Arne Fältheim; General de Gaulle i närbild


1995


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

GENERAL DE GAULLE I
NARBILD
ARNE FÄLTHEIM
General de Gaulle räddade Frankrike två gånger: under andra världskrigetfrån vanära och från
att sjunka ner till småstat, ifter återkomsten till makten 1958från inbördeskrig på grund av
Algeriet-dramat. Generalens ande svävar forifarande och på ett förunderligt sätt, över fransk
politik.
• •
A
mnet general de Gaulle
verkar vara outtömligt.
Trots hittills omkring 3.000
böcker runtom i världen,
toppade av Jean Lacoutures monumentala biografi på drygt 3.200 sidor, har
Alain Peyrefitte’s i höstens utkomna
C’etait de Gaulle väckt stor uppmärksamhet och kommer framgent att ha en
förstarangsplats i de Gaulle-litteraturen.
Nära medarbetare
Peyrefitte är ett känt och aktat namn 1
Frankrike: akademiledamot, diplomat
och sjufaldig minister under såväl de
Gaulle som Pompidou och Giscard
d’Estaing. Vid de Gaulles återkomst till
makten 1958 blev denne då blott trettioårige, nyvalde parlamentsledamot snabbt
generalens nära medarbetare och förtrogne, vilket ledde till ej mindre än trehundra enskilda, ofta timslånga samtal
dem emellan under årens lopp.
ARNE FÄLTHElM iirfd ambassadör och deltog bla11d
amwr i de europeiska Jn’lwndelifOrhandlingarna 1111der
derra skede.
Perreyfitte var betänksam nog att omedelbart efter vaije samtal med hjälp av sitt
uppenbarligen goda minne och ett personligt stenografisystem komplettera de
under samtalets gång nedkastade anteckningarna med upplysningar om tonfall,
minspel, känsloutbrott, efterhandskommentarer och baktankar. Detta väldiga,
helt unika material har han sedan låtit
slumra i trettio år för att respektera
franska utrikesministeriets sekretessbestämmelser.
Deponeras i nationalarkivet
Den nu utkomna volymen på sexhundra
sidor (perioden fram rilJ våren 1963)
avses följas av ytterligare två att publiceras
1996 respektive 1999 varefter anteckningarna skall deponeras i nationalarkivet
för att av framtida forskare kunna jämföras med de officiella regeringsprotokollen som far offentliggöras först under
perioden 2019 till 2029.
De Gaulle – och alla den tidens politiska förgrundsfigurer, minst
Pompidou – träder i denna bok fram på
SVENSK TiDSKRIFT 41
scenen på ett sällsamt lovande sätt. Man
är på något sätt åsyna vittne till all dramatiken – och fransk politik inrymde stor
dramatik under de åren.
Avskydda journalister
Generalen kommenterar tidens stora
frågor och framtidsperspektiven för att
vägleda Peyrefitte i hans mycket ömtåliga
balansgång som regeringens språkrör
gentemot media, de av de Gaulle med fa
undantag hjärtligt avskydda journalisterna
(som onekligen överlag var antigaullister). Och Peyrefitte antecknar. Men är
samtidigt en intressant och försiktigt provocerande samtalspartner. Generalen
svarar, ofta på ett mustigt och fargrikt sätt
som ögonblicket efter omvandlas till kristallklar elegans. Han finslipar i tankarna
sina analyser och tal, är olympiskt lugn i
synnerhet inför stormväder, raljerar, små-
skrattar, vredgas.
Personifierar historien
Det är en genialisk men samtidigt pragmatisk brumbjörn Peyrefitte har på andra
sidan skrivbordet vid det magnifika Salan
dare vid Elyssepalatset, höjd över vardagen, en personlighet omätbar med
vanliga mått, en personifiering av
Frankrikes historia, som han kan i minsta
detalj och är impregnerad av. Redan en
legend. ”Le General est special” sammanfattade Pompidou.
Men Peyrefitte’s döljer ej att generalen stundom tog miste, kanske främst i
Algeriet-dramat, som ju återfört honom
till makten och dominerade de första
åren. Han syntes treva sig fram, steg för
steg, modifierande sina analyser. För att
slutligen, helt bryskt, erkänna landet som
självständigt i Evian-avtalen i mars 1962,
vilka han sedan benhårt höll fast vid.
I själva verket gick de Gaulle, menar
Peyrefitte, hela tiden metodiskt i spetsen
för fransk opinion. Utan vars stöd
Frankrike ej kunde skilja sig från en illusion som varat i 130 år. Han trodde
uppenbarligen aldrig på iden om ett med
Frankrike totalt integrerat Algeriet,
”l’Algerie francaiso”, och samrna gällde
hans skicklige, alltid kylige utrikesminister Couve de Murville.
Universell kallelse
Men på försommaren 1958 och åtskillig
tid framöver var de helt ensamrna om
denna uppfattning i regeringen. Desto
mer förbluffande att de Gaulle uttalar sig
så öppenhjättligt i ämnet redan i sitt
första samtal med Peyrefitte i mars 1959.
Det är bra, säger han då, att det finns
gula, mörka och svarta fransman, det
visar att Frankrike är öppet gentemot alla
raser och har en universell kallelse. Men
på villkor att de utgör en liten minoritet,
ty eljest förblir Frankrike ej längre
Frankrike. När allt kommer omkring är
vi ett europeiskt folk av vit ras med grekisk och latinsk kultur och kristen religwn.
Matolja med ättika
Att söka integrera de algeriska muslimerna vore som att blanda matolja med
ättika – så snart man slutat skaka flaskan
skiljs de år. Hur skulle Frankrike kunna
absorbera tio miljoner muslimer, i
morgon 20 och i övermorgon 40? Om
alla dessa araber och berber integrerades,
42 SVENSK TiDSKRIFT
hur skulle de hindras flytta till Frankrike,
med dess långt högre levnadsstandard?
Min by skulle inte längre heta
långa sjövägen längs Kina, som av Påven
förlänats halva världen, medans Spanien
fått den andra. Nu var Portugal ett fattigt
Colombey-les-Deux-Eglises utan litet land. Frankrike kunde få röna dess
Colombar-les-Duex-Mosquees, slutar de
Gaulle denna (även i dagens Frankrike
inte helt inaktuella) tirad med en för
honom typisk ”boutade”.
Märkligt kallsinnig
Medan de Gaulle var klarsynt i frågan om
självständighet för Algeriet, trodde han,
liksom flertalet av hans ministrar (dock ej
Peyrefitte) i det längsta att större delen av
den miljon fransmän som bodde där ”les
pieds noirs” skulle välja att leva kvar där
under den nya regimen. Istället blev det
nära nog total exod till ett Frankrike som
lyckligtvis var i full ekonomisk expansion. Exoden inrymde dock mycken
mänsklig tragik till vilken de Gaulle stod
märkligt kallsinnig, men hans aversion
mot ”les pieds noirs” var stor och hade
rötter långt tillbaka: de hade sig själva att
skylla, var i själva verket skuld till kriget
och sympatiserade dessutom med den
franska terroriströrelse som i slutskedet
ville ända allt i kaos.
Se på Portugal
De Gaulle hade också bråttom att lämna
Algerietkriget bakom sig, ty nu väntade
hans huvuduppgift: att återge Frankrike
dess ställning och roll i världen. Och han
var vid det laget 72 år.
Kommer Frankrike alltid att existera,
frågar honom Peyrefitte en dag. Troligen
men ej säkert, bli svaret. Se på Portugal,
detta lilla folk, som en gång erövrat
Brasilien och kusterna längs hela den
öde, under sina tusen år hade landet upplevt de högsta höjer och djupaste förnedring. Om Frankrike ej hade stormaktsdimension och ”une grande politique”
vore det ingenting. För att undvika en ny
nedgång måste fransmännen få förtroende för sin styrka och undvika sina svagheter – bäggedera bestod sådana som
Ceasar beskrivit dem efter sitt galliska
fälttåg. Fransmännen behöver vara stolta
över Frankrike, annars sjunker de ned i
mediokritat och tar en genväg till bistron, sammanfattade de Gaulle.
Beundran för tyskarna
Det ligger en del i påståendet att de
Gaulle älskade Frankrike men ej fransmännen och han förnekade det ej.
Däremot framskymtar (liksom i hans
memoarer) beundran för tyskarna.
Peyrefitte bekräftar att när de Gaulle mot
slutet av andra världskriget besökte
Moskva för samtal med Stalin inbjöds
han att se slagfaltet Stalingrad.
Beskådande ruinerna undslapp sig de
Gaulle: vilket stort folk! Den franske
tolken, en kollega till Peyrefitte, översatte och värdarna nickade instämmande,
jag talar om tyskarna, preciserade de
Gaulle – vilket tolken undvek att översätta.
Anglosaxiska trycket
En hörnsten i de Gaulles framtidsbygge
var att tyskarna på alla områden måste bli
Frankrikes priviligierade interlokutörer.
SVENSK T!DSKRIFT
43
Tillsammans kunde de stå emot det
anglosaxiska trycket. Frankrikes stora
arvfiende var aldrig Tyskland, utan
England, som bekämpat Frankrike från
hundraårskriget till Fashoda (1898), ofta
stuckit käppar i det franska hjulet under
mellankrigsperioden och for den delen
under andra världskriget.
Tala med hög röst
Tyskarna däremot hade alltid styrts av
andra: fordom av preussarna, sedan av en
österrikare (sic!) och nu av amerikanarna
på den ena sidan och ryssarna på den
andra. Tysklands delning kunde ej vara
länge, endera dagen skulle den östra
delen revoltera (detta uttalades 1962).
Att ge Frankrike – dvs till en böljan
honom själv – möjlighet att tala med hög
och klar röst på den internationella
scenen fick sålunda nu högsta prioritet.
Inrikespolitiskt hade positionerna stärkts
under hösten 1962 genom reformen att
Frankrikes president av den nya konstitutionen tilldelats stora befogenheter,
hädanefter skulle vara folkvald. Varefter
fciljt for de Gaulle fordelaktiga parlamentsval.
klarade sig övertygad om att de kärnvapenbärande franska Mirage IV-planen
skulle kunna nå sina mål i Sovjetunionen
genom anflygning på lägsta höjd i dubbel
överljudsfart. Men kommer den stackars
piloten att ha tillräckligt med bränsle for
att återvända till sin bas? Han kommer
inte att återvända till sin bas utan landa i
Sverige eller Turkiet, blev svaret.
Generositet mot U-världen
De Gaulles utrikespolitiska doktrin
innebar korthet oberoende for
Frankrike och Europa, distans gentemot
såväl Sovjetunionen som USA, dock utan
att alliansen med amerikanarna fick ifrå-
gasättas – samt generositet gentemot Uvärlden, som ej fick lämnas att sjunka i
allt djupare misär.
Receptet for Europa var som bekant
”!’Europe des patries”. Fred mellan
folken och nationerna kunde ej drivas
fram genom artificiella konstruktioner
enligt Jean Monnet’s modell utan måste
utgå från ett näm1ande mellan statema
och från att dessa respekterade alltmer
krävande, gemensamn1a regler utan att
forneka sin historia och kultur. En
verklig ekonomisk gemenskap krävde en
Blida ögon politisk dimension, som förmodligen
En annan hörnsten i framtidsbygget skulle behöva ett halvsekel for att mogna
måste utgöras av en fransk kärnvapen- fram. Men varfor förundras? USA hade
styrka, något som USA ej såg med blida behövt åttio år från att övergå från konögon. Den dag Frankrike med säkerhet federation till federation.
vid behov skulle kunna forgöra 40 a50
miljoner av ett angriparlands invånare, Britterna skulleförsvaga EG
skulle Frankrike ej frukta att bli attack- Sedan den franska så kallade Foucheterat, fastslog de Gaulle. planen om forstärkt samarbete mellan de
Som ett kuriosum må nämnas att han sex avvisats ansåg de Gaulle att EG blott
infcir den något skeptiske Peyrefitte for- skulle forsvagas av ett brittiskt medlem- 44 SvENSK T!DSKRJFT
skap, som därfor måste skjutas på framtiden. De Gaulle beskrev något decennium i forväg exakt den process genom
vilket Storbritannien skulle bli ”anslutet
till Europa” – efter hans bortgång
Avvaktadeförhandlingarna.
De Gaulle började nu alltmer fundera på
att erkänna det kommunistiska Kina –
amerikanarna skulle bli ursinniga men i
sinom tid bli tvungna att följa exemplet.
Han dröjde med detta steg till 1964. Och
USA till 1972.
Avsnitten i Peyrefittes bok om tiden Hatade varandra
kring årsskiftet 1962 till 1963 (de Gaulle De diplomatiska förbindelserna med
inlade sitt veto mot britterna vid sin Jugoslavien återupptogs – de hade avbruberömda presskonferens den 14 januari) tits sedan Tito, en ledande figur inom
är av särskilt intresse for svenskt vidkom- den alliansfria rörelsen, aktivt understött
mande: vi avvaktade ju med spänning självständighetsrörelsen i Algeriet. I ljuset
hur forhandlingarna mellan de sex och av Jugoslaviens sammanbrott är det
Storbritannien skulle utfalla for att i intressant att notera att de Gaulle, som
görlig mån hänga med. såg kritiskt på Titos makttillträde och
Efter Algerietkrigets slut höjdes den regim, dock höll honom räkning för att
franska utrikespolitiska profilen. USA, han lyckats ”hålla dessa nationaliteter,
som strävade efter att bibehålla sin hege- som avskyr varandra, lugna”. Men hur
mani i Västerlandet och sökte nyttja brit- kunde man vänta annat av kroater, siatema som en trojansk häst i Europa. vener, serber och bosnier, som ej hade
samma religion, som varit underkastade
Absorbera kommunismen olika ockupationer, varvid några bjudit
Ryssland (de Gaulle talade aldrig om motstånd, andra underkastat sig? Alla
Sovjetunionen), som i praktiken redan hatade de varandra och dessa antaganisavstått från att söka dirigera världen och riska nationer hade man 1919 trott sig om
som skulle absorbera kommunismen som att kunna ”stänga in i samma bur”.
läskpapper suger bläck (när Peyrefitte
nämnde detta for Quai d’Orsay’s främste
kremlalog gapskrattade denne – generalen hade inte insett att ”ryssen” definitivt forvandlats till ”homo sovjeticus”.
Det skulle dröja trettio år innan historien
gav generalen rätt). Och så Frankrike –
det enda landetjämte USA och Ryssland
med en nationell ambition, ett land som
deklinerat sedan ett sekel men nu borde
återknyta till sin pionjärroll, som främjat
självständighet, slaveriets avskaffande och
folkens självbestämmanderätt.
Besuttna var besatta
De Gaulle var mångfacetterad och lät sig
ej politiskt etiketteras. Pompidou hade
rätt: ”Les General est special”. Ett kriterium dominerade enligt Peyrefitte helt
hans bedömning av sina landsmän: På
vilken sida stod vederbörande under
kriget? De besuttna hade varit besatta av
sina ägodelar och valt dem istället for
”Frankrikes själ”. Därfor kände han inget
frändskap med högern, borgarna, penningmakten, trots att flertalet av hans
SVENSK TIDSKR.IFT 45
röster kom från det lägret. Därför hade
han ·också ett visst överseende med kommunister, som ju spelat en stor roll inom
motståndsrörelsen, samtidigt som han
fikation”. Arbetarna måste associeras med
sina företags resultat och ra tillbaka den
värdighet som kapitalismen berövat dem.
Och ramplanifiering skulle korrigera
fördömde kommunismen och fann det marknadsekonomins misstag. Staten
franska kommunistpartiet än värre än de måste kunna intervenera när allmäninandra partierna. Socialisterna var naiva tresset så krävde.
men kunde vara sympatiska – det svåraste
var tydligen att förbli realist när man hade skrupulös hederlighet
ett ideal och bevara sitt ideal när man Sådan insyn i de Gaulles politiska filosofi
insåg realiteterna. förklarar varför hans ande fortfarande på
Beröva tävlingsandan
De Gaulle forkastade såväl kapitalism
som kollektivism. Den förra för oacceptabla sociala konsekvenser, som krossade
de svaga, den senare för att beröva människor tävlingsanda och lusten att göra
sitt bästa. Den gyllene medelvägen syntes
honom gå via ”participation” och ”planiett förunderligt sätt svävar över den
franska politiska scenen. Många fransmän
minns också med vemod hans skrupulösa
hederlighet och omutlighet – inte minst
nuförtiden när ”les affaires” innebär en
tillsynes ändlös rad av mutskandaler,
medan begreppet på de Gaulles tid var
liktydigt med ansvar för statens angelä-
genheter.
46 SVENSK TIDSKRJFT