<(
.......
o
L.LJ
:::2:
l
PETER J OLSSON OM
svenskarnas ruskige Reagan
Ett av mina tidigaste tv-minnen är Winston Churchills begravning
1965. Den gamle statsmannen fördes i en pampig kortege till S:t Pauls i London.
Mannen som stoppat och besegrat Hitler och nazismen var värd denna heder och detta minne.
Men i år när Ronald Reagan får sin statsbegravning i Washington sänder inte svensk tv hyllningen
till den som mer än någon annan besegrade Sovjetunionen och befriade några hundra miljoner ur kommunistiska diktaturer. Och dessutom bidrog till att
många av USA:s allierade i tredje världen gick i demokratisk riktning.
Redan dagen före hans statsbegravning dömde tidningarnas telegrambyrå ut den som pampig, "för
att inte säga pompös". Och förklarade att Reagan
hyllades av "konservativa amerikaner och högerledare världen över". Inga andra tydligen.
Nu kanske man ändå ska erkänna att tonen
om Reagan är mycket, mycket vänligare och
försonligare än den var när han faktiskt var president. Då var han b-skådis, dum, lat, krigshetsare och åt små barn till frukost. Dessutom lät han
alla fattiga i USA svälta för att ge de rika stora skattesänkningar. Och förstörde den amerikanska ekonomin med sina skattesänkningar och militära rustningar.
N
Å, ALLT DETTA POPPADE upp även nu, men inte
riktigt så moraliserande eller enträget. Om det
beror på en känsla av det passande inför en stor politikers död, eller bara på att statstelevisionens utrikes
ledarskribent Boinge Andersson råkade vara ledig när
Reagan dog, det är svårt att säga.
Kanske är det bara så att man i dag har ett nytt
högerspöke i Vita huset. Kanske tycker man också att
det skulle bli för uppenbart att samma schablonbild
används mot Bush som en gång mot Reagan?
Vissa försökte visst, inte minst Aftonbladets Wolfgang Hansson och Fredrik Virtanen. Och nog fanns
det gott om minnesteckningar där journalister grävt
djupt i tidningsarkiven och samlat upp några högar
med Reagankritik från 80-talet.
Ta bara det där med b-skådis. Ja, om man med det
menar att han aldrig fick någon Oscar så är det rätt. Annars
är möjligen b-stjärna korrekt. En det sena trettiotalets Bill
Pullman eller Will Smith om man så vill. Stjärnor, huvudroller i många filmer, men inte i klass med de största.
Eller att 80-talet skulle ha gjort de vanliga amerikanerna fattigare. Eller att- ifall det nu var en ekonomisk uppgång, vilket de flesta nog till slut går med på
- han gödde ekonomin med stora underskott av närmast keynesiansk modell. Både att de flesta faktiskt fick
det bättre i USA under Reagans tid och att underskotten blev stora är sant. Men det handlade faktiskt inte
om efterfrågestimulans med statliga pengar. I så fall
hade han aldrig lyckats få ut inflationen ur ekonomin.
ÅRET REAGAN VALDES var inflationen i Snitt 12,8
procent, på våren var takten snarast 15 procent.
Och räntorna närmade sig 20 procent. Med en ovanligt hög arbetslöshet- i klass med den svenska i år! -
är det klart att amerikanerna var pressade. skatterna
ökade också, högsta skattesatsen var 78 procent och
statsutgifterna ökade med 16-17 procent om året.
När han lämnade presidentskapet åtta år senare
var läget ett helt annat.
Möjligheten till framgång hade skapats. Moroten
fanns där. Fortfarande återstod att minska bidragsberoendet genom en socialbidragsreform som stimulerade till arbete. Den piskan kom under demokraten Bill Clinton. Men båda delarna är nödvändiga.
Så nog förtjänar Ronald Reagan beröm även för
sin inrikespolitik.
Förutom givetvis att han genom sin fasta utrikespolitik bidrog till sovjetimperiets fall. I Sverige
beskrivs det då som att han inledde en kapprustning.
I själva verket var det Sovjetunionen som med början kring 1975 startat en militär upprustning som
saknar motstycke. Man byggde upp en högsjöflotta
och fanns på alla hav, man skapade SS-20-systemet
med dess direkta hot mot Västeuropa och man lät de
militära utgifterna pressa undan nästan alla andra
sektorer i Sovjet.
Den historien hör vi sällan om i Sverige. Här
grymtas det om att Reagan borde dela med sig av äran
för det kalla krigets slut till framsynta Sovjetledare.
Det säger mer om oss än om Reagan.
Peter JOlsson (peter.j.olsson@kvp.se) är politisk redaktör för Kvällsposten.
~~ lSvensk Tidskrift l2004, nr 3-41