Print Friendly

Arne Björhn; En moderat strategi ut ur krisen

Av Redaktionen | 31 december 1983


1983


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ARNE BJÖRHN:
En moderat strategi ut ur krisen
Det tar minst 2-3 mandatperioder att
genomföra de systemförändringar som
är nödvändiga för att avveckla
budgetunderskottet och förbättra
marknadernas funktionssätt, skriver
civilekonom Arne Björhn, ekonomisk
rådgivare åt den moderata
partiledningen, Socialdemokraterna
förklarar de senaste årens stagnation
med att de stora industriländerna
bedrivit åtstramningspolitik. Den
förklaringen håller inte. stagnationen
beror på den offentliga sektorns snabba
tillväxt, de höga skatterna och den
försvagade tillväxtförmågan i det
privata näringslivet.
Rolf Englund har i Svensk Tidskrift nr Il
1983 efterlyst en moderat strategi ut ur
krisen.
För att kunna utforma en sådan strategi är det nödvändigt att först analysera
orsakerna till stagnationen. Endast genom att skaffa oss kunskap om vari sjukdomen består kan vi hitta de rätta botemedlen.
sjukdomssymtomen kan vi alla se; underskott i statsbudget och bytesbalans,
hög inflationstakt, låg tillväxt och ökande arbetslöshet.
Det råder numera relativt bred enighet
om att dessa balansbrister måste avvecklas. De operativa målen; att få ned underskotten, att bekämpa inflationen, att
öka produktionen och sysselsättningen i
industrin utgör med andra ord ingen ekonomisk-politisk skiljelinje.
Skillnaden består i stället i att de bakomliggande orsakerna till problemen
analyseras på helt olika sätt, vilket leder
till olika strategier för att lösa krisen.
Regeringen menar att huvudorsaken
till de senaste årens stagnation är den
åtstramningspolitik som bedrivits i de
stora industriländerna. I andra hand pekar regeringen på Sveriges dåliga konkurrenskraft. Denna analys bottnar i att
det är efterfrågesidan i ekonomin som
inte har fungerat, varken internationellt
eller i Sverige.
Detta är en grovt felaktig beskrivning.
Som förklaring till 1970-talets stagnation
i västvärlden håller den inte alls. Om
stagnationsproblemen skulle bero på för
låg ökning av de offentliga utgifterna och
för små budgetunderskott skulle vi i dag
inte ha några problem.”
stagnationsorsakerna är i stället betydligt mer djupgående. Problemen ligger huvudsakligen på utbudssidan, dvs
produktionssidan. De sammanhänger
framför allt med den snabbt växande offentliga sektorn, de höga skatterna och
marknadernas försämrade funktionsduglighet.
Den socialdemokratiska modellens strukturkris
Dagens problem är ett uttryck för den
socialdemokratiska modellens strukturkris. Till betydande del sammanhänger
stagnationen med att de underliggande
utvecklingskrafterna har försvagats. Den
alltför snabbt växande offentliga sektorn
har inneburit att tillväxtförmågan i det
privata näringslivet försvagats. Ökade
offentliga utgifter och skatter har medfört en nedbrytning av drivkrafterna i vår
ekonomi. Skatte- och bidragssystemet
har fått negativa följder på människornas
och företagens vilja att spara, investera
och arbeta. På väsentliga områden har
marknadsekonomin begränsats, upphävts eller snärjts in genom ett växande
antal regleringar och utbyggd byråkrati.
Den svenska ekonomin har därmed successivt förlorat den flexibilitet och anpassningsförmåga som den hade under
1950- och 1960-talen.
Att det gått särskilt illa för Sverige
jämfört med andra västländer är inte så
märkligt. De offentliga utgifterna och
skattetrycket har ökat snabbast i Sverige. De offentliga ingreppen, regleringarna, subventionerna m m har varit mer
omfattande hos oss.
Den offentliga sektorns tillväxt har
även försämrat arbets- och kapitalmarknadens funktionsduglighet. Den växande
subventioneringen, skattesystemet och
regleringarna har försämrat rörligheten
159
på dessa centrala marknader. Övriga
marknaders funktionsduglighet har också försämrats genom att regleringar och
hinder genomförts på allt från bostadsmarknad till barnomsorg.
Den marknadsstyrda delen av vår ekonomi har blivit allt mindre. Enligt Industrins utredningsinstitut uppgick de
marknader som var fria från subventioner och regleringar till endast 113-del
av hela ekonomin år 1977. I dag är säkerligen denna del ännu mindre. Vår förmå-
ga att anpassa produktionen till ändrade
förhållanden har försvagats i motsvarande mån.
Att i detta läge försöka bedriva efter- . frågepolitik är meningslöst. Även om devalveringen ökar den utländska efterfrå-
gan på svenska varor så kan den självfallet inte rätta till de djupgående strukturproblemen.
strategi mot strukturkrisen
Vad som nu krävs är en strategi som
syftar till att rätta till de strukturella stagnationsorsakerna. Politiken måste på
skilda områden stärka den enskilde och
familjen i stället för att stärka staten och
politikerna. Landets ekonomi kan aldrig
fungera, om den inte gör det för de enskilda hushållen och företagen. Därför
måste den övertunga offentliga sektorn
bantas, skatte- och bidragssystemet ändras så att investeringar, risktagande, arbetsinsatser och sparande gynnas, flexibiliteten på arbets- och kapitalmarknaden öka etc. Först när vi har fått tillbaka
de grundläggande förutsättningarna för
ekonomisk tillväxt kommer eftertrågepolitiken att vara meningsfull.
160
På sikt är den samlade efterfrågan ett
resultat av produktionen, inte av statens
politik. Det enda sättet för utgifts- och
skattepolitiken att påverka realinkomsterna är att förändra producenternas
drivkrafter.
Om inte drivkrafterna ändras till att
gynna arbete framför fritid, investeringar
framför konsumtion, produktiva placeringar framför frimärken och diamanter,
beskattad framför obeskattad verksamhet kommer inte stagnationen i den
svenska ekonomin att försvinna.
Sverige kan inte föra en annan politik
än omvärlden. Även vi måste vidta interna anpassningsåtgärder. Eftersom
problemen hos oss är allvarligare än i
flertalet andra industriländer är kraven
på styrkan i vår interna anpassning större. Vi måste spara mer, sänka skatterna
mer, avreglera i större utsträckning etc
än i många andra länder.
Ju längre vi väntar med att reducera de
offentliga utgifterna och minska budgetunderskottet desto mer förstärks de
strukturella obalanserna. Eftersom de
strukturella underskotten hela tiden
växer går det ej att vänta med anpassningen. Om vi inte tar de kortsiktiga problemen med att reducera budgetunderskottet i dag blir samma problem än värre i morgon då vi tvingas att mycket
snabbt skära ned underskottet.
Få tycks inse den inneboende dynamiken i utgiftsexpansionen. Utgifterna
ökar automatiskt snabbare än inkomsterna även vid en mycket hög BNP-tillväxt.
En viktig orsak är den explosionsartade
utvecklingen av statsskuldräntorna. De
ökar från 28 miljarder kr 1981/82 till över
45 miljarder kr i år och till i bästa fall 57
miljarder kr nästa budgetår. Det innebär
att räntorna på två år växer frän 17% av
statsinkomsterna till uppemot 30 %.
Med nuvarande utvecklingstendenser
– en BNP-tillväxt på l ,5 %, realränta
lika med 2,5 %, inga besparingar i de offentliga utgifterna m m – kommer om
endast ca lO år statsskuldräntorna att
vara lika stora som statsinkomsterna.
statsobligationerna skulle i ett sådant
läge bli värdelösa. Räntedöden skulle bli
ett faktum. I praktiken inträder sammanbrottet redan tidigare genom den galopperande inflation och de extrema räntesatser som skulle uppstå vid en sådan
utveckling.
Medium term strategy?
Rolf Englund efterlyste en speciell medium term strategy för att angripa krisen.
Enligt min mening måste politiken på
kort, medellång och lång sikt syfta till att
på alla plan krympa den offentliga sektorns inflytande i ekonomin till förmån
för en expansion i den privata sektorn.
Eftersom orsakerna är desamma på kort
och lång sikt så blir också strategin i
princip densamma.
De nödvändiga systemförändringarna
som krävs för att avveckla budgetunderskottet och förbättra marknadernas
funktionssätt etc kommer med all sannolikhet att ta minst 2-3 mandatperioder
att genomföra. Detta innebär emellertid
inte att vi på kort sikt kan ha en annan
ekonomisk politisk strategi. Tvärtom,
det understryker bara vikten av att vi
genast måste bölja. Men vi måste ha
klart för oss att våra problem under lång
tid successivt har ”byggts in” i vår ekonomi och att de nu är så djupgående att
det inte finns någon praktisk möjlighet
att lösa upp krisen på kort sikt (under en
mandatperiod).
Hur ska vi gå till väga?
Vi måste under 1980-talet avveckla underskotten i den offentliga sektorn och i
bytesbalansen. Detta är den centrala och
avgörande uppgiften för den ekonomiska
politiken både på tre och nio års sikt. Det
går inte i längden att basera vår välfärd
på resurser som andra länder har skapat
eller kommande generationer förväntas
skapa.
Den offentliga sektorns andel av ekonomin måste inskränkas till förmån för
en expansion i näringslivet.
Ett första steg är att frysa den reala
nivån på de samlade offentliga utgifterna. Som exempel kan nämnas att det
krävs över 18 miljarder i besparingar i år
för att de totala offentliga utgifterna skall
vara oförändrade mellan 1982 och 1983.
Kraftfulla besparingar är nödvändiga
för att få bukt med den annalkande statsfinansiella krisen, inflationen och utlandsupplåningen. Besparingarna är också fördelningspolitiskt välmotiverade.
Om vi inte sparar skulle en orimligt stor
skattebörda läggas på löntagarna och på
nästkommande generation.
En neddragning av utgifterna och budgetunderskottet minskar dessutom på
olika sätt inflationen och de negativa fördelningseffekter som följer därav.
Under de kommande fem till tio åren
är det nödvändigt att avveckla den samlade offentliga sektorns underskott. Vi
kan inte komma till rätta med det strukturella bytesbalansunderskottet om vi
inte kan rätta till obalansen i den offentliga sektorns finanser. Det innebär att
161
55-60 miljarder kr i dagens penningvärde måste sparas bort. Endast en blygsam del kommer att kunna försvinna genom ökad tillväxt och ökade skatteinkomster. Den helt dominerande delen
måste sparas bort.
Ökat skattetryck är ingen framkomlig
väg eftersom tillväxten i det privata nä-
ringslivet försämras av stigande skatter.
En frysning av de offentliga utgifterna
ger i kombination med tillväxt i ekonomin en successiv sänkning av den offentliga utgiftsandelen.
Det finns en uppenbar risk att kraftfulla besparingar, i en lågkonjunktur,
kan leda till en alltför låg total efterfrå-
genivå, d v s ökad arbetslöshet. Besparingarna bör därför delvis åtföljas av
skattesänkningar. Skatterna bör i första
hand sänkas på ett sätt som stimulerar
investeringar, arbete och sparande.
Sänkta löneskatter, inflationsskyddad
skatteskala och sänkt bolagsskatt förbättrar marknadsekonomins funktionsduglighet.
Det är emellertid av avgörande betydelse att besparingarna kommer före
skattesänkningarna och att besparingarna är mera omfattande än skattesänkningarna. Att göra tvärtom leder bara till
att budgetunderskottet ökar vilket pressar upp räntan och inflationstakten och
därmed riskerar expansionen i det privata näringslivet att omintetgöras. Reagans USA är delvis ett exempel på vad
som händer om man böljar med att sänka skatterna.
Lägre underskott innebär fasta spelregler. När vi får kontroll på underskotten innebär det att företag, banker och
hushåll inte behöver frukta skattehöjningar och tvångssparande i statspapper
162
etc. Framtiden går att överblicka, och
förtroendet för politiken ökar vilket är
viktigt för bl a långsiktiga investeringsbeslut.
Att minska statens kreditefterfrågan
verkar också stimulerande på ekonomin.
Det blir lättare och framför allt billigare
för industrin att låna. Lägre räntor stimulerar investeringarna.
Nödvändiga systemförändringar
Att spara är nödvändigt men ej tillräckligt för att nå balans i ekonomin. Vi måste också förändra och finna nya verksamhetsformer för delar av den service
som i dag ges via den offentliga sektorn.
De ”heliga korna” måste slaktas.
Vi måste privatisera och införa konkurrens i den offentliga sektorn, framför
allt i kommunerna, för att pressa kostnaderna och öka effektiviteten. Det är inte
nödvändigt att kommunerna bedriver så
mycket verksamhet som i dag i egen
regi. Barnomsorgen kan tex i stor utsträckning bedrivas i privat regi. En konkurrens på lika villkor skulle minska
kostnaderna för kommunerna.
Det är också nödvändigt att införa avgiftsfinansiering där detta är möjligt.
Kommunala avgifter för företag och hushåll gör det möjligt för kommunerna att
fortsätta tillhandahålla tjänster.
Hela transfererings- och socialförsäkringssystemet måste omprövas. Ett ökat
inslag av individuellt anpassade försäkringsvillkor kan ge den enskilde en ökad
valfrihet utan att innebära avkall på våra
fördelningspolitiska ambitioner. Varför
skall inte den enskilde kunna få välja
antalet karensdagar inom sjukförsäkringen?
…..___
Ett av de viktigaste inslagen i en moderat strategi är att bryta automatiken i
utgiftsökningarna. Över 80 % av statsbudgetens utgiftssida ökar automatiskt
med inflation, löner och räntor. Indexeringen av olika bidrag måste upphöra.
Allt för ambitiösa mål vad gäller utbyggnad av barndaghem, utbildningssystemet, äldrevård, sjukvård etc måste omprövas. Det reala värdet av räntebidrag
till bostäder, sjuk- och föräldraförsäkringen, statsbidrag till kommuner mm
måste sänkas för att vi skall få kontroll
över utgiftsutvecklingen.
En radikal lösning vore att bryta upp
de nuvarande regelsystemen och starta
budgetprocessen med en noll-basbudgetering. Nya regelsystem skulle därefter
kunna införas anpassade efter en betydligt lägre ekonomisk tillväxt och utifrån
kraven på att budgetunderskottet successivt måste slutas. Pensionerna skulle
kunna knytas till någon form av löneindex, en avvecklingsplan för statsbidragen till kommunerna skulle kunna fastställas, räntebidragen successivt avvecklas etc.
Denna typ av systemförändringar är
inte bara samhällsekonomiskt nödvändiga, de kommer också att kunna öka
den enskildes valfrihet och välfärd.
Återupprättad marknadsekonomi
Samtidigt som ovan nämnda systemförändringar vidtas inom den offentliga sektorn måste marknadsekonomin förstärkas även på andra områden.
För marknadsekonomin är det en central uppgift att alstra ny företagsamhet
och nya investeringar. Den enskilda
människans initiativförmåga och kreatic
a
a
n
d
n
l~
d
d
Ii
vitet är avgörande för framgången i alla
ekonomiska system. Det ekonomiska livet växer inte av sig självt eller genom
statliga ingripanden. Det blomstrar om
det finns personer som är villiga att ta
risker, att förvandla ideer till företag och
ge innan de vet vad de får tillbaka. Företagarna har med andra ord en ledande
och initierande roll i framlockandel och
skapandet av nya investeringar och företagsideer.
För att förstärka marknadsekonomin
måste vi vidta åtgärder som går ut på att
förbättra den ekonomiska miljön i vilken
företag och hushåll verkar. Vi måste förstärka människornas och företagens
drivkrafter att ta risker, utveckla nya affårsideer och nya produkter.
På väsentliga områden har marknadsekonomin begränsats och reglerats sönder vilket lett till stora samhällsekonomiska förluster och ökad byråkrati. Bostadsmarknaden är sönderreglerad genom detaljerade bestämmelser för produktion och fördelning av bostäder. För
att få en fungerande bostadsmarknad är
det helt enkelt nödvändigt att avreglera
produktionen och ta bort hyreskontrollen.
För att få en fungerande och effektiv
kreditmarknad är det nödvändigt att successivt liberalisera kreditpolitiken. Den
av prisregleringskommitten föreslagna
avvecklingen av prisregleringspolitiken
måste fullföljas. Ränteregleringen, likviditetskraven och placeringspolitiken
måste upphöra.
Åtgärder måste sättas in för att underlätta strukturomvandlingen och moderniseringen av industrin. Vinsterna i
den konkurrensutsatta delen av näringslivet måste tillåtas öka till åtminstone
163
den nivå som gällde i slutet av 1960-talet.
Därigenom kan nödvändiga investeringar ske i syfte att skapa ett modernt och
konkurrenskraftigt näringsliv för framtiden.
De senaste årens industrisubventionspolitik har inte bara försvagat statsfinanserna. Den nödvändiga strukturomvandlingen har dessutom bromsats upp. Denna utveckling måste hejdas. Industristödet måste avvecklas. Ytterligare
statliga stödinsatser för t ex varvs-,
skogs- och stålsektorerna bör ej komma
ifråga. statsföretag bör sälja ut företag,
vilket skulle ge välbehövliga kapitaltillskott.
Arbetsmarknadens funktionssätt kan
väsentligt förbättras genom lägre marginalskatter och förändringar i arbetsmarknadslagstiftningen, tex MBL-och
Åmanlagarna. Arbetsmarknadspolitiken
måste inriktas på en omstrukturering av
abetsförmedlingen, införande av ett lärlingssystem, förbättrad och utökad utbildning.
Arbetsmarknadens parter måste själva
bringas att ta sitt ansvar för löne- och
sysselsättningsutvecklingen. Staten kan
inte längre fungera som städgumma. Det
blir alltmer ohållbart att både ha en solidarisk lönepolitik och en omfattande
sysselsättnings- och regionalpolitik som
subventionerar företag som annars skulle slås ut av denna lönepolitik.
Inflationsbekämpning
För att förbättra marknadsekonomins
funktionssätt är det absolut nödvändigt
att kraftigt sänka inflationstakten. En
lägre inflationstakt innebär att de offentliga utgifterna ökar långsammare, att
164
räntenivån kan sänkas, att konkurrenskraften stärks osv.
En stram ekonomisk politik – med besparingar som huvudingrediens – syftar
bl a till att hålla tillbaks den inhemska
efterfrågan och därmed pris- och lönestegringarna. En neddragning av de offentliga utgifterna och budgetunderskottet gör det också lättare att kontrollera
penningmängden vilket är väsentligt för
att få ner inflationstakten. Ett lägre budgetunderskott innebär efter hand lägre
räntor, vilket även det dämpar inflationen.
skattepolitiken utgör ett centralt inslag i en moderat antiinflationspolitik.
En icke oväsentlig del av den nuvarande
inflationen utgörs av s k ”tax push inflation”. Ökad moms, högre löneskatter,
vattenkraftskatt, hyreshusavgift etc
driver på inflationen.
Sänkta produktionsskatter (löneskat·
ter och bolagsskatt) och marginalskatter
sänker inflationen direkt och indirekt.
Direkt genom att produktionskostna·
derna sänks. Indirekt genom att arbets·
och kapitalmarknadernas funktionsdug·
lighet förbättras.
Avregleringar, privatisering och av·
byråkratisering leder till att konkurren·
sen och effektiviteten ökar vilket på sikt
bromsar prisstegringarna.
Att sysselsättningsansvaret läggs på
arbetsmarknadens parter innebär att
lönestegringarna hålls inom löneutrymmet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner