och framförallt beviljandet av en verklig inrepolitisk suverä-
nitet, vilken kan uppnås endast om ockupationen bortsett från
det militärt nödvändiga i största möjliga grad överlåter sin apparat åt civila tjänstemän. Att vinna krig är en sak, att vinna
människor iir en helt annan. Det sistnämnda är en civilisationsprocess.
Den som hyser bekymmer för Europas framtid, och inte vill att
det skall upvstå ett dödligt tomrum mitt i hjärtat av kontinenten,
måste besinna att frågan om Tysklandsomfostran inte är en fråga
om skickliga läromästare utan om tillräckliga livsmöjligheter. Endast en människa, som vet att hon kan leva, kan också hoppas.
Endast där det finns äkta hopp finns det äkta tro, och endast där
skymtar en framtid, som kan tillåta ockupationen att en dag med
framgång avsluta sin uppgift.
601

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner