Åsa Sundh; Krönika
2000
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ÅSA SUNDH om
brist på konkurrens
S
öndag kväll den l oktober kommer jag till Ariandas inrikeshall en
timme före avgång. Kön till incheckningsdiskarna är mycket lång. Så får jag syn
på en incheckningsapparat och tycker att det verkar vara ett genialiskt sätt att
undvika köandet.
Automatik, utan kö. Jag skickar in min biljett och
får bagageetikett och biljett tillbaka. Nu är det
bara att ställa sig i kö nr 9, där det står Baggage drop,
No check-in. Sagt och gjort. Då upptäcker jag dock
det märkliga. Vår kö står praktiskt taget stilla och vi
som står i den förstår inte varför. Vi har ju redan
checkat in i maskinen. Den långa traditionella kön
ringlar sig tre gånger snabbare framåt än vår ”snabbkö”. Kvinnan som stod framför mig i den vanliga kön
har redan checkat in och försvunnit mot ”gaten”. Jag
går fram till en SAS-anställd vid sidan av kö 9 och
följande dialog utspinner sig:
”Varför står jag i kö igen? Jag har ju
redan checkat in i incheckningsmaskinen’:
”Vi måste kontrollera biljett och
bagage så att det är ert bagage. Det är en
säkerhetsåtgärd”.
”Men varför låter ni oss då tro att vi
kan ordna det själva vid incheckningsapparaten? ”
”Vi vill ge passagerarna möjlighet att
välja”.
Ja, detta argument tilltalar ju mig som är
moderat, men jag fortsätter:
”Vad menar du? Det enda val jag kan se är om
jag ska välja att checka in två gånger eller en f
gång. Nu har jag omedvetet och definitivt mot
min egen vilja valt att checka in två gånger. Det kan
jag inte se någon fördel med, varken för SAS eller för
mig som kund.”
”Vi har för få incheckningsdiskar.”
”Men på vilket sätt hjälper det att öppna en ny
disk om det samtidigt blir en ny lång och seg kö?”
”Många tycker om att prova ny teknik. De tycker
att det är kul.”
”Jag vill själv välja när jag ska ha kul och hur jag ska
ha det. Vi som står här i kön tycker absolut inte att det
är kul och det hjälper definitivt inte SAS att komma
iväg i tid. Jag kan inte förstå vem som har något att
vinna på detta och som kund känner jag mig lurad.”
”Eftersom jag är anställd av SAS kan jag tyvärr
inte kommentera det.”
N
är incheckningen äntligen är avslutad måste jag
rusa ut till planet trots att jag från början var ute
i så god tid. Väl ombord berättar jag detta för min
stolsgranne och han berättar då att nu tycker också
han att måttet börjar bli rågat. Han ska åka till Thailand den l jan 2001 och den 3 juli 2000 beställde han
anslutningsflyg mellan Umeå och Arlanda. Det fanns
9 avgångar att välja mellan. Döm om hans
förvåning när man redan i juli har
bestämt att sju av dessa avgångar är
inställda!
M
onopol är förödande. SAS satsade på 80-talet ansenliga
summor på charmkurser och på att
riva pyramiderna i organisationen.
Men det räcker inte. Charmkurser i all
ära – effekterna sitter inte i för alltid –
men det är mest polityr och yta. Det kanske är dags för en ny omgång, för att kunna
motivera oss kunder att använda den nya tekniken. Men det behövs mer. Det är ju förändringar på djupet som behövs. Företag måste
vara beroende av sina kunder och behöva slåss
för att behålla dem för att det skall bli riktiga förändringar. Om jag ska förmås att ändra mitt beteende
och använda nya system, måste jag först tycka att jag
vinner något på det. Och det måste vara på allvar
också för företaget. Konkurrens, risken att förlora
passagerare, risken att någon annan kommer in och är
bättre.
Som Umeåbo hoppas jag snart få se andra flygbolag
ta upp konkurrensen med SAS. Utan konkurrens får
vi ingen fungerande marknad. Här heller.
Åsa Sundh (asa.sundh@univex.umu.se) är lärare i
engelska vid Umeå Universitet och kommunalpolitiker.
lSvensk Tidskrift l2ooo, nr 41 E!J
brist på konkurrens
S
öndag kväll den l oktober kommer jag till Ariandas inrikeshall en
timme före avgång. Kön till incheckningsdiskarna är mycket lång. Så får jag syn
på en incheckningsapparat och tycker att det verkar vara ett genialiskt sätt att
undvika köandet.
Automatik, utan kö. Jag skickar in min biljett och
får bagageetikett och biljett tillbaka. Nu är det
bara att ställa sig i kö nr 9, där det står Baggage drop,
No check-in. Sagt och gjort. Då upptäcker jag dock
det märkliga. Vår kö står praktiskt taget stilla och vi
som står i den förstår inte varför. Vi har ju redan
checkat in i maskinen. Den långa traditionella kön
ringlar sig tre gånger snabbare framåt än vår ”snabbkö”. Kvinnan som stod framför mig i den vanliga kön
har redan checkat in och försvunnit mot ”gaten”. Jag
går fram till en SAS-anställd vid sidan av kö 9 och
följande dialog utspinner sig:
”Varför står jag i kö igen? Jag har ju
redan checkat in i incheckningsmaskinen’:
”Vi måste kontrollera biljett och
bagage så att det är ert bagage. Det är en
säkerhetsåtgärd”.
”Men varför låter ni oss då tro att vi
kan ordna det själva vid incheckningsapparaten? ”
”Vi vill ge passagerarna möjlighet att
välja”.
Ja, detta argument tilltalar ju mig som är
moderat, men jag fortsätter:
”Vad menar du? Det enda val jag kan se är om
jag ska välja att checka in två gånger eller en f
gång. Nu har jag omedvetet och definitivt mot
min egen vilja valt att checka in två gånger. Det kan
jag inte se någon fördel med, varken för SAS eller för
mig som kund.”
”Vi har för få incheckningsdiskar.”
”Men på vilket sätt hjälper det att öppna en ny
disk om det samtidigt blir en ny lång och seg kö?”
”Många tycker om att prova ny teknik. De tycker
att det är kul.”
”Jag vill själv välja när jag ska ha kul och hur jag ska
ha det. Vi som står här i kön tycker absolut inte att det
är kul och det hjälper definitivt inte SAS att komma
iväg i tid. Jag kan inte förstå vem som har något att
vinna på detta och som kund känner jag mig lurad.”
”Eftersom jag är anställd av SAS kan jag tyvärr
inte kommentera det.”
N
är incheckningen äntligen är avslutad måste jag
rusa ut till planet trots att jag från början var ute
i så god tid. Väl ombord berättar jag detta för min
stolsgranne och han berättar då att nu tycker också
han att måttet börjar bli rågat. Han ska åka till Thailand den l jan 2001 och den 3 juli 2000 beställde han
anslutningsflyg mellan Umeå och Arlanda. Det fanns
9 avgångar att välja mellan. Döm om hans
förvåning när man redan i juli har
bestämt att sju av dessa avgångar är
inställda!
M
onopol är förödande. SAS satsade på 80-talet ansenliga
summor på charmkurser och på att
riva pyramiderna i organisationen.
Men det räcker inte. Charmkurser i all
ära – effekterna sitter inte i för alltid –
men det är mest polityr och yta. Det kanske är dags för en ny omgång, för att kunna
motivera oss kunder att använda den nya tekniken. Men det behövs mer. Det är ju förändringar på djupet som behövs. Företag måste
vara beroende av sina kunder och behöva slåss
för att behålla dem för att det skall bli riktiga förändringar. Om jag ska förmås att ändra mitt beteende
och använda nya system, måste jag först tycka att jag
vinner något på det. Och det måste vara på allvar
också för företaget. Konkurrens, risken att förlora
passagerare, risken att någon annan kommer in och är
bättre.
Som Umeåbo hoppas jag snart få se andra flygbolag
ta upp konkurrensen med SAS. Utan konkurrens får
vi ingen fungerande marknad. Här heller.
Åsa Sundh (asa.sundh@univex.umu.se) är lärare i
engelska vid Umeå Universitet och kommunalpolitiker.
lSvensk Tidskrift l2ooo, nr 41 E!J