Print Friendly

Asylrättens utveckling från forntid till nutid

Av Redaktionen | 31 december 1945


1945


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ASYLRÄTTENS UTVECI(LING
FRÅN FORNTID TILL NUTID
Av redaktör ERNST PFLEGING, Uppsala
I. ANTIKENS OCH MEDELTIDENs ASYLRÄTT
DEN i dag åter så häftigt omstridda asylrätten hör till de äldsta och
mest fundamentala beståndsdelarna av mänsklighetens rättsarv.
Asylrättsinstitutionens ursprung är höljt i förhistoriskt dunkel. Hos
praktiskt taget alla naturfolk existera vissa platser, som tillförsäkra
skydd i någon form. Den gemensamma utgångspunkten för asylrättsinstitutionen tycks vara föreställningen om hemmets helgd (hemfriden) och om främlingens – gästens – immunitet. Från denna
grunduppfattning härledas asylrättens olika former såsom främlings-,
slav-, förbrytarasyl o. s. v. Den förhistoriska tiden är fylld av ständiga fejder mellan olika ätter och stammar. Där den öppna striden
avlyses, kvarstå latenta, av traditionen sanktionerade konfliktmöjligheter, t. ex. i form av blodshämnden. Men dessa ständiga konflikter
visa sig under samhällsutvecklingens gång alltmera som allvarliga
hinder för handel och samfärdsel samt i synnerhet för upprättandet
av en statlig auktoritet. De världsliga och andliga myndigheterna
sågo sig därför föranlåtna att bannlysa fejderna åtminstone från
offentliga sammankomster såsom religiösa fester, tingsmöten, marknader m. m. Detta skedde genom utlysning av allmän »frid» vid dessa
tillfällen. Det kunde även hända att vissa personer eller grupper, som
i särskilt hög grad syntes i behov av skydd, förlänades speciella immunitetsprivilegier.
I regel var asylrätten begränsad i tiden samt hänförde sig till en viss
plats eller en viss persons speciella tabuegenskaper. Emellertid utvidgades gradvis asylrättens giltighet. Så blev t. ex. beröringen av
en sådan tabubärare tillräcklig för att tillförsäkra den skyddssökande
immunitet; tabuegenskapen kunde således överföras. Vid vissa heliga
orter uppstod med tiden hela kolonier av flyktingar, särskilt sådana
som sökte skydd undan blodshämndens verkningar. ·- I detta sammanhang kan man erinra om det gamla sagomotivet om ))den magiska
flykten».1 Det berättas i många varianter om flyende, som under sin
flykt undan en förföljare kastar olika föremål bakom sig, och hur
dessa förvandlas till vatten, eld, berg eller andra hinder i förföljarens
väg. Detta sagomotiv är urgammalt; det återfinnes allaredan i de
1 A. Aarnc, Die magische Flucht, Folklore Fellows Communications nr 92, Helsingfors 1930.
199
• l
f ~
-.
…. ·.
Ernst Pfleging
båda gammaljapanska rikskrönikorna Nihongi och Kojiki (IzanamiIzanagimyten), vidare i gamla indiska källor, men även inom den
europeiska kulturkretsen hos t. ex. den danske historieskrivaren Saxo
Gramaticus samt i svenska, finska och tyska folksagor.
Genom att bevilja asyl kunde prästerna och de världsliga härskarna
skaffa sig höjt anseende och även ökad makt. Asylrätten gavs nämligen i regel icke utan vederlag; ej sällan i den formen, att flyktingen
blev skyddsherrens egendom som hans slav.
På utvecklingens äldsta stadium göres det i regel icke någon åtskillnad med avseende på person vid asylrättens beviljande. Asylrätten gives även oberoende av den gärning eller händelse eller egenskap,
som föranlett vederbörande att påkalla hjälp och skydd. Endast brott
mot själva asylhelgedomen eller mot hemfriden medföra att asylrätten förverkas.
Emellertid uppkommer på ett senare utvecklingsstadium begreppet
»asylovärdig» och det införes »undantagsfall» – easus excepti – där
asylrätten icke ansågs ha giltighet. Denna utveckling leder till uppkomsten av det internationella utlämningsinstitutet och ömsesidiga
utlämningsfördrag ingås. De äldsta folkrättsliga dokument av dylik
beskaffenhet, som vi känna till, härstamma från Orienten och kunna
dateras till det fjortonde århundradet före vår tidräknings början.1
Redan då sattes asylrätts- och utlämningsfrågor i nära samband med
suveränitetsföreställningen. Invånarna i det mäktiga riket Chatti
(hetitterna) tvingade således de mindreasiatiska småfurstarna att utlämna högt uppsatta personer, som hade flytt från landet Chatti; fördragsbestämmelserna voro emellertid helt ensidiga och inga som helst
motprestationer utlovades. Chattikonungen MurschiEsch II ingick
dylika fördrag med furstarna Targaschnallisch av Chapalla och
Kupanta dKal av Mira och Kuvelija. Dessa tycks icke ha innehaft
den fulla folkrättsliga suveräniteten. Det heter nämligen ordagrant
i fördragen:
»Om det kommer en flykting från landet Chatti till ditt land, så tag fast
honom och utlämna honom till mig. Om … det kommer någon svärdutrustad
eller någon adlig man från landet Mira till landet Chatti, skall jag icke återlämna honom till dig. Att från landet Chatti utlämna någon flykting, detta är
icke rätt.»
Vasallstaten kan alltså icke för egen del giva asylrätt. Därtill fogas
förresten i det citerade fördraget en rätt intressant reservationsklausul, enligt vilken flyktade arbetare och hantverkare – förmodligen
slavar och halvfria-icke i någotdera landet få åtnjuta asylrätt utan
omedelbart skola återsändas. Endast höga ståndspersoner och krigare,
vilkas delikter i regel torde ha varit av politisk karaktär eller bestått
i militär insubordination, inneslötas således i asylrätten. Det föreligger även ett fördrag mellan Chattikonungen Schubbiluliuma och den
uppenbarligen mindre mäktiga Mitannikungen Mattiuaza av mycket
snarlikt innehåll. Det tycks således vara fråga om en vid den tiden
1 M. Löhr, Das Asylrecht im Alten Tcstament, Halle a. S. 1930 och V. Koroscc,
Hethitische Staatsverträge, Leipzig 1931.
200
– r
‘ –
-.
~———————·~-~.
Asylrättens utveckling frän forntid till nutid
vanlig och erkänd mellanstatlig praxis, när det gällde umgänget mellan en större och en mindre stat.
Annorlunda låg det till, när två jämnstarka, helt suveräna stormakter uppträdde som kontrahenter. Enligt en hieroglyfinskrift i
Boghazköj ingick den tidens mäktigaste härskare, Ramses II av Egypten, omkring år 1270 f. Kr. eller enligt avvikande datering 1292, en
detaljerad ömsesidig utlämningsöverenskommelse med Chattifursten
Chattuschil III; fördraget innehöll dock det förbehållet, att de utlämnade icke finge lida skada till sitt liv.1
I Babylon samt för övrigt i hela gamla orienten synes det ha förekommit en vidsträckt asylrätt för gäldenärer. I köpfördrag och liknande urkunder finner man ofta en klausul om borgensmän för den
händelse motparten – t. ex. låntagaren eller slaven – skulle fly ur
landet. Klausulen tycks gå ut på att borgensmannen själv i sådant
fall skall vara undantagen från asylrätten. (Jfr urkunder från Larsa.)
Bäst känd är den gammalisraelitiska asylrätten tack vare Gamla
Testamentet, som är en synnerligen rik källa i detta avseende.2 Så-
lunda heter det i Andra Mosebok 21, 12-14:
Den som slår någon, så att han dör, han skall straffas med döden. Men om
han icke traktade efter den andres liv, utan Gud lät denne oförvarandes träffas
av hans hand, så skall jag anvisa dig en ort dit han kan fly. Men om han
begår det dådet att han dräper sin nästa med list, så skall du gripa honom,
vore han ock invid mitt altare, oeh han skall dö.
Medan på ett tidigare stadium varje brottsling, som flydde till
Jahwes helgedom, kunde vinna immunitet genom att vidröra altarets
horn, skiljes nu strängt mellan uppsåtligt mord och dråp av våda.
Det är nu inte längre altarets magiska kraft, som är det avgörande,
utan gärningens ‘lagliga och moraliska karaktär. skuldfrågan träder
således här för första gången i förgrunden. Först upprättas tre asylstäder och under prästherradömet tillkommer ytterligare tre: Quedesch, Sichem och Hebron öster om J ordan och Bezer, Ramoth och
Golan väster om floden. Sedermera inträder en påtaglig sekularisering av asylrätten. Huruvida någon får upptagas i asylstaden avgöres antingen av ordinarie domstol eller av myndigheten i gärningsmannens hemkommun. Slutligen har även asylstadens myndighet
befogenhet att upptaga fallet till rättslig prövning och emottaga eller
avvisa den sökande. Under den talmudiska tiden framträder sedan
åter den religiösa aspekten mera påtagligt, den har dock fått en vä-
sentligt annan innebörd. Det är nu inte längre fråga om att skydda
gärningsmannen för förföljarens hämnd; denna funktion har övertagits av den statliga rättsskipningen. I stället framträder nu botoch straffmotivet. .Även under främlingsherraväldet bibehölls de judiska asylstäderna under en längre tid. Selenkos Demetrios Soter gav
åt Jerusalems tempel och hela distriktet däromkring rätt vidsträckta
1 Se fördragstexten hos G. Roeder, Xgypter und Hethiter: Der Alte Orient, bd.
XX, 5, 42 f., Leipzig 1919.
2 Se Nicolsky i Zeitschr. fiir alttestamentliche Wissenschaft, N. F. Bd. VII
(1930) s. 146 ff.
201

..
Ernst Pfleging
asylprivilegier, och ännu under romarna fanns både inom och utom
Palestina ett flertal judiska asylorter.
Av alldeles särskilt intresse är den utveckling, som asylväsendet
tagit på grekisk mark.1 Själva ordet asyl härstammar som bekant
från grekiskan. Ursprungligen hade visserligen adjektivet »asylos»
och substantivet »asylia» en betydelse, som inte har mycket gemensamt med det senare asylbegreppet. »Asylos» betyder helt enkelt
))Osårbar», skyddad mot repressalier eller intrång; Substantivet
))asylia)) är härlett från adjektivet och betecknar den immunitet, som
grundar sig på gudomlig befallning eller överhuvud på urgammal
hävd, för vars ursprung man icke längre kan redogöra. Å ven i Hellas
gällde ursprungligen hemfriden och främlingsrätten, men därtill kom
att varje helgedom, där en gudom eller en heros dyrkades, betraktades som ))hieron kai asylow), helig och skyddad mot intrång. Samma
egenskap tillkom även området kring helgedomen, den av murar omgivna gården (temenos). Att inom detta område göra sig skyldig till
))syläw) (d. v. s. förövandet av någon gärning innebärande förföljelse,
straffexekution el. dyl.) betraktades som ett brott mot helgedomen,
»hierosylia)). En flykting, som lägger en olivkvist omvirad med vit
ylletråd på altaret, har därmed uppfyllt villkoret för att få åtnjuta
gudomens beskydd. Samtidigt som den statliga rättsordningen
växer fram, förvärldsligas asylrätten även i Grekland: det blir
staten som meddelar asylprivilegier och bestämmer över deras tilllämpning. Förutom helgedomarna kan nu även andra orter utrustas med asylprivilegier. Så uppräknar t. ex. Tacitus i sina annaler
(III, 60 f.) följande ännu under romarväldet kvarstående asylorter:
Magnesia, Afrodisias, Stratonikeia, Hierocaesarea, Smyrna, Tenos
och Kos. För slavarna kunde upptagandet i en asylstad ofta medföra frigivning; enligt ett från orienten infört bruk fick emellertid
denna frigivning i regel endast en symbolisk karaktär; slaven blev
nämligen oftast i stället tempelslav ())hierodulos»). I Aten kunde en
slav, som misshandlades av sin herre, fly till Teseion och begära att
bli såld till en annan herre. Detta rättsinstitut [7tp!XcrtY a.ttElY] har
sedermera övertagits av den romerska rätten (constitutio Antonina,
Gaius I, 53).
Asylrättens förekomst i det gamla Egypten betygas av Herodot
och framgår även av en del indicier. Men först när Egypten råkade
in under främlingsvälde, fick asylian – särskilt i form av tempelflykten ())Hiketeia))) – en avgörande betydelse. Otaliga papyrosurkunder, särskilt från den ptolemaeiska tiden, bära vittnesbörd om att
Nillandets förtryckta och utfattiga befolkning tvingades söka sin tillflykt till templen för att undgå de främmande härskarnas talrika och
grymma ingripanden i de enskildes frihet och trygghet. Genom statlig garanti hade asylinstitutionen blivit en sorts social säkerhetsventil, inte så mycket för brottslingar som snarare för slavar och alla
dem som icke kunde fullgöra sina skatteskyldigheter. Den tyske
forskaren F. von W oess, som har lämnat det bästa och utförligaste
1 Jfr E. Schlesinger, Die griechische Asylic. (Diss. Giesscn 1933.)
202
… ,
‘ .
-,
l •.. l’ .
——————-~-~ ~— -·~
Asylrättens utveckling från forntid till nutid
bidraget till vår kännedom om asylrättsinstitutionen i Egypten under
ptolemaeernas och romarnas tid, karakteriserar förhållandena på följande sätt:1
»Asylen blir ett korrektiv för den statliga lagstiftningen. Det veta statsmakterna och tar därför asylrättsinstitutionen med i beräkning. Det är så-
ledes staten själv som erkänner asylen och gör tempelflykten till en rättsinstitution . . . Asylen kunde under dåvarande förhållanden helt enkelt inte
undvaras … Den har spelat rollen av egypternas Habeas corpus.»
Den hellenistiska asylrätten anknöt till de gammalegyptiska asylorterna. Särskilt var det de åt gudarna Osiris-Serapis och Isis vigda
templen, inom vars murar asylrätt rådde. Asylen stod öppen för var
och en oberoende av nationalitet – visserligen med ett undantag,
nämligen persernas efterkommande. Det är intressant att iakttaga att
även i talrika grekisk-egyptiska urkunder förekommer en klausul,
som efter babylonisk förebild förklarar gäldenären för undantagen
från asylrätten, »agogimos~, ifall han inte efterkommer sina förpliktelser. Och eftersom »persernas efterkommande», [IIEpcrxt -ci’J<; Emyov’ij<;]
till vilka förresten även många judar räknades, eo ipso voro undantagna från asylrätten, blevo de följaktligen eftersökta borgensmän i
penningaffärer.
Asylen lämnas dock, som redan omnämnt, ingalunda alltid utan
motprestation. Tempelflyktingarna i Serapeum betecknas således ofta
som »katochoi~. d. v. s. som personer som befinner sig i gudomens
våld (katoche). Ofta fingo de efter gammal sed de heliga tecknen
– »stigmata hiera» – inbrända för att dymedels utmärka, att vederbörande har givit sig åt guden. Här föreligger utan tvivel en kombination av sakralstraff och tempelslaveri.
I Rom vinner asylrätten större betydelse först efter principatets
uppkomst eller, ännu mera preciserat, efter erövringen av Egypten.
Goda skäl kan anföras för den förmodan att den romerska asylrätten
utgör ett lån från den egyptisk-hellenistiska traditionen. Redan det
faktum att romarna använde ett grekiskt ord för en rättslig företeelse pekar i denna riktning. De romerska kejsarna, i synnerhet
Augustus, förnyade och bekräftade i stor utsträckning bestående
asylprivilegier i imperiets olika provinser. Framför allt blir kejsarkulten asylrättens centrum. Ar 14 e. Kr. kungjordes det att den som
flydde till Divus Augustus’ bildstod hade anspråk på asyl. Kejsarbilden kom därför i fortsättningen att representera asylen framför
alla andra, särskilt för slavar och utlänningar. »Ad statuas confugere» förblev fram till byzantinsk tid en utväg, som ofta tillgreps.
Tillflykten till kejsarbilden gav även ofta ett rättsgiltigt anspråk på
att få vädja till kejsaren som högsta rättsinstans.
En fullständig omvälvning inträffade med kristendomens seger.2
1 Miinchener Beiträge zur Papyrusforschung und antiken Rechtsgeschichte n: r
5 (1923).
2 Jfr F. Martroye, L’asile et la legislation impcriale du IYe au VIe siecle, Mem.
de la Soc. nat. des antiquaires de France (1918).
203

..
Ernst Pfleging
Genom toleransediktet i Mediolanum hade vägen blivit fri för kyrkan
att taga asylskyddet i sina egna händer. I motsats till vad som hade
varit fallet under hednisk tid kunde den katolska världskyrkan icke
foga sig i att dess rätt att giva asyl endast tillkom den i andra hand
i kraft av någon världslig furstes medgivande. Efter en segsliten
strid tilltvingade sig kyrkan erkännandet att dess helgedomar undantagslöst skulle betraktas soin fridlysta platser, sacrosanctae ecclesiae.
staten tilldelades en uteslutande tjänande roll, nämligen att övertaga
garantin för den kyrkliga asylhögheten. Brott mot asylrätten skulle
således få gälla som majestätsbrott, crimen laesae majestatis. Emellertid motsatte sig kyrkan å andra sidan av etiska skäl bestämt en
mera allmän och undantagslös tillämpning av asylrätten. Den ville
inte heller garantera straffrihet åt de brottsling·ar som sökte dess
skydd; den kämpade endast ‘—- och med stor framgång – för en humanisering och rättvisare utformning av gällande straffrätt. Casus
exceptus spelade således i den kristet influerade senromerska kodifieringen en betydande roll. Tidigast undantogos från asylrätten
mördare, äktenskapsbrytare och kvinnorövare. Samtidigt uppsatte
emellertid kyrkan som villkor för utlämning att dödsstraff eller
stympning icke fingo tillämpas mot dessa brottslingar. Kravet på
mildhet- »lenitas»- stod i nära samband med läran om »irregulariteten», enligt vilken en präst eller munk ådrog sig en svår skuld, ifall
han – om även endast indirekt – förorsakade någon människas död
(»irregularitas ex defectu perfectae lenitatis»).1 Vid sidan av asylrätten fanns under hela medeltiden en vidsträckt intercessionsplikt
för biskopar: d. v. s. de voro skyldiga att hos den världsliga myndigheten intervenera om straffnedsättning. Medeltidens stora påvar voro
i allmänhet inte särdeles asylvänligt sinnade. Casus excepti utvidgades starkt. Att kättarna i regel uteslötos från asylrätten betraktades
som självfallet.
Vid sidan om den kyrkliga uppträdde under medeltiden den världsliga asylrätten. Denne grundade sig på den germanska rättstraditionens immunitetside. Gudarnas tempel och lunder voro liksom
tingsplatserna skyddade och frejdade genom en särskild »frid». Liksom i den mosaiska rätten hade även här skyddet mot blodshämnden
varit den egentliga drivfjädern för dessa fridplatsers tillkomst. Den
förföljde hade ofta en fördel i det skydd som han i sin egenskap av
gästande främling åtnjöt; så länge han som gäst vistades i någons
hem var han oangripbar. Marknadsfrid, hemfrid, kyrkogårdsfrid,
stadsfrid m. fl. speciella »fridsformer» uppträdde således vid sidan
om kyrkofriden. Överallt i det medeltida tyska riket fanns det »Freiheiten» eller »Freiungen», d. v. s. fridlysta platser. Förhållandet återspeglas än i dag i gatunamn som t. ex. »Die kleine Freiheit» i Hamburg. Ä ven de s. k. Rolandssäulen, stadsrätternas symboler, utgjorde
asylplatser. Vid de stora landsvägarna fanns det »frigårdar», där
flyktingar fingo vistas en tid okränkta. Syftet med dessa partiella
asyler var givetvis att giva parterna möjlighet till förlikning eller
1 J. Gröll, Elemente des k.irchlichen Freiungsrechtes (1911).
204
. -(, .
-,
.. ..•.
—~-~———~
Asylrättens utveckling från forntid till nutid
till anskaffande av bevismaterial. Dessa världsliga asyler voro beroende av privilegier från myndigheternas sida.
striden om investituren undergrävde emellertid både den andliga
och den världsliga asylrätten. Med reformationens seger och territorialsuveränitetens genombrott fick kyrkoasylen sin dödsstöt. Protestantismen kände icke någon asylrätt, och den framväxande absolutismen var av lättförklarliga skäl motståndare till varje form av asyl
– med undantag möjligen för den s. k. folkrättsliga asylen.
Den folkrätt, som började utbildas vid denna tid, var även den
direkt asylfientlig. Hugo Grotius uppställde följande berömda princip för den internationella rättsvården: »aut dedere aut punire», antingen utlämna eller straffa. Kyrkofridens formella avskrivning ägde
dock icke rum förrän långt senare. I kungariket Sachsen t. ex. skedde
det så sent som 1872. En svag rest finnes förresten alltjämt i den
katolska kyrkans lagbok, Codex Juris Canonici, can. 1179, lib. III:
Ecclesia jure asyli gaudet ita ut rei, qui ad illam confugerint inde non sint
ex.trahendi, nisi necessitas urget, sine assensu Ordinarii vel saltern Rectoris
ecclesiae.
Den kyrkliga hemfriden förutsätter att ämbetshandlingar icke få
företagas i kyrkorum utan prästernas uttryckliga medgivande.
Inskränkningarna i kyrkoasylen och dess slutliga bortfall ha emellertid endast tidvis kunnat inkräkta på asylrätten som institution.
Snart nog upptäckte man att den mänskliga rättvisan är bristfällig
och ofullständig. Behovet framtvingade asylens återinförande i en
särskilt tillspetsad form, nämligen den politiska asylrättens.
II. POLITISK ASYLRÄTT; UTLÄMNINGSFÖRDRAG OCH
KRIGSFÖRBRYTARPROBLEMET
A. Asylrätten under nya tiden.
Den politiska asylrätten i modern mening har fått sin utformning
under kampen för rättsstaten. Dess uppkomst sammanfaller med genomdrivandet av nationalstaternas fulla suveränitet. Medeltidens
religiösa eller världsliga asylrätt, som över lag kom »de arma syndarna» till godo, d. v. s. flertalet av de vanliga brottslingarna, blev
mer eller mindre överflödig genom straffrättssystemens likformiga
utveckling i de europeiska länderna, varigenom en större rättssäkerhet så småningom växte fram. Den som förbrutit sig mot allmän
lag ansågs ej kunna göra anspråk på asyl, i motsats till vad som ‘hade
varit fallet under tidigare skeden.
A andra sidan framträdde nu mera än förut behovet av skydd mot
övergrepp av den stat, som hade kommit att stå som innehavare av
en absolut makt. Folkrätten fick sin första utformning och i den införlivades forntidens rättsuppfattning enligt vilken naturen själv
hade satt bestämda gränser för enväldet: nec regibus infinita aut
205
j.
‘··ilf”·,)’.~, ,.··· –~
Ernst Pfleging
libera potestas (Tacitus). Samma suveränitetside, som inom de enskilda staterna ofta ledde till ett hart när outhärdligt ämbetsmannagodtycke, fick som folkrättslig konsekvens ett korrektiv mot just
denna sin inneboende bristfällighet. Asylrätten blev nämligen en av
de suveränitetsrättigheter, som en oavhängig stat gör anspråk på att
få utöva med hänsyn till sina egna intressen. Första gången detta
kodifierades i en fördragstext var år 1792, då Thomas .Tefferson i ett
utlämningsfördrag mellan Förenta staterna och det despotiskt styrda
Spanien uttryckligen förbehöll sitt land rätten att skänka asyl åt
politiska flyktingar. Som terminus technicus i lagstiftningen möter
oss därpå begreppet »delit politique» i den franska chartan a,v 1830:
den belgiska utlämningslagen av 1833 övertog så begreppet därifrån.
Denna belgiska lag blev förebild och utgångspunkt för motsvarande
lagstiftning inom de flesta kulturstaterna.1 Det i Europas historia så
oroliga året 1848 kommo emellertid regeringarna att slå in på mera
restriktiva linjer vid beviljandet av asyl åt politiska flyktingar. Vittgående inskränkningar härvidlag fixerades i en särkild anarkist- och
attentatsklausul, som man nu började infoga i talrika utlämningslagar och utlämningsfördrag. Napoleon III:s diplomatiska påtryckningar ledde 1856 till att den belgiska utlämningslagen erhöll följande
tilläggsparagraf:
»Ne sera pas repute delit politique ni fait connexe a Ull semblable delit,
!’attentat contre la personne du chef d’un gouvernement etranger, ou contre
celle du membre de sa famille, lorsque cette attentat constitue le fait soit de
meurtre, soit d’assassinat, soit d’empoisonnement.»
Denna utveckling godtogs emellertid ej av alla stater: England,
Schweiz, Italien, Nederländerna och Grekland vägrade införa denna
bestämmelse, som blott ansågs utgöra ett skydd för despotierna.
Anarkistklausulen är speciellt karakteristisk för en viss period inom
Förenta Staternas lagstiftning (lagar i U. S. A. av 20/2 1907 samt 1/5
1917): det är den misshagliga åsiktsriktningen såsom sådan, som
klassificeras som casus exceptus utan att den behöver ha tagit sig
uttryck i någon konkret handling.
I allmänhet har den statliga lagstiftningen undvikit att definiera
begreppet politisk förbrytelse. Vad som i enskilda fall skall hänföras
dit, avgöres av den statliga suveränitetsinnehavaren efter eget bedömande: varje brott kan alltså vid behov klassificeras som politiskt.
Enligt nutida uppfattning finnas tvenne klart skilda källor för utlämningsrätten: dels den i respektive land gällande utlämningslagen,
dels de folkrättsliga konventionerna om utlämning och ömsesidig
rättsexekution, vilka äro bindande allenast för de fördragsslutande
parterna och vilka för övrigt kunna avvika från den i respektive länder gällande rätten. Saknas en folkrättslig reglering av ifrågavarande förhållanden i form av fördrag, träder utlämningslagen i
förgrunden; eljest blir, i händelse av skiljaktigheter mellan den statliga lagstiftningen och utlämningsfördraget, ofta det senare utslagsgivande.
1 Jfr H. Lammasch, Auslieferungspflicht und Asylrecht, Leipzig 1887.
206
… r
‘ .
Asylrättens utveckling från forntid till nutid
I några länder fick asylrätten endast en mycket ofullkomlig laglig
förankring. Såväl i det tsaristiska Ryssland som i det tyska kejsardömet voro utlämningsärenden under långa perioder underkastade
ämbetsmännens avgörande från fall till fall. Genom Preussens fördrag med Ryssland och Bajern 1885 avskaffades så gott som helt och
hållet den asylrätt, som dock i praxis förelegat. Ej heller gjorde
Weimarrepubliken någon ändring häri förrän 1929. I den tyska utlämningslagen av den 23/12 1929 gjordes ett försök att definiera begreppet politiskt brott, något som enligt vad ovan påpekats annars
ytterst sällan förekommer i lagstiftningen på här ifrågavarande
område:
»Politische Taten sind die strafbaren Angriffe, die sich unmittelbar gegen
den Bestand oder die Sicherheit des Staates, gegen das Oberhaupt oder gegen
ein Mitglied der Regierung des Staates als solches, gegen eine verfassungsmässige Körperschaft, gegen die staatsbiirgerlichen Rechte bei \Vahlen und
Abstimmungen oder gegen die guten Beziehungen zum Ansland richten.»
Denna uppräkning av förhållandevis ytliga kännetecken är synnerligen ofullständig och bidrager föga till förståelsen av det politiska
brottets speciella beskaffenhet. Den tyska lagen definierar därefter
casus exceptus på följande sätt:
»Die Auslieferung ist zulässig, wenn sich die Tat als ein vorsätzliches Verbrechen gegen das Leben darstellt, es sei denn, dass sie im offenen Kampfe
begangen ist.»
I Ryssland inträdde i och med revolutionen en omsvängning i fråga
om asylrätten, låt vara att förändringen endast torde ha skett på
papperet. Redan i 1918 års ryska författning ges en allmän utfästelse
om asylrätt, som i § 129 av den nu gällande författningen har fått följande lydelse:
»USSR beviljar asylrätt åt utländska medborgare, vilka förföljas på grund
av verksamhet i arbetarnas, vetenskapens eller den nationella befrielsekampens
intresse.»
Paragrafen har fått en sådan form att i främsta rummet skydd
gives åt dem, som verkat i Sovjetstatens intresse.
De skandinaviska länderna ha först relativt sent genom lagstiftning
reglerat förutsättningarna för utlämning. Den norska lagen kom till
år 1908 och i Sverige antogs efter långvariga, delvis dramatiska riksdagsförhandlingar utlämningslagen den 4/6 1913 (SF n:r 68/1913). I
Finland reglerades utlämningsförfarandet genom lagstiftning 1922
(jfr E. Wolgast: Die Auslieferungsgesetze Norwegens, Schwedens und
Finnlands, Leipzig 1928). Dessa tre nordiska länder övergingo därmed från en rent administrativ handläggning av utlämningsärendena
till ett domstolsförfarande. Dock har den svenska domstolen slutgiltigt avgörande blott i fråga om ett avvisande av en begärd utlämning; medgives däremot utlämningen, så går ärendet vidare till regeringen som sista instans, och denna kan utan vidare avvika från domstolsutlåtandet.
Vid en granskning av den svenska utlämningslagens särskilda be- 207
t *-‘) ~d ..
..
….. 3
Ernst Pfleging
stämmelser, finner man att den i stort sett kan anses som typisk för
europeisk rättsuppfattning av asylproblemet: Hinder för utlämning
enligt svensk rätt är i främsta rummet svenskt medborgarskap hos
den person, vars utlämning begäres, samt vidare brottets politiska
karaktär. I det första avseendet överensstämmer svensk rätt med de
flesta europeiska länders. Ja, Weimarrepubliken hade till och med
inryckt den i riksförfattningen: »Ein Deutscher wird nicht ausgeliefert» (art. 112). Endast anglo~amerikansk lag avviker här i formellt avseende, men visar samma förfarande i praxis. När det så
gäller brottets politiska karaktär, har man att lägga märke till den
svenska fixeringen av casus exceptus enligt vilken mord eller mordförsök på ett främmande statsöverhuvud eller dennes familj äro undantagna från asylrätten. De straffbara handlingar, som den politiska brottslingen eventuellt låtit komma sig till last i samband med
sitt politiska brott, kunna i vissa fall komma även detta att framstå
som rent kriminellt, nämligen om de begångna förbrytelserna i sin
helhet visa sig ha haft en övervägande icke-politisk karaktär. Detta
den svenska rättens fastslående av nödvändigheten att bestämma det
politiska eller kriminella momentets relevans i det särskilda fallet,
kommer med säkerhet att aktualiseras, då frågan om utlämning av
krigsförbrytare skall avgöras.
Ytterligare må nämnas följande viktiga grundsatser i svensk lagstiftning i hithörande frågor:
a) Ömsesidighet förutsättes i fråga om tillmötesgående av utlämningsanspråk
b) Vidare gäller »den identiska normens» regel: det begångna brottet måste vara straffbart i båda länderna.
c) Med särskild skärpa hävdas, att den utlämnade må ställas till
ansvar blott för det brott, som föranlett hans utlämnande. Framför allt kan det ej tillåtas, att ett i utlämningsförfarandet som
opolitiskt karakteriserat brott vid straffutmätningen klassificeras som politiskt och bestraffas i enlighet därmed.
d) Det brott, som föranleder begäran om utlämning, måste ha begåtts i utlandet och skall ej ligga under en svensk domstols
kompetens. Smärre förseelser, brott mot tryckfrihet samt de
flesta militärförseelser motivera ej utlämning. Jämlikt § 8 i den
svenska lagen må utlämning medgivas blott då det föreligger en
i vederbörlig ordning upprättad anklagelseakt eller häktningsorder eller en laga kraft vunnen dom. Noggranna uppgifter krä-
vas rörande brottets art samt tid och plats för detsammas begående. Skälen varpå misstankarna stödjas måste klart angivas.
Bortsett från enstaka brister uppfyller den svenska utlämningslagen tvenne grundvillkor: å ena sidan hävdas rättsstatens krav och
lagstiftaren ger betryggande garantier mot ett missbruk av utlämningsförfarandet; handläggandet inför domstol ger tillfälle till noggrann prövning av det enskilda fallet ur rättssynpunkt. A andra
sidan hävdas jämväl den svenska statens suveränitetsanspråk genom
att regeringen inträder som sista instans i alla sådana fall, där ut- 208
l .•·.-
~·—~~—————-~~————……..
Asylrättens utveckling från forntid till nutid
lämningen ur juridisk synpunkt ej möter något hinder. Fastslår däremot domstol att utlämning ej lagligen kan medgivas, så kan regeringen ej häri göra någon ändring.
Givet är emellertid, att staten trots förhandenvaron av starka lagliga garantier mot godtycklig utlämning självfallet i övrigt genom
sin allmänna utlänningslagstiftning kan bedriva en mer eller mindre
restriktiv flyktingpolitik.
B. Asylrättens kris.
Redan före nationalsocialismens maktövertagande i Tyskland framträdde under mellankrigstiden i många länder starkt asylfientliga
tendenser. Dessa asylrättens principiella fiender mötte man såväl
bland folkförbundsentusiasterna och suveränitetstankens doktrinära
motståndare som bland företrädarna för en autoritär uppfattning i
straffrätten speciellt i Tyskland och Österrike (Dahm, Schaffstein,
Gleispach), i Italien, Frankrike, Rumänien och Schweiz. 1928 uttalade sig en representant för denna sistnämnda riktning, professorn
i straffrätt vid Paris universitet H. Donnedieu de Vabres, på följande
sätt om frågan angående asylrättens avskaffande: »Les crimes politiques constituent donc, sinon exclusivement, du moins principalement
le domaine, ou le particularisme regne encore, et oppase une barriere
a l’etablissement d’un systeme rationel de distribution des competences, partant d’un point de vue universaliste. L’evolution historique
montre que ce domaine va toujours en se restreignant.»1
Från år 1933 tilltar denna asylfientliga tendens i styrka över hela
Europa: den tar sig uttryck i talrika oformella utlämningar och polisens med administrativa medel bedrivna jakt på flyktingar, både politiska och andra. Tyvärr finnes det intet land som helt kan svära sig
fritt från att ha skattat åt denna nya uppfattning av asylrättsfrågan
– med alla därav följande ytterst beklagliga konsekvenser.
Den stora aktionen mot asylrätten inleddes 1934 som en följd av
attentatet mot konung Alexander av Jugoslavien vid hans besök i
Marseille. Den franska regeringen tog initiativet och vände sig med
ett av Pierre Laval författat memorandum till Nationernas förbund.
Man gick nu fram i två riktningar: för det första krävdes en utvidgning av »attentatsklausulen» till en omfattande »terroristklausul», för
det andra sökte man att i utlämningsrätten få introducerad utlämning även av sådana personer, som efterlystes för vidtagande mot
dem av s. k. »säkerhetsåtgärder» såsom insättande i koncentrationsläger, intagande på arbetsinrättningar, internering, kastration etc.
Lavals memorandum lades till grund för ett inom Nationernas förbund utarbetat utkast till en antiterrorkonvention. Ar 1935 höllos två
viktiga kongresser, som sysselsatte sig med dessa frågor: den elfte
internationella straffrätts- och fångvårdskongressen i Berlin och den
internationella kongressen i Köpenhamn för förenhetligande av
1 de Vabres, Les principes modernes du droit penal international (Paris 1928),
s. 138.
209
; ,
f ‘
”.
,/~~…~:~·. ·.-‘C.- .. ~
Ernst Pfleging
straffrätten. Båda dessa kongresser stodo uppenbart under intryck
av den tyska nationalsocialismens väldiga kraftutveckling.
I sitt hälsningsanförande vid Berlinkongressens öppnande gick riksministern d:r Frank så långt att han förklarade: »Zwischenstaatliche
Strafrechtspolitik ist nur möglich zwischen weltanschaulich auf dem
Gebiete der Strafrechtsgrundsätze im wesentlichen gleichgerichteten
Staaten.» I hägnet av denna »Gleichrichtung» accepterade Berlinkongressen ett »mönsterfördrag angående utlämning», vari rekommenderades såväl utlämning för exekution av resp. flyktingar ådömda
»säkerhetsåtgärder» (t. ex. kastration i händelse vederbörande gjort
sig skyldig till »rasskändning») som än ytterligare ett upphävande av
den »identiska normens» regel. Även i Köpenhamn var det nationalsocialister, t. ex. Gleispach, som voro herrar på täppan. »Undantagen» från den politiska asylrätten definierades på följande sätt:
»Förbrytelser, vars förövare låtit sig ledas av förkastliga eller egoistiska motiv, gälla under inga omständigheter som politiska brott.
Handlingar, som utgöra en samhällsfara eller skapa paniktillstånd,
betraktas ej som politiska brott.>> I stället för exakta brottsbeskrivningar sättas här således högst vaga klassificeringar, som i praxis
måste leda till ett hart när fullständigt avskaffande av grundsatsen
om utlämningsvägran i fråga om politiska förbrytare. Definitionsförsöken när det gällde att fixera begreppet terrorism, gingo i enstaka
fall så långt, att helt enkelt varje verksamhet, som syftade till en
ändring i regeringsmakten, räknades som terrorhandling; så klassificerades också varje ärekränkning av en myndighetsperson. Följande inflytelserika internationella centralorganisationer stodo bakom
denna aktion mot asylrätten: Association international de droit penal,
Internationale Strafrechts- und Gefängniskommission, Howard League, International Law Association samt vidare den mycket viktiga
Internationella kriminalistföreningen (dess president var då den
schweiziske vetenskapsmannen E. Delaquis) samt slutligen den i samband med Paulssonaffären i Sverige ofta nämnda Internationella
kriminalpoliskommissionen; denna sistnämnda stod efter annexionen
av Österrike helt under Gestapos inflytande och inlemmades i »Reichssicherheitshauptamt» i Berlin (president SS-Obergruppenfiihrer Kaltenbrunner). I samtliga dessa organisationer äro även de neutrala
demokratiska staterna representerade: så företrädes t. ex. Sverige i
Internationella kriminalpoliskommissionen av två delegater, underståthållare Hallgren och docent Söderman. Emellertid har lika litet
de neutralas som tidigare de nuvarande allierades representanter försökt motverka de antidemokratiska tendenser, som fått göra sig breda
i dessa den internationella straffrättens centralorganisationer.
År 1938 avhölls inom ramen för Nationernas förbunds verksamhet
en av Lavals memorandum föranledd Antiterrorlwnferens, vid vilken
de flesta europeiska regeringar voro representerade; den avslutades
med ett principiellt antagande av en antiterrorkonvention (convention
pour la repression et la prevention du terrorisme).1 Alla handlingar,
‘ Jfr P. Wurth, La repression internatianale du terrorisme. These, Lansanne 1941.
210

; ,
‘ .<,
..·… l’. ·:____L___:____.._~——
Asylrättens utveckling från forntid till nutid
som äro »ägnade» att framkalla »skräck» hos individer, grupper av
individer eller hos allmänheten, förklarades däri helt generellt för
gärningsmannens del medföra ovärdighet att få komma i åtnjutande
av asyl. Såsom »terrorhandlingar» stämplades vidare även skadegörelse mot statlig egendom. Kuriöst nog klassificerades även passförseelser och olovligt överskridande av gränsen såsom i princip
diskvalificerande anspråk på asylrätt. »Terrorism» är som synes ett
högst tänjbart begrepp. – Ett stort antal regeringar undertecknade
denna häpnadsväckande konvention, ett av Nationernas förbunds
sista bidrag till den internationella rättens utformning.
Krigsutbrottet 1939 verkade som syndafloden på de europeiska staternas asylrättspraxis. Frankrike ersatte den redan då genom restriktioner till oigenkännlighet stympade asylrätten med de politiska flyktingarnas placering i fångläger, vilka i allmänhet under Vichyregimens dagar blott och bart kommo att bli uppsamlingscentraler för
Gestapo. Ett betydande antal av de i Frankrike levande flyktingarna
blevo tvångsvärvade i Främlingslegionen, eller, vad som var ännu
värre, deporterade som tvångsarbetare till les Chemins de Fer Transsahariens järnvägsbyggen i den afrikanska öknen. Enligt senaste
uppgifter fortsätter de Gaulles regim med oförminskad skärpa denna
linje i fransk flyktingpolitik, i den mån flyktingarna nu överhuvud
taget levande klarat sig genom ockupationstiden. England, Sverige
och Schweiz liksom Förenta Staterna och Mexiko ha däremot efter
en i början restriktiv praxis upprätthållit asylrättens frihetstraditioner. Sverige har under de senaste åren gjort det i ökad omfattning.
Enstaka beklagliga händelser göra i princip ingen ändring i den
svenska statens respektingivande hävdande av asylrätten.
De traktater om samarbete vid rättsexekutioner och utlämningar,
som Tredje Riket inom ramen för sin storrumspolitik avslutit med
andra stater, visa klart, vilken ringa hänsyn den nya hegemonipolitiken tar till de enskilda staternas suveränitetsrättigheter. I det
tysk-slovakiska utlämningsfördraget är den politiske flyktingens
asyl om icke formellt så dock reellt upphävd genom § 4, mom. 2: »Die
Verpflichtung zur Auslieferung besteht in den Fällen, in denen eine
Tat gemeinsame Interessen der vertragsschliessenden Teile verletzt»
· (Reichsgesetzblatt 1942, II, 146). I det tysk-ungerska utlämningsfördraget upprepas tämligen ordagrant den förut nämnda genevska
terroristkonventionens terroristklausul (Reichsgesetzblatt 1941, II,
183). Redan i det tysk-finska utlämningsfördraget av 1937 hade inryckts ett uttryckligt förbud mot varje prövning av skuldfrågan från
asyllandets sida (Reichsgesetzblatt 1937, II, 552).
C. Krigsförbrytarproblemet.
Trots Hitlerdiktaturens för alla uppenbara väg mot undergången
har likväl ej den allmänna tendensen i olika länder att inskränka
asylrätten försvagats. Samma krafter, som över hela världen vilja
underordna de enskilda staternas suveränitet under en stormaktskoalitions hegemoni eller under en total »civitas maxima», göra sig
211
—– – – – – – –
<··::
. w·-
-\- ‘{;,·
Ernst Pfleging
nu allt mer och mer gällande även bland de förenade nationerna.
Detta har i synnerhet blivit fallet, sedan Sovjetunionen engagerats i
kampen. Oviljan mot den politiska asylrätten är under det pågående
världskriget ingalunda inskränkt till den ena parten av de krigförande; fastmer synes den vara av principiell art, varför den kan
påträffas i varje läger, där totalitarism och diktatur i någon form
har sina förespråkare. Förhållandet framgår tydligt t. ex. av det
redan från Donnedieu de Vabres anförda citatet. I detta sammanhang
låter sig lämpligen frågan om de s. k. krigsförbrytarna behandlas.
Vad som framför allt är nödvändigt härvidlag är en definition av
begreppet krigsförbrytare. Om man därmed rätt och slätt menar
politisk (eller militär) motståndare, så bortfalla automatiskt alla
rättssynpunkter. Om man däremot med denna benämning åsyftar alla
de personer, som under förberedandet eller utkämpandet av kriget
eller under en till följd av kriget företagen ockupation satt sig över
och kränkt alla humanitetens och folkrättens bud, så inställer sig i
själva verket ett trängande behov av ett så effektivt straffrättsligt
förfarande som möjligt gentemot dylika brottslingar. I detta sammanhang tänker man närmast på Gestapo och på de därmed samordnade ss-formationerna, vilka såväl i eget som i främmande land
farit fram som barbarer. Hit hör också den ryska politiska polisen
GPU, vilket framgår av skildringarna från det besatta Balticum.
Svårigheten i ett rättsförfarande mot dylika individer ligger dock
såväl i den gällande folkrättens ofullkomlighet som i frånvaron av en
erkänd och opartisk internationell domstol: den permanenta internationella domstolen i Haag har som bekant inga som helst straffrättsliga befogenheter. Såväl allmänmänskliga som juridiska hänsyn
gör det nödvändigt, att bestraffningen ej får företagas i form av godtycklig blodshämnd och lika litet efter det i sovjetpressen givna receptet för s. k. »diciplinerad hämnd»: fastmer måste den komma till
stånd genom en reguljär rättegång inför ett kompetent forum och
med iakttagande av gällande processuella föreskrifter, så som det
sedan gammalt varit bruk i alla rättsstater. J u svårare det brott är,
som lägges någon till last, dess angelägnare måste det vara att förhindra ett justitiemord. Man bör ha garantier för att de verkligt skyldiga få sitt förtjänta straff, och att detta sker utan anseende till person eller vederbörandes tillhörighet till den ena eller andra sidan av
de krigförande. En utan verklig rättsgrund avrättad krigsmotståndare eller en man i ledet, som ställes till ansvar för att han utfört
rättsstridiga befallningar, förvandlas nämligen i regel snart nog till
en martyr för sitt land, och hans martyrskap kan lätt bli ett varaktigt
hinder för återställandet av ordnade förhållanden mellan staterna.
Tyvärr framträder emellertid hos de allierade makterna en stark
aversion mot varje fixering och definition av begreppet krigsförbrytare. Tendensen att behandla även krigsmotståndaren som sådan som
krigsförbrytare tyckes växa sig allt starkare, varvid i synnerhet
vulgärpropagandan från kommunistiskt eller eljest radikalt håll utgör
en mäktigt pådrivande faktor. Motviljan mot en fixering av krigsförbrytarbegreppet bottnar uppenbarligen även i att en sådan defini- 212
• r
‘ ·,
Asylrättens utveckling från forntid till nutid
tion skulle komma att dra uppmärksamheten till folk av samma
kategori på den segrande sidan, vilkas bestraffning man svårligen
skulle kunna med juridiska skäl avböja.
Frågan om ansvaret till krigsutbrottet, som ofta blir ihopblandad
med krigsförbrytarproblemet, har i själva verket ingenting att göra
därmed. Folken själva, som av en pliktförgäten och ansvarslös regering hetsats i krig, ha enligt gällande grundlagar rätt att draga sina
styrande till ansvar. Vidare måste den grundsatsen gälla, att straffbara äro blott sådana brott, som antingen vid tiden för handlingen
voro belagda med straff eller även enligt internationell rätt, speciellt
då Haagkonventionen, resp. internationell rättspraxis, äro att anse
som förbjudna.
Praktiskt taget alla civiliserade länder med undantag av Nazi-Tyskland och Sovjetunionen följa i sitt rättsväsende regeln »nulla poena
sine lege», intet straff utan lag. I konsekvens med denna regel står
förbudet mot analogianvändning och mot retroaktiv utsträckning av
strafflagsbestämmelser. Gentemot det rättsligt mycket betänkliga
kravet, att krigsförbrytare skall återföras till den plats, där de begått
de gärningar som läggas dem till last, måste med skärpa framhållas,
att ingen samtidigt kan vara domare och åklagare i egen sak. Det
står således endast den möjligheten öppen att utan hänsyn till formella behörighetsregler genom internationella fördrag skapa blan~
dade domstolar. För de mest komplicerade fallen torde man icke
kunna undvara en opartisk internationellt sammansatt högsta domstol. De enklare brottmålen däremot böra lämpligen hänvisas till de
ordinarie domstolarna i gärningsmannens hemland. Förutsättning
härvidlag är naturligtvis, att rättsstaten återupprättas i de hittillsvarande diktaturländerna. Man måste vara klar över att ett godtyckligt och partiskt handhavande av krigsförbrytarprocesserna från en
självsvåldig segrarkoalitions sida för en mycket lång tid framåt kan
omöjliggöra uppbyggandet av fredliga internationella relationer och
hämma en positiv internationell rättsutveckling.
De rena hämndprocesserna, där det starkare krigspartiet uppträder
både som åklagare och domare i egen sak och där jäviga vittnen anlitas, är ingenting annat än ett fortsättande av krigsförbrytelserna i
en särskilt skamlös och vidrig form. De beryktade ugnarna i Lublin
för massförintelse av människoliv äro ett varningstecken, men alls
icke någon förebild, som skulle mana till efterföljd.
Efterspanandet av krigsförbrytare berör givetvis på ett intimt sätt
asylrättsfrågan. De allierade regeringarna äro som bekant f. n.
‘– medan kamphandlingarna ännu pågå – i färd med att sätta
upp listor på krigsförbrytare. I den mån dylika listor endast äro
avsedda för regeringarnas eget bruk vid förberedandet av preciserade anklagelser, ter sig detta förfarande ganska naturligt.
Tyvärr framgår det dock av vissa uttalanden och vissa pressröster,
att dessa listor under vissa omständigheter skulle kunna komma att
användas som en sorts proskriptionslistor, vilka man ämnar förelägga asylstaterna med ett ultimativt krav på vederbörandes utlämning. Hotet mot rättsprincipen ligger inte så mycket i själva utläm- 16-45240 Svensk Tidskrift 1945 213
Ernst Pfleging
ningskravet, vilket – ifall det stöder sig på ett reellt underlag – i
det konkreta fallet kan vara nog så berättigat; det förkastliga momentet ligger fastmer i listsystemets ensidiga och diktatoriska karaktär och tillämpning, varigenom asylstatens suveränitet och rättsordning kränkes. Att en krigförande part under krigspsykosens inverkan sätter upp en rad personer, vilka av en eller annan anledning
anses suspekta, på en lista över s. k. krigsförbrytare och av en annan
stat kräver deras utlämnande utan reservation, kan aldrig få vara tillräcklig rättsgrund för att utlämning verkligen skall ske. Det skall i
detta sammanhang ännu en gång uttryckligen hänvisas till bestämmelserna i den svenska utlämningslagen av år 1913, där det i 8 § förutsättes en i laga ordning tillkommen anklagelseakt eller laga kraft
vunnen dom. För att icke asylstatens territorial- och rättssuveränitet
skall allvarligt kränkas måste det åtminstone göras troligt att den till
utlämning begärda personen kan betraktas som skäligen misstänkt
att ha begått sådan gärning, som utesluter asylrätt, samt att talan
mot denna person har väckts antingen hos enligt gällande lag behörig
domstol eller hos en genom internationellt fördrag tillskapad rättsinstans. Även personens identitet måste stå utom allt tvivel. Sveriges
och Schweiz’ regeringar ha vid flera tidigare tillfällen givit tillkänna,
att de icke ämna bereda verkliga krigsförbrytare asyl och att de i
dylika motiverade fall skola efterkomma en begäran om utlämning.
Däremot har ingendera av dessa stater förbundit sig att underordna
sin nationella rättsutövning eventuella befallningar från utlandets
sida. Asylstatens befogenhet att i varje konkret fall pröva utlämningens förutsättningar kvarstår orubbad. De längre gående krav,
som framkommit här och var (särskilt ur kretsen kring Vansittart
samt i den kommunistiska pressen), äro lika oförenliga med rättsstatsprincipen som den »nyordning» var, med vilken den nazistiska staten
intill helt nyligen ville lyckliggöra världen. Avsikten att använda
nazisternas ogärningar som ett bröstvärn mot en obekväm asylrätt
sticker fram alltför tydligt i dessa försök från vissa kretsar på allierat håll. Som bekant stötte emellertid Lord Vansittart helt nyligen
med sina extrema krav på bestämt motstånd från den brittiska regeringens och underhusets sida. Detta motstånd bottnade nog i en bestämd känsla hos de ansvariga i England att överdrifter i dessa avseenden måste bli till allvarligt men för demokratien. Även den
katolska kyrkan har tagit ställning till krigsförbrytarproblemet.
Kollektiva och urskiljningslösa hämndåtgärder mot tyska folket för
nazismens illdåd anses av katolikerna som orättvisa. Påven Pius XII
deklarerar i fjolårets julbudskap:1
»Sicherlich denkt niemand daran, die Gerechtigkeit denen gegeniiber zu entwaffnen, die· den Krieg benutzt haben, um Verbrechen gegen das gemeine Recht
zu begehen, Verbrechen, fiir die vorgebliche militärische Notwendigkeiten höchstens einen Vorwand, niemals jedoch eine Rechtfertigung bilden konnten. Wenn
man sich aber arrmassen wollte, nicht nur Einzelpersonen, sondern kollektiv
1 Julbudskapet 1944. Utdrag ur den tyskspråkiga versionen enligt Schweizer
Kirchenzeitung, Luzern.s 1945, nr 7-8.
214
..• r
‘ .

t_.:_•~-~–___,_.l.-_ _ _ __
Asylrättens utveckling från forntid till nutid
ganze Gemeinschaften zu richten oder :zu ven1rteilen – wer könnte in einem
solchen Vorgehen nicht eine Verletzung der abersten Grundsätze sehen, die in
j eden menschlichen Gericht zu gelten haben?»
Frågan hur man skall förfara med de verkliga krigsförbrytarna,
d. v. s. de rent kriminella mordbrännarna m. fl., kan lösas inom ramen av den gamla principen om casus exceptus. Dessa fall utgöra
således i egentlig mening undantag från den ograverade regeln om
politiska brottslingars asylrätt. Den politiska asylrättens grundvalar
beröras icke därav. Om däremot krigsförbrytarEstorna skulle allmänt accepteras som underlag för utlämning utan prövning och reservation, skulle därmed icke blott asylrätten som sådan äventyras,
utan även dess allmänrättsliga förutsättning undanröjas: statens rätt
att suveränt avgöra i alla rättsfrågor, där den icke bundit sig genom
frivilligt ingångna internationella fördrag. Den stat, vars rättsinstanser endast fungera som utlämningsautomater, upphör att existera
som suverän rättsstat; den sjunker ned till protektorat. Ett sådant
kan enligt sina förutsättningar icke upprätthålla någon egen asylrätt.
Nyligen har professor R. Bergendal i två uppsatser (Sv. Juristtidning 1944, s. 915 ff. och Sv. Juristtidning 1945, s. 80 ff.) behandlat krigsförbrytarproblemet i modern tid och dess betydelse för Sverige. Med
full rätt ser Bergendal i de egentliga krigsförbrytelserna sådana gärningar, som på grund av sin exceptionella karaktär måste konstituera
asylovärdighet. »En sådan tolkning skulle sannolikt av en övervä-
gande opinion finnas välgrundad.» Däremot anser Bergendal det
principiellt oriktigt att med åberopande av utlännin,qslagen på administrativ väg vilja skjuta undan den klausul i den svenska utlämningslagen av år 1913, som stadgar hinder mot utlämning. Utlänningslagen har på intet sätt företräde framför utlämningslagen. Intressant är Bergendals förslag att § 11 i utlämningslagen, som innehåller förbud mot utlämning till icke ordinarie domstolar, får en så-
dan utformning att utlämning till internationella och i enlighet med
folkrätten tillkomna domstolar blir möjlig.
Den av en tysk emigrant, Fritz Bauer, författade boken »Krigsförbrytare inför domstol», som förra året utkom på ett stockholmsförlag,
tillhör den populära propagandalitteraturen. Makt är för Baner och
hans radikala meningsfränder detsamma som rätt:
»Gäller det utrikespolitiska problem, som berör den internationella
rätten, är hela den civiliserade världen röstberättigad. Tyskland
skulle i händelse av en seger icke blott haft makt utan även rätt, om
flertalet av de röstberättigade hade accepterat segern. De allierade
ha rätten på sin sida om flertalet av de direkt eller indirekt berörda av
ena eller andra skälet acceptera en allierad seger.» (Bauer, l. c., s. 92.)
” ”

Så kvarstår till sist den avgörande frågan, huruvida det i vår tid
alltjämt existerar något behov av den politiska asylrättens fortbestånd. Denna fråga måste obetingat besvaras jakande. Liksom på
215

.•• l
<f [
‘_ _ _ _…………_ …………~-~~…….–.;·…’·-~’~._-_ _____c· •.!L…..&
Ernst Ptleging
utvecklingens tidigaste stadier fyller asylrätten i denna dag, då politiska lidelser, uppeggat folkhat och hämningslös annexionshunger
prägla de inom- och mellanfolkliga relationerna, alltjämt och återigen den ovärderliga funktionen att jämna ut den ofullkomliga
mänskliga rättsskipningens mångahanda brister och skröpligheter.
Den politiska asylrätten blir ett korrektiv, med vars hjälp ensidig
partiskhet stävjas och den sakliga rättvisans krav hävdas och försvaras. Asylrätten bidrager således till rättsstatsprincipens befästande. Det skulle därför vara en svår olycka om det barbariska nazistiska diktatursystemet, som alltifrån början uppträtt som asylrättens
dödsfiende, skulle draga med sig även asylrättsinstitutionen i sitt
snart förestående fall. Skrämmande underrättelser från ockuperade
– även nyockuperade! – länder samt planerade eller redan verkställda delningar av blödande länder bära vittnesbörd om att vi ingalunda stå vid slutet av terrorväldet utan alltjämt mitt uppe i det.
Det är därför mera angeläget än någonsin att fortfarande hålla i
minnet att den mänskliga rättsskipningens grundvalar äro bräckliga.
Kristendomen har vid sitt tidigaste framträdande givit uttryck åt
den insikt, som i sistahand bär upp även asylrätten, nämligen att enbart makt ännu icke grundlägger rätt och att maktens utövande icke
får lämnas åt de maktägandes godtycke: Non est enim potestas nisi
a Deo (Rom. 13, l).
Må man taga sig tillvara att man icke lättsinnigt och brottsligt
bryter de sista fördämningar, som hittills ännu hållit stånd för det
frambrytande kaos.1
1 »Asylrätten måste stå över dagens händelser» hävdar advokat Hugo Lindberg
i ett beaktansvärt anförande, som nyligen hölls inför ett socialdemokratiskt auditorium i Stockholm. (Jfr Morgontidningen 18. 4. 45.)
216
… ,
‘ .
.–~
{

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner