PETER J OLSSON OM
rödskägg i lösskägg
N
yheter ska vara underhållande. Infotainment. Raka puckar.
Klara linjer. Neddragna byxor. Det är trenden just nu, kanske allra mest
i etermedier.
Och då blir det dolda kameror och överraskningar
för att "sätta dit" allehanda makthavare.
Ibland är det förstås motiverat att få fram "inofficiella" svar, och visst är det inget fel att presentera
nyheter så lättillgängligt som möjligt.
Problemet är att det blir svårare att vara objektiv
och risken ökar att journalisternas egna uppfattningar
färgar resultatet.
G
UNTER WALLRAFF var den som på sextiotalet gav namn åt journalistik under falsk
flagg. Hans reportage blev mycket uppmärksammade för sina skildringar av tysk industri,
invandrarfientlighet och skandalpressen.
Nu visar det sig att Wallraff var betald
agent av Stasi, Östtysklands egen variant
av KGB och en direkt förlängning av
Gestapo.
Naturligtvis ger det anledning till
många frågor. Var Wallraffs resultat
styrt av DDR:s kommunistiska ledning?
Var det sanningen han fick fram, eller den
"sanning" som Östtysklands politbyrå ville
få spridd i väst?
Det exemplet är värt att hålla i minnet när
nu svenska journalister är allt mer influerade
av Glinter Wallraff-eller om det bara är av Janne
Josefsson på Uppdrag granskning.
Ett par veckor innan euroomröstningen sände Sveriges television ett debattprogram med de politiska
ungdomsförbundet. Företrädarna där utsattes för frå-
gor från vad som sades vara "vanliga ungdomar".
I
EFTERHAND HAR DET framkommit att fyra av de sju
var aktiva på den extrema vänsterkanten, en knuten
till KPML(r):s ungdomsförbund Revolutionär kommunistisk ungdom. Ändå presenterades de som musiker, elevassistent, truckförare och så vidare.
Detta visste redaktionen, de hade medvetet sökt
efter tydliga åsikter.
-Vi visste var de är engagerade. Vi hade "rekat"
fram dem. De var där för sin eurokritiska hållning,
IIJ lSvensk Tidskrift l2oo3, nr s i
förklarade programledaren Lennart Persson för tidningen Expressen.
Det är inget fel på det. Inte heller på att ställa de
demokratiska ungdomsförbunden mot extremvänsterns EU-negativa.
Felet är att den svenska statstelevisionen vilseledde
inte enbart ungdomspolitikerna - det hade man väl
kunnat stå ut med -utan hela svenska folket- genom
att få aktivisterna att framstå som "vanliga svenska
ungdomar".
D
ETTA VAR ETT OVANLIGT grovt övertramp. Men
självfallet sätter det frågan på sin spets. Vi i press
och etermedia vill gärna göra frågor mer levande
genom att ta fram personer. Därför hittas "typfamiljer" för att åskådliggöra statsbudgeten. Därför "rekar"
man fram en ja- och en nej-sägare för folkomröstningsartiklar.
I sin harmlösaste from fråga r man fem "på sta'n"
-på torget utanför redaktionen eller någonstans där
en reporter råkar göra något helt annat jobb.
Alla på tidningen vet att detta är fullständigt meningslöst som statistiskt urval och att de fem inte representerar något annat än sig själva. Och att dessutom en tydlig
och originell uppfattning har lättare att komma med.
Ändå råkar man ibland - oftare i tv och radio får
jag till min belåtenhet konstatera - presentera det som
"folkets röst" eller "vad malmöborna tycker".
SOM BÄST FUNGERAR METODEN för att göra journalistiken mer lättläst och locka till läsning även av
tyngre delar av materialet. Som sämst- som i fallet
med de förklädda vänsteraktivisterna -fungerar det
som en försåtlig åsiktsmanipulation. Det vill säga
motsatsen till god journalistisk.
Sven Stolpe brukade tala om 68-vågens vänstervridning i tv som "rödskäggen". I dag är det lösskägg
som gäller. Ser man inte upp kan de vara där för att
dölja reportrarnas röda skägg.
Peter JOlsson (peter.j.olsson@kvp.se) är politisk redak·
tör för Kvällsposten.