Print Friendly

Åsiktsmonopolet i radion och televisionen

Av Redaktionen | 31 december 1963


1963


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ÅSIKTSMONOPOLET I RADION
OCH TELEVISIONEN
I DEBATTEN om Radio-Nord betonade Svensk Tidskrift bl. a. att ett
radiomonopol alltid innebär vissa
risker, nämligen att det i sin nyhetsförmedlande och kommenterande verksamhet är påverkat av
ensidiga politiska intressen. Erfarenheterna dittills kunde peka på
särskilt den tendentiösa framställningen i Sveriges radio och television av förhållandena i Algeriet
liksom den allmänna inställningen
till Frankrike. Den fortsatta utvecklingen har tyvärr inte jävat de tidigare intrycken. Samma ensidighet
hos radion och televisionen har
kunnat konstateras vid flera tillfällen, särskilt anmärkningsvärt
vid den senaste stora internationella krisen, Kubaaffären. När så-
lunda president Kennedys stora
radio- och TV-tal skulle översättas
för den svenska radiopubliken kommenterade den svenske radioreportern med egna synpunkter av så-
dant slag att de endast kunde uppamma misstroende mot den amerikanska politiken hos den svenska
publiken. Samma tendens gjorde
sig gällande i televisionen.
Även på det inrikespolitiska planet märks en tendens till politisk
likriktning från radions och televisionens sida. Här gäller det i första
hand program av debattkaraktär,
som t. ex. »Tidsspegeln», där företrädesvis representanter för en vänsterradikal åskådning ges tillfälle
att komma till tals. På det inrikespolitiska området har också en direkt konflikt uppkommit mellan
radioledningen och oppositionspartierna. Från radions sida har man
efter kontakt med finansdepartementet avslagit oppositionspartiernas begäran att beredas tillfälle att
medverka, då finansministern presenterar den nya budgeten. Likaså
har oenighet rått om oppositionspartiernas krav att själva få avgöra
den lämpligaste tidpunkten för att
presentera sina stora partimotioner
i radion och televisionen.
Det är emellertid naturligt att
radions och televisionens politiska
ensidighet klarast kommit till uttryck på det utrikespolitiska området. Inrikespolitiskt torde det
vara berättigat att tala om en trots
allt relativt stor enhetlighet i uppfattningarna, medan däremot värderingarna avsevärt skarpare skär
mot varandra, då det gäller bedömningen av vad som händer utanför
landets gränser. Samtidigt är det
uppenbart att likriktningen beträffande de utrikespolitiska frågorna
i radion och televisionen kan få ytterst allvarliga konsekvenser då
det gäller omvärldens uppfattning
av de svenska opinionsyttringarna
och inte minst bedömningen av deras styrka och politiska betydelse.
Man kan då resa frågan vad som
framkallat denna ensidiga framställning. Givetvis finns de som spekulerar i direkta påtryckningar
från de makthavandes sida. Ä ven
om man där väl knappast ser med
obehag på den uppkomna situationen, förefaller det dock alltför långsökt att tro på ett så aktivt ingripande. Mera skäl tycks finnas för
Expressens uppfattning, enligt vilken man kan se »en tendens hos
en del av den yngre radio- och TVgenerationen att inte vilja vara objektiv utan i stället vilja utnyttja
monopolställningen för en mycket
personligt färgad opinionsbildning
och kommentarverksamheb. Därmed är man inne på ett brännbart
problem, frågan om radions och
televisionens rekryteringspolitik.
Är det så att kretsen av kommentatorer förnyas genom kooptation?
Ser man på den vänsterradikala
åskådning, som sätter sin prägel
på dessa personer, får man onekligen ett intryck av att så är fallet.
Det är också angeläget att uppmärksamma en annan aspekt av
5
frågan. Genom den dominerande
ställning som televisionen på kort
tid erövrat som opinionsbildande
medium bland den stora allmänheten har också an~ra opinionsbildare kommit att såväl påverkas
som försvagas.
Naturligtvis kan det invändas att
det trots allt inte är livsavgörande
för svensk politik vilken uppfattning befolkningens flertal bibringas
i enskilda utrikespolitiska frågor.
Ser man å andra sidan till helheten
är tecknen betänkliga. De visar hur
relativt lätt det är för en liten
grupp, som behärskar de avgörande
opinionsbildande media, att i politiska frågor uppamma en likriktning och tysta oppositionen. Om
inte de nu förekommande tendenserna bromsas i tid, eller motverkas
genom att det nuvarande radio- och
televisionsmonopolet brytes, kan det
befaras att den fria demokratiska
åsiktsbildning, som satte sin prägel
på samhällslivet under 1900-talets
första hälft, just tack vare en ständig brytning mellan uppfattningarna, löper risk att förtvina. På sikt
kan detta leda till konsekvenser
vilka från principiell synpunkt
borde vara främmande även för de
riktningar, som med ett visst välbehag ser på åsiktsnivelleringen i
dagens läge.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner