Print Friendly

Arvid Fredborg; Sverige och Europa

Av Redaktionen | 31 december 1988


1988


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ARVID FREDBORG:
Sverige och Europa
l slutet av 40-talet var det en liten minoritet av svenskarna som
var övertygade europeer. Sverige deltog dock i den inofficiella
konferensen i Haag 1948 som
ledde fram till bildandet av Europarådet.
Nu har konsekvenserna av att
stå utanför då en europeisk
marknad kommer till stånd 1992
eller något senare blivit uppenbara för allt fler svenskar ink/ de
flesta av landets ledande socialdemokrater. Men de lever inte
som de lär. Finansministerns
pupulistiska skattepolitik går t ex
stick i stäv med vad EG syftar
till.
Artikelserien om EG och neutraliteten började i SvT 3/88
med en artikel av Bo Hugemark.
Fil dr Arvid Fredborg är författare och politisk konsult.
I
ngen som följde det andra världskrigets sista fas kunde betvivla, att dess
utgång skulle innebära en stark försvagning av Europa. Ingen kunde heller
undgå att dra slutsatsen, att en huvudorsak till detta var, att de båda världskrigen
under 1900-talet främst förorsakats av de
europeiska makterna själva.
Resultatet blev som vi alla vet, att
världsdelens östra och sydöstra del kom
under sovjetiskt herravälde och resten var
utsatt för ett hot att dela samma öde. De
flesta stater, som överlevt, var utmattade.
Endast två var intakta, Schweiz och Sverige, i en viss utsträckning också Portugal,
Spanien, Turkiet och Irland, som likaså
inte deltagit i den stora Harmagedon.
Men Europas mitt, i det stora hela identiskt med den tyska nationens bosättningsområde, var som ett öppet sår, en
livsfarlig varhärd.
Att under sådana förhållanden det rådde vidsträckt pessimism om hela världsdelens framtid var naturligt. Att den skulle komma att visa sig oberättigad berodde
delvis på de europeiska ländernas oväntat
stora regenerationsförmåga men i ännu
högre grad på den omständigheten, att
den nya världen, Förenta staterna (och
Canada) inte endast engagerade sig politiskt för Europa utan militärt och därmed
förhindrade en fortsatt sovjetisk marsch
västerut.
Vilja till sammanslutning
Men den till en början tämligen tröstlösa
situationen bidrog också till att de europeiska folken visade en dittills icke existerande vilja att sluta sig samman. Många
hade väl redan tidigare i likhet med författaren till ”Bakom Stålvallen” dragit slutsatsen, att en europeisk sammanslutning
var ofrånkomlig, om världsdelen skulle
återvinna balans och inflytande, ja om
dess folk skulle kunna fortleva i någorlunda frihet. Men krigets slut förstärkte dessa
åsikter. Ingen främjade enhetstanken mer
än Stalin. Driv oss samman med gisselslag
och blåaste vår skall knoppas!
Men en europeisk sammanslutning
måste ske påfrivillig väg och inte under en
makts dominans som Napoleon på sin tid
sökte åstadkomma och Hitler med sin
”nyordningspolitik” övertygande demonstrerat, hur ett europeiskt enande inte
kunde ske. Emellertid fanns till en början
enorma hinder emot en frivillig sammanslutning, främst att denna också måste innefatta de besegrade tyskarna.
Det är kanske för en yngre generation
svårt att förstå, hur denna i och för signaturliga slutsats till en början stötte på hårt
motstånd hos dem, som nyligen med så
tunga offer medverkat till segern över Hitler. Men det fanns flera hinder. Skulle inte
de två segrarna par excellence, Förenta
staterna och Sovjetunionen sätta käppar i
hjulen för att bevara Europa svagt? I fråga
om Moskva kunde man vara säker. Dess
politik var redan under de sista krigsåren
tydlig nog och ändrade sig senare endast i
detaljer.
USA:sstöd
För den europeiska utvecklingen blev det
av fundamental betydelse, att den starkaste makten, USA, inte endast lät bli att tilllämpa satsen söndra och härska, divide et
impera, utan redan från början aktivt
främjade ett europeiskt enande. Visst,
ibland skedde det med opsykologiska metoder. Amerikanerna visste ofta inte, hur
213
starka de nationella traditionerna och olika språk och historia verkade och irriterades av europeisk söndring, när dess stater
enligt Washingtons mening borde sluta sig
samman ala USA med sina då 48 stater.
Men den amerikanska insatsen för Europas enande var livsviktig inte endast i politiskt hänseende utan också genom de
ekonorruska handtagen. Världshistorien
har få om ens några exempel på en så
osjälvisk insats som Marshall-hjälpen.
Utan ett starkt europeiskt engagemang
hade likväl denna sannolikt haft ringa effekt. Nu kom den att främja den europeiska tanken. Det kom främst till uttryck i
den kongress, som olika europeiska sammanslutningar anordnade i Haag i maj
1948. Retoriken blommade kanske litet
väl ymnigt men ett direkt resultat blev
bildandet av Europa-rådet följande år, i
vilket också Sverige ingick.
Sveriges hållning
Därmed är vi inne på vårt lands hållning
till det europeiska problemet. (Sverige hade inte endast geografiskt utan också politiskt och kulturellt befunnit sig i världsdelens utkant. Många av dess invånare
hade dragit slutsatsen, att neutralitet innebar om inte ett avståndstagande till den
bråkiga kontinenten, så i varje fall avvaktande försiktighet. De svenskar, som var
övertygade europeer var en liten minoritet. Tanken på att ingå något slags fostbrödralag med vad som låg söder om den
danska gränsen var för de flesta främmande, så mycket mer som det tycktes innebära ett närmare engagemang med tyskarna. Kunskapen om andra europeiska
länder var begränsad, om man undanta- 214
ger Storbritannien. Det var ingen svårighet att upptäcka, vad man skulle kunna
kalla svensk isolationism. Inom Bondeförbundet frodades den aversion mot det
främmande, det utländska, som av gammalt utmärkt så många svenska bönder.
Men en liknande inställning kunde också
konstateras inom övriga partier, främst
det socialdemokratiska. I och för sig var
detta märkligt med tanke på att detta parti
företrätt och alltjämt företräder internationalismen. Det hade vidare efter krigets
slut goda kontakter med partivänner i
andra europeiska länder. Likväl kunde
man märka en reserverad hållning till den
europeiska enhetstanken. Måhända var
den redan då till stor del motiverad av
rädslan för att ett närmre europeiskt samarbete skulle minska det svenska regerande partiets inrikespolitiska rörelsefrihet.
Sverige deltog emellertid i den inofficiella konferensen i Haag 1948 och likaså
i förhandlingarna, som resulterade i skapandet av Europa-rådet påföljande år.
Men när Messina-traktaten tillkom 1957
betraktades det begynnande EG med
skepsis i Stockholm, i varje fall som något,
som Sverige inte behövde bekymra sig för.
Fem år senare började man dock komma
på andra tankar. Våren 1962 var i alla
händelser statsminister Erlander intresserad av att undersöka möjligheterna av en
associering eller t o m fullt medlemskap.
Han bad om hjälp att ta upp saken med
sin franske kollega Michel Debre vid en
konferens på Harpsund och min vän Alvar Lindenerona förklarade sig villig att
försöka begagna en god väns franska förbindelser för att se vad som vore att göra.
Aktionen ledde till fullständig framgång
och har beskrivits i en utförlig artikel av
Axel Waldemarson i Svenska Dagbladet
för ett antal år sedan. Emellertid ändrade
sig stämningsläget inom socialdemokratin och någon aktion följde inte på beskedet om franskt stöd till Sverige.
Plötsligt intresse för EG
Frågan har också senare varit mer eller
mindre aktuell men bortsett från kontakter, samtal, har uppenbarligen intet av betydelse skett. Därför kan det te sig besynnerligt, att intresset av en anpassning till
EG så plötsligt blivit akut i dag.
I och för sig kan saken dock te sig naturlig. Det är nu tydligt, att en europeisk
marknad kommer till stånd, 1992 eller
något senare. Konsekvenserna av att stå
utanför har börjat bli uppenbara för allt
fler svenskar, inklusive de flesta av landets
ledande socialdemokrater. Men i detta
avseende som i så många andra lever de
inte som de lär. På samma gång som de i
somliga avseenden påbörjat en långtgående anpassning har de i andra fortsatt med
en politik, som måste innebära hinder,
ökade hinder för en anpassning, för att inte tala om ett fullt medlemskap. Man behöver endast tänka på finansminister
Feldts populistiska skattepolitik, som går
stick i stäv med vad EG syftar till.
Som bekant är den officiella tesen i
Sverige i dag, att fullt medlemskap inte är
aktuellt. Somliga – inte alla – ledande
socialdemokrater anser, att ett sådant aldrig kan bli det. Naturligtvis kan vi stanna
utanför. Men om vi inte vill betala priset
genom att sjunka ned tilllåt oss säga Portugals materiella nivå måste vi vara ännu
duktigare än EG och koncentrera oss på
nischer, som inte täcks av den europeiska
ekonomiska gemenskapen. Tanken framfördes av docent Marian Radetzki i Dagens Nyheter i fjol och utvecklades när- , mare av mig i en artikel i Göteborgs Posten den 21 mars i år. Vad innebär nu ett
sådant val? Sannolikt måste Sveriges politik läggas om, de högsta skattesatserna
sänkas till nivåer underEG:s, den offentliga sektorn drastiskt reduceras, etc. Detta
skulle naturligtvis väcka en storm blad
alla rättrogna socialister och med tanke
på detta skulle troligen det, som i dag är
det stora hindret i deras ögon för fullt
medlemskap, hänsynen till Sveriges sä-
kerhetspolitik, snabbt förlora i betydelse.
Detta är så mycket mera troligt, som
hela argumentet numera är konstlat. En
alliansfrihet förutsätter som bekant ett vida starkare försvar än vad som vore motiverat av ett medlemskap av en rnilitärallians, där man kan räkna med att vederbö-
rande får hjälp. Det kan inte en neutral
makt vara absolut säker på. I vårt fall tillkommer, att vår nedrustning under de senaste två decennierna gjort mycket för att
undergräva tilltron till Sveriges vilja och
förmåga att försvara sig. Naturligtvis sä-
ger man inte det till ansvariga svenska politiker, om det inte av ett eller annat skäl
anses nödvändigt.
Ur EG:s synpunkt är förbehåll av olika
slag en styggelse, främst för byråkratin i
Bryssel. För den är livet komplicerat nog
215
ändå och ”bråkiga” medlemmar finns det
nog av redan. Men det är inte byråkraterna, som avgör, om Sverige skulle godtas
med neutralitetsförbehåll, utan regeringarna.
Det skall inte bestridas, att det finns
krafter, som vill bygga upp också ett utrikespolitiskt samarbete för EG. Men hittills har man inte kommit längre än tämligen platoniska allmänna deklarationer.
EG är inte identiskt med NATO och blir
det med all sannolikhet aldrig. säkerhetspolitiken behöver därför om och när
medlemskap skulle bli aktuellt inte utgöra
ett avgörande hinder.
Ur svensk synpunkt tillkommer, att det
begagnas i dag som tillhyggeför att – som
man tror – göra det möjligt för de svenska socialdemokraterna att också framgent driva en ohämmad partipolitik med
skatteskärpningar, löntagarfonder och
världens största offentliga sektor utanför
öststaterna. Men vare sig man väljer den
ena eller andra lösningen, medlemskap
eller långtgående anpassning utan att
kunna delta i besluten kommer det inte att
vara möjligt att annat än på kort sikt fortsätta den nuvarande politiken. Det kommer redan den nödvändiga anslutningen
till EG:s fria kapitalmarknad att se till.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner