Print Friendly

Arvid Fredborg; Landet i mitten-det nya Tyskland

Av Redaktionen | 31 december 1991


1991


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ARVID FREDBORG:
Landet i mitten – det nya Tyskland
En diplomat om den europeiska
mittens rike
I
regel har man tidigare fått vänta, tills
svenska diplomater blivit pensionerade, innan man fått se några litterära
alster av deras händer. Men efter pensioneringen har åtskilliga visat lejonklor. Det
kanske främsta exemplet är Gunnar Jarring. Ett annat är den nyligen avgångne
ambassadören i London, Leif Leifland.
Men några har gripit pennan under sin
aktiva tid. En eller annan har kunnat falla
tillbaka på tidigare verksamhet som resulterat i böcker av klass. Man tänker speciellt på Rolf Edberg. Under senare år har
undantagen blivit flera, att någon skrivit
under aktiv tjänstgöring. Vem har inte
med nöje läst ambassadör Torsten Örns
recensioner?
Ingmar Karlsson: Landet i mitten. Tirnbro 1991
Men hans minister Ingmar Karlsson står
otvivelaktigt i en särklass. Han är ännu
under femtio och har åstadkommit intressanta böcker om svåra ämnen. Därtill
kommer en hel serie tidningsartiklar och
t o m – utmärkta – översättningar.
Det senaste alstret av hans penna är en
bok, som huvudsakligen handlar om
Tyskland, där han f n är stationerad. Den
bär titeln ”Landet i mitten”. Redan dessa
ord är något av en programförklaring,
ehuru redan en blick på en Europa-karta
visar, att det endast är ett konstaterande
av en självklarhet. Tyskarna ligger i mitten
och det är en viktig del av förklaringen till
att de överlevat 1945 som nation.
Men denne Karlsson är ingen vanlig
Karlsson utan ägnar stort utrymme åt det
historiska problemet. Varför hände det
ena eller andra? De första sidorna om det
tysk-romerska riket kunde gott ingå i
skolundervisningen. De historiska perspektiven återkommer sedan som illustration till utvecklingen efter 1945.
Tysklands delning ställde den tyska
nationen inför svåra problem, inte minst i
fråga om dess identitet. Europa-tanken
blev under sådana förhållanden ett substitut för den patriotism, som tysken inte
kunde eller fick visa. Hitler hade som bekant missbrukat begreppet ”nationell”,
som under hans tid urartat till extrem
nationalism. Men är i dag Europa-tanken
tillräcklig som ersättning? Recensenten
tror det inte. Tyskarna måste på något sätt
klara problemet att komma fram till en
sund patriotism. Den tidigare förbundspresidenten, professor Karl Carstens, är
den främste talesmannen för denna uppfattning.
Det innebär inte minst en sund och realistisk inställning till historien. Visst, det
är lätt att använda uttrycket ”sund”, svårare att definiera, vad det skall innebära.
Objektivitet? Måttfullhet? Det svenska
uttrycket ”lagom”? Lättare är det för visso
att säga, vad det inteinnebär. Chauvinism,
extrem nationalism, neurasteniskt hävdande av den egna nationens överlägsenhet eller åtminstone företräde, etc.
Hur svårt problemet är illustreras inte
minst av författarens andra kapitel om
”Historie(om)skrivningen i DDR”. Sedan
Moskva beslutat att satsa på ett eget,
kommunistdominerat tyskt rike, framställdes den tidigare tyska historien i den
sovjetiska zonen som ”en enda lång misär”, för att citera författaren. Men sedan
DDR grundats 1949 tvingades man modifiera det totala fördömandet. Man måste ju ha någon slags positiv historisk
grund att stå på. Man trodde sig ha funnit
den i de mer eller mindre anarkistiska rö-
relser som funnits under tidig medeltid.
