Print Friendly

Ars amatoria

Av Sten Niklasson | 13 januari 2017

De kvinnor som utövar världens äldsta yrke har getts många namn. På rangskalans topp återfinns de mäktigas frillor, också kallade kurtisaner eller mätresser med från franskan hämtade ord. Sten Niklasson tecknar tre kvinnoöden från en svunnen tid.

De har spelat en betydelsefull roll i alla kulturer under alla tider, alltifrån konkubinerna vid kejsarhoven i Kina, deras kollegor i Nineves och Thebes palats, de osmanska sultanernas haremsdamer, till älskarinnorna runt nutida makthavare.

Historien visar att älskarinnor åt inflytelserika män ofta varit mindre attraherade av makthavarna än av makten. Många av dem har beskrivit kravet att gå i säng med sina uppdragsgivare som en godtagbar uppoffring för att få njuta de privilegier som följer med hög ställning. De framstår i sin maktlystnad mindre som offer än som initiativtagare och medspelare och drevs mera av egennytta, girighet och ärelystnad än av kättja.

Sökarljuset in i de mörka skrymslen, där människan sedan urminnes tid dolt sina lönnliga sexuella förehavanden, visar obarmhärtigt en värld av bigotteri och dubbelmoral.

Ljuset faller på den snikna Alice Perrers, som på sin senile älskare Edward III:s (1312-1377) dödsbädd lirkar av honom alla hans ringar. Ljusstrålen träffar också ragatan Barbara Castlemaine, under mer en ett decennium den liderlige Karl II:s (1630-1685) mätress, som tillsammans med sin intime vän, hovrouén Harry Jermyn, ses räkna de juveler hon roffat till sig ur den kungliga skattkammaren.

Där skymtar en annan av Karl II:s frillor, den vidlyftiga Hortence Mancini, som haft förhållanden med många av Europas ståtligaste män och vackraste kvinnor. Hennes man, hertig de Mazarin, var svartsjuk bortom allt förnuft. Han högg av genitalierna på sin samling antika statyer i raseri över sin hustrus förlöpningar. Efter hustruns död fraktade han hennes kropp runt halva Europa för att få ha henne i sitt våld för första gången på trettiofem år. Till slut blev han riktigt galen, påstod sig vara en tulpan och befallde sitt tjänstefolk att vattna honom.

Men i dunklet anas också en och annan älskarinna präglad av mod, lojalitet och osviklig kärlek. Skärper vi blicken, ser vi den fylliga matronan Katharina Schratt som i över trettio år lindrat den trötte kejsaren Frans Josefs sorg över det oformliga österrikisk-ungerska kejsardömets sönderfall, tröstat honom när hans älskade hustru Elisabet mördats och dämpat hans melankoli, när hans ende son, kronprins Rudolf, tagit livet av sin sjuttonåriga älskarinna och sedan begått självmord i jaktslottet Mayerling.

Här följer tre porträtt av berömda, men numera föga kända mätresser

Franska kvinnor anses av många ha lett utvecklingen i Europa när det gäller kärlekskonst. På 1500-talet infördes det i sammanhanget intressanta begreppet maitresse-en-titre, det vill säga officiell älskarinna. Damer med denna titel blev under lång tid oumbärliga i högreståndslivet och utövade betydande makt. Henrik IIs älskarinna Diane de Poitiers blev till och med medlem av det franska rådet. Hon stiftade lagar och undertecknade dekret tillsammans med kungen under signaturen HenriDiane. Samma ställning hade Henrik IVs mätress Gabrielle d´Estrées, vars politiska insatser i hög grad bidrog till att det religionskrig som plågade landet upphörde.

Ställningen som officiell älskarinna åt en kung innebar ingalunda någon rofylld tillvaro. Många rivaler konkurrerade om kungens gunst och intrigerade med alla vapen för att störta innehavarinnan av den åtrådda positionen. Slottet Versailles utgjorde maktkampens centrum. Dess hov sjöd av ränker, där hänsynslöshet och hämndlystnad skickligt doldes bakom falska leenden och pudrade kinder.

En av de mest framgångsrika och förslagna mätresserna var den undersköna Athénais de Montespan som länge utan framgång försökt ersätta Ludvig XIVs officiella frilla Louise de la Vallière, en varmt religiös och godhjärtad kvinna. Men både Louise och den formella kungagemålen, drottningen, ansåg att kungen behövde muntras upp och begick misstaget att inbjuda Athénais till kungens bord. Athénais, vars lysande konversationskonst var välkänd, var inte sen att utnyttja tillfället. Hon hade med den ökända häxan La Voisins hjälp berett diverse magiska kärlekselixir, brygda på spädbarnsblod, paddslem och fladdermusklor, som hon distribuerade till Ludvig via mat och vin. Huruvida dessa föga aptitliga ingredienser hjälpte eller inte är oklart. Hur som helst blev Ludvig förälskad och ordnade raskt en gemensam våning i slottet åt Louise och Athénais.

Kungen måste passera Louises rum för att komma till Athénais. Enligt uppgift brukade han kasta sin spaniel Malice i Louises knä när han gick förbi och yttra: ”Här har Ni gott sällskap, så sitt inte där och tjura!”. Till slut gav Louise upp och gick i kloster. Hennes segrande efterträdare Athénais tvingades nu koncentrera sig på att misstänkliggöra alla de andra unga damer som kungens betjänt Bontemps oavbrutet ledsagade in i sin herres sovgemak.

Athénais de Montespan lyckades länge mota undan sina rivaler och hade mot slutet av 1670-talet varit maitresse-en-titre i mer än tio år. Hennes skönhet hade emellertid falnat, och kroppen blivit oformlig. Hennes slösaktiga leverne och härskarlater hade gett henne öknamnet ”Den Babyloniska Skökan” bland befolkningen.

De var emellertid inte folkets vrede eller någon av kungens vackra, tillfälliga älskarinnor som skulle komma att detronisera Athénais utan en musgrå änka vid namn Françoise Scarron, som på grund av sin religiositet, stramhet och brist på yttre skönhet anlitats som guvernant för de sju barn som kungen avlat med sin officiella mätress. Mme Scarron visade sig vara klok, effektiv, viljestark och kvicktänkt. Som tack för hennes insatser skänkte kungen henne slottet Maintenon. När Ludvig till omgivningens häpnad erbjöd denna föga eleganta varelse att bli hans älskarinna, avböjde hon med hänvisning till sin religiösa tro. Hennes nej ökade bara kungens begär. Till slut tillbringade han så gott som all sin lediga tid tillsammans med Françoise de Maintenon under livlig konversation om religion och politik.

Efter drottningens död 1683 gifte sig Ludvig XIV med Mme de Maintenon. Som ny drottning accepterade hon äntligen att dela hans bädd.

Den matintresserade läsaren har säkert hört talas om och kanske också frestat gommen med den klassiska fiskrätten Sjötunga Walewska, som är en ljuvlig anrättning av kokta filéer, serverade med hummerstjärtar, tryffel och Mornaysås. Rätten skapades till minne av en kvinna, vars livsöde inte kan förbigås i en essä om berömda mätresser. Hennes namn var Maria, född Laczyriska.

Marias familj hade blivit utblottad i samband med den brutala styckning av hemlandet Polen som under slutet av 1700-talet utfördes av Österrike, Preussen och Ryssland. När den sextioåttaårige greven Athenasius Walewski kastade lystna blickar på den sextonåriga Maria och åtog sig att betala familjens skulder mot dotterns hand, kände alla i familjen utom Maria den största lättnad. För Maria fanns inget val. Hon blev gubben Walewskis klenod, vars hänförande skönhet han stoltserade med i alla möjliga sammanhang.

I slutet av 1806 tågade La Grande Armée med Napoleon Bonaparte i spetsen in i Polen. Napoleon, som i sin maktberusning låtit kröna sig till kejsare ett par år tidigare, hade krossat Frankrikes ärkefiende Österrike i slaget vid Austerlitz och betvingat Preussen i drabbningar vid Jena och Auerstadt. Han var nu Kontinentaleuropas härskare. Hans strategi gick ut på att slutligt besegra också Ryssland, (ett företag som framgångsrikt inleddes genom slaget vid Friedland ett år senare), och därefter svälta ut den återstående huvudfienden Storbritannien genom att förhindra all handel mellan det europeiska fastlandet och detta örike.

Polackerna tog emot den franska armén med öppna armar i tron att Napoleon skulle återupprätta det skändade Polen som suverän stat. Balerna med kejsaren och hans segerrika marskalkar som hedersgäster avlöste varandra. Greve Walewski var förstås inbjuden och angelägen om att visa upp sin unga hustru för den berömde erövraren. Vid en bal i januari 1807 presenterades Maria formellt för Napoleon. Hon var bländande vacker i sin blåa empireklänning med silverbård under bysten och med ett gnistrande safirhalsband runt halsen. Inga ord utväxlades, men enligt uppgift skall Napoleon efteråt ha vänt sig till sin utrikesminister Talleyrand med den klassiskt ödesmättade frågan: ”Vem är hon?”

Vid nästa bal några dagar senare tilldrog sig Maria allas uppmärksamhet, när kejsaren, uppenbart betagen, dansade med henne. Tisslet och tasslet bland övriga inbjudna gjorde Maria illa berörd. När påföljande dag hennes landsman prins Poniatowski gjorde visit hos henne och förmedlade en invit från Napoleon, blev hon bestört och avstod från att svara. Kort därpå kom ett brev, förseglat med det kejserliga gröna sigillet, som innehöll en glödande kärleksförklaring från kejsaren samt begäran om ett snabbt svar för att ”lugna min passion och otålighet”. Maria återsände brevet utan svar. På kvällen samma dag anlände Napoleons förtrogne, general Duroc, med blommor och ett nytt brev, i vilket Napoleon upprepade att han dyrkade Maria och bönföll henne att svara. Hon vägrade än en gång. Ett tredje brev kom kort därpå. Det innehöll en listig formulering som vädjade till Marias fosterlandskärlek: ”Kom, alla Era önskningar kommer att uppfyllas… Ert land blir mig så mycket kärare, om Ni förbarmar Er över mitt stackars hjärta.”

Ryktet om Napoleons obesvarade passion spreds snabbt i Polens ledande kretsar. Trycket på Maria att göra kejsaren till viljes och därmed fullgöra sin plikt mot fosterlandet växte. Både hennes bror och hennes make, som kände sig djupt hedrade av Napoleons intresse, manade henne att besöka honom.

Nervös och betryckt gav Maria till slut efter. På darrande ben knuffades hon in i den vagn som skulle föra henne till kejsarens svit i stadens slott. Det första intima mötet mellan de två inskränktes till ett flera timmar långt nattligt samtal. Eftersom Napoleon visat henne oväntad respekt genom att inte tvinga sig på henne, lovade hon att besöka honom igen.

I de memoarer Maria Walewska lämnade efter sig ett tiotal år senare skriver hon att hon andra natten ”blev det ovilliga offret för hans lidelse”. Det låter inte vare sig romantiskt eller ömsint, men Napoleon måste ha väckt en lust inom henne, som inte kommit till uttryck under äktenskapet med den åldrige greven. Hon blev hur som helst förälskad, skilde sig från sin make och följde Napoleon på hans fälttåg runt Europa i tre hela år.

Napoleon hade trott sig vara steril. När Maria berättade för honom att hon var gravid, insåg han att han faktiskt förmådde avla den tronföljare han så hett eftertraktade. För detta krävdes emellertid en partner med en helt annan ställning än hans polska älskarinna. Han försköt följaktligen Maria, upplöste det barnlösa äktenskapet med sin hustru Joséphine de Beauharnais och gifte sig med den artonåriga prinsessan Marie Louise, dotter till den österrikiske kejsaren Frans I. Med henne fick han sitt enda legitima barn.

Efter det att La Grande Armée under återtåget från det vintriga Ryssland decimerats till en spillra, tvingades kejsaren 1814 av sina egna marskalkar att abdikera. Han tilldelades ön Elba som furstendöme, vilket var liktydigt med landsförvisning.

Det säger något om Maria Walewskas lojalitet att hon trots sin förre älskares svek reste till Elba och förklarade sig beredd att i nederlagets stund stanna hos honom och genom att avyttra sina juveler hjälpa honom ekonomiskt.

Trettioett år gammal dog Maria Walewska i december 1817.

När Napoleon dog fyra år senare bar han fortfarande den ring Maria Walewska gett honom. Den innehöll en liten lock av hennes blonda hår och bar den ingraverade texten: ”När Du upphör att älska mig, så minns att jag alltjämt älskar Dig.”

Ett litet hus i Grass Valley vid foten av Sierra Nevada i Kalifornien har blivit pietetsfullt restaurerat till minne av en märklig kvinna, som bodde där i tre år under mitten av 1800-talet. Hon hette från början Elizabeth Rosanna Gilbert och föddes 1821 i den irländska byn Grange som dotter till en femtonårig flicka och hennes make, en menig soldat. När Elizabeth fyllt två år, flyttade familjen till Indien, där faderns regemente posterats. Kort efter ankomsten dog pappan i kolera. Elizabeths uppfostran blev svårt lidande av mammans vidlyftiga försök att hitta en ny man som kunde trygga familjens försörjning. Vid fem års ålder sändes det halvvilda flickebarnet till Skottland, där hon flyttade från skola till skola utan att tillägna sig undervisningen.

Precis som sin mamma gifte hon sig som tonåring med en militär, men tillvaron som hemmafru blev snart till ett fängelse. Tristessen plågade henne och lindrades endast tillfälligt, då mannen förflyttades till Calcutta, där han emellertid snart övergav henne för en annan kvinna. Med den försmåddas smärta svidande i hjärtat beslöt Elizabeth att börja ett nytt liv i Europa. På fartyget hem till England utgav hon sig för att vara Donna Maria Dolores de Porris y Montez, bördig från Spanien, och inledde omgående en intim förbindelse med en av medpassagerarna.

I juni 1843 debuterade hon i London som den spanska danserskan Lola Montez. Lolas paradnummer var spindeldansen, en mestadels improviserad tarantella, vars kvalitet berodde på hennes humör och mängden pengar som kastades upp på scenen. Dansen uppfördes i två delar. I den första spelade hon spindeln, vars nät spanns med föga danslika krumbukter, mest ägnade att ge frikostiga glimtar av Lolas nakna kropp under klänningen. I den andra spelade hon den arma kvinnan som fastnat i nätet, och som under de desperata försöken att frigöra sig fick tillfälle att visa ytterligare kroppsliga behag.

Lola Montez var en handlingskraftig bluffmakerska med en enastående förmåga att dupera sin omgivning. Hon var en strålande skönhet och hade en förmåga att vända de mest hopplösa fadäser på scenen till framgångar. Hemligheten var hennes totala skamlöshet och hennes hätska motangrepp på den flinande publiken, som bara ökade de närvarandes nöje.

Efterhand blev Lola Montez mera känd som kvinna med tvivelaktigt rykte än som danskonstnär. Till hennes ryktbarhet bidrog hennes otaliga kärleksaffärer med kända män, vilkas passion för den falska spanjorskan var lika stark som svårförklarlig. Hennes erövringar påstås ha innefattat Franz Liszt, Earlen av Malmesbury, greven av Schleissen, lord Brougham, den franske tidningsmannen Alexandre Dujarier, Nepals londonambassadör Jung Bahadur, journalisten Savile Morton, sonen till den brittiske premiärministern Peel, balettregissören Marius Petipa och många, många fler.

1846 dök Lola upp i München, där kung Ludvig av Bayern föll pladask för hennes utstrålning. Under deras första privata träff försökte Ludvig ihärdigt men fåfängt konversera henne på spanska, ett språk som hon trots sitt föregivna ursprung inte bemästrade.

Enligt en spridd, men sannolikt lögnaktig historia skulle emellertid kungens enda misstro mot äktheten i Lolas uppenbarelse ha gällt hennes framträdande barm. För att demonstrera att behagen var äkta uppges deras ägarinna ha slitit upp klänningslivet, vilket, som en av hennes levnadstecknare skriver, ”fångade kungens uppmärksamhet”.

Ludvig blev upp över öronen förälskad och uppdrog omgående åt sin hovmålare att göra ett porträtt av Lola. Det hängdes upp i kungens privata sovgemak. Det första den förälskade monarken gjorde på morgonen var att kyssa hennes bild på väggen. Medan hans hustru och åtta barn led i tysthet, slösade Ludvig pengar och omsorger på sin älskarinna. Hon fick ett månatligt underhåll på 10 000 floriner, vilket var 4 000 mer än lönen för en regeringsledamot, en egen villa, en kostbar vagn från Paris, modekläder, speglar, porslin och mycket annat. Men effekterna av Lolas inflytande på monarken mättes inte endast i pengar. Hon ägnade sig entusiastiskt åt att pressa sin kunglige älskare att befordra dem hon gillade och straffa dem hon ogillade, vilket förskaffade henne många fiender i Bayerns ledande kretsar. Efter mycket tjatande förmådde hon också Ludvig att ge henne en adelstitel. Som nybliven grevinna von Landsfeld ansåg hon sig berättigad att lägga sig i allehanda regeringsangelägenheter och gjorde sig därmed intensivt avskydd av kungens ministrar och rådgivare. När trycket att få henne utkastad från Bayern växte, anlitade hon en studentförening vid namn Allemania som en slags privat skyddsvakt. De unga männen såg henne som en gudinna och betjänade henne som slavar. För att behålla deras lojalitet arrangerade Lola vilda fester, under vilka skrålande studenter, endast iförda sina skjortor, sågs bära henne på sina axlar. Ända från början av sin romans med kung Ludvig bedrog Lola honom med andra män. Måttet rågades när hon inledde en förbindelse med en skön tjugoettårig man som visade sig vara Ludvigs son.

Genom Europa blåste vid denna tid republikanska vindar, vilka hotade att svepa bort också Ludvig från tronen. Den 9 februari 1848 inleddes en flera dagar lång protestaktion riktad mot kungen och hans impopulära mätress. Lolas hus belägrades av en hotfull folkmassa. Medan stenar och slagord haglade, fördes hon ut bakvägen till en väntande vagn. Utan ytterkläder och tillhörigheter tvangs hon fly landet. I sista stund förhindrades plundring av hennes hus. En månad senare avsade sig Ludvig kronan. Lola förbjöds att återvända till Bayern.

Märkligt nog förblev Ludvig lojal mot Lola. Han fortsatte att ösa pengar över henne och skrev långa brev, i vilka han sade sig längta efter att slicka hennes fötter och andra kroppsdelar. Lola svarade kallt att de belopp han skickade henne var helt otillräckliga med tanke på de uppoffringar hon gjort för hans skull i Bayern.

Under senare delen av sitt liv inledde Lola Montez en ny karriär som föredragshållare. Oavsett ämnet, kom hennes anföranden oftast att på ett eller annat sätt handla om henne själv, vilket också publiken förväntade sig. Visserligen grundades hennes berömmelse enbart på hennes förmåga att skapa uppmärksamhet kring sina oftast skandalösa förehavanden, men denna form av personlig marknadsföring var extremt ovanlig bland kvinnor på 1800-talet och därmed tillräcklig för att dra publik.

Det påstås att Lola Montez, när hennes liv som kurtisan var slut, blev religiös. Hon skulle bland annat ha funnit tröst i Swedenborgs tankar, som hon omfattade med en kombination av övertygelse och okunnighet.

Lola Montez avled 1861, trettionio år gammal.

Med monarkins försvagning har älskarinnornas politiska inflytande flyttats från furstehusen till omgivningen runt presidenter, regeringsledamöter och näringslivsmatadorer. Drivkrafterna är desamma. Som Henri Kissinger uttryckte det med sin typiska, knarriga brytning, när han tillfrågades om den långbenta blondin som följde honom nerför flygplanstrappan på världens olika kriscentra: ”Power is sexy!”

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör för Patentverket.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner