Istället för
Hail to the Chief
l av Ted Bolin
Adams and Liberty, Wilson- thats all, I like Ike, I'm a Dole man...
I USA har man ända sedan nationens födelse använt sig av musik i valkampanjerna.
Låtvalen framstår ibland som rätt kuriösa- varför använde George Washington
melodin till God Save the King?
N
ÄR JOHN KERRY ACCEPTERADE valet till
demokraternas presidentkandidat i Boston i juli, äntrade han scenen till ackompanjemang av Bruce Springsteens "No
Surrender". När han var klar spelades U2:s
"Beautiful Day". George W Bush, däremot, valde bort
den traditionella presidentmarschen "Hail to the Chief"
när han i september gav klartecken till sitt återval. När
han var klar med sitt timlånga tallät han spela Marvin
Gayes och Tammi Tyrrells soulklassiker "Ain't no mountain high".
Båda presidentkandidaterna omger sig med trevliga
popdängor av medelsnitt Men kampanjmusik är allvarliga saker i USA. De här låtarna var säkert diskuterade
under lång tid vid respektive partis kampanjledarmö-
ten. Att skaffa sig en eller flera temasånger att hänga
upp valkampanjerna på är traditionellt en central kampanjmetod i USA, mycket viktigare än i många europeiska länder. Som jämförelse kan antalet sånger i svenska
valkampanjer räknas på ena handens fingrar.
USA är som bekant landet där person många
gånger varit viktigare än parti, där kampanjerna ofta
varit mer show än sakpolitik. Därför är musiken, som
går direkt till känslan utan att störa intellektet, ett
effektivare sätt att påverka än med långrandiga valtal.
Musikaliska teman har genom den amerikanska historien givit kandidaterna en lättolkad identitet hos
det både etniskt och språkligt splittrade amerikanska
folket, samtidigt som temasångerna eldat på publiken
under valmötena.
Redan när George Washington år 1780 valdes till den
nya demokratins första president hade han musikalisk
hjälp under kampanjen. Huvudtemat under Amerikas
första presidentval blev "God save George Washington",
en melodi som idag framstår i pompösaste laget efterIIISvensk Tidskrift 12004, nr si
som den lånade melodi från den brittiska nationalsången
"God save the King".
VAGGVISA FÖR VAN BUREN
Under 1700- och 1800-talen hämtades de flesta melodierna från kända folkvisor, militärmarscher eller andliga
sånger, efter samma mönster som våra skillingtryck.
Sångerna kunde antingen vara nationellt svulstiga lovsånger eller glatt stompiga danslåtar. Till nationens andre
president, John Adams, sjöngs "Adams and Liberty" på
samma melodi som nationalhymnen "The Star-Spangled
Banner", medan den åttonde presidenten Martin van
Buren i kampanjen 1836 kampanjade till den välbekanta
vaggvisan "Rockabye baby".
Många av dessa melodier blev även populära under
längre tid, mycket tack vare de nothäften som spriddes
från mitten av 1800-talet, fram till dess stenkakan gjorde
entre. Men för dagens lyssnare kan vissa låtar te sig lite
märkliga eftersom vi har andra referenser till melodierna. Generalen Ulysses S. Grant lovade efter inbördeskriget i en militärsång att han skulle skrämma slag på
Ku Klux Klan ifall han blev president- till den melodi vi
känner som "Jesus älskar alla barnen".
I början av 1900-talet började kandidaterna anlita
särskilda musik- och textskapare för att ännu tydligare
mejsla ut budskapen till kampanjerna. Låtskrivaren och
immigranten Irving Berlin jobbade hårt på att bli accepterad som amerikan och skrev "God bless America",
republikanernas särskilda älsklingsstycke och den sång
som brukar kallas USA:s alternativa nationalsång. Berlin
låg även bakom republikanen Eisenhowers presidentimage på 50-talet, när han lånade ut sången "I like Ike"
från Broadwaymusikalen "Call me Madam".
Kampanjmakarna slog samtidigt gärna mynt av
omtyckta företeelser eller personer för att förbättra sin
 kandidats image. Under mellankrigsåren var atlantflygaren Charles Lindbergh Amerikas store hjälte. Republikanen Herbert Hoover fick vetskap om att Lindbergh
också var republikan. Snabbt skrevs därför en kampanjsång som fick refrängen "If he's good enough for Lindy,
he's good enough for me". Woodrow Wilson, president
under första världskriget, anlitade en känd textförfattare som skrev kampanjtemat "Wilson - that's all!", en
reklamslogan han lånat från det populära whiskeymärket Wilson.
Schlagern "Happy days are here again" ackompanjerade The New Deal och den nya framtidsoptimismen
när demokraten Franklin D. Roosevelts blev president
1932. Att Roosevelt även avslutade alkoholförbudet blev
ett genomgående ämne för frihets- och sprittörstande
amerikaner: "You can laugh and tell a joke, you can
dance and drink and smoke" sjungs det i "Franklin D.
Roosevelt's back again" under återvalskampanjen 1940.
ARTISTERNA VIKTIGARE NU
Numera skrivs allt färre speciallåtar till kampanjerna.
Kandidaterna har de senaste valen istället tagit befintliga hitar till framträdanden och TV-reklam. Med varierande framgång. Bill Clinton gjorde 1992 stor lycka
med engelsmännen Fleetwood Macs "Don't stop (thinking about tomorrow)" och gjorde den till "sin".
Värre gick det för Ronald Reagans spin doctors när de
skulle vara ungdomliga och i mitten av 80-talet använde
Bruce Springsteens "Born in the USA''. De trodde sången
var en patriotisk hyllning, när den snarare handlade om
de små människor som Springsteen tyckte blev misshandlade av den reaganska politiken. Springsteen förbjöd kampanjledarna att spela hans musik.
På samma sätt tog George Bush d.ä. frihetshymnen
"This land is our land" ur sitt sammanhang. Sången
skrevs ursprungligen av protestsångaren Woody Guthrie
och han var definitivt inte var republikan. Och vid förra
valet bestämde sig George W Bushs rådgivare för en
mycket olämplig låt som första kampanjtema. Under
republikanska möten skränade Gary Glitter sitt uppfordrande "Come on, come on" från glamrockklassikern
"Rock n' roll part 2". Man hade uppenbarligen ingen
aning om att Glitter var straffad för pedofili, och alltså
hade blivit en figur som ingen politiker vill associeras
med.
Idag är det ingen som på allvar tror att kampanjmusiken är så betydelsefull att den avgör valen, men den är
fortfarande viktig för kandidatens image. På senare år
har det också blivit angelägnare för kandidaterna att få
"rätt" artister att framträda vid konvent och valturneer.
Redan John F Kennedy gjorde succe när han fick kompisen Frank Sinatra att sjunga "High Hopes" med honom
vid demokraternas konvent 1960. Utmanaren Bob Dole
vann 1992 stilpoäng när han övertalade soulens Humle
och Dumle, Sam & Dave, att göra en nyinspelning av
klassikern ''I'm a Soul Man" som ''I'm a Dole Man".
Arets amerikanska val anses, även bland musikerna,
vara särskilt angeläget. Aldrig tidigare har USA:s kulturelit varit mer polariserad och engagerad i valet.
Sånär George W Bush i inledningen av valkampanjen fick problem med vilka artisters musik han tilläts
använda, var det allvarligt. Gång på gång förbjöds han att
spela kända låtar. Varken Tom Petty, Sting, John MeJlencamp eller John Fogerty ville förknippas med hans
kampanj.
Under slutmånaderna av årets kampanj har John
Kerry, själv gammal60-talspoppare och garagebasist, fått
helhjärtat stöd av stora delar
av amerikanskt musikliv,
med den annars opolitiske
Bruce Springsteen i spetsen.
En rad stödspelningar till
förmån för Kerry turnerar
runt landet, samtidigt som
soul- och rapartisterna
Mary J. Blige, Missy Elliott
och Eve spelat in ett helt
album till hans politiska
ära, tillsammans med
bland andra Yoko Ono
och Linda Ronstadt.
George Bush har blivit tvungen att plocka
fram äldre republikanska
artister från tidigare
kampanjer. Lynard Skynard och ZZ Top står för boogierocken. Den
kristne sångarna Michael W. Smith och gospelartisten
Donnie McClurkin tillhör topparna inom det religiösa
facket. Brooks and Dunn, den omstridde Irakkrigsförespråkaren Darryl Worley, Gaitlin Brothers och Billy Ray
Cyrus ska locka den konservativa countrypubliken. Och
Daniel Rodriguez, en förre detta New Yorkpolis, som
blev känd för sin tolkning av nationalsången vid minneskonserter efter 11 september, står för operasången.
Så i partiernas respektive kampanjjukeboxar utkristalliseras vissa politiska särdrag. Demokraterna lägger
tyngdpunkten på rock, hip hop och protestsångare,
medan republikanerna spelar den traditionellt mer konservativa countryn och gospeln. Något överraskande
delar båda partierna samma kärlek till soul och disco.
Varken republikaner eller demokrater tycks dock numera
se vaggvisor som en genre med politisk potential.
Ted Bolin (ted.bolin@thirdeye.se) är frilansskribent.
lSvensk Tidskrift l2oo4, nr siiiJ