Väljarna som tänkte
att vad fan
l av Per Heister
Högt valdeltagande hävdas vara bra för demokratin.
Må det?
Ett av demokratins grundläggande villkor är ju fria,
allmänna och hemliga val.
Socialister tenderar att tycka att demokratin blir
bättre ju fler frågor som beslutas genom omröstningar i
politiska församlingar.
Om det vore så att demokratin är mer högtstående
om kommunfullmäktige, landstinget eller Europaparlamentet bestämmer allt så skulle det ligga något
i tanken att demokratin blir mer fulländad
om alla röstar.
M
EN DEN SOM ANSER att makten bör
Ligga hos medborgarna själva och att
så få beslut som möjligtsker överföras till
den ena eller andra överheten måste diskutera valdeltagandet i helt andra termer.
Varför sjunker valdeltagandet i de flesta
västerländska demokratier? Och hur problematiskt är det?
För socialister betyder få röstande att demokratin försvagas. Och oroande att legitimiteten
för de politiska besluten minskar.
Även borgerliga politiker blir bekymrade över
lågt valdeltagande. Om de oroas för att inte tillräckligt många hjälper till att kasta ut makthavarna, att
genomdriva förändring, kan man ju hålla med. Men om
man har en liberal demokratisyn bör man hellre tolka
det låga valdeltagandet som positivt tecken.
OMFÅ RÖSTAR BETYDER DET JU att politiken inte betyder så mycket i deras vardag. Det betyder att utrymmet för det civila samhället ökar och att den politiska maktens grepp över oss är på reträtt. Vi blir allt mindre beroende
av riksdagens beslut ju mindre riksdagen reglerar av vår
vardag. Och det blir allt svårare att upprätthålla regleringarna ju fler andningshål det blir. Reformer som ökar möjligheten att välja skola eller dagis, avregleringen av flyget
och etermedia, liksom informationsexplosionen med digitala media som rör sig helt obehindrat över gränserna, den
faktiska avregleringen av arbetsmarknaden via konsultiseringen betyder ju att politikens grepp över oss minskar.
B lSvensk Tidskrift l2004, nr 3-41
När få röstar i Europaparlamentsvalet betyder det att
man inte känner att parlamentet lägger sig i min vardag.
Kanske bestämmer de viktiga saker men de är inte
viktiga för mig just nu. Varför skall jag då masa mig till
vallokalen? Det står mig ju fritt att avstå från att rösta.
FÖRR, NÄR INGVAR CARLSSON kände sig tvungen att
understryka att "samhället" inte avsåg lägga sig medborgarnas val av husgeråd och färger på möblerna, fanns
det all anledning att rösta. Men nu kan Persson säga och
göra lite vad som helst utan att det så där påtagligt griper in i min vardag, kan många nog tycka. Särskilt om de
inte märker hur mycket de betalar i skatt. Än otydligare
är Europaparlamentet och dess enskilda ledamöter.
De som inte röstar bryr sig inte för att de inte berörs.
Eller kanske för att de inte tror att det har så stor betydelse vem de röstar på. Det förra är ju på liberala grunder ett glädjeämne, det senare naturligtvis en anledning
till eftertanke bland partier i opposition. De har då inte
förmått göra det tillräckligt tydligt vad de vill ändra på,
att förändringen är viktig eller att just de är de rätta förändrarna.
Men om man tror på liberal demokrati och gläds åt
den ökade öppenheten och rörligheten i vår värld skall
man varken vara bekymrad eller förvånad över att rätt
många väljare säger att vad fan och prioriterar det civila
framför det offentliga. Också på valdagen.
I det här numret uppmärksammar vi i flera artiklar
världens största och äldsta demokrati. Inte minst ett presidentval som kommer att locka mindre än hälften av
amerikanerna till valurnorna.
Pär Ström, Carl Johan Westholm och Henrik von
Sydow diskuterar farliga tendenser till inskränkningar
av friheten. Inte minst framväxten av en storebrorsstat
med hjälp av modern teknik. Det borde leda till högre
valdeltagande...
MaTS HALLENBERG PÅTALAR att privatisering inte är
nyliberalismens moderna påfund utan var regeringspolitik redan på 1600-talet. Anna Sophia Bonde
grubblar över den gamla kyrkans behov av Gud och Jesus
och Elise Claesson över vår nya statsreligion, feminismen. Bland annat!