Man anknöt exempelvis till svärmaren
Thomas Miintzer på 1500-talet, ehuru
denne, som författaren påpekar, krävde
att alla ogudaktiga skulle avrättas. Men
naturligtvis var det inte tillräckligt med
Miintzer. Det räckte inte ens med bondeupproren under 1500-talets första
hälft.
Efterhand sökte man i Öst-Berlin anknyta till preussiska traditioner. Geografiskt sett var större delen av DDR:s områ-
de f d preussisk mark. Men där fanns
också Sachsen och folk därifrån spelade
en speciellt stor roll i det östtyska kommunistpartiet, SED. Man påmindes om
detta varje gång herr Ulbricht talade.
Hans sachsiska idiom var på sitt sätt symboliskt för hela regimen. När kommunisterna ville utnyttja de preussiska traditionerna måste de, som författaren understryker, ändra sin uppfattning om Luther.
Ja, man blev till sist tvungen till och med
att omvärdera Bismarck.
Men allt begagnande av preussiska traditioner stötte på ett avgörande hinder.
Vad man än kunde säga om det Preussen,
som framför allt skapats av Fredrik II, var
det svårt att komma förbi att i hans rike
större tolerans rådde än på de flesta andra
håll.
Författaren har inte haft avsikten att
skriva en sammanhängande tysk historia.
Han vill i stället lyfta fram omständigheter, som har betydelse för en bedömning
av dagens situation. I kapitlet ”Tyskarna
519
och deras huvudstäder” kommer han in
på varför Bonn valdes 1949 och varför
Berlin nu valts som huvudstad för det förenade, nya Tyskland.
Det är som bekant lättare att bedöma,
vad som skett i historien, om man har facit
i hand. Ett av bokens tyngst vägande partier är förklaringen till den·snabbhet, med
vilken eningsprocessen kom till stånd.
Ännu 1989 ansågs inte blott i Bonn utan
överallt, att en ”återförening” inte var aktuell. ”Framför allt” säger författaren, ”var
det ett sovjetiskt militärt kardinalintresse
att DDR bestod, löd det unisont från alla
politiska läger kort före murens fall. Ett
återförenat Tyskland skulle ju med naturnödvändighet höra hemma i väst.” DDR
ansågs inte stå inför ett omedelbart sammanbrott och den egna säkerhetsapparaten och i nödfall sovjettrupperna skulle
förhindra en kollaps.
Men så föll muren. Hur mycket detta
ändrade såg väl få till en början. När förbundskansler Kohl tre veckor senare på
eget bevåg (utan att ha konsulterat de
västallierade eller ens koalitionspartnern
FDP) presenterade ett tiopunktsprogram,
ansågs han vilja gå händelserna i förväg
med sitt förslag om konfederativa strukturer. Detta var enligt författaren huvudsakligen dikterat av inrikespolitiska hänsyn. Det medverkade säkerligen. Men det
är ställt utom allt tvivel, att Kohl tidigare
än någon annan ansvarig politiker insåg,
att tiden var mogen för ett eget tyskt initiativ och beslutsamt grep tillfället. Om recensenten är riktigt underrättad var han
dessutom väl underrättad om den tröstlösa ekonomiska situationen i Sovjetunionen och drog därav den riktiga slutsatsen,
att den oböjliga ry·ska hållningen i den
tyska frågan kunde uppmjukas. Alltnog,
520
han handlade. Men han skulle göra det en
gång till.
Nyckeln till den fortsatta utvecklingen
låg i Moskva. Skulle ryssarna bruka våld
för att hålla DDR? Den inrikespolitiska
situationen syntes tala emot. Men det
kunde man, åtminstone teoretiskt, ignorera i Moskva. Frågan var, om man i Moskva var mottaglig för de argument, som
framfördes från Bonn. Enligt dessa låg
det i Sovjetunionens intresse, att den
tyska föreningen kom till stånd. Ty Sovjet
behövde hjälp och vem skulle mera kunna
lämna hjälp än Förbundsrepubliken? I
denna situation fick Kohl möjlighet att
den 15 och 16 juli 1990 föra personliga
samtal med Gorbatjov i Moskva och i
Kaukasus. De undanröjde de sista hindren. ”Tyskland fick,” skriver författaren,
”sin suveränitet och Sovjetunionen en potentiell europeisk partner.” Hur kunde
detta ske? En orsak var naturligtvis, att
Gorbatjov verkligen var i största behov av
hjälp, och att Tyskland kunde antas lämna
en sådan på bättre villkor än andra makter. Men för den, som upplevt Kohls bonhomie, synes det inte orimligt att anta, att
de personliga relationer, som då etablerades, verkligen spelat en roll.
Följderna av eningsverket behandlas
av Ingmar Karlsson i kapitlet ”Quo vadis,
Germania?” Författaren framhåller, att
skillnaderna mellan den gamla förbundsrepubliken och de fem ”nya” östländerna
är större än mellan de tyska småstaterna
på Bismareks tid. Författaren tror dock
inte, att debatt- eller kulturklimatet kommer att ändras i den ”gamla” förbundsrepubliken. Många västtyska intellektuella
med vänstersympatier har i dag förlorat
varje förhoppning om att kunna förverkliga sina socialistiska utopier. Vad de fem
länderna i det förutvarande DDR beträffar, har de sina speciella problem. Som
författaren riktigt påpekar har de upplevt
fyrtiofem år av kommunistisk diktatur
som påbröd till tolv års nazism. Det har
givit dem svåra psykologiska och emotionella ärr. Till vanan att styras uppifrån och
oförmågan att ta egna initiativ har man
Stasi. ”Den östtyska säkerhetspolisen
hade dubbelt så många medarbetare som
Gestapo för att kontrollera en befolkning
som utgjorde en femtedel av Hitlertysklands. Stasis arkiv med uppgifter om enskilda personer hade en sammanlagd
längd på 10 mil.” Men författarens grundton är trots allt optimistisk och recensenten delar hans optimism.
För svenska läsare är ett av de viktigaste kapitlen det sjunde, som just behandlar, hur Sverige påverkas av Tysklands enande. Vi har mycket att hämta
igen. Redan i sitt förord skriver författaren, att den svenska ambassaden i Peking
hade lika många svenska besök på en
vecka som ambassaden i Bonn hade på ett
helt år, och att ”centralt placerade besluttattare” kunde inställa planerade besök i
Tyskland av tidsbrist för att ägna en vecka
åt Moc;:ambique.
Hur det är med tyskkunskaperna i vårt
land vet väl de flesta vid det här laget. Vad
besöksfrekvensen beträffar hade DDR
ofta respektabla siffror och åtnjöt stöd på
olika sätt, inte minst av den svenska skolans Gallas härfördärvaren, rektor Stellan
Arvidson. Men vad har nu vad som skett
för konsekvenser för oss? Författaren är
inte utan hopp. ”Trots skolöverstyrelsens
idoga försök att riva upp alla våra rötter
kommer vi att återupptäcka de historiska
band som i närmare 250 år förenat oss
med Mecklenburg-Vorpommern.”
Med få undantag har recensenten litet
att invända mot författarens resonemang
till denna punkt. Men sedan har författaren uppenbarligen blivit trött. Uppräkningen av de territoriella förändringarna i
samband med Donaumonarkins fall är
inte korrekt. Till Jugoslavien kom utöver
de uppräknade områdena ett stycke av
Ungern i nordväst, kallat Muraköz på
ungerska, till Italien kom utöver Sydtyrolen och Istrien också Görz och Gradisca
samt den lilla men viktiga Kanaldalen i
norr, till Rumänien utöver Siebenbiirgen
en bred remsa av vad som administrativt
hörde till Ungern. Sedan förefaller författaren att vilja kalla fördrivandet av sudettyskarna från Tjeckoslovakiet för ”folkomflyttning”. De blev fördrivna helt enkelt.
Kapitlet om ”Mitteleuropa” har haft ett
speciellt intresse för den, som upplevt
successionsstaterna endast femton-sexton år efter det första världskrigets slut. I
detta kapitel skiljer sig anmälarens uppfattningar på åtskilliga punkter från författarens. Till att börja med – hur kan
man behandla detta ämne utan att med ett
ord beröra den centrala roll, som huset
Habsburg spelat under mer än sex hundra
år? Visst, detta ämne är alltjämt ett, som
väcker starka känslor till liv, contra och
pro. Låt mig ge ett exempel på det förra,
som är av färskt datum. Bernard Levin
skrev den 19 september i år en artikel om
Jugoslavien i Times, där det bl a hette:
”As I recall, it (se: Jugoslavien) was
invented at the end of the first world war,
out of the deris that filled the air when the
Austro-Hungarian empire finally desintegrated, not a minute too soon (Has there
been, anywhere in the world and at any
time, any other family which has eaused
521
as much misery, war, hatred, stupidity,
lunacy, tragedy and absurdity as the
Habsburgs?).”
Dylika yttranden förekom relativt ofta
på 1920-talet och en bit in på 1930-talet. I
dag är de sällsynta utom hos producenter
av excesser i subjektiva åsikter, där Bernard Levin är en erkänd toppfigur. I stället har opinionen svängt, främst till följd
av det skådespel, som de s k successionsstaterna erbjudit, inte minst Jugoslavien.
Ännu större uppmärksamhet borde ha
tillmätts det förhållandet, att så länge
Donaumonarkin bestod hela dess viktiga
del av Mellaneuropa i stort sett var fredat
från inflytande av utomstående stormakter. Det har föranlett helt utomstående
personer som montenegrinen Milovan
Djilas att revidera sin uppfattning om
Österrike-Ungern. Allt nog, i Ingmar
Karlssons bok borde det ha observerats,
att huset Habsburg under tiden efter det
andra världskriget fått en, som man säger
på tyska, Ehrenrettung.
Måhända står det i samband med författarens åsikter om detta, att han påstår,
att ”i denna nu förment så toleranta miljö”
österrikarna förtryckte polackerna i Galizien. Under Josef II försökte man även
germanisera polackerna i Galizien men
senare hade de en närmast privilegierad
ställning inom Donaumonarkin. Man kan
också skönja författarens personliga sympatier och antipatier i formuleringen, att
den rumänske ledaren Antonescu, som
drömde om ett stor-rumänskt rike ”fick i
stället se sin granne Miklos Horthy, amiralen utan hav, roffa åt sig stora delar av
Transsylvanien i sina strävanden att skapa
ett magyariskt välde.”
Denna formulering förråder ingen
mera ingående kännedom om Transsyl- 522
vanien, om hur det gick till att Ungern fick
norra delen av Siebenbiirgen 1940 genom
en ”skiljedom” i Wien (där Hitler endast
motsträvigt gick med på Cianos krav, som
gynnade Ungern) eller amiral Horty. Är
det författarens mening, att gränserna
från Versailles, St Germain och Trianon
skulle vara sakrosankta och att man skall
ignorera det systematiska förtryck, som
från rumänsk sida utövats emot den
ungerska minoriteten (den största i Europa av i dag)?
Vad författaren däremot skriver om
den tendens till regionalisering, som i dag
kan märkas i hela Europa, förtjänar uppmärksamhet. Detsamma gäller bokens
slut om de problem, som möter oss genom en väntad eller i varje fall befarad
immigration från andra världsdelar.
Till sist ett ord till förlaget. Det är att
beklaga, att i en bok av denna karaktär det
inte har varit möjligt att klara accenterna i
Syd-Östeuropa. Exempel: Den ungerska
staden heter Pecs och inte Pecs (som på
svenska skulle uttalas Pätsj), de rumänska
städerna Tirgu-Mure~ – egentligen Targu-Mure~ – och Bra~ov och Timi~oara
borde ha fått sina accenter, den kända
polska organisationen borde ha fått heta
Solidarnosc och ungerska namn som
Janos Kådar borde ha fått sina accenter.
Visst, det är svårt för svenska tryckerier
men i nödfall kan man korrigera för hand.
Men det är naturligtvis detaljer. Slutomdömet blir, att ”Landet i mitten” är en
både stimulerande och upplysande bok,
skriven av en välinformerad och bildad
europe och svensk diplomat, som lyckönskas till resultatet.
Kring det nya Tyskland
För snart fyrtio år sedan skrev recensenten en bok med titeln ”Det nya Tyskland”
om den då knappt femåriga förbundsrepubliken. I dag upplever vi åter ett ”nytt”
Tyskland och frågar oss vad det betyder,
hur man skall tolka vad som händer söder
om Östersjön. Den tidigare utrikeskorrespondenten (Svenska Dagbladet och Sveriges Radio) Hans von Friesen, har nu utgivit en bok med samma titel, som enligt
författarens förord ursprungligen skulle
ha handlat om Förbundsrepublikens utveckling men utvidgats till att också omfatta skeendet i vad som tidigare var DDR
samt utvecklingen efter dettas anslutning
till Förbundsrepubliken.
Hans von Friesen: Det nya Tyskland.
Norstedts 1991
Det är för visso nyttigt, att svensk publik
erinras om den utveckling som vår södra
granne undergått. Det brister alltför ofta i
kunskap av den mest elementära natur.
Hans von Friesen gör en hel del för att fylla dessa luckor.
Men skönhetsfläckar stör här och var.
Till en början tror recensenten att det är
olämpligt att om det tysk-romerska riket
anföra Voltaires nidteckning, att det varken var tyskt, romerskt eller ett rike. Vare
detta sagt utan att bestrida, att det var en
löslig statsbildning. Men före det trettioåriga krigets början fanns en viss substans. Tidigare tyska områden i öster ”införlivades” inte 1945 med Sovjetunionen
och Polen, även om detta senare skulle bli
en realitet. Några sidor längre fram (s 15)
använder f ö författaren en korrekt formulering. D-marken tillkom inte ”på
våren” 1948, om man inte vill påstå, att
det var vår ännu den 20 juni. Karl V stödde inte katolska kyrkan enbart för att reformationen var ett hinder för strävandena att ena Tyskland. Fredrik II var inte konung av ”Brandenburg-Preussen” utan
endast av Preussen, ehuru detta senare
kom att bli namnet också för kurfurstendömet Brandenburg. Wilhelm I blev inte i
Versailles 1871 ”det förenade Tysklands
kejsare” utan ”Tysk kejsare” (Deutscher
Kaiser). Nyansen var inte oväsentlig. Att
Bismareks tyska rike varit en ”orosstiftare” under sina 74 år var endast tidvis ett
riktigt omdöme. För att ta ytterligare ett
exempel var avsikten med demontagen av
tysk industri inte endast att förhindra
kommande produktion av krigsmateriel
utan också att reducera tyskamas konkurrenskraft.
Skildringen av Förbundsrepublikens
523
utveckling är i det stora hela korrekt och
vad som sägs om DDR likaså. Här och var
skulle man önska, att författaren skulle ha
givit litet mera förklaringar till händelseförloppet. Exempelvis kunde han ha gått
in på varför Barzel endast fick 247 röster
och hade·räknat med 249 och behövt dettll antal för att störta Brandt genom ett
konstruktivt misstroendevotum. Om
Wehners roll vid Brandtsavgång 1973 heter det endast: ”Herbert Wehner hörde till
dem som krävde Brandts avgång.”
Wehner gjorde mer än så.
Boken är en god repetitionskurs över
vad som hänt i de tyska staterna, nu förenade i Förbundsrepubliken Tyskland.
Men den är väsentligen deskriptiv. Den
som väntar sig någon djupare analys blir
besviken.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner