Print Friendly

Arne Björhn; Kommentar till Carl Leissners inlägg

Av Redaktionen | 31 december 1985


1985


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

162
den totala insättningen skulle vara maximerad. Ej uttagen avkastning skulle ävenledes vara skattefri. Medlen skulle deponeras
i bank men spararen skulle själv bestämma
deras placering. .
När det gäller att utforma placeringsreglerna måste huvudprincipen vara att alla produktiva placeringar skall vara tillåtna; först
ARNE BJÖRHN:
och främst bostadsinvesteringar och insats i
egen rörelse. !RA-bestämmelserna kan vara
en av flera förebilder för systemets placeringsregler. Synpunkter härpå återfinns också i debattskriften om Personliga investeringskonton samt riksdagstryck och skrifter
från centerpartiet.
Kommentar till Carl Leissners inlägg
En ökning av hushållens kapitalbildning är
både samhällsekonomiskt nödvändig och
önskvärd. Ett viktigt mål för den ekonomiska
politiken är att sprida förmögenheterna hos
hushållen. En rimlig målsättning är att hushållen skall ha ett sparkapital som motsvarar
den genomsnittliga årslönen för en industriarbetare. Förändrade sparvanor bland hushållen är nödvändiga för att en sådan målsättning skall kunna uppfyllas. För närvarande är
det en förhållandevis låg andel av totala antalet hushåll som sparar. Exempel på detta är
att omkring 20% av befolkningen svarar för
ca 80 % av bankinlåningen.
Det amerikanska !RA-systemet och systemet med personliga investeringskonton som
Carl Leissner förordar har många fördelar.
Systemet är utmärkt för att omfördela inkomster över tiden: från yrkesverksam ålder
till pensionen. I Sverige har vi i princip ett
liknande system genom att avsättningar till
pensionsförsäkringar är avdragsgilla vid inkomstbeskattningen och pensionsutbetalningarna sedan beskattats. Ett frivilligt individuellt pensionssystem som det amerikanska !RA-systemet kan vara intressant som ett
led i en politik som syftar till att flytta en del
av ansvaret för den framtida tryggheten från
det allmänna till de enskilda hushållen. Men
är det också ett bra sätt att stimulera hushållens kapitalbildning?
Betraktas personliga investeringskonton
enbart som ett sätt att öka hushållens sparkapital finns det vissa poänger men också åtskilliga brister. Det kan ses som ett sätt att gå
från kollektiv till individuell kapitalbildning
vad gäller pensionssparandeL För övrigt innebär systemet att realavkastningen efter
skatt ökar på medel som idag inte används till
konsumtion. Att höja avkastningen efter
skatt på sparande är ett sätt att öka hushållssparandet. Att göra detta inom ramen för enbart en viss typ av investeringskonton är
dock en ”second best” lösning.
Den bästa marknadsekonomiska lösningen
för att stimulera ett ökat sparande är en generell ekonomisk politik som ökar hushållens
disponibla inkomster och höjer realavkastningen efter skatt på allt sparande. En kraftig
nedgång i inflationen kombinerad med stora
sänkningar av marginalskatterna är väsentligt
för att öka hushållens kapitalbildning. Ett
komplement till en sådan politik kan vara
generellt ändrade beskattningsregler av både
ränteinkomster och ränteutgifter.
För att öka det totala hushållssparandet
bör i första hand generella stimulansåtgärder
vidtas. selektiva sparstimulanser kan visserIigen användas för att öka hushållssparandet
men samtidigt uppstår då risken att det i stället för nysparande sker en omfördelning av
redan existerande sparmedel. Investeringskonton innebär sett ur denna synvinkel en
fortsatt utbyggnad av det lapptäcke som skattesystemet utgör. Ytterligare en nisch med
särskilda skatteregler införs. De hushåll som
har sparkapital kan föra över dessa till sina
investeringskonton och samtidigt minska sin
inkomstbeskattning. Systemet riskerar med
andra ord att bli en stimulans för omfördelning av kapital snarare än till ökad kapitalbildning.
En ytterligare nackdel är de statsfinansiella
effekterna under införandeperioden. Insättningarna kommer i början att vida överstiga
uttagen. En stor framgång för systemet innebär att skattebortfallet blir betydande. Om
antalet kontoinnehavare skulle bli lika stort
som i allemanssparandet, dvs över 2 miljoner, och innehavarna samtidigt sätter in
5000 kronor vardera på ett år skulle skattebortfallet uppgå till över 5 miljarder kronor
vid en marginalskatt på 50%. Även om en
blygsammare skattereduktion är möjlig att
163
använda i stället för en skattefri avsättning
blir skattebortfallet betydande. Det är tveksamt om det skattesänkningsutrymme som
stora besparingar skapar bör användas till
denna typ av skattesänkningar. Samhällsekonomiska skäl talar entydigt för att allt skattesänkningsutrymme för närvarande bör användas till att sänka marginalskatterna. Detta
gäller så länge de svenska marginalskatterna
överstiger dem som råder i våra stora konkurrentländer.
En annan typ av invändning som kan riktas
mot investeringskonton gäller den personliga
integriteten vad gäller det privata kapitalet.
För att staten skall godkänna skatteavdrag
och dessutom hindra människor att efter en
tid ta ut det obeskattade sparkapitalet och
lämna landet, krävs troligen statlig insyn och
kontroll över innestående sparmedel. Det
finns anledning att vara mycket tveksam mot
alla sparsystem som ökar myndigheternas
kontroll över privata förmögenheter.
slutsatsen blir att ett system med personliga investeringskonton är intressant i första
hand som ett sätt att öka det frivilliga enskilda pensionssparandel snarare än som ett sätt
att öka hushållens kapitalbildning.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner