Print Friendly

Återstoden av priset

Av Peter J Olsson | 6 oktober 2017



Efter Dylanpriset så allt ses som en reträtt från populism, men Kazuo Ishiguro är en värdig representant för den klassiska romanen skriver Peter J Olsson.

Kanske blev debatten efter förra årets pris till Bob Dylan lite för mycket för Svenska Akademin. Och så gick årets belöning till den engelske (men japanskfödde) författaren Kazuo Ishiguro.

Därmed tystar man en del av kritiken mot att akademin bara belönar dem som ingen läst, och ingen när de väl läser det förstår. En annan kritik kan möjligen komma från motsatt sida, men efter Dylanpriset så allt ses som en reträtt från populism.

Ishiguro är inte bara en ganska läst författare, om inte annat har väl många sett filmatiseringarna av hans mest kända romaner: ”Återstoden av dagen” och ”Never let me go”.

Han skriver också i en klassisk romanstil, klart och tydligt och berättar en historia som rycker med. Dock är det inte några naturalistiska verk, det är ingen allsmäktig och allseende berättarröst som för handlingen vidare. I de flesta böckerna använder han jag-form och låter allt som sker skildras utifrån en av romanfigurerna.

Och dessa är inte allseende, ibland är de oförstående inför kärnan i det händelseförlopp läsaren uppfattar genom deras ögon. På så sätt formas en karaktärsbeskrivning med enastående djup.

Inte gäller det ”Återstoden av dagen” där butlern Stevens med sina bergfasta principer och sin inbundenhet blir en lika perfekt ledare för hushållet som misslyckad i att skapa personliga relationer: det misslyckade kärleksförhållandet med en kvinna i staben, där man trots ömsesidig dragning aldrig lyckas nå fram till varandra.

Romanen utspelar sig under 30-talet på ett Englands ”stora hus” där en tidsålder håller på att ta slut och många tvekar om vilken väg utvecklingen kommer att ta: Ett mer demokratiskt England som bygger vidare på sin individuella frihet eller den modernistiska totalitära stat som Hitler bygger i Berlin.

Kazuo Ishiguro passar därmed in i de många nutida stora brittiska författare som är födda på andra ställen men som skriver på mästerlig engelska och beskriver engelska miljöer och engelsk mentalitet mycket exakt. Andra exempel är V.S.Naipul (Trinidad) och Salman Rushdie (Bombay). Men kanske började det med Joseph Conrad, egentligen Józef Konrad Korzeniowski – polsk adel född i nuvarande Ukraina och dåvarande kejserliga Ryssland.

Ishiguros ”Never let me go” är en närmast science fiction-betonad historia. I den ställs andra moraliska frågor om vad som är mänskligt och vad vi kan och bör göra när det går att skapa människokloner med enda syfte att vara ett redskap för andras nytta.

Man kan alltså konstatera att priset gått till värdig representant för den klassiska romanen. Och han har alla chanser att bli ytterligare läst i och med Nobelpriset. Det är bara att hoppas att det inte, såsom skett tidigare med andra pristagare, leder till skrivkramp. Ishiguro är bara 62 år och har rimligen mycket att ge ännu.

Vi som haft den syriske poeten Adonis eller Michel Houellebecq som favoriter får vänta lite till, vilket förstås kan vara ödesdigert för den 87-årige Adonis chanser.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och chefsstrateg (M) i Region Skåne

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner