Arvid Pelsje – En studie i rött
1967
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
330
ARVID PELSJE – EN STUDIE I RÖTT
Av gymnasieekonom NIKLA VS LAPUKINS
Om den lettiske quislingen
Arvid Pelsje, numera ledamot
av Politbyrån, skriver i denna
artikel gymnasieekonom Niklavs Lapukins. Förf., som studerar vid örebrofilialen, är
ordförande i Liberal Ungdom
i Örebro och ledamot av FPU:s
distriktsstyrelse.
Vid det ryska kommunistpartiets
XXIII :e kongress fick det nu till
politbyrå omdöpta partipresidiet
endast en ny fullvärdig medlem:
letten Arvid Janovitj Pelsje. Eftersom hans utnämning vållade en
hel del diskussion och hans karriär, även med rysk måttstock mätt,
tillhör de ovanligare, kan det vara
motiverat att göra en tillbakablick
på den.
Han föddes den 7 februari 1899
i Iecava, som ligger i Kurzeme
(Kurland). Hans ursprung är mycket borgerligt. Hans far var nämligen storbonde och tillhörde under
Lettlands självständighetstid bondeförbundet, det fria Lettlands
näst största parti. Han har dessutom en bror, numera flykting i
Amerika. Enligt vissa, inte alltför
säkra, uppgifter utexaminerades
Pelsje 1913 från en tvåårig lantbruksskola och året därpå började
han arbeta i en fabrik i Riga. I
början av första världskriget begav
sig Pelsje till Ryssland där han
1915 anslöt sig till bolsjevikfraktionen av det ryska socialdemokratiska, numera kommunistiska, partiet. 1917 valdes han till medlem av
arbetarnas deputeradesovjet i Petrograd.
Det finns inga entydiga uppgifter om hans verksamhet under den
första kommunistiska maktperioden i Lettland 1919. En del källor
hävdar att han befann sig i landet under den tiden och deltog i
det kommunistiska partiarbetet,
andra påstår att han i stället utförde politiskt arbete i sovjetarmen. Från 1920 – efter sovjetmaktens fall i Lettland – är uppgifterna bestämdare. Pelsje fanns
då i Sovjetunionen och arbetade
för skilda organ i Tjekan och GPU
(den hemliga polisen), samt innehade obetydliga partiposter. 1929-
1933 studerade han vid en känd
ideologisk skola i Moskva, det s. k.
”Röda professorernas institut”. Efter sin examen skickades han till
Kazakstan där han ledde de politiska avdelningarna på olika sovchoser. Senare arbetade han vid
folkkommissariatet för statsjordbruk i Moskva. Från 1937 undervisade han vid Institutet för vidareutbildning av ingenjörer och vetenskapsmän i Moskva.
Pelsje återvänder
Sedan Röda armen ockuperat
Balticum, kommenderades Pelsje
tillbaka till Lettland dit han, starkt
förryskad, kom i januari 1941. Han
utsågs till sekreterare i det lettiska kommunistpartiets centralkommitte, med uppgift att handha agitations- och propagandaverksamheten. När tyskarna närmade sig
Lettland försvann Pelsje tillsammans med de ryska trupperna och
tillbringade resten av kriget i trygghet bakom de ryska linjerna. När
Röda armen 1945 ”befriat” Lettland återvände han och återupptog sitt arbete som partisekreterare. Han var en av Lettlands mest
inbitna stalinister och deltog aktivt i organiserande! av massdeportationerna 1941, 1945 och 1948.
År 1946 valdes han tack vare sina
meriter som ”historiker” och ”filosof” till korresponderande ledamot
av Lettlands vetenskapsakademi
331
och samma år invaldes han i Sovjetunionens Högsta sovjet. 1947-
1967 tillhörde han Lettlands Högsta sovjet. 1954 avancerade han till
medlem av det lettiska kommunistpartiets centralkommittebyrå, och
i november 1959 blev han Lettlands nominellt mäktigaste man.
Han utsågs då till centralkommittens förste sekreterare, efter en utrensning där hans företrädare
Kalnberzins och andra ledande
stats- och partifunktionärer anklagades för ”borgerligt nationalistiska” avvikelser från partilinjen.
Bakgrunden till utrensningen var
följande. Den lettiska partiorganisationen hade under ett par år intagit en mycket självständig hållning gentemot partiledningen i
Moskva i, framför allt, två frågor,
nämligen i språkfrågan och i frå-
gan om den s. k. ”ekonomiska lokalismen”. Dessa frågor var, och
är i viss mån fortfarande, av central betydelse, varför en kort återblick kan vara motiverad.
Chrustjovs skolreform 1958 hade
inneburit en mycket väsentlig förändring beträffande språkundervisningen i unionsrepublikerna. Tidigare hade man undervisat i tre
språk, republikens eget, ryska och
ett främmande språk. I skolreformen stadgades nu att föräldrarna
skulle bestämma om deras barn
skulle undervisas i ryska eller i
modersmålet. Eftersom föräldrarna, säkert inte utan skäl, utgick
ifrån att barnens karriär skulle underlättas om de fått undervisning
332
i ryska, valde man i allmänhet ryska och medverkade på så sätt ofrivilligt till att det nationella språ-
ket trängdes tillbaka. Samtliga
unionsrepubliker – utom Lettland
och Azerbajdzjan – genomförde
omedelbart reformen.
Den ”ekonomiska lokalismen”
innebar att vissa ledande regeringstjänstemän sökte uppmuntra uppförandet av industrier som i första
hand producerade för den lettiska
marknaden, till förfång för unionen som helhet. Dessutom tog sig
den lettiska nationalismen andra
för sovjetledarna ganska störande
uttryck. Så t. ex. lär dåvarande vice
regeringschefen Eduards Berklavs
av nyinflyttade höga ryska tjänstemän ha krävt kunskaper i lettiska
som en första förutsättning för
samarbete.
Lettlands fiende
En av de få inom partiledningen
som inte helhjärtat stödde dessa
strävanden var, det kan man utgå ifrån, Pelsje. Han hade redan
så tidigt som 1945 visat sig vara
en svuren fiende till den lettiska
nationalismen, vilket bl. a. bevisas
av titlarna på två arbeten som han
1945 publicerade i Riga: ”Intelligentians uppgifter i kampen mot
den lettiska borgerliga nationalismen” och ”De tysk-lettiska nationalisterna – det lettiska folkets
ondaste fiender”.
I och med Pelsjes upphöjelse till
partichef var det slut med de nationella tendenserna i Lettland.
Återigen ställdes det ”broderliga
ryska folket” som föredöme i alla
tänbkara sammanhang, återigen
uppmanades befolkningen att medverka till att föra ”den proletära
internationalismen” framåt, dvs.
stödja förryskningen. Pelsje var, :
kort sagt, en mycket aktiv och
energisk talesman för russifikatorerna i Moskva och drev obönhörligen russificeringspolitiken framåt med snart sagt alla medel. Belöningen uteblev heller. inte. 1961
invaldes han av den XXII :a partikongressen i partiets centralkommitte.
Pelsje har tillägnat sig en mästerlig förmåga att följa med i
Kreml-politikens svängningar. När
Chrustjovs stjärna stod som högst
var Pelsje en ivrig anhängare av
denne, vilket bl. a. följande uttalande klart visar: ”Efter likvideringen av följderna av personkulten av Stalin har centralkommitten
med Nikita Chrustjov i spetsen förnyat den leninistiska ledarstilen
och utför oböjligt Iljitjs (dvs. Lenins) önskningar” … ”Plenum karakteriseras numera av Lenins
skapande anda, Lenins traditioner, sökandet efter det nya och
progressiva, det modiga och energiska sönderbrylandet av allt gammalt” (tal inför Sovjetunionens
Kommunistiska partis centralkommittes plenum i november 1962, refererat i Dzimtenes Balss, en till
exilletter riktad propagandapublikation, nr 100, dec. 1962). Detta
översvallande omdöme om Chrustjovs insatser ”i spetsen för centralkommitten” hade förbytts i sin
motsats när Pelsje talade inför den
XXIII :e partikongressens delegater: ”Centralkommittens oktoberplenum 1964 (då Chrusjtjov avsattes) klarlade säkert och energiskt
felen i ledarstilen, likviderade subjektivismen och allt det för den
leninistiska andan främmande som
smugit sig in i partiorganisationen . . . och som hindrade vår lyckosamma marsch framåt” (”Cina”
1!4 1966; ”Cina”, sv. ”Kampen” är
det lettiska kommunistpartiets huvudorgan).
Upphöjelsen
Varför upphöjdes då den 67-årige Pelsje, som inte gjort sig känd
som någon speciellt framstående
partifunktionär, till den absoluta
toppen av den ryska hierarkin?
Bruno Kalnins, känd statsvetenskapsman, har i ”Briviba” (de lettiska exilsocialdemokraternas tidning) visat på några tänkbara skäl:
det var nödvändigt att ersätta den
gamle armeniern Mikojan med en
annan icke-ryss, det var ur propagandasynpunkt önskvärt att
kunna visa upp en balt i själva
politbyrån, det var möjligen också
för att uppmuntra de litauiska och
estniska kommunisterna till en
kraftfullare russificeringspolitik.
Även andra orsaker kan ha haft
sin betydelse. Pelsjes långa partimedlemskap och stora erfarenhet
av partiarbetet gjorde honom myc- 333
ket lämplig till posten som ordfö-
rande i partikontrollkommitten,
och denne har alltid haft säte i
politbyrån. Samtidigt har hans
höga ålder effektivt stäckt varje
eventuell aspiration på en ännu
högre maktställning. En mot den
övriga partiledningen illojal innehavare av nyckelposten som ”överste partikontrollör” skulle annars
mycket väl kunna skaffa sig en
otillbörligt stor makt.
Frågan är dock om inte den
ovannämnda tidningen ”Briviba”
har funnit det viktigaste skälet till
Pelsjes exceptionella befordran.
Man konstaterar där att Pelsjes
ryska fru är syster till Michail Suslovs fru! Suslov är som bekant en
av det ryska kommunistpartiets
mäktigaste män och skulle enligt
”Briviba” ha sett till att Pelsje invaldes i politbyrån som ett stöd åt
den dogmatiska partigruppen.
Trots att Pelsje anförtrotts vissa större uppdrag – som t. ex. att
hålla högtidstalet vid firandet av
revolutionsfestligheterna i november 1966 och att leda den ryska
delegationen till det franska kommunistpartiets kongress i början
av 1967 – spelar han inte någon
större roll inom den ryska ledningen utan ger snarast intryck av att
vara en staffagefigur. Det kan förmodas att den fullständigt förryskade Pelsje trivs avsevärt bättre i
sin nuvarande helt ryska miljö i
Moskva, än han gjorde i Riga, där
han trots allt då och då var tvungen
att hålla tal på lettiska.
ARVID PELSJE – EN STUDIE I RÖTT
Av gymnasieekonom NIKLA VS LAPUKINS
Om den lettiske quislingen
Arvid Pelsje, numera ledamot
av Politbyrån, skriver i denna
artikel gymnasieekonom Niklavs Lapukins. Förf., som studerar vid örebrofilialen, är
ordförande i Liberal Ungdom
i Örebro och ledamot av FPU:s
distriktsstyrelse.
Vid det ryska kommunistpartiets
XXIII :e kongress fick det nu till
politbyrå omdöpta partipresidiet
endast en ny fullvärdig medlem:
letten Arvid Janovitj Pelsje. Eftersom hans utnämning vållade en
hel del diskussion och hans karriär, även med rysk måttstock mätt,
tillhör de ovanligare, kan det vara
motiverat att göra en tillbakablick
på den.
Han föddes den 7 februari 1899
i Iecava, som ligger i Kurzeme
(Kurland). Hans ursprung är mycket borgerligt. Hans far var nämligen storbonde och tillhörde under
Lettlands självständighetstid bondeförbundet, det fria Lettlands
näst största parti. Han har dessutom en bror, numera flykting i
Amerika. Enligt vissa, inte alltför
säkra, uppgifter utexaminerades
Pelsje 1913 från en tvåårig lantbruksskola och året därpå började
han arbeta i en fabrik i Riga. I
början av första världskriget begav
sig Pelsje till Ryssland där han
1915 anslöt sig till bolsjevikfraktionen av det ryska socialdemokratiska, numera kommunistiska, partiet. 1917 valdes han till medlem av
arbetarnas deputeradesovjet i Petrograd.
Det finns inga entydiga uppgifter om hans verksamhet under den
första kommunistiska maktperioden i Lettland 1919. En del källor
hävdar att han befann sig i landet under den tiden och deltog i
det kommunistiska partiarbetet,
andra påstår att han i stället utförde politiskt arbete i sovjetarmen. Från 1920 – efter sovjetmaktens fall i Lettland – är uppgifterna bestämdare. Pelsje fanns
då i Sovjetunionen och arbetade
för skilda organ i Tjekan och GPU
(den hemliga polisen), samt innehade obetydliga partiposter. 1929-
1933 studerade han vid en känd
ideologisk skola i Moskva, det s. k.
”Röda professorernas institut”. Efter sin examen skickades han till
Kazakstan där han ledde de politiska avdelningarna på olika sovchoser. Senare arbetade han vid
folkkommissariatet för statsjordbruk i Moskva. Från 1937 undervisade han vid Institutet för vidareutbildning av ingenjörer och vetenskapsmän i Moskva.
Pelsje återvänder
Sedan Röda armen ockuperat
Balticum, kommenderades Pelsje
tillbaka till Lettland dit han, starkt
förryskad, kom i januari 1941. Han
utsågs till sekreterare i det lettiska kommunistpartiets centralkommitte, med uppgift att handha agitations- och propagandaverksamheten. När tyskarna närmade sig
Lettland försvann Pelsje tillsammans med de ryska trupperna och
tillbringade resten av kriget i trygghet bakom de ryska linjerna. När
Röda armen 1945 ”befriat” Lettland återvände han och återupptog sitt arbete som partisekreterare. Han var en av Lettlands mest
inbitna stalinister och deltog aktivt i organiserande! av massdeportationerna 1941, 1945 och 1948.
År 1946 valdes han tack vare sina
meriter som ”historiker” och ”filosof” till korresponderande ledamot
av Lettlands vetenskapsakademi
331
och samma år invaldes han i Sovjetunionens Högsta sovjet. 1947-
1967 tillhörde han Lettlands Högsta sovjet. 1954 avancerade han till
medlem av det lettiska kommunistpartiets centralkommittebyrå, och
i november 1959 blev han Lettlands nominellt mäktigaste man.
Han utsågs då till centralkommittens förste sekreterare, efter en utrensning där hans företrädare
Kalnberzins och andra ledande
stats- och partifunktionärer anklagades för ”borgerligt nationalistiska” avvikelser från partilinjen.
Bakgrunden till utrensningen var
följande. Den lettiska partiorganisationen hade under ett par år intagit en mycket självständig hållning gentemot partiledningen i
Moskva i, framför allt, två frågor,
nämligen i språkfrågan och i frå-
gan om den s. k. ”ekonomiska lokalismen”. Dessa frågor var, och
är i viss mån fortfarande, av central betydelse, varför en kort återblick kan vara motiverad.
Chrustjovs skolreform 1958 hade
inneburit en mycket väsentlig förändring beträffande språkundervisningen i unionsrepublikerna. Tidigare hade man undervisat i tre
språk, republikens eget, ryska och
ett främmande språk. I skolreformen stadgades nu att föräldrarna
skulle bestämma om deras barn
skulle undervisas i ryska eller i
modersmålet. Eftersom föräldrarna, säkert inte utan skäl, utgick
ifrån att barnens karriär skulle underlättas om de fått undervisning
332
i ryska, valde man i allmänhet ryska och medverkade på så sätt ofrivilligt till att det nationella språ-
ket trängdes tillbaka. Samtliga
unionsrepubliker – utom Lettland
och Azerbajdzjan – genomförde
omedelbart reformen.
Den ”ekonomiska lokalismen”
innebar att vissa ledande regeringstjänstemän sökte uppmuntra uppförandet av industrier som i första
hand producerade för den lettiska
marknaden, till förfång för unionen som helhet. Dessutom tog sig
den lettiska nationalismen andra
för sovjetledarna ganska störande
uttryck. Så t. ex. lär dåvarande vice
regeringschefen Eduards Berklavs
av nyinflyttade höga ryska tjänstemän ha krävt kunskaper i lettiska
som en första förutsättning för
samarbete.
Lettlands fiende
En av de få inom partiledningen
som inte helhjärtat stödde dessa
strävanden var, det kan man utgå ifrån, Pelsje. Han hade redan
så tidigt som 1945 visat sig vara
en svuren fiende till den lettiska
nationalismen, vilket bl. a. bevisas
av titlarna på två arbeten som han
1945 publicerade i Riga: ”Intelligentians uppgifter i kampen mot
den lettiska borgerliga nationalismen” och ”De tysk-lettiska nationalisterna – det lettiska folkets
ondaste fiender”.
I och med Pelsjes upphöjelse till
partichef var det slut med de nationella tendenserna i Lettland.
Återigen ställdes det ”broderliga
ryska folket” som föredöme i alla
tänbkara sammanhang, återigen
uppmanades befolkningen att medverka till att föra ”den proletära
internationalismen” framåt, dvs.
stödja förryskningen. Pelsje var, :
kort sagt, en mycket aktiv och
energisk talesman för russifikatorerna i Moskva och drev obönhörligen russificeringspolitiken framåt med snart sagt alla medel. Belöningen uteblev heller. inte. 1961
invaldes han av den XXII :a partikongressen i partiets centralkommitte.
Pelsje har tillägnat sig en mästerlig förmåga att följa med i
Kreml-politikens svängningar. När
Chrustjovs stjärna stod som högst
var Pelsje en ivrig anhängare av
denne, vilket bl. a. följande uttalande klart visar: ”Efter likvideringen av följderna av personkulten av Stalin har centralkommitten
med Nikita Chrustjov i spetsen förnyat den leninistiska ledarstilen
och utför oböjligt Iljitjs (dvs. Lenins) önskningar” … ”Plenum karakteriseras numera av Lenins
skapande anda, Lenins traditioner, sökandet efter det nya och
progressiva, det modiga och energiska sönderbrylandet av allt gammalt” (tal inför Sovjetunionens
Kommunistiska partis centralkommittes plenum i november 1962, refererat i Dzimtenes Balss, en till
exilletter riktad propagandapublikation, nr 100, dec. 1962). Detta
översvallande omdöme om Chrustjovs insatser ”i spetsen för centralkommitten” hade förbytts i sin
motsats när Pelsje talade inför den
XXIII :e partikongressens delegater: ”Centralkommittens oktoberplenum 1964 (då Chrusjtjov avsattes) klarlade säkert och energiskt
felen i ledarstilen, likviderade subjektivismen och allt det för den
leninistiska andan främmande som
smugit sig in i partiorganisationen . . . och som hindrade vår lyckosamma marsch framåt” (”Cina”
1!4 1966; ”Cina”, sv. ”Kampen” är
det lettiska kommunistpartiets huvudorgan).
Upphöjelsen
Varför upphöjdes då den 67-årige Pelsje, som inte gjort sig känd
som någon speciellt framstående
partifunktionär, till den absoluta
toppen av den ryska hierarkin?
Bruno Kalnins, känd statsvetenskapsman, har i ”Briviba” (de lettiska exilsocialdemokraternas tidning) visat på några tänkbara skäl:
det var nödvändigt att ersätta den
gamle armeniern Mikojan med en
annan icke-ryss, det var ur propagandasynpunkt önskvärt att
kunna visa upp en balt i själva
politbyrån, det var möjligen också
för att uppmuntra de litauiska och
estniska kommunisterna till en
kraftfullare russificeringspolitik.
Även andra orsaker kan ha haft
sin betydelse. Pelsjes långa partimedlemskap och stora erfarenhet
av partiarbetet gjorde honom myc- 333
ket lämplig till posten som ordfö-
rande i partikontrollkommitten,
och denne har alltid haft säte i
politbyrån. Samtidigt har hans
höga ålder effektivt stäckt varje
eventuell aspiration på en ännu
högre maktställning. En mot den
övriga partiledningen illojal innehavare av nyckelposten som ”överste partikontrollör” skulle annars
mycket väl kunna skaffa sig en
otillbörligt stor makt.
Frågan är dock om inte den
ovannämnda tidningen ”Briviba”
har funnit det viktigaste skälet till
Pelsjes exceptionella befordran.
Man konstaterar där att Pelsjes
ryska fru är syster till Michail Suslovs fru! Suslov är som bekant en
av det ryska kommunistpartiets
mäktigaste män och skulle enligt
”Briviba” ha sett till att Pelsje invaldes i politbyrån som ett stöd åt
den dogmatiska partigruppen.
Trots att Pelsje anförtrotts vissa större uppdrag – som t. ex. att
hålla högtidstalet vid firandet av
revolutionsfestligheterna i november 1966 och att leda den ryska
delegationen till det franska kommunistpartiets kongress i början
av 1967 – spelar han inte någon
större roll inom den ryska ledningen utan ger snarast intryck av att
vara en staffagefigur. Det kan förmodas att den fullständigt förryskade Pelsje trivs avsevärt bättre i
sin nuvarande helt ryska miljö i
Moskva, än han gjorde i Riga, där
han trots allt då och då var tvungen
att hålla tal på lettiska.