Print Friendly

Arvid Fredborg; En stor tidnings historia

Av Redaktionen | 31 december 1985


1985


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Litteratur
ARVID FREDBORG:
En stor tidnings historia
Svenska Dagbladet fyllde som bekant hundra
år i fjol. Till jubileet utkom tredje delen av
tidningens historia. Den första, behandlande
tiden 1884-1940, det senare av olika skäl ett
brytningsår, hade utgivits år 1960 av tidningens förutvarande huvudredaktör, fil dr Ivar
Anderson. Den var en lysande prestation,
inte endast som tidnings- utan också som
samtidshistoria, skriven med sober stil. Särskilt är framställningen av Gustaf stridsbergs
person och roll av högsta klass.
Den andra delen skulle innehålla en historik över tidningen under det andra världskriget, skriven av den för tidigt bortgångne
historikern, professor Torvald Höjer. Till
följd av hans död kunde denna plan ej utföras
som tänkt. Höjers arbete utgavs senare separat och har varit till stor glädje för det fortsatta arbetet. Den andra delen kom i stället att
behandla tidningens kulturella betydelse under tiden före 1940.
Uppdraget att skriva den tredje delen gavs
åt en ung kvinnlig medarbetare i tidningen,
Elisabeth Sandlund, doktorand i historia. Det
var otvivelaktigt djärvt men, som det skulle
visa sig, lyckligt. Författaren har all heder av
sitt arbete.
Hon har haft rikliga källor att ösa ur och tid
och resurser. Hon har haft glädje av det förarbete, som Torvald Höjer gjort. Kanske
kunde hon ha redovisat detta litet grundligare. ”Mot Höjers framställning finns inga
djupgående invändningar men den är kortfattad och föga systematisk” säger författaren.
Av särskilt värde har de dagboksanteckningar varit, som fördes av redaktör E W
Lundgren (som till följd av dennes misantropiska läggning dock måste användas med försiktighet) och de upplysningar, som givits av
redaktör Bengt Lind. Beklagligtvis har författaren avstått från att ge en källförteckning.
När man vill ha reda på var hon fått det ena
eller andra är man hänvisad till notapparaten.
Vad är den bild man får av Svenska Dagbladets historia under Ivar Andersons tid,
1940-55? Det första är, att tidningen i hög
grad leddes av sin chef. Elisabeth Sandlund
ägnar med rätta mycken uppmärksamhet åt
de problem, som möter en person, som på en
gång är en ledande politiker och chef för en
daglig tidning. Hur mycket av de informationer, som han får som politiker kan han använda som tidningsman – utan att riskera att
förlora förtroendet som politiker? Som alla
kolleger i samma ställning fick Ivar Anderson
gå en ömtålig balansgång.
Hans stora problem var, när allt kom omkring, att han hade för många järn i elden.
Han hade helt enkelt för litet tid. Detta var
det svåraste i hans dubbelliv, som tidningschef och aktiv politiker. Det skulle också senare visa sig vara svårt att förena. lA kom
ofta för sent till sammanträden och gi.ck för
tidigt – till nästa sammanträde. Det sades
skämtsamt om honom, att han kommit åtta
minuter för sent i sin ungdom och aldrig lyckades inhämta tiden.
Den bild man får av huvudredaktörens person är att han var en klok och försiktig general. Det kan bestyrkas av recensenten, som
hade honom till chef under sex av de femton
år av tidningens historia, som författaren
skildrar. Ibland förlorade han sig i detaljer.
Ibland gick hans sparsamhet till överdrift – i
varje fall tyckte den det, som upplevde krigets vardag. Men han var ostridigt tidningens
chef och hade, såvitt recensenten är bekant,
inga större problem med dess personal, även
om en och annan fann honom för akademisk.
Men han hade en naturlig auktoritet. Viktigt
var, att han respekterade sina medarbetares
individuella egenskaper. Av stor betydelse
för tidningen var, att Ivar Anderson och Otto
Järte var gamla vänner. Ivar hade inte Järtes
lysande stil och encyklopediska bildning men
skrev god svenska och hade en bred politisk
orientering. Järte kunde vara för yvig ibland
men respekterade huvmedaktörens kanske
prosaiska men i regel sunda omdöme.
Ivar Andersons styrka var, utom intelligens och sunt omdöme, att han för alla under
krigsåren var en klippa i en ond tid . Det fanns
saker som man visste, att han aldrig skulle
göra, aldrig skulle tillåta sig. Det är kanske
svårt att i efterhand förstå, vad detta betydde. Det kunde man inte säga om alla andra i
ledande ställning under krigsåren.
De femton år, när lA stod för rusthållet,
var för tidningen en lycklig tid, stigande upplagor, sund ekonomi – och allmänt anseende. Men, som det snabbt skulle visa sig, ingenting är så utsatt för förändringens vind som
en stor daglig tidning.
Författaren håller sig i det stora hela till en
kronologisk ordning. Den första tiden, juli
1940 till hösten 1941, då man skulle ”hålla
ögonen öppna och krutet torrt”, skildras kanske litet väl knapphändigt men korrekt. Det
var en mörk tid, en tid då många med Ivar
Anderson ibland var nära förtvivlan inför de
mörka perspektiv för Sverige, som skymtade. Senare blev allt lättare. Betydligt bredare blir framställningen, när författaren
kommer in på Finland, utan tvivel avspeglande huvudredaktörens speciella intresse för
detta land.
Efterkrigstiden, de tio åren efter 1945, beKURT HOLMGREN
217
handlas mera utförligt, naturligt redan med
tanke på att källorna då flutit ymnigare. Av
särskilt intresse är skildringen av tidningens
hållning till den ekonomiska politik, som
fördes av den socialdemokratiska efterkrigsregeringen, och som – till Sveriges skada –
bar Wigforss’ signum. Ett annat ämne av speciellt intresse under denna tid är tidningens
och Ivar Andersons relationer till högerpartiet. Att det kom till slitningar och i vissa fall
konflikter har man vetat förut. Författaren
ger intressanta detaljer. Svenska Dagbladet
redigerades självständigt.
Allt som allt är Elisabeth Sandlunds bok ett
värdefullt bidrag inte endast till Sveriges moderna tidningshistoria utan till vår samtidshistoria.
Svensk diplomat och krigets ryssar
Det är inte ovanligt att äldre män med ett
intressant yrkesliv bakom sig tar sig före –
efter pensioneringen eller under lediga luckor
i arbetslivet – att skriva ihop sina hågkomster från viktiga faser under de gångna åren.
Det är å andra sidan inte säkert, att det
skrivna lämpar sig för tryck och utgivning: till
en början är det påfallande, hur färglösa skribenter författarna ifråga – vare sig näringslivspampar eller höga byråkrater – ofta är.
Men härtill kommer, att ekonomiska eller socialt-administrativa ämnen, vilka – när det
hände – tedde sig nog så centrala och spännande, efter något decennium framstår som
grått intresselösa av den art att endast närstående eller enstaka specialister är hågade
att ordentligt tillgodogöra sig dessa papper.
Två kategorier skribenter är dock genomsnittligt på en högre intressenivå: politiker
och diplomater. Inom politikergruppen
räcker det att erinra om sådana ännu lästa
författare som representationsreformens
Louis De Geer och det demokratiska genombrottets Johannes Hellner – för att nu inte
nämna Oscar II:s memoarer. Även Wigfors’
minnen och Sven Andersson – försvars- och
utrikesminister – bör kanske noteras i sammanhanget. För diplomaternas del är Carl
Fleetwoods minnesbilder från 1880-90-talen
väl det bästa exemplet från tiden före
världskrigen. Från sista tiden har två diplomatbröder Hägglöf tillvunnit sig välförtjänt
uppmärksamhet. Gunnar Hägglöfs verk har
förut uppmärksammats i Svensk Tidskrift –

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner