PER HEISTER OM
aktiv dårskap
l mina pappershögar har jag ett telex från november 1986 som jag då och
då roar vänner med att visa upp.
Avsändare är Kurdiska befrielsefronten, mottagare
Aktuelltredaktionen på TV. Budskapet är att det nu
står klart att det var UlfAdelsohn som mördade Olof
Palme. Beviset var att han avgick som partiledare bara
fyra månader efter mordet. Punkt slut.
Alla som ser det skrattar åt galenskapen.
Det gör också alla som får höra om den socialdemokratiske ekonomiprofessorn Sören Wibes kampanj
i Europaparlamentet i slutet av 90-talet för hur EU
skulle lösa Albaniens problem med den nästan helt
obegränsade tillgången på vapen.
W
IBE DREV VIA BREV och frå-
gor till kommissionen iden
att EU skulle avsätta en stor summa
pengar för att på plats köpa upp
alla vapen. De flesta skrattar åt
ekonomiprofessorns fullständiga
brist på förståelse för hur prismekanismen fungerar. Om en köpare
med obegränsade resurser dyker
upp på en marknad förstår de flesta
att mängden varor, dvs. vapen, skulle
öka. Och om så inte skedde genast skulle
priset stiga så att alltfler vapen sökte sig till
Albanien.
Inte så få som tänker ytterligare steg har
ännu roligare. Hur EU skulle hantera de
mängder av vapen som köptes upp. Behövde
man kanske kraftig beväpning för att skydda sina
affärslokaler och snabbt växande vapenlager.
Det här var naturligtvis hugskott som aldrig fick
någon betydelse i verkliga livet. Bara upphovsmännen tog eventuellt skada.
Men så väl är det ju inte med alla ideer som dyker
upp i det offentliga. Varje gång listorna på Storbritanniens eller Schweiz rikaste personer publiceras tänker jag på att de som slogs för löntagarfonderna är
ostraffade. I toppen på de där listorna, och förresten
också högt upp på listorna över världens rikaste finns
Ikeas grundare Ingvar Kamprad och flera medlemmar av familjen Rausing. Deras entreprenörsanda och
förmögenheter arbetar i andra länder eftersom de
IIISvensk Tidskrift"l2004, nr si
aktivt jagades ur Sverige av politiska skäl. I varje fall
fallet Rausing och Tetra Pak så är hotet om löntagarfonderna den omedelbara orsaken.
Men lika galen var den aktiva näringspolitiken i
slutet av 60-talet och början av 70-talet. Såvitt jag förstår har ingen heller rätt ut skadeverkningarna på lång
sikt.
Det brukar ibland påpekas att Sveriges industriella bas är från 1800-talets slut och det tidiga 1900-
talet. De var effekter av en lång rad liberaliseringar
från mitten av 1800-talet och framåt. Inget av våra 50
största företag har startats efter 1970. Och andra
sådana slående exempel. De höga skatterna och krångliga regler försvårar för entreprenörer.
Men den aktiva dårskap som Krister Wickman,
OlofPalme och Ingvar Carlsson ägnade sig åt i ambitionerna att bygga upp en omfattande statliga företagsamhet nämns sällan. Det borde den göra.
Med statens nästan obegränsade tillgång till skattepengar reste Wickman och hans handgångna män
runt Sverige och köpte upp framgångsrika små och
medelstora företag. Verksamheten pågick i flera år
och det shoppades hundratals företag.
D
ET LILLA BLOMSTRANDE FÖRETAGETs ägare och
entreprenören, fick en icke oansenlig påse med
pengar för sitt livsverk. Han ersattes i företagsledningen med någon annan men knöts vanligen till företaget som konsult och rådgivare under några år. Detta
senare fick två konsekvenser; entreprenören kopplades bort från ansvaret att driva företaget, men knöts
för flera år till en verksamhet som han lämnat så att
han inte startade något nytt.
Min gissning är att socialdemokraterna i sin strä-
van att smygsocialisera genom den aktiva näringspolitiken satte stopp för flera företag som hade kunnat
växa och bli stora. Kanske inte lika stora och lika nyttiga för oss alla som IKEA och Tetra Pak varit om de
inte jagats iväg ur landet, men nästan?
Och det är tillräckligt dåraktigt.
Per Heister (pheister@europarl.eu.int) är redaktör för
Svensk Tidskrift.