Print Friendly

Arvet efter Tito

Av Tomas Brandberg | 30 april 2010

Den 4 maj är det trettio år sedan Josip Broz Tito, Jugoslaviens ledare under decennier dog. Tomas Brandberg ger en historisk tillbakablick.

Om man bortser från det lilla faktum att man oftast vet ungefär hur det ska gå, så är historien ofta minst lika spännande som uppdiktade berättelser. Ett konkret exempel på detta är Josip Broz Tito, Jugoslaviens ledare under decennier, som dog för trettio år sedan, den 4 maj 1980. Och frågan är om det finns någon biografi som är mer passande att studera ifall man intresserar sig för de båda världskrigen och kalla kriget fram till 1980.

Josip Broz var till hälften kroat och till hälften sloven och föddes 1892 i dåvarande Österrike-Ungern i den lilla byn Kumrovec, precis intill gränsen mellan det som idag är Kroatien och Slovenien. Som ung tog han olika jobb som smed, murare och mekaniker, tills han 1913 inställde sig som värnpliktig i 25:e kroatiska infanteriregementet i den österrikisk-ungerska armén. Han var tydligen en utmärkt ryttare och fäktare och befordrades snabbt till sergeant. När Första världskriget bröt ut deltog han aktivt i striderna mot Serbien, något som senare skulle bli en statshemlighet under lång tid. Senare förflyttades han till Galicien i nuvarande Polen, där den ryska armén stod för motståndet. Josip Broz sårades och tillfångatogs av ryssarna och kom så att hamna mitt i omvälvningarna i Ryssland 1917. Ödets vindar tog honom ända till Kirgizistan i Centralasien, där hans praktiska läggning gav honom arbete vid en kvarn. Att han kunde handskas med hästar lär också ha imponerat på kirgiserna. År 1920 var han tillbaka på Balkan, där det nybildade Serbers, Kroaters och Sloveners kungarike (kallat Jugoslavien, som också blev officiellt namn 1929) utgjorde en turbulent politisk miljö. Josip Broz anslöt sig till kommunistpartiet och förde en kringflackande tillvaro. Han bytte arbete och identitet ofta och hans politiska aktiviteter medförde att han blev efterlyst och arresterad.

År 1928 dömdes han till fem års straffarbete, en tillvaro som av allt att döma inte var särskilt hård. En stor del av tiden gick åt till att plöja politisk litteratur och mot slutet av tiden som fånge var bevakningen så slapp att han i egenskap av elektriker kunde göra små utfärder från fängelset för att organisera politiska möten. Under 1930-talet reste han mellan Jugoslavien, Wien (där partiledningen verkade i exil) och Moskva, varifrån Stalin styrde den kommunistiska rörelsen i Europa. Sin vana trogen hade Josip Broz många täcknamn, men det var ”Tito” som skulle bli hans nom de guerre för evigt. Enligt honom själv var det ett namn som förekom i hans hemtrakt. Slutet av 1930-talet var en känslig period, då många kommunister som misshagade Stalin ”försvann”. Tito själv blev det jugoslaviska kommunistpartiets generalsekreterare efter att Stalin låtit likvidera Milan Gorkic, hans företrädare.

Att vara Stalintrogen kommunist innebar vissa omsvängningar under perioden 1939-1941. I och med Molotov-Ribbentrop-pakten blev hela rörelsen mycket försonlig med Nazityskland och kommunisterna förhöll sig passiva när tyskarna invaderade Jugoslavien i maj 1941. När Hitler bröt med Stalin och anföll Sovjetunionen några veckor senare beordrades kommunisterna att inleda krig mot ockupationsmakten. Perioden 1941 till 1945 blev inte bara blodig utan också ovanligt komplicerad i Jugoslavien. Förutom de två ockupationsmakterna Tyskland och Italien fanns en pro-nazistisk regim i Kroatien (Ustasja) och även i Serbien fanns kollaboratörer. Tjetnikerna var serbiska rojalister och lojala med exilregeringen och de stöddes länge av både England och Sovjetunionen, men deras motståndskamp blev med tiden alltmer passiv. Istället var det Titos partisaner som på allvar vågade utmana den tyska ockupationsmakten och partisanerna vann anhängare bland både kroater och serber. Under flera år gäckade Tito tyskarna, trots flera försök att ringa in honom och hans trupper. Intressant nog oroades Stalin av partisanernas starka ideologiska profil, som befarades provocera Storbritannien och USA. Men tvärtom kom just engelsmännen att ge partisanerna sitt fulla stöd i krigets slutskede och antikommunisten Churchill valde att blunda för Titos kommunistiska ideologi. Kriget var för övrigt inte bara ett befrielsekrig, utan också en blodig intern uppgörelse mellan bland andra partisaner, kroatiska fascister och tjetniker. I samband med Titos seger ägde en grundlig upprensning rum med åtskilliga massakrer.

Tito hade under kriget uppvisat en jämförelsevis oberoende hållning gentemot Sovjetunionen. Detta irriterade Stalin, som föredrog underkastelse och total kontroll. Den ömsesidiga misstron övergick i fiendskap och 1948 bröt Stalin definitivt med den alltför självständige Tito. Att i den kommunistiska delen av Europa plötsligt bli utsedd till Stalins dödsfiende var något oerhört, men jugoslaverna vek sig inte. Det ironiska var att det var verkliga och inbillade Stalin-sympatisörer i Jugoslavien som fick betala priset för det diplomatiska sammanbrottet. Tusentals angivna partimedlemmar avrättades eller skickades till ön Goli Otok i Adriatiska havet för omild ”omskolning”.

Titos politik gentemot Sovjet applåderades givetvis i väst och Jugoslavien kunde därmed inleda sin balansgång mellan kalla krigets två block. Ideologiskt tillhörde man utan tvekan Östblocket och trots viss pragmatism och experimenterande genomsyrades den ekonomiska politiken av centralstyrning och kommunistiskt testuggande. Västmakterna var ändå mycket nöjda med att Tito hade trotsat Sovjet och gav honom både militärt och ekonomiskt stöd. Efter Stalins död upphörde det direkta hotet mot Jugoslavien, men stödet från väst fortsatte.

Friheten i Jugoslavien var större än i övriga Östblocket och i många avseenden fungerade samhället ganska bra. Och trots att Jugoslavien var ett repressivt och i grunden helt odemokratiskt samhälle var Josip Bros Tito föremål för en utbredd personkult och hyllas än idag av många äldre Jugoslaver som ”folkets diktator”. Han hade alltid haft en förkärlek för fina kläder och vackra kvinnor, hans biografi kantas av en lång räcka fruar och unga älskarinnor, och efter krigets slut lade han sig till med en synnerligen extravagant livsstil. Han blev för övrigt en internationell celebritet och var en av grundarna av ”de alliansfria staternas organisation”, en organisation som verkar än idag, även om den förlorade sin relevans efter kalla krigets slut.

Det skulle visa sig att hela Jugoslaviens sammanhållning var beroende av Titos ledaregenskaper. Vissa reformer genomfördes visserligen och Tito avskedade till exempel den fruktade inrikesministern och spionchefen Aleksandar Rankovic. Men vad som än sägs om den jugoslaviska ekonomin, så var den ett konkursbo på 1980-talet och de olika delrepublikerna, som från början hade haft helt olika förutsättningar, gick i otakt med varandra. När Tito dog försökte man sig på ett system med ett roterande presidentskap som gav intrycket att det saknades en centralmakt. Kroatien och Slovenien började sin vandring mot självständighet och i Serbien skulle hysteriska nationalister ta makten i slutet av 1980-talet med känt resultat. I dag har Titos livsverk, den jugoslaviska federationen, gått i kras och består nu av sju självständiga stater.

Arvet efter Tito har två sidor. Å ena sidan var han en självskriven ledare och enande gestalt som efter decennier av krig och oroligheter åstadkom fred och stabilitet. Å andra sidan hade han efter trettiofem år med oinskränkt makt misslyckats med att åstadkomma en beständig federation och stegen som togs mot en demokratisering ledde oundvikligen till att delrepublikerna började agera för självständighet. Frågan är vad som hade hänt ifall Tito hade valt en helt annat ekonomisk politik. Hade man på allvar låtit sig integreras med Västeuropa och liksom Spanien eller Italien fört en mer marknadsorienterad ekonomisk politik hade förutsättningarna för samexistens inom federationen kanske varit bättre. Tito var övertygad kommunist, men hade också en pragmatisk ådra. Hela hans rörelse var emellertid starkt ideologiserad från första början, varför detta förstås förblir ett rent tankeexperiment.

Tomas Brandberg, tankesmedjan Captus, är frilansskribent och forskningsingenjör.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner