Vad Heckscher och
Bagge inte visste
l av Klas Östman
När nu Svensk Tidskrift gör ett uppehåll av oviss varaktighet i utgivningen, kan det vara värt att lägga på minnet vad Gunnar Heckscher skriver i den artikel om tidskriftens historia, som vi trycker om i detta (tillfälligtvis)
avslutande nummer: Svensk Tidskrift har återuppstått
två gånger, och är "till synes odödlig". De orden gör att
jag inte känner mig manad att låta denna del av vår dubbla inledare bli en solenn gravskrift och sammanfattning. Dock känns det något märkligt att konstatera att
jag är den sist utnämnde redaktören i ett led som, beroende på hur man räknar, börjar antingen med Hans Forsell eller med Eli Heckscher och Gösta Bagge. Förhoppningsvis förtäljer denna evolution inte vad den ser ut att
göra om svensk borgerlighet förr och nu.
I
SIN PROGRAMFÖRKLARING 1911 menade Heckscher
och Bagge att den moderna världens ständiga mediabrus verkligen gjorde det nödvändigt med en publikation som kunde analysera "dagshändelsernas brokiga
mångfald" i betraktelser av större djup. De sammanfattade vad de ville verka för med följande ord: "den svenska statens inre och yttre styrka och statsarbetets effektivitet, till stöd för landets gemensamma uppgifter, till
vård om rikets internationella ställning och till statsintressets befrämjande gentemot alla enskilda partiers och
klassers övergrepp eller oberättigade anspråk". Redaktörerna ansåg det också speciellt värt att nämna "Sveriges oupplösliga samband med det europeiska statssystemet", samt vikten av ett starkt försvar.
År 1911 var således inte i alla delar olikt år 2004, och
Svensk Tidskrift kan inte anklagas för flitig kappvändning under decenniernas gång. Den viktigaste skillnaden är kanske vad som skett med statsmakten och hur vi
numera ser på den. Heckscher och Bagge hade ingen
anledning att betrakta staten med all den välgrundade
misstänksamhet som 1900-talets historia har fött hos
frihetligt sinnade människor. Av samma orsak nämnde
deras program inte uttryckligen det, som nog varit tidskriftens tydligaste signum under Per Heisters och min
tid: försvaret av individens frihet gentemot kollektivet
och det därmed oupplösligt förenade försvaret av marknadsekonomin.
Sedan det första redaktörsparet skrev, har världen
genomlevt två stora totalitära ideologiers segertåg och
sammanbrott. Men våra öppna och fria samhällen står
fortfarande inför allvarliga hot. Ett kommer från en
nyväckt religiös totalitarism. Själv tror jag att det är det
mindre ödesdigra, förutsatt att terroristjägarna kan hålla
kärnvapen och smutsiga bomber utom räckhåll för fanatikerna till deras rörelse självdör. Möjligen kan våra vänsterintellektuellas ständiga beredskap att agera
femtekolonnare ställa till besvär i det
avseendet, men å andra sidan har
Irakkriget inneburit ett tydligt
avslöjande av var dessa egentligen
står. Den som kallar sadistiska
halsavsågare för frihetskämpar
har ju i allt väsentligt definierat
sig själv.
Det andra, på lång sikt mer
elakartade hotet är den ständigt
fortgående, mjukt terapeutiska
inskränkning av individens rörelsefrihet, som vi i varje nummer försökt
bjuda motstånd. Bristen på framgång i
den kampen är tyvärr fullständig. Storebror
ser allt mer och lägger sig allt ivrigare i hur
vi lever våra liv.
S
oM sÅ OFTA under de senaste 90 årenoch detta kunde Heckscher och Bagge
inte heller veta- kommer ljuset från väster.
George Bushs valseger uppfattas av de flesta
av våra ideologiska meningsfränder i USA som en definitiv gravsättning av hela det ideologiska arvet från 1960-
talet. Amerikanerna har än en gång slagit fast att individualism, kombinerat med frivilliga, från staten autonoma gemenskaper, förblir deras ideal. Om man på
andra sidan Atlanten lyckas bemästra de auktoritära
strömningar som det så kallade kriget mot terrorn samtidigt har fört med sig, kan vi sålunda även i fortsättningen hämta inspiration där. Svensk Tidskrifts läsekrets
lär behöva det. Med detta- Au revoir, mes amis!
lSvensk Tidskrift 12oo4, nr 61 11