Colombianskt fadersuppror mot Garcia Marquez l av Inger Enkvist I Colombia håller en ny, framgångsrik generation författare på att ta över efter nationalmonumentet Gabriel Garcia Marquez. Både stil och politisk grundhållning har förändrats mycket sedan magisk realism och Fidel Castro-dyrkan var tidens lösen. V ISSA LÄNDER LIGGER i medieskugga, och ett sådant land är för närvarande Colombia. På grund av en historia med våld och kidnappningarär det få utlänningar som besö- ker landet. Andå menar colombianer att det finns positiva tecken, att en återhämtning är på väg och att Colombia håller på att återta sin plats som nav mellan Mexiko i norr och Argentina och Chile i söder. Huvudstaden Bogota kallades länge "Sydamerikas Aten", och Colombia hade en väl utvecklad förlagsverksamhet, som dock drabbats av landets allmänna svårigheter. Eftersom Argentina på senare år haft ännu större ekonomiska svårigheter än Colombia, har colombianerna kunnat hävda sig allt bättre på den latinamerikanska bokmarknaden, där de främst konkurrerar med Mexiko och just Argentina. Exporten av böcker till övriga Latinamerika stiger och bokmässan i Bogota är en stor regional kulturell tilldragelse. Etableringen av dotterbolag till spanska förlag har bidragit till uppgången. Nu är det inte bara själva bokframställningen som är på uppgång utan det talas också om en ny colombiansk litterär "boom", det namn som använts för att beteckna storhetstiden för latinamerikansk litteratur på 1960- och 70-talen. Den litterära världen har upptäckt den nya generation författare som håller på att ta över efter Gabriel Garcia Marquez, som i Colombia närmast uppfattas som ett nationalmonument. Juan Jose Hoyos har skrivit en nostalgisk skildring av hur det var att vara ung de första åren av 1960-talet, Tuyo es mi coraz6n (ung. Ditt är mitt hjärta). Tiden verkar stå stilla, pojkarna sitter och hänger på en frisersalong, och när de hälsar på en flicka sitter mamman med i rummet under samtalet. Boleromusik omnämns ständigt och sångtexter citeras, vilket ger en romantisk ton åt skildringen, fast detta inte motsvaras av huvudpersonernas egna erfarenheter, som mest handlar om fotboll och öl. De drömmer dock gärna om den "gudomliga" Ann-Margret, som bekant en svensk filmstjärneexport till Hollywood. Politiskt och kriminellt våld finns i bakgrunden utan att dock sättas in i något sammanhang. Hoyos återger det vardagliga, triviala, men lyckas inte riktigt förvandla materialet till spännande läsning. En helt annan typ av roman är Rosario Tijeras (ung. Rosario Sax) av Jorge Franco. I ramberättelsen sitter en ung man och väntar på sjukhus under en natt, medan huvudpersonen Rosario kämpar för sitt liv efter att ha beskjutits. Han är förälskad i den undflyende, vackra men våldsamma Rosario, som kommer från fattigkvarteren i Medellin. Rosario är en "sicaria", en yrkesmördare, men också samtidigt tilldragande och mystisk. Med ingredienserna våld, död, ungdom och skönhet är berättelsen starkt romantiskt, samtidigt som berättarperspektivet ligger nära huvudpersonerna och det ges få förklaringar av social eller psykologisk art. Språket i dialogerna är fyllt med svordomar och slanguttryck, och i innehåll och stil påminner romanen om actionfilmer. Bokens starka sida är den genomfört hårdkokta stilen. Rosario Tijeras är redan en storsäljare, översatt till flera språk och på väg att bli film. Fernando Vallejo är en etablerad författare, bosatt i Mexiko, och Mi herrnano el alcalde (ung. Min bror borgmästaren) är något som skulle kunna kallas en slapstickkomedi där humorn bygger på att systematiskt koppla ihop sexualitet och politik. Berättelsen kretsar lSvensk Tidskrift l2oo4, nr 61 m kring en yngre man som får för sig att ställa upp i ett borgmästarval i en liten by långt från huvudorten Medellin och som engagerar släkt och vänner för att bli vald. Författaren driver med allt och alla, och demokrati, kyrka, utbildning, sjukvård, familj, allt är humbug. Väljarna äter familjen ur huset, alla bestjäl alla, alla ljuger för alla, och inget är det som det verkar vara. Allt colombianskt framställs som korrumperat, och kyrkan är det speciella hatobjektet. Språket är personligt, fyllt med lokala uttryck, och uppenbarligen siktar författaren på en internationell publik, eftersom han vävt in ordförklaringar. Bokens filosofi är rent nihilistisk, men stilen är driven, och läsaren får mer än ett gott skratt. En liknande bakgrund finns också i Al diabio la maldita primavera (ung. Åt helvete med den djävla våren) (2003) skriven av en ung advokat, Alonso Sanchez Baute (Valledupar 1965). Romanen skildrar homosexuella innegrupper i Bogota, och förutom lokalfärgen skulle romanen kunna vara skriven i vilken storstad som helst. Huvudpersonen är en "drag queen" som huvudsakligen tänker på smink, kläder, amerikansk film och latinamerikansk romantisk musik. Romanen innehåller framför allt miljöskildring, språket är fullt av lokala uttryck, och också i det här fallet kan man tala om en nihilistisk grundinställning. Den mest uppmärksammade romanen just nu i Colombia är utan tvekan Laura Restrepas Delirio (ung. Galenskap) som fått det prestigefyllda spanska Alfaguarapriset för år 2004. Restrepa (Bogota 1950) har tidigare givit ut flera romaner men lyckas inte riktigt i det här fallet. En överklassflicka drabbas av psykiska problem, därav romanens namn, och i bakgrunden finns en förljugen familj, en sambo som lämnat sin familj, en vän med vilken hon tidigare haft ett förhållanden, en abort, en musikintresserad tysk farfar, en knarkhärva, ett maffiahot och mycket mer. Helt olika berättelser återges parallellt utan att någon större förtätning äger rum. Det mlSvenskTidskrif~ l2oo4, nr 61 Nya motivkretsar i den columbianska litteraturen. är inte riktigt klart vad juryn belönat om det inte är författarinnans tidigare engagemang i latinamerikanska gerillarörelser. I de intervjuer Restrepa givit sedan hon fått priset brukar hon också tala mer om politik än litteratur. Reklammaterialet till boken bygger på entusiastiska rekommendationer av den portugisiske nobelpristagaren Jose Saramago, känd för sina politiska ställningstaganden och medlem i Alfaguaras jury. Detta till trots rör det sig knappast om en politisk roman utan bara om en osammanhängande sådan, och sammanhang saknas alltså också mellan bokens innehåll och dess lansering. Hur kan man sammanfatta den här nya generationens romaner? Den ovan nämnde Jorge Franco, intervjuad exempelvis i den colombianska tidskriften Cambio 12 april2004, menar att hans generations författare inte är lika experimentell som den tidigare "boomen", utan helt enkelt berättar historier, samt att de inte tror på något vare sig i politik, filosofi eller religion. De teman som behandlas i de här beskrivna romanerna skulle kunna ha förekommit i många länder, men kanske just vägran att sätta tilltro till något eller någon är speciellt typisk för ett land som Colombia. Flera av författarna är drivna stilister, och uppenbarligen är det på modet att skriva med stark lokalfärg. Innehållet är "globalt", men stilen "lokal". Alvaro Mutis (Bogota 1923) är en av Colombias mest kända författare i den äldre generationen och skriver romaner, poesi och essäer. Den essäsamling som nu säljs av honom visar bredden i hans allmänbildning. Han har intresserat sig inte bara för spanskspråkig litteratur utan också för östeuropeisk, fransk, engelsk, amerikansk och brasiliansk. I essäerna kritiserar han sina landsmän för deras ytliga sentimentalism, Svenska akademin för att den inte gav Borges nobelpris och USA för att tro att landet ska kunna vara en moralisk referens, när just deras underhållningsindustri "korrumperar de unga över hela världen". Mutis är nära vän till den ungefär jämnårige Gabriel Garcia Marquez (Aracataca 1928). Det kan nämnas att nästan alla de nämnda författarna i sina texter väver in någon anspelning på Garcia Marquez verk. Gabo y Fidel. El paisaje de una amistad.(ung. Gabo och Fidel. Kring en vänskap) från 2004, handlar just om Garcia Marquez. Det rör sig om en längre essäbok skriven av två personer knutna till universitetet i Granada, Spanien, Angel Esteban och Stephanie Panichelli. De har under många år läst allt skrivet av och kring Garcia Marquez (Gabo för vännerna) och intervjuat personer som träffat honom under olika epoker av hans liv. Bland andra nämner de Artur Lundkvist och Pierre Schori. Den gåta de försöker lösa är hur Garcia Marquez kan stödja Fidel Castro oavsett vilka åtgärder denne vidtar. Boken är intressant inte bara för sitt innehåll utan lika mycket för sin stil. Språket flyter lätt, tonen är vänligt humoristisk och inte fördömande, även om det som sägs är negativt för Garcia Marquez. Detta är en bok som både de som beundrar Garcia Marquez litterära verk och de som kritiserar honom som offentlig person kan uppskatta. Många läsare torde tillhöra båda kategorierna. Författarna går först igenom Garcia Marquez uppträdande i samband med Padillafallet 1971. Grupper av intellektuella vädjade i två offentliga upprop/brev till Castro att inte fängsla personer för deras åsikter. Breven väckte stor uppmärksamhet och kom att utgöra den första sprickan ibland författarna i "boomen". Vid detta tillfälle höll sig Garcia Marquez undan i månader för att inte behöva ta ställning. Carpentier, kubansk ambassadör, vågade inte träffa de andra författarna. Cortazar led svåra kval, eftersom han alltid tidigare stött Kuba. Vargas Llosa och Garcia Marquez var mycket nära vänner fram till den här tidpunkten, men deras vägar börjar här Esteban, Ångel- Panichelli, Stephanie. Gabo yFidel. El paisaje de una amistad. Madrid, Espasa, 2004. (324 s) Franco, Jorge. Rosario Tijeras. Bogotå, Seix Barra!, 2004. (Första utgåva 1999) (211 s) Hoyos, Juan Jose. Tuyo es mi coraz6n. Medellfn, Universidad de Antioquia, 2000.(Första utgåvan 1995) (554 s) Mutis, Ålvaro. De leeturas yalgo del mundo Bogota, Seix Barral,1999. (268 sidor) Palabras de America. Barcelona, Seix Barra!, 2004. (238 s) Restrepo, Laura. Delirio. Bogota, Alfaguara, 2004. (342 s) Sanchez Baute, Alsono. Al diabio la maldita primavera. Bogota, Alfaguara, 2003. (255 s) Vallejo, Fernando. Mi herrnano el alcalde. Bogotå, Alfaguara, 2004. (172 s) skiljas åt. Forskarna går igenom flera av de mer spektakulära inslagen i kubansk politik som att Castro sände soldater till Angola, avrättade ett par högt uppsatta militärer för knarksmuggling under oklara omständigheter och blåste upp fallet med Elian, den kubanske pojke vars mor omkom i havet utanför Florida, när de båda försökte fly till USA. Det senaste exemplet är från våren 2003 då Castro under Irakkriget intensivaste skede passar på att fängsla ytterligare ett antal oppositionella. Garcia Marquez har inte deltagit i protesterna mot Castro utan tvärt om ryckt ut till hans försvar gång på gång. De båda forskarna har kommit fram till att förklaringen i första hand är psykologisk. De personer som känner "Gabo" menar att han är berusad av sin egen framgång och av möjligheten att vistas i maktens närhet. Han kommer från mycket enkla förhållanden och hade inga stadiga inkomster förrän han var över fyrtio år och Hundra år av ensamhet blev en framgång. Vägen till dagens unika situation har gått via nobelpriset 1982, och forskarna nämner i förbifarten som ett allmänt känt faktum att akademin vid val av pristagare tar både litterära och politiska hänsyn. De konstaterar också att från och med den här tiden umgås Garcia Marquez sällan med författare och intellektuella men däremot ofta med politiker. Samtidigt antyder forskarna att Fidel Castro är mycket ensam, att han behövt en ny förtrogen sedan Che Guevara först gick en annan väg än Fidel och sedan dödades. Om nu "Gabo" är så beundrad i Colombia, borde väl inte den här boken vara så populär? Kan förklaringen vara att läsarna rycks med av tonen och främst tar till sig historien om den colombianske fattigpojken? Garcia Marquez kommer från en landsända med tropiskt klimat som inte är känd för sin kulturella nivå, men han har ändå lyckats komma upp sig i världen. Kanske representerar han en framgångsdröm likt vissa fotbollsspelare och salsamusiker? Kanske vissa av hans landsmän är lika okritiskt beundrande inför honom som han själv inför Fidel Castro? Säkert är att dc främsta lite yngre företrädarna för latinamerikansk litteratur idag söker sig andra vägar än författarna från boomen. De beundrar den tidigare generationen men vill varken förknippas med magisk realism, med ett entydigt politiskt engagemang eller med ett tvång att använda en experimentell berättarteknik. De hävdar sin rätt att vara universella mer än typiskt "latinamerikanska". Som en av författarna i Patabras de America (ung. Ord från Amerika) från 2004 säger kämpar han för att frigöra sig från etiketten "latinamerikansk författare" för att bli bara "författare". Inger Enkvist (Inger.Enkvist@rom.lu.se) är professor i spanska vid Lunds universitet. lSvensk Tidskrift l2oo4, nr 611J